1. Du är ett viktigt kugghjul i en demokratisk nordisk välfärdsstat. Bestäm dig för att rösta och dyk upp i en vallokal. Glöm inte ID-handlingar.
2. Det är ingen skillnad om du först bestämmer dig för ett parti och sedan för din kandidat eller tvärtom. Men om du röstar på en bra typ, kontrollera att också partiets värderingar stämmer överens med dina, för din röst hjälper det partiet även om din kandidat inte kommer in i riksdagen.
3. Känner du dig för ung, för outbildad, för fattig för att det ska vara någon vits att rösta? Just din röst behövs speciellt mycket eftersom det är meningen att allas röster skall höras i samhällsbygget. Alla välbärgade medelålders människor har kanske inte koll på hur det är att leva i vardagens Finland.
4. Val är på riktigt jätteviktiga i en demokrati – i riksdagen bestäms mycket som påverkar alla finländare, t ex åtgärder för att stoppa klimatförändringen och olika hälso- och socialvårdsfrågor.
5. Använd hjärnan. Var källkritisk. Videosnuttar på some kan vara coolt gjorda men det viktigaste är budskapet bakom dem. Använd hjärtat – rösta med empati.

Gud ge krafter åt dem som är sjuka. Låt dem uppleva små ljusglimtar i tillvaron. Låt kärleken växa då livet känns tungt. Ge hopp där läget känns hopplöst.

Jag är Sabina Lumivirta. Ny fotobloggare på andetag bloggen. Småbarnsmamma. Teolog och religionslärare som jobbar som pedagogisk sakkunnig i Helsingfors. Passionerad portträttfotograf - Säpinä Photography. Förtroendeval i Stiftsfullmäktige, Petrus församlingsråd och FKS styrelse.

En mun, två öron. Människan ska i första hand lyssna, i andra hand tala. Jag gör ofta tvärtom, pratar först och lyssnar eventuellt sen. För att i följande sekund, ångerfull, bita mig i tungan av harm och genans. Om det här beror på extremt dålig hörsel eller på en ovanligt salivrik tunga som orden med sån förtjusning vill halka på må vara osagt. Men i bästa fall håller jag i sakta mak på att lära mig att tala är silver och att tiga är värt minst tjugofyra karat. För säkerhets skull rör jag mig dock skrivande där någonstans i glappet mellan ordverkstäder och tystnadskammare, en kreativ kompromiss.

Hur svårt är det inte att lyssna! Eller rättare sagt: att inte bara låta andras ord helt lätt studsa mot örontrumpeterna men framförallt att inte spontant blåsa en massa andra bokstäver i retur. Bara för att jag har lagrat en lång rad meningar i bakhuvudet i år och dar behöver jag ju inte spilla ut allt på en gång. Eller som det svenska musikoriginalet Sten Broman uttryckte det: En äkta gentleman är en man som kan spela dragspel men som väljer att avstå.

”Ängeln bebudade iomfru Marie at hon skulle föda guds son” (Olaus Petri 1550). Vad hade hänt med mänskligheten om Maria hade slagit dövörat till? Eller om hon inte hade förstått ordet bebåda? Eller om hon med den unga tonårsflickans självklara rätt hade sagt nej tack? Finns det något val när Gud talar? Nej jag tror inte det finns något val. Och ändå väljer jag bort, troligen omedvetet, nästan allt det som Gud talar till mig, som om min andliga hörselskada skulle vara av det allvarligare slaget. I denna min nästan totala tystnad har jag dock tidvis börjat uppfatta ett återkommande gudabrus som påminner ungefär om en trasig radiosignal, ett slags viskning under huden, en kittlig i anderoten. Signaler från den yttre rymden? Eller den inre?

Lyssna först, tala sen. Att Gud använder sig av budbärare, änglar i första hand men också av människor, betyder väl då också att han, vid behov, även förser mig med de rätta orden, med det rätta budskapet. På egen hand kan jag knappast förkunna, förutspå, förutsäga, meddela, profetera, sia eller spå. Men jag kan göra mig beredd att lyssna och lyda. Och i bästa fall föda fram nya verkligheter som ord och meningsfulla meningar bebådar.

