Vardagstro och söndagstvivel.

Fem timmar och fyrtionio minuter skärmtid

Louise Häggström 14.06.2022

Ja, jag skäms. Siffran är för hög – jag viger 5h 49 min varje dag åt att stirra på min telefon. Nu när jag fått sommarlov är det varken jobb eller studier som tar upp min tid på dagarna, utan Youtube och Instagram.

I genomsnitt har jag sett på Youtube-videor en timme varje dag den senaste veckan. Instagram äter 1 timme och 6 minuter av min dag, Whatsapp 42 minuter.

En av mina stora favoriter är läkaren och författaren Anders Hansen. Jag tror jag har tipsat om hans sommarprat tidigare – här kommer en länk för den som är nyfiken. Sedan jag skaffade en ljudboksapp har jag lyssnat på hans bok Hjärnstark, och nu senast på kortversionen av bokeb Skärmhjärnan.

Efter att jag lyssnat på Hjärnstark blev jag intresserad av att röra på mig av rätt orsaker; för att hjärnan ska fungera så bra som möjligt, för att öka koncentrationen och välmåendet, samt minska risken för depression.

Skärmhjärnan, å sin sida, gav mig verkligen en tankeställare när det kommer till mitt mobilanvändande. Därför har jag nu försökt aktivt minska min skärmtid. Jag märker hur snabb reflexen att sträcka sig efter telefonen var och varannan minut är. Min telefon har registrerat i snitt 126 så kallade “väckningar”, alltså knackningar på telefonskärmen för att kolla tiden eller eventuella nya notiser.

Boken kommer med tips på hur man kan göra för att minska skärmtiden och behovet av telefonen under dygnets vakna timmar. Jag vill dela med mig av några av tipsen:

  1. “Använd en app som kartlägger hur ofta du tar upp telefonen och hur du fördelar tiden i den (...) Insikt är första steget till förändring” (I iPhone hittar du din skärmtid under Inställningar)
  2. “Köp en väckarklocka och ett armbandsur”
  3. “Stäng av mobilen ett par timmar om dagen”
  4. “Avsätt tid för att kolla sms och mejl, till exempel ett par minuter varje timme”
  5. “Ha mobilen på ljudlöst och en bit ifrån dig när du umgås med vänner”

Om en vecka ska jag återkomma med en rapport om hur det riktigt har gått med min skärmtid. Tror du jag lyckas sänka den från 5 timmar och 49 minuter?

När man inget har att säga

Markus Andersén 11.06.2022

Allt oftare har jag kännt att det som behöver sägas redan är sagt. Detta gäller nu inte något speciellt ämne eller någon särskild relation, det är snarare en övergripande känsla som jag upplever allt oftare.

För dem som känner mig kan detta kanske komma som en överraskning, då jag sällan brukar vara osagd. Dessutom har jag genom åren varit inblandad i mångt och mycket, så det har blivit sagt en massa i många olika forum.

Kanske är åsikterna som en stor så? Den fylls en gång i början av livet och sedan är det upp till envar att bestämma om man portionerar ut åsikterna med skopa eller tesked? I mitt fall säkert främst med skopa men det börjar sakta men säkert övergå till teskeden. Allt oftare tar jag inte ens fram den utan låter teskeden ligga i hölstret.




Visst finns det saker som triggar fram skopan som t.ex hundägare som knycker sina hundar i kopplet så att hunden delvis flyger i luften eller bilister som inte stannar vid skyddsvägen utanför skolan, men tröskeln stiger.

Inte heller orkar sociala medier riktigt engagera längre? Blir närmast matt när man följer med alla de som stångas i diskussionsforum? Finns det verkligen inget bättre att göra? Orättvisor skall naturligtvis bekämpas till den grad det kan göras på sociala medier.

Kanske är detta en fas där åsiktsskopan bara ta paus och den snart kommer fram igen? Skall bli spännande att i så fall se gällande vilka ärenden jag då kommer att ha starka åsikter.

Då man gärna skall ha en bild bifogat till sin text försökte jag febrilt hitta en bild på något jag har en stark åsikt om. Valde en bild på ett särskilt lyckat öppningskast på en frisbeegolfbana, den har jag en stark åsikt om.

Må väl.

Kalla det helig vrede – för nu var jag faktiskt arg på min afasi

Christa Mickelsson 08.06.2022

Jag har afasi. Det betyder att jag har svårt att uttala siffror. Eller inte uttala, men om jag tänker på en siffra kan det komma en helt annan siffra när jag öppnar munnen.

Det betyder att alla ärenden som ska skötas per telefon är lite knepiga. Min personbeteckning är jag bra på. Det är en ramsa som är lätt för mig. Men om jag måste säga olika siffror i olika sammanhang blir det svårt.

Och om jag måste säga siffrorna på finska blir det ännu värre.

Jag köpte en grej på nätet här om veckan, och nästan omedelbart spärrades mitt bankkort. Min bank ville bara väl, men när jag ombads att ringa upp banken några dagar senare för att försäkra sig om att kortet gick att använda igen, började min kamp.

"Kan du ge din personbeteckning?" (På finska.)


"Kan du räkna upp den 16-siffriga koden på ditt bankkort?" (På finska.)



"Kan du ge din säkerhetskod?" (På finska.)

Till saken hör att jag var väldigt stressad och absolut inte orkade med att stå i den svenska telefonkön i evigheter.

I vanliga fall brukar jag bara ge upp. Det är svårt för mig. Men någonting sa mig att du måste försöka. Kalla det helig vrede. För jag var faktiskt arg. På bankkortsbedrägerier. På den estniska telefontjänstemannen som inte kunde svenska. På hjärnblödningen. På afasin. På att jag inte kan säga det lättaste siffrorna.

Jag började försiktigt. När jag märkte att det gick blev jag lite säkrare. En siffra blev fel, men jag kom igenom nummerkombinationen på finska.

Det var som en dröm.

Jag brukar ofta diktera för min telefon och min dator. Ibland blir det fel. Den här dagen blev ordet hjärnblödning till "djävla Henning". Ibland måste man bara ha lite j***aranamma när man har afasi.

Christa Mickelsson skriver på den här bloggen om sin afasi och hjärnblödning.