Lennart Segerstråle har målat en tavla som heter ”Porten mot framtiden”. I konstverket ser vi människor av alla raser tillsammans bygga ihop ett söndrigt hjärta. De håller i olika delar av hjärtat och stretar på. Fonden är ljus.

Den här målningen talar till mig om fastetiden: Jag tänker mig att vi hopfogar vårt hjärtas delar under fastan. Livets turbulens stöter vårt hjärta, skadar delar av det och vi får taggar vi behöver dra ut ur hjärtat så att det inte blir inflammerat. Vi vårdar vårt hjärta så att vi kan älska. Om hjärtat inte tas om hand blir det hårt av livets bedrövelser eller mörkt av bekymmer och ilska.

I ordspråksboken står det att vi framom allt ska bevara vårt hjärta, för därifrån utgår livet. Den texten skrev jag med en textilpenna på en röd bomullsblus året som jag kom till tro. Samma bibelställe valde jag då jag skulle vigas till diakon många år senare. Hjärtat behöver omsorg, Guds helande blick, mörka rum öppnas för en varsam hand. Smärta som svarta fyrkanter behöver förlösas, uttalas, lämnas över i det större och alltomslutande. Allt tog ju Jesus på sig.

Fastetiden är en möjlighet att på ett speciellt sätt vårda vårt hjärta, både enskilt med Jesus, och tillsammans bygga en kärleksfull miljö omkring oss. Vi får samla de här olika delarna av det söndriga hjärtat och föra dem samman – som Lennart Segerstråle gjort i sitt verk.

Vi kan låna kung Davids bön ur psaltarpsalmen (51): ”Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta, ge mig ett nytt och stadigt sinne. Låt mig åter glädjas över att du räddar, håll mig uppe, ge mig ett villigt sinne.”

Och det är en pågående process, ett liv att leva, ett öppet fönster.

Lördagsbrunschen här om veckan till förmån för missionen var riktigt mysig. På buffetbordet fanns allt från frukter och kex till falafel och potatissallad, leksakslådorna för barnen tömdes ivrigt på sitt innehåll och i pysselhörnan blev min tre-åring ivrig på de guldglittrande banden och på möjligheten att kanske själv få använda sax.

Vi vuxna satt till bords med välfyllda tallrikar, sådär gemytligt och förnöjt som det kan bli under en brunsch när man inte har någon tid att passa eller någon speciell agenda att hålla sig till. Vi kände inte alla varandra så bra, mellan tallrikspåfyllningarna flöt samtalet från de senaste snöstormarna till koranöversättningar och lustiga barndomsminnen.

Men mitt i xylofonklinket från barnhörnan och den mysiga känslan av lördagschill landade en obekväm känsla i mig när det kom fram att en av oss vuxna är hemlös.

Hans modersmål var varken svenska eller finska, det tog mig en stund att förstå vad han menade. När jag väl förstod just den saken hade jag kvar ett socialt leende på mina läppar och flackade med blicken en stund mot barnhörnan för att vinna tid.

Vad skulle jag säga? Vad skulle jag göra där och då? Allt som dök upp i mina tankar kändes antingen förminskande eller annars bara idiotiskt, i bästa fall naivt. Skulle jag ge pengar? Vad skulle han göra med dem? Skulle jag föreslå att han kan ta mat med sig hem – eller tja, alltså vart då? Skulle jag erbjuda mig att söka reda på något telefonnummer han kan ha nytta av, kunde våra diakoner hjälpa honom? Vad skulle vara logiskt? Vad skulle vara passande?

Passande, ja. Vi fastnar så ofta i vad som är ”passande”. Vad täcks man göra? Vad brukar man göra? Vad hamnar man inte själv i trubbel för? Jag skämdes när jag satt där i min avbrutna brunschgemytlighet. Jesus tänkte inte så mycket på vad som var passande. Han såg ett behov eller en oönskad situation och gjorde nånting åt det. Nu har ju jag inte direkt kapaciteter att mirakulöst åtgärda saker på samma sätt som Jesus, men om jag i min vardag tog det radikala kärleksbudskapet på allvar – vad skulle jag kunna göra då? Erbjuda en hemlös en mjuk soffa i församlingshemmet, erbjuda en säng och ett rum i mitt eget hem?

Och medan jag satt där och kände mig besvärad över min hemlösa medmänniskas öde började han prata om Gud och kärlek. Om att kärleken är det enda viktiga.

Ja! Men hur ska jag sluta vara så mesig och bekväm i kärleken till min nästa?

Jag är på är en femdagarskurs för fysioterapeuter i bobath-terapi. Miguel, som är experten, är SÅ kunnig!

Jag fick vara hans patient i 1,5 timme, medan tjugo fysioterapeuter tittade på. Han förstår verkligen både hur hjärnan fungerar såväl som kroppen.

Jag ska vara hans patient i två dagar till! Det är väldigt roligt och väldigt intressant. Det här känns som en verklig förmån!

