Min pappa fick en stroke, en hjärninfarkt (propp) i lilla hjärnan för tre månader sen. (Min stroke var en hjärnblödning.)

Han är inte alls lika illa däran som jag var, men han har t.ex. svårt med balansen på grund av infarkten och han haft mycket biverkningar av mediciner.

Tyvärr har han inte fått några stora sympatier från min familj, åtminstone inte när jag har varit närvarande. Man kunde kanske säga att vår familj är lite dysfunktionell på den här punkten. Typ: "Hörde du att pappa fick en stroke?" "Typiskt!"

Jag var faktiskt arg på honom av någon anledning i början. Får man säga så? Frågor om varför han slapp "undan så lätt" varvades med tacksamhet över att han är i så pass gott skick.

Istället för att tycka synd om pappa tyckte jag synd om min mamma. (Fast jag hatar när nån tycker synd om mig.)

Men nu är vi riktiga strokebuddies, pappa!

Livet, livet.

Här i veckan vandrade jag i skogarna i Noux.

Efter de isiga och hala vägarna från busshållplatsen trampade vi snart in i skog och mark där underlaget var ojämnt och skönt. Inte halt, men samtidigt fyllt av överraskningar för fötterna som landade än på skare, än på sten eller på slingrande tall- och granrötter, mossa, jord, mjuk snö. Det gällde att hålla blicken fäst vid var man satte sin fot men samtidigt skulle vi två vandrare hålla utkik efter rätt stigar. Vid ett tillfälle följde vi en stig som var utmärkt med reflexer. Reflexerna hängde med jämna mellanrum runt en gren eller en trädstam.

Vid något skede gick vi fel.

- Jag ser inga reflexer, utropade jag.

Vi vände om. Jag tyckte att jag alldeles just såg dem, men när vi började gå tillbaka märkte jag att vi hunnit gå långt i fel riktning. Mycket mer ur kurs än jag trodde.

Vi hade varit upptagna med att se hur vi trampar, vi hade stannat och tittat på bägarlav och björnmossa på en stor sten, vi hittade spillning som vi studerade: var det från en orre eller en tjäder månntro? Och emellanåt blickade vi högt upp mot himlen som svagt lät oss förstå att solen rörde sig där bakom, och vet ni, allt var så vackert. Där gick vi i vår vackra skog.

Men vi gick ur kurs. Och vi behövde stanna upp och gå tillbaka tills vi fick syn på reflexerna som hängde på träden, i en helt annan riktning. Vår stig var bredare och mer upptrampad. Stigen med reflexer var svårare att upptäcka.

Jag funderade i bussen tillbaka på hur lätt det är att gå vilse, hur långt ur kurs vi kom innan vi upptäckte det och hur bra det var med en karta och en vildmarks-app i telefonen. Det faller mig naturligt att applicera det på det andliga livet: Vi behöver stanna upp, gång på gång och ofta justera lite eller gå tillbaka för att hitta rätt kurs igen. Hjärnan och hjärtat tar emot nya intryck varje dag från otaliga håll så att vi kan börja spreta i alla riktningar.

Vårt andliga liv behöver kompass och stillhet. Vi behöver den kristna gemenskapen och undervisningen i en värld fylld av så mycket intressant – så vi väljer rätt stig. Inte alltid den färdigt upptrampade.

Idag på International Darwin Day konstaterar jag att jag INTE är biolog eller zoolog, än mindre geolog eller teolog – allt det där, och mycket mer, som Charles Darwin var. Rent formellt är jag faktiskt statsvetare / socialvetare men det låter så pompöst att jag alldeles spontant ryggar tillbaka för en dylik titulation. Överhuvudtaget ryggar jag tillbaka för titlar, i synnerhet när de helt skamlöst används som polermedel på den egna hjälteglorian. När ytans dominans överskuggar allt annat uppstår självfallet frågan; vad är det som med sådan frenesi måste döljas? Jag tror inte att Darwin hade tid och behov att slänga sig med titlar i tid och otid, det hade han nog insett senast där på Galapagosöarna bland havsleguaner, lavaödlor och blåfotad sula. Naturens under och mysterier möblerar om i det mänskliga hjärnkontoret så att saker och ting får sina rätta proportioner och intar sina rättmätiga placeringar på livskartan.

Nå, nu hade ju Darwin inte rätt på alla punkter och hans tankar om skapelseberättelsen förbigår jag med blindgångarens självsäkerhet. Mera tänker jag på alla dessa människor som på olika sätt gräver ner sig i gigantiska problemkomplex, som med metalldetektorn i högsta hugg tassar på potentiella kunskapsfält, allt i syfte att på djupet av sin varelse söka efter godbitar under huden. Och i synnerhet applåderar jag dem som med stor envishet tvingar tystnaden att tala, ungefär så där som skulptören gör när han hackar och slipar och tar bort allt onödigt så att motivet kan träda fram och bli synligt. Det handlar alltså kanske inte alltid om att lägga till och komplettera utan också om att karva och skära bort.

