Det är alltid lika fascinerande att höra nyhetsredaktören i TV, på väg mot sina digitala kartor i den konstgjort upplysta studion, säga de förlösande orden: ”… och nu är vi till sist framme vid vädret.”

Verkligen? Var då? Väder är väl per definition något som finns utomhus? Men exakt var vädret börjar och var vädret slutar är tydligen en kvistig fråga. Med dörren vidöppen till terrassen kan jag, stående på tröskeln, känna jordens dofter efter regnet där ute och förnimma försommarvinden som nyfiket tränger in i vardagsrummet. Slutar vinden, och naturens aromer, att vara en del av miljön när de kommer inomhus, eller …? Det talas ju också om inomhusmiljö? Finns det alltså något lite väder gömt mellan bord och stol och gardin? Knappast. Men det kan ju faktiskt regna in också. Utomhus är regnet helt klart (o)väder så min berättigade fråga är; när mera exakt upphör regn att vara väder och i stället förvandlas till ett försäkringsbolagsärende? Och miljön – den hör väl ändå definitivt hemma utomhus? Eller är jag helt ute och seglar? Är det bara jag som är ute i ogjort väder?

I dag den 5 juni firar vi World Environment Day / Världsmiljödagen och med temat Only One Earth / En enda jord i bakhuvudet stirrar jag en ladusvala mitt i planeten. Den sitter på en klen gren knappt en meter från fågelgömslet som i sin tur är en robust konstruktion av trä försedd med små luckor av glas som går att öppna och stänga. Med kameralinsen utstucken genom ett av dessa små titthål kan svalan visserligen se fotolinsen och kanske reagera på mina små rörelser, men inte se mig. En svala gör ingen sommar, sägs det, men å andra sidan: regniga somrar gör alla mer eller mindre svala. Jag känner dock stor värme för denna mörkblå-rostbruna snabbpilande skönhet som här tar en paus i sin luftburna jakt. Den fångar insekter, jag famlar efter insikter. Jag har utsikt, den har ingen insikt. Jag är inne, den är ute. Den kunde förvisso, om luckan lämnas öppen, i brist på annan sysselsättning ockupera detta gömsle en vacker natt. Men med sina smäckra vingpennor skriver den helt andra berättelser – de flesta dessutom miljömärkta – och av bara farten vet den att en svala inomhus gör att ingen somnar.

Gömslet, ladusvalan och jag – min lilla värld just här och nu är en helig treenighet där gränser inledningsvis alldeles självklart och snabbt noteras och respekteras. Men sedan plötsligt och överraskande överskrids dessa skiljelinjer, suddas ut och smälter bort: Min och svalans blick möts i kamerans lins.

En enda jord, ett enda gömsle, ett enda ögonblick. En enda gudomlig närvaro.

Vi ramlar in i Vadstena klosterkyrka till morgonbön och morgonmässa. Efter en första natt i pilgrimscentret är jag förvantsfullt redo för dagens pilgrimsvandring. Eller är jag?

Med sprucken morgonröst sjunger jag med i laudes. Vilken nåd att i sin spruckenhet få flyta med i tidebönen på andras vingar, att få falla in i flödet som hörs både här och nu och genom tid och plats. När den avslutande Taizé-sången blommar ut i mjuka stämmor efter tidebönens enkelhet trillar tårar ner för kinden. Confitemini Domino, quoniam bonus. Jag kanske inte är redo för dagens eller livets pilgrimsvandring, men jag är buren.

Pilgrimsvandringen i Vadstena blev fin. Vi delade fantastiska vyer i varierande natur medan nordliga vindbyar piskade in över oss från Vättern. Vi delade pauser kring matsäck och pilgrimens nyckelord. Vi delade tips på skoskavsplåster och stunder av tyst kontemplation. Jag njöt av vandringen och gemenskapen, fast naturupplevelserna blev den här gången större än de andliga dito. Det var under klosterkyrkans valv och i trädgården utanför jag blev mest (be)rörd.

Samtliga Östergötlands kajor tycktes ha årsmöte i trädkronorna kring klosterkyrkan i Vadstena. Deras konstanta skriande under dygnets ljusa timmar var faktiskt skrattretande högt, ändå blev munkarnas medeltida örtagård där under kajorna en favoritplats att sitta i.

