Man kunde ju tro att matrekommendationer är enkla: Ät balanserat av kolhydrater, protein och fett, så mycket som din kropp behöver för att orka. Lätt på pappret, svårt i praktiken. Därför att ätandet inte innebär bara att fylla på energi utan involverar så mycket känslor.

Många beter sig som om deras sätt att äta är det enda rätta och de missionerar med en bismak av fanatiskhet. För det mesta gäller det ändå att äta vardagsmat på ett sätt som håller genom många årtionden. Naturligtvis ändras också de officiella näringsrekommendationerna med tiden. Speciellt tydligt hur de officiella rekommendationerna varierar ser man i vad babyn rekommenderas äta. Jag gjorde mitt bästa att helamma i 5,5 mån, men i ljuset av forskningsrön som kom några månader efter helamningsperiodens slut, skulle det ha varit bättre att ge små smakprov av fast föda tidigare åt det allergiska barnet. Det harmar mig, men sånt är livet.

Östersjödieten och medelhavsdieten innebär i praktiken ganska lika matvanor. Mera grönsaker och frukt, mindre hårda, animaliska fetter och sparsamt med snabba kolhydrater är gångbart för de flesta. Anekdoter om hur olika personer gått ned så och så mycket med den och den dieten, är just anekdoter – fint för hen- men inte forskning. I och för sig är ju forskning också ofta inkonklusiv på detta område. Nyligen såg man en dubblerad risk för hjärt- och blodkärlssjukdomar hos personer som använt LCHF-diet jämfört med folk med vanlig kost, men forskarna varnade ändå för att tro att detta endast berodde på dieten.

Intressant är också frågan om processerad mat är sämre för människan ifall den innehåller lika mängder fetter, salt etc som hemlagad mat. Jag såg ett intressant tv-program i höstas där temat gick ut på att fundera på om processerad mat bär skulden för fetma-epidemin i världen. Visst håller jag med om att hemlagad mat utan så mycket e-ämnen är hälsosammare och oftast godare. Här vill jag rikta en eloge till Marthaförbundet som utan pekpinnar inspirererar människor att laga hälsosam mat och spara pengar. All heder åt marthorna!

Ändå tror jag det finns ett visst samband mellan användandet av hel- och halvfabrikat och att kvinnor i Norden till stor del är i arbetslivet. I min generation har det blivit vanligt att papporna också lagar mat till familjen. Men också i vår familj där min man lagar maten oftare än jag (och godare) så använder vi ganska ofta halv- eller helfabrikat för att hinna med annat än bara hushållet efter jobbet. Jag tycker inte om när folk lägger negativa värderingar i färdig mat eller bakverk och säger de gav sina barn fuskmat idag. Visst, äter man hämtmat varje dag kan det vara en risk för hälsan. Men alla föräldrar gör så gott de kan. Viktigast är att barnen får mat, omvårdnad och älskas.

Tärnorna skriker och knorrar, ibland öronbedövande. De cirklar runt, runt, de landar i vattnet, de har fullt sjå. Några svanar glider fram långt ute vid uddarna, stilla vilar ett par i viken. Emellanåt knackar hackspetten i ett murket träd och koltrasten drillar på, prasslar bland de bruna löven. Jag deltar i en pilgrimsvandring runt Drumsö i Helsingfors. Här finns ett stråk runt hela ön utmärkt med små delar av bönen Fader vår. (Om du googlar Lauttasaaren pyhiinvaellus hittar du rutten.)

Vandringen startar i kyrkan med Fader vår som är i himmelen. Det är högt till tak i Drumsö kyrka och den lilla Kristusskulpturen i brons på altaret fångar min blick. Jag skulle vilja gå fram och röra vid den, men sitter kvar i bänken och sjunger psalm 914 om att jag vill leva nära Jesus, för det vill jag.

När jag äter mitt medhavda naan-bröd med rester av påskalammet som pålägg, tänker jag på Ge oss i dag vårt dagliga bröd och jag sitter på granitklippan och kisar ut över solglittergatorna ritade i havet. Ge oss i dag det bröd vi behöver, det vi behöver idag. Och vad behöver jag idag? Mer än detta? Stränder, klippor, stigar, grusvägar, ett litet vandringssällskap, strandskator, fiskare som reder ut sina nät, scillor, lekande barn vid vattenbrynet, små andakter med jämna mellanrum, drygt fyra timmar frisk luft.

Det flödar över. Jag tycker jag får mer än mitt dagliga bröd idag. Broder Laurentius skriver i ett brev i boken ”Att vänja sig leva när Gud”från 1600-talet: Vi måste känna innan vi kunna älska. För att kunna lära känna Gud måste vi ofta tänka på Honom, och när vi komma därhän, att vi älska Honom, så skola vi också då tänka på Honom ofta, ty där vår skatt är, där kommer ock vårt hjärta att vara.”

När vi kommer till din är makten och äran tänker jag att jag vill att Gud ska ha makt, att han ska ha inflytande över mitt liv och att mitt liv på något sätt ska kunna ära Gud. Att han sku vara glad över mig. Glad över att jag är jag och du är du och att vi vill och längtar att gå hans vägar, att helt enkelt vara Hans.

Min dag är din, din dag är min, står det i en blå bok med tideböner som jag har på fönsterbrädet i sovrummet. Raderna torde vara ur en psalm. Eller var det Din dag är min, min dag är din? Det doftar alger i sol och havsvatten. Några viggar guppar i ytvattnet, två par gäss har anlänt, allt är framför. Tillkomme ditt rike. Amen.

