Det hade fallit en sparvunge rakt ner i vår två-årings cykelstol. Min fru skulle ta cykeln till jobbet den där junimorgonen, men i stället för att höra ett sista ”hej dåå” från trädgården genom den öppna ytterdörren hörde jag ett spontant tjut.

Vi samlades snabbt kring cykeln, stora och små. Den pyttelilla fågelungen såg riktigt ynklig ut utan fjädrar på sitt ställvis genomskinliga skinn. Andningen var hackig och den rörde sig nästan inte alls. Fågeln tycktes nätt och jämnt leva, bara när jag satte örat riktigt nära hördes ett svagt pipande. Mitt i den något akuta situationen var det fascinerande att se så många detaljer i den lilla, lilla sparvkroppen.

En god stund gick åt till att förskräckas och förundras över fågelungen i sig. Sedan började vi fundera på hur den hade hamnat där i cykelstolen, flera meter under taknocken där sparvarna till vårt förtret glatt bygger bon trots våra försök att förhindra det. Hade fågeln fallit ur boet? Hade fågelföräldern kickat ut ungen för att den verkade för svag för att överleva?

Till sist övergick snacket till att handla om vad vi skulle göra med fågelungen. Skulle någon av fågelföräldrarna alls vara intresserad av att hitta och ta hand om ungen? Skulle vi försöka hålla liv i ungen eller ens fukta den i den pågående värmeböljan i hopp om att den snart skulle bli återbördad till boet? Ungefär en sekund tänkte jag på att hämta en spade eller annat hårt och göra fågelns antagna lidande kort. Men jag skulle inte själv ha kunnat svinga spaden, allra minst inför en upphetsad två-åring som var så ivrig över ”fågelbebisen” eller en empatisk, känslosam 11-åring som absolut skulle få trauman för livet av något sådant.

Till sist buffade vi in fågelungen i skuggan av kanten på en pionrabatt. Där låg den så liten ovanpå mullen, steget var kort att tänka på alla de fågel- och sorkgravar som högtidligt har grävts av barnahänder bakom bärbuskarna några meter därifrån. Några timmar senare låg fågelungen ännu där, men på kvällen var den borta. Jag sa till barnen att fågelmamman hade hittat den och tagit den tillbaka till boet, fast jag nog mera tänkte att räven eller en skock med myror kanske hittat den.

Jag har tänkt på fågelungen flera gånger sedan den där heta juniförmiddagen. Tänkt på naturens gång och livets förgänglighet, tänkt på hur ”krumelurigt” både fåglar, människor och andra är skapta. Som pigan Lina i Astrid Lindgrens Lönneberga filosoferar när det är husförhör i Katthult och hon tänker på hur Gud lyckats skapa örats alla krumelurer: ”det skulle vara marigt å få ihop”.

My vikarierar sjukhusprästen och känner att hon har ett tydligt uppdrag #måndagmedmy

Den här tiden på året påminns jag osökt om Hans Ruins smådystra inledningstext i boken Rummet med de fyra fönstren:

Sommaren har en vecka, som liknar ingen annan. Det är veckan kring mitten av juli. Då svänger sig sommaren kring sin axel. Då ändrar sig på några dagar allt. Före den ser vi ut längs en rad av dagar, som utan slut tyckes skjuta sig in bakom varandra, i ett oändligt långt perspektiv. Efter den har vi bara en liten frist av dagar kvar. Det är en vecka, som tar ifrån oss mer än någon annan förmår ge.

Så är det. Och allt tydligare träder denna bild fram för en åldrande kropp. Efter årets alla höstregn och sega, gråvita oxveckor väcks nån gång i februari-mars en förhoppning om att än en gång få uppleva blomknoppning och mössöron, långa soldallrande kvällar, värme och vänskap, liv och lust. Kanske är det en orealistisk längtan tillbaka till tidlösa, vattenglittrande pastorala vyer, bilder som levda år skonsamt befriat från skuggor, smuts och slagg.

Men knappt har jag hunnit vänja mig vid vårens blomstrande rabatter, fotograferat häggen och skräddarsytt tonkappor åt syrenen, så faller äppelkarten på terrassen i en strid ström före de ens börjat skifta i rosa och rött. Allt det ljusgröna och pastellfärgade har omärkt övergått i mörkare toner, marken ligger torr och trist. Men framförallt är det ljuset som skiftar; en perspektivförskjutning i tid har ägt rum.

