Vi har väl alla sett den nån gång i TV eller på internet: En kort filmsekvens om hur en människas ansikte förändras från barn till åldring. På tio sekunder kan man uppleva en resa som omspänner kanske sjuttio år. Utseendets gradvisa förändring i de här snabba bildsekvenserna är på en gång rimliga och igenkännbara, men samtidigt främmande och kanske till och med lite skrämmande. Är det faktiskt samma människas anlete som tiden modellerar? Javisst, det förefaller möjligt, men …

Och ändå är det här bara skalet, till och med bara en liten del av skalet. För människan är minst lika mycket psyke, en känslovarelse som efterhand utvecklar, och invecklar, ett emotionellt register med oändliga variationer. Det är ungefär i det här skedet som bilden av ett hologram uppenbarar sig under pannloben. Jag som människa är både en lagom tung pensionär och en liten späd kille, inte bara känslomässigt och emotionellt men också i någon mån rent visuellt. Skelettet är i stort sett intakt men det är på och under huden som den stora transformationen har skett. Och någonstans i detta fysiskt-mentala landskap finns det följaktligen lagrat ett oändligt antal variationer på temat Jag. Om det tekniskt vore möjligt skulle man kunna placera miljoner jag-bilder i en lång rak rad efter varandra där varje motiv skiljer sig något lite från bilden före och efter. Sett från den ena ändan till den andra skulle alla visuella variationer då smälta samman i ett nästan begripligt mönster, i en åldersöverskridande totalbild, från födsel till nu.

Men hur är det egentligen med psyket, med känslopalettens alla möjliga och omöjliga färger? Finns också där en förlaga, en originalskiss, som lyser genom tid och rum, ett motiv som kan avläsas lite oberoende av perspektiv och humörssvängningar? Ja, jag tror det är just där andra kan se även mig, ana själva kärnan och avsikten med detta skal som idag hasar fram på gata och torg. Men – och här kommer själva poängen – det är knappast någon förunnad att upptäcka detta kalejdoskopiska motiv med mindre än att man ikläder sig gudomliga glasögon, att man blickar genom hela personligheten med sina slumrande evighetsögon.

Idag på UNICEFS födelsedag (världens största barnrättsorganisation grundades 1946, ett par år före jag föddes) påminner jag mig själv att jag fortfarande, innerst inne, är ett barn och ska så förbli trots diverse slappa hudar och mungipor som alltför ofta ger efter för gravitationens lockelser. Ordet lillgammal har för mig, och troligen för många seniorer, en alldeles speciell ordagrann betydelse.

En blänkande svart koltrast går omkring, ett ögonblick bara, på balkongens smala räcke. Jag har just avslutat läsandet av bröderna Westös bok Åren och Kjells sista inlägg är en dikt om koltrastarna i Munksnäs. Det nästsista stycket i dikten är en vädjan om fortsatt sjungande fast naturen synes vara i upplösningstillstånd. Jag tycker om hela dikten, och jag undrar över varför koltrasten så ofta tas med i litteraturen. Jag använder den själv i en andakt i min bok För mig, för dig, för oss, där jag nästan är som närmast Kristus och hans renhet, försoning och hoppet, i påsktider.

Ylva Eggehorn lär ha sagt då hon som ett beställningsverk skrev psalm 822 Så kom du då till sist (1999), att hon inte visste hur hon skulle avsluta psalmen och i sista stund skrev raden om koltrasten. Psalmen tar ner Jesus från glamour och ouppnåelighet till den lilla mänskan, till marken, till brustenheten. Och de sista raderna låter:

Ditt liv ska bära mig;

jag hör en koltrast, som sjunger timmen innan gryningen.

Varför tilltalar koltrasten oss? För att den så tidigt börjar sjunga om vårarna? För att en del av dem övervintrar och vi får mata dem, vi ser dem runt våra trädgårdar, i parker – men det gör vi också med mesar, sparvar, kråkor, skator, finkar, kajor osv. Jag googlar koltrast och finner den inte säregen jämfört med andra rara fåglar. (Kråkan tycks däremot vara den vanligast förekommande fågeln i engelsk poesi.) The Beatles sjunger sin Blackbird. Här flyger frihetens koltrast i den ljusa natten och sången är en enda komprimerad väntan, eller längtan. På något sätt kombineras koltrasten med längtan. Vi har våra söta blåmesar, svalor, sädesärlor, ugglor – de bär inte samma budskap. Den vita duvan symboliserar Anden i Bibeln, vita brevduvor riskerar sina liv i Bröderna Lejonhjärta, är ofta också kärleksbudbärare - Tranorna då? Plogarna med det kännetecknande ljudet berör våra hjärtan och vi fylls av vemod. Det drar i hjärtat. Änderna matar vi och gullar, tillsammans med pensionärer och små barn, fryser om fötterna. Fryser de om sina i det kalla vattnet? Selma Lagerlöf ger genom sin Fågel Rödbröst i Kristuslegender rödhaken en hjärteplats; den ville hjälpa Kristus och på grund av sin medkänsla och sitt försök att dra ut törntaggarna fick den sitt röda bröst, av Kristi blod som droppat ner från törnekronan. Det röda blodet gav alla rödhakesläktled en färg som varje generation tidigare längtat efter att få.

Längtan.

I Predikaren står det att Gud lagt ner evigheten i mänskors hjärtan. Evighetslängtan. Saknaden efter upprättelse, skönhet, fullbordan. Guds frid.

Två adventsljus är tända. Vi lever i en tid av väntan, längtan efter en tid som var och som är och som ska komma.

Nånstans mellan Dotter Sion och Bereden väg för Herran bubblade adventsglädjen fram i mig. Det hade tydligen tagit mig en stund att landa i högmässans feststämning under första söndagen i advent här om dagen, men så kom det.

