Nu kan jag meddela att jag upplevt min allra första 17. mai i Norge. Jag var så stressad före dagen D för jag hade googlat outfitidéer (för en som inte har folkdräkt) och det verkade som om det fanns tusen regler. Inga jeans, inga korta kjolar, både kostym och klänning går bra men klänningen ska gärna vara ljus, i alla fall inte svart. Vissa hävdade att det uppmuntras att gå klädd i Norges flaggas färger, andra sa att det verkar för tillgjort så det ska man helst undvika.

Vid två tillfällen sprang jag runt i en second hand-affär i centrum tills jag hittade den perfekta klänningen. Jag rengjorde mina inte längre så vita sneakers med bikarbonat och vatten (två delar + en del, för den som vill testa). Köpte ett nytt halsband och brun-utan-solade mig. Nu var jag redo.

Klockan 7 väcktes vi av kanonskott. I en millisekund trodde jag det var jordbävning (det har skett en gång tidigare, här är en artikel om händelsen) innan jag förstod att det var en så kallad festsalutt. Morgonen gick åt till att städa lägenheten och göra sig i ordning för dagen. Klockan 11 promenerade vi in mot centrum för att se flaggtåget. Markus sa "jag visste inte att det fanns så här många människor i Bergen". Vi åt glass och mötte upp en kompis som vi gick tillsammans med hem till oss.

Hos oss blev det brunch (kan man säga så när det är efter lunchtid?) och skumpa på balkongen. Vi spelade också kubb på innergården. Sa jag att det var runt 20 grader? När jag pratade med mamma på förmiddagen sa hon att hon skulle plocka fram vinterjackan igen... Absurt.

Efter middagen strosade vi in mot byn igen och satte oss på en bar. Vi skulle egentligen träffa vänner och tillsammans se fackeltåget kl. 22.30 men vi var så trötta så vi gick hem igen kring 20.30. Kvällen avslutades med raketer i centrum som vi behändigt nog kan se från vår balkong.

Min första 17. mai får definitivt godkänt! Men nästa år vill jag ha folkdräkt, någon som vill låna ut sin? Gärna Pedersöres eller nåt ditåt. Tack på förhand!

My är irriterad på förlåtelsen. Vem är det som ska förlåta, jag eller Gud? #måndagmedmy

Sedan 2010 har jag årligen gjort en fotografisk översikt – rubricerad ögonBLICK – av det gångna årets händelser. Mellan pärmarna har jag samlat en salig röra av visuella element som flimrat förbi kameralinsen; stadens människor och liv på landsbygden, barnens familjer och speciellt barnbarnens intryck och uttryck, små kryp och nästan vilda djur på Andberget, utfärder i environgerna, ängar och vägar och vyer och landskap, konst och konserter, och årstidernas växlingar. Och mycket annat. Året 2021 fångades i exakt 475 fotografier på 96 sidor i formatet 300 x 300 mm.

Och min fråga till mig själv blir: Varför just dessa bilder av 10 000 möjliga? Vad säger insnöade lastbåtar och mastodonta skrotlager om mina visuella prioriteringar, varför alla dessa närbilder på sloknande tulpaner och fönsterkrockande fåglar? Och dimmiga stränder och hus i förfall och graffiti på väggar som knappt står upprätta – är det psyket som speglar sig i något som känns hemtamt och välbekant?

Ja, jag undrar ibland vad jag med de digitala verktygen riktigt har ställt till med. Visst, i årsboken finns också alldeles normala bilder på alldeles normala människor, arkitektoniska skapelser med estetiska företräden, vackra blommor i macroformat och tillrättalagda motiv i hemmiljö. För att inte tala om alla dessa snabba turistbilder som bara måste knäppas. Men så uppenbarar sig där alltså också dessa motiv som väcker frågor, förbryllar och förvånar.

Så vad är då ett fotografi? Ja, det är väl ganska självklart att fotografiet speglar nånting av det som döljer sig i själen. Till en del handlar mitt fotograferande helt självklart om visuella smekningar, om lust och gamman. Men ofta också om ett mer eller mindre omedvetet sökande efter ett dolt svar, eller åtminstone efter en kommentar, en förklaring. Det är inte så att jag först ser och sedan fotograferar, perspektivet är ofta det motsatta; först kommer utsikten, sedan infinner sig, i bästa fall, insikten.

Människan är inte bara ett hus, människan är också en bildmaskin laddad med ett oändligt antal potentiella gudomliga motiv. Och med den visionen för ögonen framstår fotograferingen i en lite annan dager; det är kanske inte alls trivialt eller oskyldigt att knäppa bilder. Fotografering med gudslinsen påskruvad är i själva verket jämförbart med bön – en dialog mellan yta och innehåll, ett samtal mellan fotograf och den som ständigt levererar dessa motiv.

Och då kan även ett brutalt fult rivningshus blotta konstnärliga fingeravtryck.

Mitt förra inlägg om kroppen var inte tillräckligt, känner jag. Det finns så mycket som blir osagt, så många infallsvinklar och områden att täcka. Så för att försöka lappa på med lite mer vill jag berätta om vad jag gjorde (och gör) för att må bra i kroppen. Kanske det kan hjälpa någon, vem vet?

1. Släng vågen. Vad är poängen med att väga sig egentligen? Bättre mått är: hur mår jag i dag? Är jag glad eller ledsen; känner jag mig stark eller svag? I stället för att fundera hur du når ”idealvikten”, tänk på vad du kan göra för att må bra just nu. Behöver du en promenad, en tupplur, en god måltid eller tid att försjunka in i en riktigt bra bok?
   
   
2. Sluta följa (eller dölj) konton på sociala medier som ger dig kroppsångest. Du kan också dölja personers händelser och inlägg från att visas i ditt flöde på Instagram. Det är en bra funktion ifall det är någon du känner som orsakar din ångest, men som du inte kan/vågar/vill avfölja.
   
   
3. Börja följa personer som är kroppspositiva. Några exempel: @stinawollter, @lindamariie, @tuggmotstand och @fitnessfeministen. Och det finns mååånga fler!
   
   
4. Sluta kommentera din egen och andras kroppar på ett negativt sätt. Säg inte ”han är fin fast han är tjock” – när blev fin och tjock motsatsord? Tjockhat och smalhets är indoktrinerat i oss sedan barnsben så det är svårt att vända trenden, men det går.
   
   
5. Om du orkar, säg emot släktingar och vänner som fortfarande håller på med ovanstående. Säg också emot om du hör positiva kommentarer om viktnedgång eller negativa kommentarer om viktuppgång. Allt är inte svartvitt. Det bästa är att inte kommentera andras kroppar alls.
   
   
6. Köp kläder du trivs i, i stället för kläder du ”inte passar i just nu”.
   
   
7. Omge dig med människor som hjälper dig med samtliga punkter.