Den här Kristihimmelsfärdshelgen pilgrimsvandrar jag i Vadstena med omnejd. Få saker har jag längtat efter lika mycket, en corona- och krigsfärgad vår känns i kroppen och själen.

Kanske just för att jag väntat så otroligt mycket på den här resan, både att överhuvudtaget resa och att dessutom ha ett mål med andliga förtecken, har jag ansträngt mig att ta det lugnt med förväntningarna och de alltför konkreta målbilderna. Jag har försökt vara förväntansfull, men öppen för att det kan bli många olika sätt.

Vadstena klosterkyrka.

Jag kanske inte får någon otroligt häftig andlig insikt eller upplevelse, inte fast jag vandrar omkring i bästa Arn-trakter där både klosterruiner och aktiva klostergemenskaper kittlar den andliga nerven. Jag kanske inte tycker mig höra något tilltal av Gud, inte fast jag deltar i tideböner i Vadstena klosterkyrka. Jag kanske inte hinner landa och varva ner från småbarns- och tonåringsvardagen hemma i Åbo, utan sedan sista dagen konstaterar att nåja, nu är sinnena redo för lite pilgrimsvandring och andliga tankar.

Jag kommer att tänka på några verser ur Karin Boyes dikt I rörelse, till exempel Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd. Så tror jag.

Vi får väl se hurdan den kommande pilgrimsvandringens yttre och inre väg blir; nästa vecka återkommer jag med rapport. Just nu i skrivande stund säger jag åt mig själv som Karin Boye diktade: Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.

#måndagmedmy

Idag söndagen den 22 maj firar vi Internationella dagen för biologisk mångfald. Och då läggs fokus på allt från osynliga pyttesmå organismer hela vägen upp till mastodonta träd och 170 ton tunga blåvalar. Anpassning och variation, mångfald mellan arter och ekosystem – hela detta naturens jättepuzzel som Gud en gång lagt håller människan självupptaget och många gånger systematiskt på att bryta ner. De senaste klimatrapporterna är dyster läsning och ytterligare ett bevis på att det är något grundläggande fel i människans uppfattning om sig själv och sin omvärld. När biologisk mångfald och mänsklig enfald frontalkrockar har vi kommit till vägs ände.

Och jag hakar speciellt upp mig på denna enfald, självfallet inte i bemärkelsen bristande intelligens men som ett uttryck för ett självcentrerat, självbelåtet och självbespeglande beteende. Det är nästan en ödets ironi att det bara är ett futtigt v som skiljer själv från själ. Eller kanske det egentligen är en gudomlig fingervisning om hur sammansvetsad en osynlig andlig dimension och en tung mänsklig kropp sist och slutligen är.

Den kraftiga fixeringen vid det hårda skalet ser jag kanske bäst hos den narcissistiska personen som nästan helt lever på hudens yta. Mången gång intelligent och verbal, men svårt upptagen av sin egen värdighet, är han en effektiv propp i samhällsmaskineriet på alla plan, högt som lågt. Paradoxalt nog anser personen i fråga att förhållandet de facto är det motsatta, att han (i allmänhet är det han) kan och vet allt av betydelse. Och det är åtminstone delvis därför vi befinner oss i detta kritiska läge på vår planet; där självupptagna och andefattiga människor har spelutrymme uppstår ofelbart ofattbar oreda.

Själv är jag bara lite lagom upptagen av mig själv, men dock så mycket att jag känner min litenhet inte bara in på kroppen men rakt in i själen. Och det slår mig med blixtens styrka att de som är så självupptagna egentligen helt saknar självkänsla, ja i själva verket saknar de många gånger känslor överhuvudtaget, åtminstone varma sådana. Och om det är något ett kallt samhällsklimat kräver så är det människor med värme och omtanke. Och konstigt nog är det samma människor som, med lite is i hatten och magen, ska svalka denna allt varmare planet. I motsats till narcissistens ensidiga repertoar, som leder käpp rätt åt kalhygget, måste vi andra lägga hela paketet – kropp, själ och ande – i blöt. Biologisk mångfald kräver självfallet även mänsklig mångfald, inte bara kropp. Enbart kropp är enfald.

Det är årspremiär för mig idag som bloggare på Andetag. Det känns konstigt att tänka att det gått över ett halvt år sen sist. Det känns som att jorden snurrar lite snedare numera efter 24.2.22. Jag har saknat att formulera mina tankar till blogginlägg, att vara en som skriver. Det är nog skönt att kursen jag gick är över. Det kändes stundvis som att jag hade fyra jobb/uppdrag på gång samtidigt. Jobb, hushållsarbete och barnavård kombinerat med att ha projekt på gång här hemma utökat med att under lediga stunder göra uppgifter online blev ganska tungt och jag är glad att kursen nu är avlagd.