Plötsligt blev jag på något sätt varm och pirrig, där mitt bland palmbladsviftande barnkörsbarn och lurviga åsnor på hjul och hundratals gudstjänsfirare kände jag en förväntansfull ro och glädje fylla mig

Jag välkomnade tacksamt känslan. Det hade varit allt för tunga veckor på jobbet kombinerat med en lång tid av allt för korta nätter, jag kände mig trött och tärd och lät mig ödmjukt omfamnas av den där värmen och ron.

Hur har det gått sedan dess? Har jag varit totalt fokuserad på adventstidens sällsamma väntan och frid? Har jag glimmat av en inre ro, har mitt yttre varit befriat från distraherande faktorer och infall? Nå nej. Men jag minns den där lyckliga känslan som fyllde mig i söndags i kyrkan. Där minnet har bleknat lite i kanterna fyller en gudsdoftande längtan upp konturerna.

En längtan efter något annat än en decembermånad full av årsavslutande jobbstress. En längtan efter något annat än tankar på hur julen borde se ut. En längtan efter något annat än reklamernas julöverflöd. En längtan efter förundran inför julens mysterium och gåva.

Den där längtan bär mig vidare i advent.

Varje dag får jag jobba på att inte själv komma i vägen för min längtan. Varje dag får jag försöka på nytt. Varje dag får jag nya möjligheter att vara en gudsglimt i både mitt eget och andras liv.

Ljuset från adventsljusstaken får påminna om den där längtan som envist fladdrar på, och om hur vi alla kan vara ljus i varandras mörker.

För två dagar sedan postade jag bilden nedan på Instagram och skrev “det sjukaste ni sett i dag: jag har börjat virka. hittade garn på loppis och fick fiilis. that’s it, bai.” Jag tänkte inte att det var en stor grej – jag tyckte bara att det var så out of character att jag ville dela det med världen. Till min förvåning fick jag mer likes än jag någonsin fått på en story. Och många kommentarer.

Jag har haft diskussioner med folk jag aldrig skrivit med på Instagram tidigare – och med folk jag inte talat med på år. Det verkar som om handarbete förenar. Det är nog flera som tror att jag faktiskt intresserar mig för garn, tjocklek på nålar och mönster. Men det gör jag inte. Jag vill bara virka en fin disktrasa (eller kanske ett flertal). Inget mer. Jag kommer inte avancera till klädesplagg eller dukar eller pynt. This is it.

Men med det sagt så måste jag ändå erkänna att jag blivit helt besatt. Det har gått så långt att virkningen åker ner i skolväskan och kommer fram när jag behöver en paus från korrekturläsning eller bara gammal hederlig stresshantering. Det är ändå nåt speciellt med att skapa med händerna!

P.S. Ifall någon missförstod; det här är inte en öppen ansökan om att få gå med i stickgemenskapen. Det verkar mysigt men det är inte för mig. Inte nu i alla fall.

Första advent? Det är ju den 1 december!

Skolstart? Nå, det är förstås den 1 september!

Och påsken? Mitt i april!

Nej, nej, nej. Eller rättare sagt: nästan. Längre in i november än så här kan första advent faktiskt inte infalla. Men så där är det mest hela tiden – få dagar hålls kvar på sina riktiga datum från år till år, de flesta flyter omkring sådär lite kreativt i kalendern, ungefär som jordens kontinentalplattor på vår planet. Det sistnämnda kallas för platt-tektonik och innebär att de 100 km tjocka sakerna – de åtta största i medeltal ca 60.000.000 km² under havs- och jordskorpan – troligen helt godtyckligt rör på sig ibland, rätt ofta faktiskt. Följderna är som bekant jordbävningar och tsunamivågor, gråt och tandagnisslan.

Jag vill att allt ska vara förutsägbart, klart och tydligt, varje sak ska stå på sin plats – ordning och reda är mitt mäktiga motto Men nej, ingenting i världen och livet står stilla, allting roterar, flyttar på sig, skiftar i färg och form. Att det sker nånstans på andra sidan klotet, och ibland till och med rakt framför näsan på berget där jag bor, är en sak. Men dessa ständiga förändringar och mobiliteter är också i allra högsta grad involverade på och i min kropp. Så nu står också jag här och vinglar: min kropps kontinentalplattor har rört på sig ordentligt under årens lopp, även själens. Och det är sannerligen inte långt till gråt och tandagnisslan.

Att i det läget notera att första advent infaller den 27 november är på gränsen till vad jag står ut med. Mentalt ska jag alltså försöka acceptera en fyra-dagars förskjutning i min redan från tidigare knöliga kropp och kalender. Och dessutom ska jag tampas med skolstarter, påskharar, midsommargrodor och Gud vet vad allt annat som infaller och framträder lite hipp som happ under årets gång. Nej, det är ingen ordning på min tillvaro om jag inte först kan fånga dagen, om den stora världsklockans tickande och min ur-sinniga väckelse inte sker simultant. Idag är det dessutom nån som tänder ett ljus, ETT stackars ljus! Mitt mentala mörker skulle kräva en mindre skogsbrand för att upplysa den tanketorka som här grasserar.

Nej, jag hänger inte med i kalenderkonstruktörernas nyckfulla improviserande. Enligt dem lackar det mot jul från och med idag, men jag tycker det mera känns som strul. 27 november … första advent … nej, jag föredrar att backa: kom igen om nittiosex timmar! Då ska vi inte bara lacka men också snacka och packa, godhetsfullt smacka och tacka. Och ikläda oss vinterjacka. Nån rim och reson får det väl ändå vara med denna kalenderstyrda formsvacka i slutet av årets högtidsfyllda almanacka!