Varje seriös forskare, konstnär och någorlunda mogen människa inser ganska snart att det vi kallar livet är en mix av till synes stort och smått, synligt och osynligt, mjukt och hårt. Och att vi alla är skräddarsydda till att vara forskare inom vårt eget specifika område. Jag är nämligen ganska övertygad om att Gud har en glasklar tanke med våra liv, ett uppdrag och en idé som det är vår alldeles speciella uppgift att upptäcka och gestalta. Jag tror att vi alla, var och en, med förundran och nyfikenhet är satta att ständigt botanisera i vårt själsliga galapagoslandskap, även när dimman ligger tät och livet står stilla som en ålderstrött jättesköldpadda. Uppdraget är att "göra en darwin" så gott det går, att se och finna men inte nödvändigtvis vinna. För att sedan, under skratt och gråt, dela de unika forskningsresultaten med oss alla andra sanningssökare.

Hjärntrötthet, alltså en onormal trötthet, fast man har sovit en lång och skön natt.

Men ändå. Det är svårt att förklara och förstå.


Ett exempel: Jag kan inte tala med min familj på förmiddagen. Jag använder helst brusreduceringshörlurar just på förmiddagarna.


Ett exempel till: På jobbet har vi oftast ett morgonmöte klockan nio. Jag vill delta. Men jag blir jag väldigt efteråt, så trött att jag måste vila mig efteråt. Ibland räcker det att jag bara sitter i min fåtölj och lyssnar på en podd eller musik.

Men vissa dagar så måste jag bara krypa ner i sängen och bara sova. Ibland kan ett morgonmöte helt totalt dränera mig på kraft. Och ibland (det är sällan) känns det riktigt bra på förmiddagarna.


Min hjärntrötthet är tyvärr här för att stanna. Men jag hör till de "lyckligt lottade", jag är tröttast på förmiddagen, sen går det mycket bättre.

Ibland, efter lunchen, är det som om jag inte hade någon hjärntrötthet överhuvudtaget.
Jag är inte fysiskt på plats innan klockan 12. Men då är jag vanligtvis ganska pigg och glad! Ibland har jag dåligt samvete för att jag inte jobbar 100%.

Jag visar bara mina bästa sidor när jag är med bland människor. Jag visar bara mina bästa sidor när jag är med bland människor.

Innan hjärnblödningen kunde jag klara mig på sex timmars sömn. Nu måste jag sova åtminstone nio timmar per natt. Och när jag skrivet 'måste' menar jag faktiskt 'måste'. En frisk människa kan klara sig med väldigt få timmar sömn. Men för mig är det fullständigt omöjligt.

På en dålig natt, följer en ännu sämre dag.

Jag är också väldigt försiktig med att bli riktigt trött. Jag har haft ett epilepsianfall. Anfallet hörde ihop med för lite sömn och för mycket att göra.

Det är svårt att leva med en söndrig hjärna.

Handen på hjärtat: Vet du vad kyndel är?

Vi har firat kyndelmässodagen i våra kyrkor i söndags. Och när jag promenerade till kyrkan funderade jag igen på vad det är man firar på kyndelmässodagen. Jag kollade upp det med kyrkoherden och kom genast ihåg det när han svarade: att kyndel är ett gammalt ord för ljus. På finska förstår man ordet när de talar om kynttilänpäivä. Engelskan kommer ganska nära med candle. Men kyndel i vårt språk idag – det är svårt. När man googlar ser man synonymer som ljus och bloss.

Men det viktiga i sammanhanget är Ljuset. Jesus säger att han är världens ljus och den här dagen firar vi till minne av att Jesus, fyrtio dagar efter födseln bars fram i templet, som lagen påbjöd, och profeten Symeon leddes av Guds Ande att precis då ta sig till templet för att möta Jesus. Han lyfte upp barnet och kanske kysste han Jesus på kinderna. Nu kunde han dö, sa han lycklig, för han hade fått se Frälsaren som Gud lovat att han skulle få se innan han dör.

Det är fantastiskt hur Gud leder en mänska som inväntar Gud. Varje gång jag läser det här, och andra ställen om Guds ledning i mänskors liv vill jag som ett barn utropa: jag vill också, jag vill vara med! Mitt hjärta säger JA och jag känner att där långt inom mig finns samma längtan som mänskorna före Symeon bar och mänskorna efter, släktled efter släktled. En längtan efter Gud. En längtan efter det sanna Ljuset. Ibland fyller jag min längtan med smörgåsar och så går jag till sängs. Ibland uträttar jag så mycket att min längtan nästan försvinner och urartar i stress, nedstämdhet eller besvikelse.

Men den längtan Gud satt ner i våra hjärtan finns ändå där. Vi behöver röja lite. Så där som när vi städar i garaget eller i skåpen och plötsligt finner det där vi sökt länge och nästan glömt bort. Vi gläds. Vi tar det till vara. Tills vi glömmer bort det igen.

Förut välsignade man i samband med kyndelmässodagen alla stearinljus kyrkan skulle använda under året. Det gör man inte mer. Och det väsentligaste är ju inte våra traditioner eller vilket ord vi till sist och slut använder – bara vi ser Ljuset. Vårt hopp finns där. Ord och vanor förändras med tiden, men Jesus har sagt att han är densamme igår, idag och i evighet. Han går genom tid och rum, och vi får följa Ljuset.