Som barn var jag inte medveten om risken för kärnvapenkrig. Jag minns avtal om nedrustning men inte att någon i hemmet eller i skolan skulle ha varit rädd för krig. Det känns overkligt och helt galet att fundera på sådant nu. Jag har reflekterat över att det känns extra svårt att veta vad en kan och ska skriva offentligt. President Sauli Niinistö säger att finländarna inte är rädda och kanske det behöver vara presidentens ståndpunkt. Får man medge rädsla öppet eller ger man ut för mycket information då?

Kanske det inte är så hemligt att det finns vissa medelåldersmammor som känner oro. Det jag som privatperson skriver har nog inte så stor betydelse. Då jag läste Newsweeks påstående om panik-hamstrande i Finland måste jag googla och kolla vad Newsweek riktigt är för en källa och blev ganska förvånad över att det var samma tidning jag ibland brukade läsa på biblioteket som ung som nu finns endast på nätet. Men vikten av att kontrollera källor och tänka själv har bara blivit tydligare de senaste åren.

Likaså är det svårt att veta när och vad man skall diskutera med nära familjemedlemmar och vänner för att inte sprida extra ångest eller rädsla. Ibland hjälper det att dela med sig om hur tokigt det känns att bunkra upp med vatten, ibland gör det bara andra oroliga.

Jag såg nyss en satirisk dödsannons på sociala medier över finlandiseringen, där finlandiseringen dog 17.5.22 då Finland ansökte om Nato-medlemskap. Jag måste ändå säga att jag inte vet om självcensuren dör med detta. En rädsla att bli attackerad av troll är helt förståelig. Det är viktigt att vi stöder varandra och beter oss som folk både i det riktiga livet och på nätet. Vi får inspireras av modiga journalister som Anna-Lena Laurén och Jessica Aro.

Och på tal om fina och duktiga journalister – det är roligt att Andetag fått ett nytt hem på Kyrkpressens nätsida!

På en dagisanslagstavla såg jag en gång en affisch med rubriken ”Har du bara lekt idag?”. Under den färggranna rubriken fanns det sedan i bubblor klatschigt beskrivet lekens många nyttiga frukter.

Jag har ofta återkommit till den där lite småhurtigt pedagogiska affischen. Tanken på lek som någonting trivialt och barnsligt gör sig ibland påmind, "gå nu och lek medan jag själv gör något viktigt". Men så behöver det ju inte vara, i stället kanske också vi vuxna borde leka mera!

Tänk, en sådan roligt stor roll leken har i hur barn lär sig om sig själv, om sin omgivning, om livet! Eftersom varken vi vuxna som människor, vår omgivning eller vårt liv är något statiskt skulle vi ju också ha både nytta och nöje av att leka. Visst, vuxna leker väl på sitt sätt, vi har t.ex. hobbyer. Det är simning, vakbad, kör, stickning, drejarkurs eller heminredning mm. Men där jag tänker mig att lek på något vis innebär frånvaron av ett mätbart resultat så är kanske många vuxnas lekar dvs fritidssysselsättningar ofta kopplade till något slags allvar och resultat, vi hoppas på en snyggare/friskare kropp, en färdig tröja etc. Kunde vi oftare leka bara för lekens skull?

Också på jobbtid kunde vuxna kanske leka lite mer, inte vara så allvarstyngda. Många progressiva arbetsplatser har ju redan länge haft kreativitetsväckande arbetsutrymmen åt sina anställda, mötesrum med gungstolar eller arbets-/pausutrymmen som är mycket mer färggrant och dynamiskt inredda än kontorsutrymmen överlag. Konstnärer leker i sitt jobb med tanke, uttryck och hantverk, forskaren leker med tankar och teorier, läkaren kan inte leka med vad som ordineras eller diagnostiseras men kanske behöver vara lite lekfull för att få fram viktig information och fakta av patienten. Jag leker lite när jag skriver det här, jag vrider och vänder på saker, tänker tvärtom, testar, funderar, fantiserar, backar och tar det på nytt.

Jag tänker mig att vårt liv som Guds skapelser inte är en prestation eller tävling. Så hur kan jag leka lite just idag? Vem vet, både kroppen och själen kanske är på lekfullt humör bara det släpps fram.