Under pizzafixandet tidigare i kväll hörde jag att drottning Elizabeth II har dött. Berörd av att en lång era nu tar slut darrade jag lite på rösten när vi pratade en stund om den historiska kontexten med de äldre barnen.

Det var någon som skrev i facebook-flödet att hon var Storbritanniens Kekkonen, "hon har alltid funnits" för flera generationer. Men nu är ett långt liv i tjänstens tecken slut, ett liv som började utan att drottningskapet fanns på kartan, men som trots det totalt skulle färgas av de drottningsplikter som ödet lade på hennes axlar.

Jag minns plötsligt att jag tidigare har blivit lite till mig av en specifik del av Elizabeths långa, fullständiga titel. Det är väl till allra sist som det kom - Defender of the Faith. "Trons försvarare". Puh! Vem skulle inte känna sig liten och otillräcklig med en sådan titel...? Och det doftar ju dessutom helt medeltid, som en hälsning från en tid då det uppfattades finnas en enda riktigt tro som bokstavligen skulle försvaras med svärd i handen.

Under en teoretisk pratstund med drottning Elizabeth skulle jag gärna ha pratat om just det: hur såg hon (som enligt rapporter var djupt förankrad i sin kristna tro) just på den delen av sin kungliga titel? Hur påverkade den hennes personliga tro och hennes sätt att vara monark?

Fast hon var ju inte bara monark. Det är också en helt egen person, en mamma, en svärmor, en farmor och en mormor och gammelfarmor och gammelmormor som nu inte längre finns bland sina nära och kära. Jag är tacksam för att jag för egen del inte behöver ta hänsyn till en monarkis rigorösa traditioner och offentliga ceremonier den dag mina föräldrar dör. Jag skulle önska den sörjande kungafamiljen lugn och ro, men hoppas de kan finna stöd i varandra medan världen i både text och bild följer deras sorgetid.

Hösten innebär nystart på många områden. För min del är det skönt att komma tillbaka till mitt kök och mina rutiner. I lördags veckohandlade jag och i söndags gjorde jag min första mealprep sedan jag kom tillbaka till Bergen: grönsakssoppa och vegolasagne.

I dag tänkte jag dela med mig av min matlista för veckan. Kanske det ger någon inspiration! Själv tycker jag det är himla svårt ibland för jag orkar inte tänka på mat hela tiden. Dessutom är det svårt att få matkostnaderna att hållas nere. Ett sätt att göra det är ju att veckohandla och måltidsplanera. Så slipper man spontanbeställa pizza flera kvällar i veckan (men tro mig, om jag hade mer pengar hade jag gärna levt så!).

Vad är dina basrätter som du alltid återkommer till? Mina är vegolasagne, sallad med olika toppings (kör oftast rostade kikärtor och/eller quinoa som proteinkälla) och tortillapizza. Ja, och uunifetapasta.

Söndag
Lunch: Grönsakssoppa
Middag: Vegolasagne

Måndag
Lunch: Soppa rester
Middag: Lasagne rester

Tisdag
Lunch: Sallad
Middag: Soppa rester

Onsdag
Lunch: Sallad
Middag: Lasagne rester

Torsdag
Lunch: Sallad
Middag: Tortillapizza

Fredag
Lunch: Pizza rester
Middag: Uunifetapasta

Lördag
Här skrapar vi ihop det som finns kvar i skåpet. Ofta en blandning av ägg, nudlar eller pasta och de grönsaker vi inte hunnit äta upp. Brukar ofta vara Markus som ansvarar för sådana freestyle-måltider. I köket är jag inte tillräckligt kreativ för att klara av att förvandla ingenting till någonting (om vi ska citera en känd majonäsreklam).

Till frukost äter jag endera varm gröt (helt vanlig eller en chokladvariant som är otrolig) eller overnight oats. Som kvällsmål brukar jag äta hemlagat fröknäcke – så enkelt och gott!!! Men allra oftast blir det yoghurt med min granola.

Helsinki Design Week pågår precis just nu (1–11 september) och jag, en av Gud designad människovarelse, undrar var och hur jag platsar i den konstnärliga installation som kallas Församlingen. Finns där en lucka, ett utrymme som bara jag kan fylla, eller är jag en puzzelbit som både till form och färg hör hemma i ett annat verk, i en annan samling? Jag inser ganska snart att här föreligger ett litet tankefel. Församlingen är inget konstverk och församlingsmedlemmarna är självfallet inga puzzelbitar som ska passa in i ett motiv som kyrkoherden ensam målat upp. Riktigt så enkelt, eller svårt, är det inte.

Tröskeln till kyrkorummet är HÖG för alla svalt troende. Men i stället för att sänka tröskeln ytterligare ska den höjas för att locka konstens och kulturens konsumenter, ja, alla dessa anderika människor som är vana att stiga högt och falla djupt. Missförstå mig inte – jag talar inte om någon exklusiv elit utan om en bred skara medborgare som finner djup tillfredsställelse i böcker, skådespel, dans och musik, och som självklart och spontant också lockas till designveckans breda programutbud. För vad är konst om inte ett uttryck för en andlig hunger, för växtlust inåt och utåt!

Gud talade och världen blev till. Hela universum och det mänskliga livet har Guds kreativitet som grund och förutsättning, och att han skapade människan till sin avbild. Kan det sägas tydligare än så: Människans kärnuppgift är att vara nyskapande, att forma och färga, berätta och gestalta. Många har det som sitt yrke, alla har den potentiella förmågan att vara kreativa. Alla.

