Diakonin möter många olyckliga livsberättelser. Efter ett möte med en ny vän genom diakonin funderar jag ofta på hur det ska gå. Då jag fått höra om krisen, höra om vad som lett till att personen behöver diakonins hjälp. Sen ber jag om kraft.

"Sen ber jag om kraft."

Jag möter dem som inte rår för sitt missbruk, dem som lider av sjukdomar och dem vars pension inte räcker till. Jag möter dem som, av olika orsaker, inte kan hantera regelbundenhet i sitt liv och dem som är arbetslösa eller har en så liten lön att de inte klarar sig. Jag möter dem som utsatts för våld eller rån, dem som övergivits och dem som känner av en inre nöd. Det handlar aldrig om mig eller vad jag kan. Så jag ber om ljus på vägen.

"Så jag ber om ljus på vägen."

Oftast går det bra, det kan ibland bara ta lite tid. Det är som med alla bönesvar, svaret kommer inte alltid genast. Men jag får alltid kraft av Gud att vara stark för den som inte kan vara det själv. Och tillsammans får vi ljus på vägen, ett ljus som leder till något bättre. Jag fortsätter be om mirakel. Be för vägledning till mig själv i arbetet och för mina vänner genom diakonin.

"Jag fortsätter be om mirakel."

Ja, oftast går det riktigt bra. Det gjorde det bl.a. för studeranden som fick en dator, det räckte med ett par besök i diakonin. Och för kvinnan som utsattes för våld i sitt parförhållande tog det tre år att våga ta det till tals. Sedan fick hon plats på skyddsboende, kunde bryta loss och börja om. För mannen vars partner hamnade på sjukhus tog det tre månader att få ekonomin i balans efter att ha betalat sjukhusräkningarna. Barnet som omhändertogs fick återvända till sin mamma ett par veckor senare. Ungdomen med stora snabblånsskulder fick dem skötta på ett år. Dessa, och många fler har kyrkans diakoni hjälpt. Inte så att diakonin direkt fixar eller betalar, utan så att diakoniarbetaren vandrar med. Jag får lyssna, handleda, stöda och dela båda glädje och sorg. Det brukar gå bra då man gör tillsammans. Sen ber jag, av tacksamhet.

"Sen ber jag, av tacksamhet."

Förvånansvärt många äldre kvinnor jag möter i det diakonala arbetet bär på en historia som innehåller mörka och svåra kapitel de inte delat med någon. De har levt under en tid då det inte hört till att söka hjälp för sitt psykiska illamående eller för att bearbeta obehagliga upplevelser från sitt liv. Eller inte vetat vem man skall vända sig till när man i den åldern upplever att det destruktiva äktenskapet inte längre kan fortsätta. Då väljer man att bara fortsätta med det tunga bagaget i en näst intill ohållbar livssituation.

Jag har fått möta flera av dessa kvinnor, då de på äldre dagar inte längre orkat bära sin ryggsäck ensamma. Det kan handla om depression, trauman från ungdomstidens psykiatriska vårdmetoder, sexuella trakasserier eller övergrepp man aldrig berättat om för någon eller misshandel i äktenskapet. Eller kvinnor som upplever att de aldrig blivit bekräftade under hela sin uppväxt och att de påverkat hela deras livsresa.

Att dessa kvinnor söker sig till diakonin är nog ingen slump i sig. Min uppfattning är att den äldre generationens kvinnor ofta går omkring med en kraftlöshet inför att söka hjälp den alltför byråkratiska offentliga vägen.

Att dessa kvinnor söker sig till diakonin är nog ingen slump i sig. Min uppfattning är att den äldre generationens kvinnor ofta går omkring med en kraftlöshet inför att söka hjälp den alltför byråkratiska offentliga vägen. Man orkar helt enkelt inte. Samhällets tjänster för äldre ser inte ut att innefatta ett smidigt system med låg tröskel då det kommer till den äldre kvinnans behov av samtalstjänst.

