I vissa sammanhang är det mot etiketten att tala om politik och religion. Tro och kyrka hör till Andetags kärnområden. I ett demokratiskt land är politiken det som bestämmer hur samhället utvecklas och som privatperson tänker jag att jag vågar uttala mig om politik även här på Andetag.

Det har just varit val i Sverige. I vår har Finland riksdagsval. I en demokrati hör det till att du får rösta på vem du vill som är uppställd. Det en inte får glömma är att använda sitt eget förnuft och lyssna på sitt hjärta. Det hjälper inte hur mycket ett parti säger sig försvara kristna värderingar om en del som hör till det hotar och hånar politiska motståndare och ser sig själva och andra vita (heterosexuella män) som högre stående än resten av människorna. Jag vågar påstå att Jesus inte skulle rösta på ett främlingsfientligt parti.

Det här är en av mina käpphästar. Jag kan inte komma över hur vissa konservativa kyrkor bildat en ohelig allians med ultrahögern. Ändamålet helgar inte medlen hur långt som helst! Då evangelikala kyrkor i USA (där medlemmarna var vita) stödde Donald Trump för att han medverkade till att begränsa aborträtten blundade de för allt det övriga han står för.

Vill man minska aborter finns det mycket att göra, som att trygga fattiga unga kvinnors rätt till utbildning och en anständig inkomst, att göra preventivmedel gratis för dem som annars inte har råd med det och att stifta lagar så att kvinnan inte blir ensam med det ekonomiska ansvaret för en baby. Inte riktigt lätta saker, det medger jag. Speciellt hur samhället ska göra för att de blivande papporna skulle ta ens ekonomiskt ansvar för de barn de är med om att sätta till världen, vet jag verkligen inte, utan att det ansvaret skulle bli ytterligare en orsak för att lägga pressa på sin partner att göra abort.

Jag deltog här om veckan i min hemförsamlings öppna samtalskväll med temat ”bekräftelse”. Det var mycket vi deltagare kom att tänka på och prata om, både i allmänhet och i våra egna liv.

Hur behöver vi själva bli bekräftade? Hur har vi upplevt frånvaron av bekräftelse som barn, i släkten eller på jobbet? Hur kan vi förmedla bekräftelse och att vi ser den andra också i utmanande stunder då bekräftelseorden inte automatiskt är glada, hurtiga och positiva? Kan jag läsa av och förstå när någon bekräftar mig? Hur kan vi bekräfta andra när orden inte når fram? Våra samlade erfarenheter och frågor gav mycket att tänka på.

Mitt i samtalet blev jag också medveten om hur jag kunde bekräfta de andra just då och just där. Det blev små nickar, uppmärksammande blickar av passlig(?) längd utan att stirra, tankfyllda hummanden, konstateranden om att ”som du just sa, så…” och egna inre påminnelser om att också mitt kroppsspråk bidrar till hur kommunikationen och gruppdynamiken flyter på.

Tänk vilket pussel dynamiken är mellan oss och våra medmänniskor! Också utan att ta in t.ex. kulturella vanor och skillnader i ekvationen känns det ju otroligt skört och centralt för att vi ska ha en god och trygg kommunikation.

Alltid är jag ju inte på topp vad gäller mina egna bekräftelsesignaler eller förmågan att läsa andras bekräftelsespråk och -behov. När jag är trött eller allmänt ”off” men ändå anar att här skulle behövas lite bekräftande insatser, tänker jag ibland hastigt ”WWJD” alltså ”what would Jesus do”?

Då får jag i bästa fall ork och mod att se andra och bekräfta andra också då jag själv inte kanske är så alert eller bekväm i situationen. Vem vet, det kan rädda någons dag att jag sade något kort, satte mig ner en stund eller kanske bara höjde blicken till ett ordlöst ”hej!”. Det kan till och med rädda liv.

Efter en lång tid av sol blir jag fortfarande lika ställd när det börjar regna. Plötsligt påminns jag om vilken stad jag bor i. Igår började hösten tror jag. Det var måndag 12 september (på dagen åtta år sedan jag träffade min man för första gången). Så där, nu är det dokumenterat så jag kommer ihåg till nästa år (höststarten alltså).

Natten till måndag var regnig och stormig men ändå var jag inte helt redo när jag skulle stiga ut genom dörren och ta mig till skolan. På vägen försökte jag tänka på vad som är viktigt att komma ihåg vid händelse av regn. Jag delar listan med dig:

1. Investera i regntäta kläder. Bara gör det. Paraplyet är inte att lita på när det blåser från fem olika håll samtidigt.
2. Försök inte att fight it. Du kommer inte vinna. Bara förlika dig med faktumet att både smink och hår kommer totalförstöras.
3. Och på tal om smink: vattenfast mascara. Det var bara det. Ja, och alla produkter för att fästa sminket är också bra. Även om det förstås inte fungerar när du får en liter vatten hällt i ansiktet.
4. Alla fattar att du inte kissat ner dig, utan att du bara satt dig på en våt och läckande cykelsits. Det försöker jag i alla fall intala mig själv.
5. Andas. Det är få förunnat att leva i en så frisk och fräsch luft som den när det regnar/precis har regnat. Ännu färre förunnat att få göra det ⅔ av året…

Släktkarusellen snurrar. Ständigt, ständigt passerar här på mitt interna nöjesfält inte bara generationer sedan länge döda och bortglömda men också mer eller mindre bekanta figurer som jag har träffat i detta mitt relativt långa liv, människor med vilka jag delar åtminstone vissa delar av mitt DNA. Eller jag vet inte riktigt om det är just så – den genetiska koden är ju knäckt av några superhjärnor med nobelpriset dinglande runt halsen så det må vara förlåtet om jag har lite svårt att förstå hur … en sekvens av nukleotid-baser i en DNA-molekyl eller RNA-molekyl skall översättas till en sekvens av aminosyror i ett protein … för att beskriva den genetiska koden.

