Jag skulle kanske inte kalla mig själv för en riktig fotbollsmamma. Jag inbillar mig att då ska avkomman störta från turnering till turnering och att jag själv borde baka plåtvis med mockarutor och sälja wc-papper. Jag har aldrig hållit på med någon lagsport, men nu har jag märkt hur jag uppskattar vad lagandan kan betyda för en spelare. I slutet av utesäsongen brukar barnen spela mot föräldrarna och det brukar vara jätteroligt även om jag är medveten om att jag mest kan springa och heja med hög röst, någon bollkontroll har jag inte.

När barnet var litet tänkte jag att han kunde prova på innebandy, så kunde jag som ”frusikocko” få tillbringa tid inomhus. Men barnet ville annorlunda, han meddelade redan den första sommaren vi bodde här i Jakobstad att han skulle börja spela fotboll i Jaro. I dessa lägre årskullar är talkoförväntningarna måttliga och som nyinflyttad under covidpandemi blev de andra föräldrarna mänskor man automatiskt fick se då och då och kunde hälsa på. Barnets lag är riktigt stort och det känns som att varannan jämnårig pojke spelar där. Vi stöter ofta på vänner och bekanta under sommarturneringarna. Det hjälper mig att känna mig mer som hemma.

Det jag skulle lyfta fram mest i denna text är värderingarna som tränarna betonar så tydligt. Barnen är där för att utvecklas som fotbollsspelare och som mänskor och ha roligt. Tränarna poängterar att alla skall stötta varandra och att man visar respekt för sina motståndare. Föräldrarna är tillsagda att inte blanda sig i taktiken, endast ropa uppmuntrande budskap och att applådera även det andra lagets framgångar.

Vilken skillnad till hur vissa vuxna fotbollssupportrar beter sig. Jag har ingen stor erfarenhet av fotbollsmatcher, men blir illa berörd om en spelare hånas högljutt av vuxna män som borde veta bättre. Inte kan jag gå fram till vitt främmande mänskor och be dem uppföra sig bättre, men måste förklara åt barnet att så där är det barnsligt och fräckt att säga. Här kanske jag måste påpeka att det har varit bortalagets motståndare som jag blivit sur på. Men jag förstår något av hur hög tröskel det säkert kan vara att vara den ”humorlösa kärringen” som försöker jobba mot manschauvinism, hbtq+-fobi och rasism, i fotbollsvärlden och utanför den. Jag måste verkligen tacka alla vuxna som jobbar inom olika hobbyformer med andras barn. De är otroligt viktiga och gör världen lite bättre. Det behövs.

En gång fick jag en frustrerad fråga om jag vill vara en samhällsparasit. Jag var mitt i vårdledigheten med mitt första barn, diskussionen handlade om proportionerna mellan jobb och annat man gör med sin tid. I många år hade jag som studerande, arbetande och singel hungrigt fyllt mitt liv med meningsfulla arbetstimmar kanske lite för ivrigt, efter en ilsken burn out såg jag som vårdledig på många sätt med andra ögon på livet.

Jag kastade in i diskussionen att oproportionerligt mycket tid av vår vakna tid går åt till Jobbet med stort j. Är det vettigt att man på lång sikt lever för jobbet medan familj, vänner, fritid, det egna välmåendet och intressen eller drömmar ska klämmas in på nåder på de få timmar som blir kvar efter en arbetsdag som tagit större delen av dygnets vakna timmar. Den vanliga överfokuseringen på jobb och jobbidentitet tycktes felvriden. Visst hade jag jobbambitioner och yrkesstolthet då liksom nu, men jag varken kan eller vill vara bara ”Anna Edgren, kulturkoordinator”.

Jag som vid den här tiden vande mig vid att vara förälder, vid att ha ansvar för och glädje av en liten ny varelse tyckte att jag just då var mitt i livet där det brändes och kändes. Nu när jag igen har en liten ”gullebulle” hemma och upptäcker världen via hennes ögon slår det mig hur mycket viktigt det finns i livet utanför de heliga arbetstimmarna. Men hur ska jag ge det plats och utrymme i vardagen, inte bara under semesterdagar?

Kanske någon nu frustrerat utbrister i sin tur att ”är hon alltså faktiskt en samhällsparasit?!”. Med det här tankemumlet från julihängmattan vill jag varken uppmuntra till att slappa och leva på andras pengar eller peka på hur alla borde tänka och känna kring sitt jobbande (eller frånvaron av det samma). Jag vill lite krafsa på ytan av det sega faktumet att jobbet tar så mycket av vår tid. Om man bortser från individuella variationer i arbetsmöjlighet och arbetsresurser mm så är det väl ändå så att jobb i allmänhet ska möjliggöra en smidig och god vardag för en själv och ens medvandrare i samhället, inte vara en källa till långvarig stress och magknip. Den som vill/behöver satsa mera på just jobbet ska gärna få göra det, men om man inom rimliga gränser vill möblera om i sin vardagskalender borde det vara möjligt utan att bli kallad samhällsparasit. Eller är det bara jag som är naiv?