Vi vet att de äldre blir fler och fler och de lever längre än tidigare. Låt oss värna om deras välmående, låt oss inom kyrkans diakoni vara lyhörda för dem som inte orkar kämpa med byråkratin. Låt oss hålla trösklarna låga och dörrarna öppna. Vi kan inte acceptera någon som helst åldersrasism när det kommer till den enskilda människans behov hjälp. Inget känns för mig så värdefullt som då en livserfaren, äldre kvinna i största förtroende väljer att dela med sig av stenarna i sin ryggsäck och jag får bära dem en stund tillsammans med henne, eller i bästa fall lämna dem vid vägrenen för att lätta på innehållet i ryggsäcken för resten av hennes liv.

Du känner antagligen igen den där natten när något väcker dig klockan två, bildörrar smäller, motorcyklar gasar, basdunk trummas ut via bilradion – och så får du inte tag i sömnen mer, snurrar i sängen, vänder dig, och vänder dig igen. En fot utanför täcket, ligger på sidan, magen, rygg, in med fötterna, täcke över öronen, behov att kissa. Så dyker problemen upp, de där olösliga, de som förstoras just tre-fyra-tiden på morgonnatten. Jag kämpar med att be, börjar välsigna barn, släkt och grannar, problemet dyker upp, jag är trött och vill sova, tänder lampan och försöker läsa en halv timme, snurrar runt, ser på klockan, intalar mig att inte bli stressad, det är bra att också bara ligga rak lång, det är också vila – tills jag inte står ut mer och stiger upp i ett tyst hus där alla andra sover.

Men fem timmar senare bär jag mina väskor mot den rödmålade före detta fiskestugan som farfar i tiderna köpte och seglade till från Helsingfors varje gång han skulle komma ut. Själv åker jag bil över den lilla bron som blev klar i början av 1960-talet.

Sandstranden har slätats ut av stormen. I viken guppar två par svanar och ett tredje par flyger över det stilla vattnet. Havet är lugnt. Tång och sjögräs har fösts 6-7 meter upp på stranden och vattnet från skogen har grävt en djup ränna ner i havet.

Trots den kalla natten är huset uppvärmt av morgonsolen och jag är lycklig, tar min svampkorg och går en runda. Här i skogen, där vid havet möter jag frid, dofter som lugnar min själ. Nog har jag längtat, men det har varit svårt att komma loss.

Tack gode Gud som skapat allt så vackert och för att jag har en möjlighet att komma hit, ta min korg, koka mitt kaffe, tända min brasa, se svanarnas stjärtar i vädret när de äter, en sädesärla vippa på sin lilla stjärt i den sista eftermiddagssolen på stenmuren, leta i den våta mossan med fingrarna efter trattkantareller, stoppa ett lingon i mun.

Jesus tog lärjungarna upp på förklaringsberget och Petrus ville genast bygga hyddor där. Vem trivs nu inte i härligheten? Men Jesus kallade dem tillbaka till människorna och jag vet att jag är kallad att gå tillbaka. Men de här stunderna är Guds gåvor och vi får ta emot, andas in och andas ut och bereda oss för att möta morgondagen.

Vi har antagligen alla varit där en gång. En stund då man upplevt att man inte har blivit tagen på allvar. Om det sedan var som litet barn, hos läkaren, hemma i vardagsrummet eller under en middag. Att inte bli tagen på allvar känns inte bra, det är inte roligt. Speciellt om det händer ofta. I värsta fall kan det leda till att man inte mera vågar eller vill fråga om hjälp.

Under den senaste tiden har jag lagt märke till att människorna jag träffar tackar för att vi inom diakonin lyssnar och tar dem på allvar. ”Jag är en före detta missbrukare, de pratar till mig som jag vore ett barn”. ”De säger att jag måste sluta mitt företag för att få ekonomisk hjälp, men företaget är mitt liv”. ”Jag får inte en svenskspråkig tolk fast jag inte kan finska". Jag undrar hur många gånger dessa personer och många andra har känt sig värdelösa och inte hörda eller bekräftade. Hur ensam man inte måste känna sig.

