För att kunna hjälpa behöver jag kunskap. Jag behöver veta varför den människa som söker hjälp är i sin nuvarande livssituation. Jag grundar mitt gensvar på ett behov men jag hjälper också på längre sikt. Om en människa är hungrig känns det kanske långsökt att fråga efter uppgifter om inkomster och utgifter, om egendom, om barnbidragets ensamförsörjartillägg, om boendekostnader och bostadens storlek och läge, om bilkostnader? Naturligtvis försöker vi hjälpa i den akuta situationen men speciellt om situationen upprepas och det alltid tycks vara tomt i kylskåpet behöver vi tillsammans hitta en hållbarare lösning.

Jag brukar säga att den ekonomiska hjälp man kan få i församlingen är nåd, man kan inte låna och betala tillbaka, man måste lära sig att ta emot. Diakoniarbetaren är ändå inte Jesus, vi har en begränsad budget och måste följa regler och överrenskommelser. Vi försöker fördela det som finns rättvist. Jag försöker sudda ut den nöd som finns och ge människan som söker hjälp verktyg att undvika motsvarande situation pånytt och pånytt.

Kyrkans diakoniarbete är socialt förändringsarbete. Om vi inte försöker göra något åt orsakerna till hungern blir den bara större och den hjälpsökande blir i ett beroendeförhållande till oss. Det kan ju verka som något positivt, att många människor söker sig till diakonin och kyrkan. Men det får gärna vara så att de kommer för gemenskapen och budskapet i stället för att de är beroende av vår hjälpverksamhet.

Jag har fått äran att ha med mig en prao-elev från högstadiet denna vecka. Att berätta om mitt arbete till studerande och nya kolleger är alltid en fröjd. Jag får nya infallsvinklar och får själv reflektera mycket över arbetets uppbyggnad. Det är tack vare ovetande människors frågor som all utveckling av diakonin i vår församling skett. Utveckling och förändring har alltid handlat om att slipa ner trösken för dem som behöver hjälp, lyfta upp egenmakt och förändra liv mot det bättre, och samtidigt göra de anställdas förfaringssätt smidigare.

Tja, det vet jag ju inte. Får bara lita på att Gud är med mig.

Igår hade vår prao-elev i uppgift att hjälpa till vid en av ortens öppna verksamheter för mindre bemedlade. Efteråt frågade jag hur upplevelsen var och vi pratade en stund om olika typer av personer som besökt tillställningen, om hur olika situationer man kan leva i och om hur olika förutsättningar vi människor har för att t.ex. ta hand om sig själv, klara av sociala situationer och kommunicera konstruktivt. Allt hade gått lugnt till igår, trevliga och positiva besökare, mycket skratt och frukostbjudning. Men så plötsligt fick jag frågan: ”Men hur vet du om de du möter är galna eller inte?”. Det vet jag inte, men det spelar faktiskt ingen roll. Gud är med mig i mitt arbete, med i alla möten jag gör och jag behöver inte vara orolig eller rädd för någonting. Kyrkans diakoni står med öppna armar för alla vanliga, ovanliga, rastlösa, ångestfyllda, glada, ledsna, positiva, negativa, utåtriktade, blyga osv. Vi har alla en plats i Guds gemenskap.

Jag utmanar dig!

Via fredagarnas diakoniblogg får du som läsare en liten inblick i diakonins värld. Men jag vill utmana dig att fråga din egen församlings diakoniarbetare hur det ser ut på din ort och om det finns något som du själv kan göra för din församlings diakoni.

Jag tycker det är så fint när gudstjänsten avslutas med ord om att gå ut i vardagen och tjäna varandra. Det bli en påminnelse dels om att översätta kärleken till nästan till handling, dels om att vi inte är kristna bara på söndagarna i kyrkan.

Det andliga livets ”scen” finns inte bara i kyrkor, kapell och församlingshem. Vår andlighet behöver inte begränsas till ett kyrkorum, hela vår livsmiljö kan och får vara en plattform eller kanal för vårt andliga liv och varande Det känns meningsfullt att ibland medvetet se på vardagliga eller till och med oväntade offentliga rum som platser där jag kan utöva min tro eller bejaka min andlighet.

Hemmet kan ha en böneplats med ett ljus och en ikon. En stund framför en tavla på konstmuseet under semesterresan kan öppna upp lager i själen som får de andliga nerverna att spritta till. Konsertupplevelsen en sommarkväll i skärgården kan aktivera den andliga längtan som puttrar inom dig. I bussen på väg till jobbet kan jag hålla om det lilla träkorset jag har i fickan medan jag samlar krafter inför dagen. Mitt Skrivbordet på jobbet kan ha ett kort med något kristet citat så där strategiskt placerat att jag lätt kan vila ögonen och själen vid orden.

Många av oss nordbor säger ofta att "naturen är min kyrka". Det kan vara ett uttryck för att naturen berör djupt, det kan kanske vara som svar på varför man inte deltar i gudstjänster. Egna vandringar i naturen är populära båda i sällskap och på egen hand, då kombineras både motion och och frisk luft med inslag av lugn och ro eller social gemenskap, inte sällan också någon form av meditation. Pilgrimsvandring kan bli en överraskande men välkommen kontaktyta för andlighet mitt i naturen, både bland dem som inte aktivt söker sig till högmässor eller andakter och bland mer kyrkvana.