Kajornas kakofoni tänkte jag mig till slut som en metafor för vardagen, vardagen som rullar på och gör det utmanande att hålla i sin längtan, att inte tappa bort jesusdoften. Det blev som en övning att sitta där i det evinnerliga skriandet och ändå försöka hålla den inre blicken fokuserad på annat.

Vad bär jag då med mig från Vadstena-dagarna med vandring, tidebön och varm pilgrimsgemenskap? Jag vill fortsätta ta långsamma steg på stigen mot en enkelhet som ger frihet, mot en bekymmerslöshet som tar bort onödig oro och låter mig leva i nuet. Jag vill ta steg mot en yttre och inre tystnad med rum för att lyssna, se och beröra(s). Med fötterna på jorden vill jag höja blicken.

När jag blundar är jag där igen. I örtagården. I tidebönens rytm. I friden.

Nei, jeg kødder. Skal ikke begynne å skrive på norsk. Men en gang skal jeg prøve, bare for å se hvordan det går. Jeg kommer heller ikke bruke google translate (jeg lover!). Se dette som en slags eksamen. Har hun lært nok norsk?

Akkurat som tittelen sier er det første skoleåret over. Helt ærlig så skjønner jeg ikke hva som skjedde. Jeg har aldri opplevd at et skoleår gått så kjapt. Det føles som i går når jeg stod utenfor KMD og prøvde å snakke med en dansk mann for å se hvor jeg skulle møte opp. Jeg fant min plass, selv om det tok litt tid.

Det er ganske rart, fordi samtidig kan jeg føle at det er tusen år siden jeg bodde i den nydlige leiligheten ved havet i Helsingfors. Som et helt annet liv. Hva hvis jeg ikke fått studieplass, hvordan ville livet mitt sett ut da?

Jeg ville bott i sentrum av Helsingfors, i Högbergsgatan. Mest sansynligvis ville jeg fortsatt jobbet i Johannes församling som informatör. Noen dagen savner jeg jobbet kjempemye, og folket der. Jeg er også litt lei meg over at jeg måtte si nei takk til leiligheten vi ble tilbytt. Samtidig vet jeg at hvis jeg hadde valgt å bli i Helsingfors så ville jeg noen ganger tenkt "what if?"...

Jeg kan nesten ikke si hvor glad jeg er over å va nettop her, nettop nå. Det er en drøm som blitt virkelighet å få studere grafisk design (og mye mer!). Jeg koser meg så veldig! At jeg dessuten bor i ett lite hus med den vakkreste utsikten du kan tenke deg er ju ikke heller helt dårlig.

Nå skal jeg nyte sommer i Bergen i 2,5 uker før jeg drar til Finland. Imorgen blir Markus 29 så denne uken kommer det i hvert fall bli feiring!

Det var alt for denne gangen. Har jeg bestått eksamen?

My kommer med två konkreta metoder för hur vi kan identifiera och reglera våra känslor - för att våga säga som det är och kunna ge vidare dem till Gud #måndagmedmy

Fadderdagen närmar sig. En dag som kanske inte är så känd men som är viktig för många. Som av en händelse fick jag nyligen vara en hel dag med mitt fadderbarn, då barnets föräldrar var på annan ort den dagen.

Fadderbarnet är lite yngre än mina egna barn, så jag fick lära mig den svåra vägen att alla inte själv kommer ihåg att gå på tuppen när de är kissnödiga eller gå till kylskåpet när de är hungriga. Ingen större skada skedde men jag hade uppriktigt glömt hur mycket man behöver stå i med lite yngre barn. De egna avkommorna är så pass mycket äldre att jag inte behövt fundera på t.ex kissnödighet på flera år.

Det var riktigt roligt att umgås med fadderbarnet. Vi byggde med byggklossar och lekte tåg och spelade TV-spel och fast vad. Synd att det var dåligt väder, så fick vi främst göra saker inomhus.

Fadderskapet behöver inte vara så märkvärdigt. Viktigast är att finnas till då man behövs och ställa upp då det gäller. Fadderskapet kan naturligtvis vara mycket mera än så men jag tycker att det inte heller får vara för stor press på faddrarna.

En glass på stan, kanske ett besök på något museum eller heja på fadderbarnet när hen spelar/uppträder. Svårare än så behöver det inte vara.

Må väl.