Vi diakoner har en möjlighet att ge tid. Vi har en möjlighet se, lyssna och ta människa på allvar. Hen blir bekräftad i just den stunden, oberoende hur hens förflutna ser ut, oberoende vilka misstag eller brott som begåtts. Varje människas svårigheter och känslor är unika. De känslor man upplever är sanna, just för hen. Vi diakoner upplever att det är viktigt att se människan i samtalet. Få hen att känna sig trygg och älskad oberoende vad hen har gjort för misstag i livet. Det känns bra att kunna ge den tiden, bara sitta och lyssna. Det är en ära att få ta del av en människas livshistoria. Ta lärdom av hens livsberättelse och känslor. Vara som stöd och kanske hjälpa till att hitta en lösning till problemet. Inget problem är för litet eller för stort att prata om.

Jag inbillar mig ibland att i samtalsrummet, på en av de tomma stolarna, sitter Gud. Då problemen har blivit så stora att man inte vet var man kan börja så kan man alltid be. Gud tar alla på allvar. Man blir sedd, hörd och bekräftad av Gud.

För en tid sedan snubblade jag över en text där skribenten tyckte att bidragen måste upphöra: "Det är dags för alla lata människor att ta sig i kragen och skaffa ett jobb". Jag antar att skribenten tänkte att människor som lever enbart eller delvis på bidrag själva har valt att hellre ligga hemma på soffan än vara ute i arbetslivet. Kanske hen tror att den som lever på bidrag helt enkelt har det för bra för att välja att i stället jobba?

Jag kan förstå att man tycker att det är fel att någon lever "lyxigt" på bidrag, men hur många känner du som gör det? Kan man ens leva ett värdigt liv i dagens samhälle om den enda inkomsten kommer från statliga bidrag?

Jag blev riktigt arg över texten för under den tid jag jobbat som diakon har jag mött många människor som helt eller delvis just och jämnt överlever med hjälp av dessa bidrag.

Så vem är den där människan som lever på de här bidragen? Är det bara lata människor som helt enkelt inte ids göra annat, eller kan det vara någon annan "typ" av människa? Av dem jag mött finns det av alla slags människor. Helt vanliga familjer där båda föräldrarna jobbar men har låga löner kan t.ex. behöva bostadsbidrag och/eller utkomststöd för att klara av vardagen. Det kan vara en ensamstående förälder, en ensamboende vuxen eller två vuxna i ett hushåll, eller en studerande som inte fick sommarjobb senaste sommar och inte har föräldrar med så höga inkomster att de kan hjälpa ekonomiskt. Med andra ord: Det kan vara din granne, din arbetskompis eller din vän.

Vem som helst kan drabbas av en kris eller en sjukdom som leder till att man för en kort tid eller lite längre behöver ekonomiskt stöd för att klara sig. Det behöver inte alltid vara fråga om en kris eller sjukdom, det kan lika bra vara en högutbildad som inte lyckats få en fast anställning eller en person med fast anställning med med låg lön. Ibland är det en människa som varit arbetslös en längre tid, som av någon orsak inte mår så bra psykiskt att hen klarar av att jobba alls eller tillräckligt för att kunna försörja sig (men inte mår tillräckligt dåligt för att få pension).

Är det av dessa människor vi ska ta det lilla dom har? Av dem som gärna skulle känna sig delaktiga i arbetslivet men inte har möjlighet till det? Flera av de arbetslösa jag pratat med har sagt att de hellre skulle "vara till nytta" än lyfta bidrag. Någon har skickat in nästan hundra arbetsansökningar men inte fått jobb, kanske på grund av överkvalificering, ingen arbetserfarenhet, fel arbetserfarenhet, fel utbildning eller inte tillräckligt finländskt namn.

Så mitt svar på frågan om det är bara lata människor som lyfter bidrag, är nej! Det är helt vanliga, fina människor som helst av allt vill känna sig delaktiga i samhället. Någon av dem har en tung tid bakom sig och skulle behöva få en ny chans. Någon behöver bara hitta det rätta jobbet och en annan ett jobb, vilket som helst. Någon skulle behöva en möjlighet att få jobba på egna villkor och någon annan behöver först en möjlighet att återhämta sig och bli helt frisk.

Jag är tacksam över att få jobba på en arbetsplats där människovärdet inte mäts i pengar eller status. I mina ögon är alla lika värdefulla; Fattiga och rika, sysselsatta, studerande och arbetslösa, människor i alla åldrar.