Det här är förstås livets och den jordiska tillvarons absolut största mysterium: att Jesus uppstår från de döda, inte som ett vitt spöke eller en genomskinlig ande men med sin konkreta kropp. Fast en riktigt vanlig kropp är det ju inte. Han kan tydligen röra sig obehindrat genom dörrar och väggar men å andra sidan känns han igen också på sina sår i händer, fötter och sidan. Och han ligger där till bords och äter samma fisk och bröd som apostlarna, dricker samma vin. Han är alldeles uppenbart just exakt den Jesus som de vandrat och umgåtts med de senaste tre åren, men på något oförklarligt sätt är han samtidigt annorlunda.

N T Wright, engelsk biskop emeritus och en av världens ledande forskare inom ämnet Nya Testamentet, noterar att många, många, även aktiva kristna, har fått detta med livet efter döden ordentligt om bakfoten. Det handlar enligt honom inte om att vår själ efter döden av Gud förs upp till någon avlägsen himmel för att vi där med honom och änglarna sedan ska befinna oss i ett saligt tillstånd i all oändlighet. Nej, nej, säger den bibelsprängda teologiprofessorn, när vi dör kommer vi, efter någon form av själslig rening, visserligen till ett paradis där vi i frid och ro är omslutna av gudomlig omsorg, men det stora målet närmar sig först när Gud besluter att den yttersta tiden är kommen och sammanför jord och himmel HÄR PÅ JORDEN. Hur det ska gestalta sig kan människan givetvis inte fullt och fast begripa men det är uppenbart att när så sker behövs det en ny förhärligad kropp av den typ som Jesus visade upp på påskdagen: fysisk och konkret men samtidigt på något märkligt sätt tidlös och transparent.

Allt det här kan en mänsklig skalle naturligtvis inte fatta och då är det väl ganska självklart att även hjärnan måste uppgraderas, senast där på tröskeln till det slutgiltiga himmelska jordelivet (eller det jordiska himlalivet om man så vill utrycka det). Men vi är inte där ännu, knappt ens halvvägs. Och påsken slutar som bekant inte på ett kors, påsken pekar framåt, vidare. Det mänskliga livet är i själva verket en trestegsraket: 1) Detta aktuella (kroppsliga) jordeliv, 2) en kommande (själsligt-andlig) himlatillvaro, och till sist 3) den extraordinära finalen där jord och himmel, kropp och själ sammanförs till något fullkomligt nytt och aldrig förr skådat: de förhärligade kropparnas liv på en himmelsk jord i en tidlös evighet.

Ofattbart? Förvisso. Och det mest obegripliga är att också jag har fått en fribiljett till denna oändliga resa.

I år infaller den kristna påsken, judiska Pesach och Islams Ramadan under samma vecka. De tre religionerna delar den gemensamma heliga staden Jerusalem (al-Quds). Under påsken återvänder vi till Jerusalem i berättelserna. Jag tänker på Jerusalem extra mycket denna påsk då de tre högtidernas sammanfallande har lett till oroligheter i en redan tidigare spänd miljö.

Bilderna är från 2018 då jag var som Finska missionssällskapets volontär i Jerusalem

Ljudet av trummor blir starkare anefter som min mamma och jag söker oss närmare och undrar vad som står på. Solen värmer och det är dammigt. Jag är bosatt på Solkusten och mamma hälsar på några veckor. Vi är egentligen ute och shoppar lite och turistar i Malaga centrum. Vi kommer in i en öppning med små slingrande gator åt olika håll. Ungdomar sitter i slitna jeans på en gammal raserad mur. Romerska soldater står i rad och Jesus böjer sig utmattad vid sitt kors framför oss. Trummorna har just tystnat och jag håller andan. Jag har förflyttats 2000 år tillbaka i tiden. Runt mig finns mänskor i olika ålder, en del allvarsamma och andra småflinar. Romarna har hett i sin utrustning och börjar otåligt slå på trummorna igen. Marsch vidare. En spark med foten.

Mamma och jag tar oss på något sätt tillbaka till Malaga centrum längs smågatorna. Vi är tysta. Omtumlade. Vi har berörts i djupet av våra hjärtan.

På Palmsöndagen kör alla processioner i gång längsmed gatorna i Spanien. Varje liten by har sina egna processioner och storstäder har flera (bättre och sämre) påminnelser om att det är den Heliga veckan, det vi kallar Stilla veckan i vårt land. Där drar man ut på gatorna från söndag till söndag och hela Spanien vet att det är påsk. Det är det bästa: hela landet snubblar över påsken som stänger av gator och får bilisterna att baxna. Påsken syns, den gör anspråk!

Varje år tänker jag på hur Jesus stod där i öppningen bland de fallfärdiga husmurarna och den gula sandstenen. Romarna med sina blänkande rustningar och röda tofsar, det vanliga folket; en del osäkert leende, andra allvarliga. Och det som var då är som nu. Jag insåg den stunden att mänskorna inte förändrats i sitt förhållande tlll att Jesus bar sitt kors för att försona världen i sin egen kropp. En del skakar fortfarande på huvudet och andra gråter. Förstår du vad det handlar om? Kan du ta till dig att Gud gav sin son för att du skulle gå fri in i evigheten?

Tacksamt får vi ta emot en nåd vi inte förstår. Vi vandrar upp mot Jerusalem med våra brister och tillkortakommanden, med vår sorg och vår längtan. Med öppna händer tar vi brödet för mig utgivet och vinet för dig utgjutet. Vi firar påsk.