Näytä tämä julkaisu Instagramissa

Henkilön Kyrkan i Helsingfors (@kyrkanihelsingfors) jakama julkaisu

Mer eller mindre instängd i min håla under lång tid blev behovet av rörelse så småningom allt mera akut; jag måste få röra på mig, min karga kropp kräver kläm och kurs, krut och kraft! Men nu när restriktioner och psykologiska barriärer mer eller mindre har raserats står jag visserligen på egna ben men har förlorat något av drivkraften och riktningen. En stor del av dagen tassar jag sålunda omkring i lokalen i väntan på inspiration, traskar ut på terrassen för att kolla blomsterläget och vankar stundom på bergsängen bland trefaldighetsblomster och liljekonvaljer på jakt efter liv och mening.

Men mitt gående är slående segt och helt stegmätarbefriat. I den bemärkelsen är jag en arvinge till den flanerargeneration som befolkade de europeiska storstädernas parker och esplanader för hundra år sedan. Min lite håglösa och obestämda framfart gör dock mera sken av dagdriveri, men jag ogillar begreppet som pes ... jag menar coronan; jag vill definitivt inte driva med dagen, i alla fall inte viljelöst och vingligt som ett frö i junivinden. Då är det bra mycket roligare att driva med sig själv.

Detta med att gå och röra på sig i olika riktningar är en hel vetenskap. Min sakta lunk i förortsenvirongerna kompletteras sålunda med ett återkommande strosande och spankulerande, släntrande och strögande i huvudstadens park- och torgfyllda city i hopp om att där möta andra sökande på sina motsvarande livsvandringar.

Och jag upptäcker många invandrare men knappast några utvandrare, och mest bara vanliga vardagsvandrare. Om de går i ljus och sanning, eller i sitt eget mörker, kan jag knappast avgöra. På parkernas sandgångar är det också lite tveksamt i vems fotspår jag ska gå. Hur var det till exempel med Jesus – vilken sandalstorlek hade han, hur långa steg tog han, vilka avtryck ska jag alltså söka efter? För det var ju det han gjorde; vandrade – knappast flanerade men vandrade – gick omkring, talade, lyssnade och väntar nu att jag ska gå i hans fotspår. Han som inte bara visar väg, men som är Vägen.

I dag (19.6.) på INTERNATIONELLA FLANERARDAGEN knallar jag längs esplanader och kajer, och med kameran hängande på axeln ger jag åtminstone sken av att inte bara fånga dagen men också vara en pilgrim på väg mot mål som hägrar. Det kallar jag framsteg.

På tal om ingenting kom jag denna vecka att tänka på det amerikanska uttrycket "don't hate the player, hate the game". Fritt översatt betyder det att man inte skall ondgöra sig på personer som fungerar inom ett regelverk de inte själv skapat.

Ifall någon erbjuds en möjlighet som sällan blir aktuell, skall denna nog kunna ta möjligheten utan att känna sig dålig. Eller skyldig någon annan något för att hen tar emot en möjlighet som erbjuds. Så fungerar världen. Det är regelverket och omkringliggande samhället som skall skapa ramarna. På tal om ingenting, som sagt.

Veckan som gått har varit rofylld. Inga vårfester eller barnkalas eller dagsläger som kräver omfattande logistik. Bara helt vanliga rutiner med jobbvecka och rastande av hundar och sådant. Det har till och med funnits tid för att idka lite tankeverksamhet, vilket i mitt fall är ganska sällsynt. Jag blir alltid lite förvånad över mina egna tankebanor, då de tenderar sluta i resonemang som överraskar mig själv. Bra så.

Bilden är från Vårdö och tittar ut mot Lekholmen. Ingen tokig vy. Må väl.

Det var förstås skönt på många sätt då restriktionerna slopades och de flesta människorna har utan problem kastat masken. Så till den grad att Mika Salminen uttalade sig om att ansiktsmasker inte är förbjudna. Äldre personer och personer i riskgrupper kunde nog med fördel ännu använda mask. Ännu debatteras om den äldre befolkningen kunde ha skyddats bättre, nu när fler gamla dött i covid än tidigare. Jag antar att det är lättare att glömma hela det eländiga viruset ifall hela ens familj nyligen haft covid lindrigt och en inte jobbar inom sjukvården. För mig som under en och samma dag kan ha tre friska idrottare på mottagningen som klagar på onormal pulshöjning i lätt promenadtakt, är det inte så lätt att glömma covid. Fortsättningsvis insjuknar många, en del även om de nyss haft covid.