Att adenin (A), guanin (G), cytosin (C), uracil (U) och till och med termin (T) genom en lindrigt sagt slingrig process på ett alldeles speciellt sätt sammanbinder mig med inte bara mina allra närmaste släktingar där i karusellens innersta bana, men också med generationer i de yttersta omloppsbanorna, och som av bara farten och den snabbt förbiglidande tiden har trillat av detta tivolihjul – ja, allt detta är ett mysterium som bara en snurrglad Gud, med ansvar för alla universella gravitationer, kan ha kläm på.

En nästan begriplig sammanfattning av detta virriga släkthus har Povel Ramel en gång presenterat, en tonglad karuselltur som fortfarande livligt roterar runt pensionärens pressade pannlob: Här bodde Morfar och Morfars gamla mor, Morfars Farfar och Morfars Farfars bror, Farfars Farfar, men även Farfars Far, Farfars Farmors Far och Morfars Farfars Mor … Och så vidare. Nej, det är inte alldeles lätt att hålla redan på vem som är vem, varför och hur.

Men idag handlar det inte om gårdagens karusellåkare utan om morgondagens. I dag på Mor- och farförälderdagen / National Grandparents Day tänker jag på alla som förväntansfulla står där i kön, och alldeles speciellt betraktar jag mina fyra barnbarn som redan snurrar i DNA-karusellen med full fart och en till synes aldrig sinande fröjd.

Det var visst så här det var tänkt från första början – livet som ett sprudlande nöjesfält.

Förra vintern blev det debatt speciellt i Sverige då två kvinnliga journalister och författare skrev om hur jobbigt det är när åldern syns på dem. Journalisten och författaren Anna-Lena Laurén skrev en krönika som inlägg i debatten där hon konstaterar att det är mycket svårt att förstå varför intellektuella kvinnor vill se yngre ut. Om en alltid inriktat sig mer på visdom, på att hävda sig intellektuellt så är det inte lika svårt när medelåldern kommer och det syns en inte är ung längre. Jag kände igen mig egentligen i båda tankegångarna, mera identifierade jag mig, eller ville identifiera mig i Anna-Lenas sätt att tänka. Har man varit van vid att vara mycket vacker är det säkert svårare att förlika sig med ålderstecken. Å andra sidan känns det som att väldigt vackra människor bibehåller en stor del av sin skönhet även som äldre. Om det sedan beror på pengar, livsvanor, ”goda” gener eller skönhetsoperationer.

Feministen och författaren Caitlin Moran skriver i sin senaste bok ”Mer än en kvinna” att hon ändrat åsikt. Som yngre tyckte hon det var ett svek att använda Botox mot rynkor, nu använder hon gladeligen det själv. Nuförtiden betonas vikten av att alla kvinnor gör sina egna val gällande sig själv. Vill en förstora brösten söker en sig till operation enligt eget val. Jag tycker att alla har rätt att göra olika val för att försköna sin kropp om det är viktigt för en, utan att dömas för det. Personligen ser jag det ändå som ett viktigt statement att i offentligheten våga visa hur kvinnor åldras, hur kvinnor ser ut i olika åldrar. Att ta tillbaka den ”normala” kroppen och då menar jag att det är normalt att ha den kropp man har. Med det menar jag inte att jag avstår från att använda make-up eller färga håret när det blir grått, men personligen drar jag gränsen vid att injicera in främmande ämnen i mig. Såvida det inte är ett vaccin förstås :) . Operationer anser jag är för riskfyllda om de görs bara av estetiska skäl.

Jag tror ändå att det är svårt att frigöra sig från omvärldens åsikter om vad som är vackert. Jag tycker fortfarande att det är sorgligt att Lola Odusoga, snart efter att hon blivit vald till Miss Finland, lät förstora brösten. Det har skrivits spaltmeter om retuschering av magra skådespelares kroppsformer, så den vridna skönhetsfixeringen i samhället och media går jag inte in på här.

Rationellt omfattar jag principen om att älska sin kropp: se på hur stark den är, hur den bär så mycket, hur fin den är! Känslomässigt tycker jag inte om när musklerna värker av inget (läs spänning och stress) och ”alla andra” orkar springa mycket längre och snabbare än jag. Samtidigt vet jag ju att jag är lyckligt lottad, det är inte alls ovanligt med olika sjukdomar som begränsar rörligheten, i alla fall för en tid.

Under de senaste åren har det varit mycket mera på tapeten med kvinnors kroppsliga besvär som menstruationer och klimakteriet. Det är välkommet. Listan på symtomen kvinnor kan få i klimakteriet är lång och inget symtom är det minsta kul. Humörsvängningar, depression, muskel- och ledsmärtor, sexproblem, svettningar, sömnlöshet o s v. Klart att många av dessa symtom kan även yngre personer ha, men det är viktigt att känna igen dem om det finns annat som tyder på preklimakteriet eller klimakteriet. Allt beror ändå inte på hormoner och oftast finns det många orsaker till olika symtom. I offentligheten har det varit tal om att det behövs klimakteriecenter för kvinnor att gå till. Jag tror det är viktigt att prata om dessa symtom och ta hormonella förändringar i beaktande.

Det finns inga klara fördelar med klimakteriet en kvinna kan trösta sig med, förutom då att menstruationen upphör, ifall en haft svåra besvär med den. Om samhället bättre kunde uppskatta den mognad och livserfarenhet som kommer med åldern skulle det vara lättare att vara en blivande klimakteriekärring. Nej, usch, det ordet är så fult så det faller för censuren. En mogen kvinna med skinn på näsan heter det.