Jag mår inte bra om jag en längre tid bara sveper genom dagarna som en disktrasa som torkar av bordsytorna. Och så känns det emellanåt när man ska hinna jobba fulltid, göra middag, sköta hem, ha dåligt samvete för den ogjorda gymnastiken - för i min ålder ska man gympa än med det ena och än med det andra för alltid brister det någonstans om man inte har muskler på all världens ställen. Och så är det de sociala medierna, mamma blir sjuk och behöver stöd och jag är orolig, den äldsta sonen har sina svårigheter och den yngsta funderar på framtid och vidareutbildning och så är det sen kväll och morgon igen.

Trots att du inte närmar dig sextio (och märker att återhämtningen av dagens mödor drar ut), kan du kanske ändå känna igen dig i att tempot är högt, tingen omkring mångahanda. Så många att vi inte alltid hinner tänka, och hela jag skriker efter att få vara avskild – och så när jag får min chans somnar jag – när jag borde ha njutit av ensamheten.

Därför älskar jag fastetiden för det är en kollektiv tid att dra sig tillbaka. Och det hjälper att tiden är uttalad. En tid att skala av, att byta litteratur, att göra enkel mat, att lyssna inåt, söka Gud och mig själv och min relation till min omgivning.

För att leva behöver jag både ensamhet och människor. Andra mänskor formar och slipar mig så att jag märker mina svagheter när jag måste konfronteras med dem eller får nya perspektiv genom ett samtal. Men för att lyssna och bearbeta behöver jag ensamheten. Tankarna behöver få rymd inom mig och i tystnaden förankras och silas livet. Här i ensamheten talar Gud när han uppmuntrar, ansar eller visar följande steg.

I Paul Austers ”Minnets bok” skriver han om den treårige pojken som efter att ha lyssnat på en berättelse dels utan bilder säger: ”Det är skojigt att tänka sig det vi inte kan se.” En annan gång stängde pojken in sig på toaletten och kom inte ut igen. Pappan frågar genom den stängda dörren vad han gör där inne? ”Jag tänker”, svarar pojken. ”Jag måste vara ensam för att kunna tänka”.

När vi ”stänger in oss” med Gud i ensamhet kan Guds tankar möta våra på ett förunderligt sätt. Också Hans tystnad kan vara så fylld av gudomlighet att jag lilla mänska helas.

Det är i första hand med ögat jag tar in världen, och det är med ord jag förklarar vad jag ser. Mycket av mitt prat rör sig kring det uppenbara, det handfasta, det hudnära. Till exempel: små högar av böcker och dagens disk, blommande orkidéer och en ständigt törstig luftfuktare, barnbarnens teckningar på väggen vid arbetsbordet, sambons trettiosju prydnadselefanter längs fönsterbrädena, rastande hundar och hussar på berget framför och terrassens ständigt hungriga småfåglar. Trots näthinnans operationsärr och hundratals laserplomber är min blick nästan klar och min vy nästan världsvid. Jag ska verkligen inte klaga.

Annat är det med mitt skrivande. Då sitter jag stel och stirrig mitt bland dimbankar som snabbt drar in över tankekusten. Tecken och töcken trasslar gladeligen till hjärnkontoret och mina förmenta insikter söker förgäves efter utsikter i den provisoriska satsbyggnaden. Det är ett ordbygge som varje gång startar från scratch och aldrig har ett självklart slutresultat i sikte, allra minst ett löfte om en premierad målgång. Dagligen frågar skriftställaren sig: Har min mening verkligen något liv?

Idag söndagen den 12 mars firar vi Internationella syntolkningsdagen och jag inser nästan plötsligt att det ju är det som författare sysslar med: beskriver osynliga världar för läsaren. Syntolkarens uppgift är att ”låna sina ögon” åt den synskadade, att med några ord och meningar komplettera den scen som annars bara hörs. Och det gör också skriftställaren; viskar i läsarens öra. Med hjälp av ord visualiseras motiv som är fullkomligt levande och verkliga, både i författarens fantasi och strax också i läsarens tankevärld.

Vi är alla blinda, synskadade. Det är inte bara heliga skrifter som kräver en röst som kan förklara vad bilderna berättar och orden kamouflerar. Hela livet är fullt av tystnader och osynliga motiv som måste beskrivas och gestaltas. Ibland är det jag som syntolkar, men oftare står jag i tur att få scenerierna viskade i mitt öra. Just nu ser jag Andberget rakt framför mig badande i blek vårvintersol men under huden hör jag hotfulla röster, anar intriger och ränksmideri.

Det är då jag hör någon viska att scenbilden de facto håller på att ändras, att bakom glåpord, sammansvärjningar och mörka skyar snickras en annan scen, att det i kulisserna förbereds något som människan aldrig förr har sett eller hört eller upplevt. Och det förändrar allt. Fast jag intet kan se står det nya panoramat redan helt klart för mitt inre. Syntolkaren har talat.