Men annorlunda är inte livet självt. Där ändrar sig också allt på några år. Ännu i går kunde livet tyckas ligga framför oss. Och idag förefaller det mesta passerat. De obegränsade löftena om kommande år faller av som tomma blomhängen som aldrig satt frukt.

I dag den 10 juli firar vi Global Energy Independence Day. Om det är något jag är i behov av så är det förnybar energi, moraliskt mod och framtidsvisioner. I själva verket behöver jag helt nya paneler på mitt lilla bönehus och en ivrigt snurrande tankemölla som kunde aktivera denna sega själ. Mitt i högsommaren, när livet svänger sig kring sin axel, behöver mitt elpiano fortfarande ström och mitt kamerabatteri måste dagligen laddas. Men var i hela världen ska jag få styrka och sisu att söka ord och forma meningar?

Gud viskar: SKRIV, och du får ork och spänst, SKAPA, och du får kraft och tåga …

Det kallar jag den julisvängda evighetsenergins logik.

Det är så mycket i vår västerländska vardag som ständigt ska mätas och förbättras. Dessutom ska man ju helst multitaska en stor del av tiden också, trots att hjärnforskning visar att våra hjärnor inte alls i det långa loppet mår bra av det. Inte att undra på att det behövs motpoler till det här eviga effektiverandet, om det så handlar om tysta retreater, yoga, slow food-ideologi eller allmän mindfulness och varierande övningar i att vara närvarande i nuet.

Jag har en liten personlig protest på gång mot allt det här. Jag har i tankarna börjat samla på saker, fenomen eller aktiviteter som inte alls är viktiga eller nyttiga i konsulternas heliga excel-filer eller bildserier, men som kan vara nog så själsuppfriskande och viktiga på helt andra sätt.

Min favorit på listan just nu är såpbubblor! Eller födelsedagstårtor! Men om nånting är förgängligt, så är det väl just såpbubblor. Inte är de väldigt viktiga för samhällsruljangsen heller. Men wow, vad såpbubblor kan sprida glädje! När min två-åring har såpbubbelmaraton med sin mormor är koncentrationen stor och de beundrande utropen klingar högt och liksom i smyg tränas både motorik, tålamod och sociala skills hos dem båda.

Äsch, där slank jag visst lite in på s.a.s. nyttigheter i såpbubbelblåsandet som aktivitet, men jag ser det som fina bieffekter. Det absolut mest kännbara "resultatet" av det gemensamma blåsandet av såpbubblor är glädjen i nuet över hur de tillsammans kan åstadkomma de där sköra bubblorna. Barnets och seniorens förundran över de gnistrande bubblornas korta, svävande stund här på jorden får själen att kvillra till och blomma ut i någonslags existentiell glädje som kanske är svårgripbar, men ack, så viktig, tänker jag mig.

På tal om hjärnforskning: utan att ha källor att konkret hänvisa till just nu har jag förstått att både hjärna, kropp och själ, mår bra av att inte hela tiden pressas till att prestera på topp. Jag ska påminna mig själv om att inte alltid försöka vara så sjuttons nyttig och effektiv. Medan jag i sommar vilar kropp och knopp från nyttighetshetsen ska jag kanske blåsa lite såpbubblor och njuta av just den stundens förgänglighet och (o)nyttighet.

Första gången jag handlade mat efter min ankomst i hemstaden fick jag en smärre kulturchock. Man måste ju väga sina varor här! Jag plockade gladeligen på mig batat, gurka och paprika och stegade mot kassorna. Väl framme vid kassakön kom jag på mig med att ha glömt prissätta mina varor. Snopet gick jag tillbaka och vägde allt.

Är det inte dags att ändra det här systemet? Jag tror på riktigt att det skulle vara mycket smidigare att allt vägs i kassan. Kanske tar det någon sekund längre i kassan men situationen i frukt- och grönsaksdisken skulle vara betydligt mer smärtfri.

Man ska kolla nummern på varorna, ofta köa till en våg och klistra på lappar som är helt onödiga (och gör att påsen inte kan gå i plastsorteringen? Rätta mig gärna om jag har fel). Ofta lossnar lapparna innan man är framme vid kassan, särskilt om man försöker klistra fast dem på en hårig och jordig batat (och man vill spara på plastpåsarna).

Dags att införa det system som typ alla andra länder har, Finland.

Det var allt för mig.