När jag skriver ner de här tankarna har jag två veckor semester kvar. Hur ska jag efter det lägga upp min tid, mitt jobb och min fritid för att känna balans? Jag är ju så skapad till så mycket mer än att sköta mitt älskade jobb, men allt det andra berövas så lätt plats och utrymme i både kalender och tanke. Jag har mera frågor än svar, men stretar vidare.

Hur skulle du vilja balansera din tid?

Mycket har hänt sedan vi hördes sist. Jag ska inte berätta allt. Men jag måste nämna att jag har varit toastmaster på min bästa väns bröllop i Stockholm. Det var extremt nervöst och stressigt. Dessutom toastade jag med en kille jag aldrig träffat tidigare (förutom via zoom). Mina klasskompisar i Bergen brukar säga att jag är bra på att hålla presentation (när hände det?) så jag tänkte på deras ord och försökte vara så modig och rolig jag bara kunde. Jag tror det gick vägen! Folk skrattade i alla fall. Men det kan ha varit snapsen.

Jag har också flyttat till en lägenhet mitt i Jeppis. Hela juli ska jag bo här och jag är i extas. Resten av tiden i Finland bor jag med mamma (men både hon och jag behöver en paus från varann. Nu hälsar hon i stället på mig nästan varje dag i lägenheten). Nu känns det som rätt beslut men två saker gjorde mig osäker i början: den unkna lukten av gammalt hus och faktumet att jag vaknade varje morgon 5.45 av att grannen ovanför mig utförde sina behov. Deras toalett verkar vara precis ovanför min säng.

Nu har jag jobbat fyra veckor på Österbottens Tidning och har lika många kvar. När jag ringde och sa upp mig från tidningen i januari 2019 efter att ha jobbat som inhoppare och sommarjobbare i flera år sa chefen "ÖT finns alltid kvar". Jag trodde inte att det stämde för min del. En stund trodde jag till och med att jag sabbat mina chanser att jobba som journalist igen efter att ha tackat ja till ett informatörsjobb. Men icke! I'm back at it och jag kunde inte vara gladare.

Dessutom är det Jakobs dagar nu – min favoritvecka på året!

När jag lyssnade efter vägledning blev uppmuntrad att tro på mig själv. Jesus använder inte många ord när han talar med mig #MåndagmedMy

För några dagar sen besökte jag massören. Nacken och övre delen av ryggen smärtade och hade så gjort i några dagar. Nu började också vänstra skuldran trilskas, det blev allt svårare att koncentrera sig på skrivandet, nästan all uppmärksamhet riktades mot de sjuka punkterna, världen krympte. Dessutom var åska på intågande och min väderkänsliga kropp reagerade på lågtrycket med ett obestämt obehag nånstans djupt under huden. Förstå mig rätt, det här är ett alltför starkt ord, men i någon form kände jag mig korsfäst – fastlåst, orörlig och smärtbelagd.

I det läget frågade jag mig, patetiskt självömkande: Är det här riktigt rättvist, har jag förtjänat det här, jag som inte gjort en fluga förnär … är det här tacken …? Medan jag låg där på bänken och blev omsorgsfullt knådad och bokstavligen omhändertagen insåg jag sakta mak att frågan självfallet var fel ställd. Hur ofta har jag inte kopplat ihop mitt fysiska väl/felbefinnande med ett aktuellt känslomönster och som två oförenliga puzzelbitar försökt få dem att bilda ett förståeligt motiv?

Jo, självfallet, ibland passar min kropp och själ alldeles förträffligt ihop, men oftare går de lite i otakt; först trippar själen och där efter kommer kroppen stånkande. Mellan dem råder i allmänhet tystnad, ibland en pinsam tystnad, i mitt fall sällan en talande tystnad. Det enda som kan koppla yta och innehåll med varandra, som kan upprätthålla en dialog dem emellan, är bön. Kroppen och själen måste snacka sig samman, lyssna in varandras mer eller mindre tydliga budskap, för troligen har de lite olika syn på mål och mening.

I dag söndagen den 17.7. firas Dagen för världsomfattande rättvisa och jag tänker mest på orättvisan i min egen lilla värld. Eller? Kanske jag inte alls är orättvist behandlad av omständigheterna, kanske mina kroppsliga smärtpunkter egentligen är en förtäckt välsignelse, en gudomlig knackning på axeln? Ytan, världens och kroppens, är ofta stel och hård, smärtfylld och nyckfullt ombytlig, men under huden kan jag ana ett annat liv, en annan verklighet, där rättvisa skipas i all evighet.

Sanningen är att jag just nu får jag vara tacksam att min krumbuktande kropp knådas med kärleksfull brutalitet.