Många platser och miljöer utanför kyrkans väggar kan vara en del av vårt livs "andliga scen"? Vill du helst vara i fred där eller kan det också vara andra med? Saknar du nya andliga miljöer? Är du nöjd med de platser du har som andliga stationer i tillvaron? Längtar du efter att bege dig ut på upptäcksfärd?

Min vän Siw har cirka 40 år bott i Bolivia och jobbat, först på Frälsningsarméns barnhem, där jag hade ett fadderbarn i många år. När hemmet stängde stannade Siw kvar och blev sedermera föreståndare för ett flickhem. Hemmet har räddat många flickor som sexuellt utnyttjats eller fötts in i ett hem som inte kan ta hand om barnet. De har fått studera och bo i en trygg miljö. Barnhemmet heter Corazon Grande som betyder Det stora hjärtat.

I ordspråksboken (4:23) står det: Framom allt som ska bevaras ska du bevara ditt hjärta ty därifrån utgår livet. En nyare översättning formulerar det så här: Mer än allt annat – vakta ditt hjärta, ty hjärtat styr ditt liv.

Hjärtat kan fyllas med allt möjligt och hjärtat kan leda oss hit och dit. Därför behöver hjärtat bollas med Guds ord för att klara av vardag och fest, helt enkelt för att kunna tömmas och fyllas så det bevaras rent. Saliga är de renhjärtade, säger Jesus i sin Bergspredikan. Saliga de som längtar efter rättfärdighet, de som sörjer över det onda, saliga de barmhärtiga för de ska se Guds rike. Jesus förargar sig ibland över lärjungarnas hårda hjärtan. Han säger att våra hårda hjärtan hindrar oss från att göra Guds vilja. Vi behöver mycket nåd – och den nåden vill Jesus ge var och en av oss så att vi kan leva våra liv för varandra.

Jesus tog upp barnen i sin famn och sa att lärjungarna skulle låta dem komma till honom. De försökte nämligen schasa bort barnen, låta Jesus vara ostörd. Men ett stort hjärta låter sig störas, driver ut en människa ur bekvämlighetens sfärer, söker Gud och hans vilja. Ett stort hjärta är stort för att Gud fått arbeta i det och får utföra renoveringar. Det kan bara växa nära Gud.

Jesus välkomnar barnen och det är tur att vi då alla kan välkomnas: Alla som tar emot Jesus i sitt hjärta får kallas Guds barn. Här finns ingen ålder, endast Jesu stora hjärta, Jesu försoning, Jesu stora famn.

Han sitter mitt emot mig, trött, orolig och utan jobb. Det blir nog bra. Flera familjemedlemmar är sjuka, en av dem har en svår diagnos, med tuffa behandlingar, som kräver resor till andra sjukhus. ”Det blir nog bra”. Utgifter för resor, behandlingar och mediciner kan sökas ut från olika håll, men först ska familjen ut med pengarna – pengar som egentligen inte finns. Julen med alla dess förväntningar är förbi och vardagen tar vid. Elräkningen droppar in, telefonräkningarna, sophanteringen, en ovälkommen bilreparation... ”Det blir nog bra”.

Jag förundras över hur han kan hålla modet uppe med så många saker som trasslar runtom. Ibland brukar jag säga till mina besökare, när allt känns motigt och hopplöst, att jag kan vara ditt vikarierande hopp. Personen jag nu har framför mig lyckas på något sätt hålla hoppet kvar själv genom att upprepa ”det blir nog bra” en handfull gånger under vårt samtal. Det är inte vårt första samtal, vi har träffats av och till under några år redan och under hela processen har ”det blir nog bra” funnits med.

Ofta önskar man kunna säga de rätta sakerna, de som gör skillnad, som tröstar och bär, som visar att man kan sitt jobb; att vara vikarierande hopp. Ibland finns det ingenting att säga som gör skillnad. Jag vill tro att det räcker med att vara där. Att sitta kvar, att hålla och härbärgera trasslet en stund för att sedan varsamt lämna det tillbaka. Trasslet kanske har ändrat form medan jag höll det. Trasslet har fått komma ut i form av ord av frustration, ångest, skam, ängslan och bävan, det har fått vädras lite medan det låg i mina händer. Kanske besökaren har fått fatt i en trådända och kunnat börja nysta lite?

”Man kan inga så noga vetta” sa min minnessjuka svärfar så finurligt när han inte riktigt visste vad han skulle svara på olika frågor. Jag tror att det är samma i samtalet med människor. ”Man kan inga så noga vetta” vad som händer hos den andra, den vars trassel man håller. Man kan veta att det händer något. Saker får sägas ut och fråntas sin spökpower. Att få sätta ord på upplevelser, höra sig säga saker högt – det är power. Där får man kraft till kamp, där får man kraft till tro och hopp om att det skall bli bra. Det kanske inte blir som förut, det blir på ett annat sätt, och det kan till och med bli bättre än det var tidigare.

”Det blir nog bra”, säger han när han står med handen på dörrhandtaget på väg ut, och jag svarar: ”Det hoppas vi på!”