Konstens estetiska kvaliteter bär på andligt sprängstoff, fördjupar och förstorar upplevelsen av att vara människa. Och förstå mig rätt: Musik i kyrkan kan vara så mycket mera än orgel och körsång, ett gudomligt ord kan också förmedlas via dikter och skönlitteratur, skådespelaren kan gestalta livets drama så det skär rakt in i hjärteroten. För att inte tala om konstens kraft och kapacitet att spegla sina motiv mot hudar, känsliga för liv och lust och smärta. Exemplen är legio.

Pengar? Javisst, men det är inte den största utmaningen. Först kommer det fria fantiserandet och de mer eller mindre konkreta idéerna, först därefter administration, logistik, ekonomi. Det finns något befriande och tankeöppnande i all konstnärlig aktivitet, så ock för administratörer ”… med ögon känsliga för grönt”. Ge proffsen en chans att vidga våra sinnen också i kyrkorummet, starta en dialog med dem som designar nästan lika bra som Skaparen själv.

Det skulle många ovana kyrkobesökare uppskatta. Och Gud skulle applådera.

"Vi stapplar fram i mörkret, när ljuset finns runt omkring oss"

Det här är ett citat av den spanska 1500-talsförfattaren, poeten och munken Johannes av Korset. Han kallas av många den största gestalten inom västerländsk spiritualitet och kopplas ofta till ett lite respektingivande och till och med skrämmande uttryck som "själens dunkla natt".

Jag ska inte här gå djupare in på vad de orden innebär enligt Johannes av Korset eller på hans spiritualitet överlag, jag vill bara lyfta fram den inledande frasen som något att suga på och fundera på. Fast Johannes av Korsets andliga cirruculum vitae (kan man ens säga så...?!) är mäkta imponerande har jag förstått att han var en andlig ledare som sökte förening med Gud i det vardagliga livets tröttande enskildheter och krav. Jag tycker hur i alla fall hittills att jag har känt igen i mig i många av hans ord och tankar.

Med handen på hjärtat, visst kan vi nästan alla märka att vi tar många personer, saker eller aspekter i livet för givna? Det kan handla om någon i familjen eller en kollega som alltid finns där när vi behöver det, men vi har blivit blinda för det. Det kan handla om vardagsval eller utmanande livsval där vi bankar huvudet i väggen utan att se en lösning, fast det kanske i efterhand är förvånande att vi inte då såg det rätta eller kloka valet.

Det kan också, och det är det här som nyligen fick mig att tänka på de inledande orden, handla om att jag som andlig vandrare stapplar fram i ett mörker av distraherande onödigheter. Fast jag känner en längtan och ett behov av mera plats, tid och utrymme för en levande kristen andlighet fyller jag ändå så lätt både kalendern, mitt hem och mitt huvud med saker som kommer i vägen för det.

För att tänka som Johannes av Korset, så går jag alltså trots min längtan omkring i ett distraherande mörker, fast Gud i all enkelhet inte frågar efter så stora ansträngningar. Guds ljus finns alltid där, genast intill mitt mörker och intill min längtan. Jag ska bara se det, så kan jag börja vandra mot - och i - det ljus som alltid finns omkring mig.

När de globala katastrofmattorna lägger sig över min vardag, när den envisa covid-hostan bara kan tystas med etylmorfin och de sociala kontakterna begränsas till några korta hälsnings- och hälsorepliker med grannar stående på respektfullt avstånd, ja då vet jag vad klockan är slagen. Lägg därtill en småsvettig maskfylld sommar, inhiberade ut- och inlandsresor och klena finska resultat (med vissa undantag) i internationella idrottstävlingar och jag förstår att inte ens en tillfällig tröst av meteorologisk, turistisk eller sportslig karaktär hade kunnat dämpa min sakta mak tilltagande livsleda.

Nej, inte livsleda – det var bara allitterationen som lockade med det ordet – men nog en svårgripbar oro över denna världens tillstånd och de ofantligt många problemkomplex som väver in sig även i min tankevärld. Jag har fullt sjå att skilja det ytliga från det väsentliga, det självupptagna från det altruistiska. Jag är visserligen en stor vän av expressiva svartvita fotografier men när liv och debatt utmynnar i ett färglöst antingen-eller-resonemang drar jag öronen åt mig. Och jag söker febrilt efter en ledtråd, helst ett elegant tankehopp och en fjädrande motvikt till all denna förnumstiga, självförhärligande och hjälplösa retorik som fyller tidningssidor och flimrar förbi på sociala medier.

Och det slår mig att klimatologiska katastrofprognoser, maktfullkomligt vapenskrammel och politiskt rävspel blir omöjliga att bära och genomskåda utan någon form av fantasins flykt och lätthet. Vardagens vånda måste åtminstone delvis ersättas och betvingas med humor och värme. När vi i dag firar International Read Comics in Public Day tar jag följaktligen Snobbens tjocka 50-årsbok Ett guldjubileum (utkom år 2000) under armen och sätter mig här på Andberget och försjunker i Kalles, Linus, Gullans och alla de andras lilla värld, som på många sätt är mycket större än min egen. De eviga frågorna om matskålens betydelse, kärlekens nödvändighet och framgångens illusioner speglas med glimten i ögat när Snobben och hans kompisar, inklusive den småvimsige Woodstock, ställs inför tillvarons oundvikliga utmaningar och krassa realiteter.

För den livsgärningen tror jag att deras upphovsman Charles M. Schulz (1922–2000) postumt har tilldelats en glimrande glädjegloria i himlen.