Själv har jag inte veterligen haft covid och om möjligt skulle jag nog fortsättningsvis vilja undvika det. Jag har nu försökt vänja mig vid ett ”normalt beteende”, att vara utan mask korta stunder i butiken, men ibland märker jag att jag blir stressad och håller andan om folk kommer för nära – då är det bättre att sätta på sig masken. På barnens skolavslutning kände jag att ville ha mask på inomhus, trots att barnet skämdes för sin konstiga mamma. Jag vet inte riktigt om jag skall känna mig stolt över att jag vågar gå mot strömmen (kanske yrket förklarar dylikt beteende) eller känna obehag över att jag inte lyckats skaka av mig covid-oro som de flesta andra verkar ha kunnat. Klart är att den största oron för sjukdomen försvunnit då den äldre generationen klarat av ett insjuknande förvånansvärt bra.

Jag vet inte om det ”nya normala” någonsin blir som det ”gamla normala” gällande personer med förkylningssymtom. THL rekommenderar att folk med förkylningssymtom stannar hemma och undviker att träffa andra under 5 dagars tid. Visst är det bra om mänskor stannar hemma då de på riktigt behöver vila. Distansarbete som möjlighet då en är lindrigt sjuk är en bra sak, även om det inte alltid är så lätt att vara helt sjukledig om distansarbete finns. För mig har det blivit ett sk etiskt dilemma då barnen blir lätt förkylda 1-2 ggr per månad. De kan helt enkelt inte vara borta från skolan 3-10 dagar per månad . Då kan jag inte följa reglerna och det får jag dåligt samvete av. Jag kompromissar genom att låta dem vara hemma de första dagarna och släpper iväg dem till skolan då hemtestet visar negativt och de annars är i gott skolskick.

Jag har lyckats hålla mig lite kvar i stämningarna från resan till Vadstena här om veckan. Pilgrimsvandrandets och pilgrimstankens långsamhet och enkelhet har förstås naggats rejält i kanterna av småbarnsvardag och jobb. Några stunder och stämningar dröjer sig ändå kvar.

Många av mina mest berörande spår från Vadstena-dagarna är en känsla av närvaro, enkelhet och tacksamhet, och fast det känns som att det har gått inflation i hur mycket det talas om mindfulness leder de tre nyckelorden mig oundvikligen just mot begreppet mindfulness.

Jag minns hur jag njöt av att vara länge utomhus utan tajt tidtabell, nu skulle vi bara vandra och vara. Vätterns nordan piskade stundvis på kinden, regnskurar testade regnklädernas sömmar medan rötter och stenar blev hala. Men det var ändå vilsamt, jag tog emot allt som en gåva just som det var i den stunden.

Jag minns hur både kroppen, hjärnan och själen njöt av våra vägledningssamtal och måltidsdiskussioner. Jag slöt ögonen för att lyssna på en text som lästes högt. Jag lät blicken försvinna i en ljuslåga medan mina tankar vindlade iväg efter andakten. Nu fanns det tid att bara lyssna, fundera tillsammans och plantera nya tankar i sitt inre.

Jag minns också med vilken oväntad omsorg och kärlek jag knöt vandringskängornas skosnören vår första vandringsmorgon. Långsamt och omsorgsfullt spände jag snören på båda skorna och medan jag snodde ihop till stadiga rosetter tänkte på att dessa fötter skulle bära mig genom en till dag, det skulle bli en dag av ovanligt många steg på den yttre vandringen. Jag var också nyfiken på vart den inre vandringen skulle föra mig, hurdana existentiella eller andliga frågetecken och tankar skulle jag möta innan kvällen kom?

Jag lovar mig själv att öva mig på sådana här stunder. Bekymmer och oro får nog ändå sin beskärda del, jag vill bli bättre på att vara närvarande i nuet, att vara kärleksfull och inte så kritisk mot mig själv, öppen för både smått och stort som gör livet rikt och spännande medan vardagen rullar på.