Fastandet i form av att avstå från maträtter/mat och dryck finns i flera religioner. Jag förstår och omfattar principerna. Att fasta är att avstå från något för att uppnå eller ha tid för något gott, relaterat till ens liv eller tro. Tidigare har jag ibland godisstrejkat under fastan. Allt oftare betonas möjligheten av fasta på olika sätt, t ex att fasta från sociala medier eller fasta genom att lägga till något i livet som mer bön eller omsorg om andra.

Kristendomen är den religion som vad jag förstår av alla världsreligioner mest betonar nåden – att kontakten med Gud och Guds kärlek till oss inte är beroende av vad vi gör eller tror. Helt enkel att förstå blir nådens teologi ändå inte med begrepp som helgelse (att bli mer helig och lik Gud) och bibelställen om att tron utan gärningar är död (Jakobsbrevet). Men kortfattat tror jag som lutheran inte att Gud blir arg på mig om jag inte fastar.

Det här kan verka själviskt och lättsinnigt utifrån. Men jag vet att för mig just nu går det inte att fasta, såvida en inte räknar att försöka vila mer, tillåta mig att äta choklad flera gånger i veckan och läsa fler romaner räknas som någonsorts omvänd fasta.

I denna kvinnas liv finns det inte ork för mer plikter och extra saker att minnas leder bara till onödig besvikelse. Jag känner mig ändå ganska trygg fast jag lägger ribban lågt, tänkte jag skriva, men korrigerar mig. Jag vill inte att kristna skall värdera och jämföra andra människors tro. Jag känner mig ändå ganska trygg i att jag inte behöver, kan eller förmår prestera en fin, stark, bergsflyttande tro. Det är en nåd.

Jag hade varit vuxen ganska länge med jobb och barn och huslån när jag insåg att den där lugnare perioden i livet antagligen aldrig kommer. Inte på ett gott tag i all afall.

I många år hade jag tänkt att sedan när det där jobbprojektet är avklarat, sedan blir det lugnare. Sedan, när jag har kruxat av hela to do-listan före semestern blir det lugnare. Sedan, när barnet/barnen är så eller så stora blir det lugnare. Sedan.

Det där med ”lugnare tider” har i mina tankar inte bara haft att göra med hur pass fullt det är i kalendern. Tanken på det där magiska lugnet som ska komma ”sedan” har också ploppat fram när det bara har varit för fullt i skallen.

Ibland har jag tänkt att det är mig det är fel på. Om jag skulle vara klokare och bättre på femtioelva sätt skulle jag kunna fixa allting så att det där lugna livet kan börja. Jag minns inte vad det var som fick mig att fatta att jag kan sluta vänta på det där lugna livet i alla falll under de närmaste ca 20 åren, men jag var lite på fyrtio och insåg att det tycks nu rulla på så här en tid till…

Min kristna tro är ett av de verktyg som hjälper mig att greppa det ständigt rullande livshjulet. Ibland mer, ibland mindre, men en livsviktig tråd att hålla i.

När jag tycker att jag inte räcker till för att fixa allt jag borde, då blir jag påmind om vilan i nåden.

När jag tycker att jag är otillräcklig för familj och vänner, då blir jag påmind om att det räcker att göra det jag kan.

När jag tycker att min otillräcklighet är mitt eget fel får jag hjälp inte bara stirra på min egen navel och mina egna kapaciteter.

När jag tycker att alla andra får så mycket gjort och uppvisat blir jag påmind om att livet inte är duktighetstävling.

När jag tycker att livet erbjuder lite för mycket av allt blir jag i tron ledd vidare på stigen mot ett inre lugn. Det lugnet kan bära också då hamsterhjulet snurrar lite väl hårt i kalendern eller i huvudet.