Här om dagen hittade jag snabbt gjorda anteckningar i telefonen från den svenska prästen Kent Wistis sommarprat 2018. Han pratade då bland annat om att se på tro och religion mera som konstnärlig disciplin och levande pedagogiska ramar för oss människor, snarare än fastslagen stel dogmatik. Det där har jag återkommit till flera gånger och påmindes nu igen om det.

Jag minns att jag först höjde på ögonbrynen vid tanken på tron – och Gud – som något så att säga konstnärligt och skapande, man är ju så van att höra om bud, regler och ramar, någon skulle kanske till och med säga stagnation. Men Kent Wistis ord kittlade mitt troende hjärta medan hjärnan var konfunderad.

Hans ord ringade in det jag så ofta tänkt på, att ramarna och reglerna ju inte borde vara ett självändamål i tron, utan i bästa fall mera ett verktyg för att låta kärleken komma fram. Och jag tänker mig att en skapande Gud inte heller vill att vi blir fångar i regelverken, då kan vi i värsta fall bli bleka skuggor av det Gud skapade oss till.

Kent Wisti menade att vår tro ju inte är ett besiktningsprotokoll där vi med blodsmak i munnen och intellektet på högvarv kan bocka av dogmatiska regler. Han menar att tron så mycket mera är en längtan efter gemenskap, en tillhörighet som kräver mod.

Där säger jag igen ”ja!”. Jag tänker ofta på att jag inte riktigt vet vad jag håller på med gällande min tro. Intellektet och förnuftet förmår inte greppa min längtan efter Gud. Någon kanske fnyser medlidande åt just det, saknar logiska argument för att tro på något så svårgripbart. Men det heter ju ”att tro” och inte ”att veta”. Fast det kan kräva lite mod att låta längtan härja på just för att det är så svårgripbart. Men min gudslängtan, den tycks ofta kunna bära mig förbi behovet av intellektuella och logiska argument.

Hör du till dem som bongar vägkyrkor här hemma i Finland eller som gärna går tittar in i kyrkor på utländska orter du besöker? Jag har sedan barnsben marinerats i tanken på att en längre bilfärd är i princip misslyckad om den inte har lett till minst en vägkyrka. Vägkyrkobesöken bokfördes i ett eget häfte av mina ivriga föräldrar, alla sommaranställda guider grillades på konst- och kyrkohistoriska detaljer, vykort och broschyrer inköptes och sparades för att flera år senare i triumf tas fram när man planerade en annan bilresa till samma trakter.

Alltid var jag som tonåring inte så speciellt ivrig på dessa oundvikliga kyrkobesök, men jag förstår nu senare att något i stämningen under kyrkovalven ändå berörde mig. Nu som vuxen gillar jag själv att besöka kyrkor, så kan det gå!

Ibland ägnar jag mig också medvetet åt en annan sorts kyrkturism – att gå i olika församlingars gudstjänster. När jag under kortare perioder har bott utomlands har jag sökt och besökt olika församlingsgemenskaper. Det är inte helt lätt att i andra länder navigera rätt bland frikyrkogrupper, högkyrkliga församlingar eller t.ex. varierande katolska sammanhang! Det har blivit många intressanta upplevelser, jag har ibland känt mig mest oförstående och främmande, ibland varit fascinerad med höjda ögonbryn och ibland landat i en stämning som kändes ovan med ändå trygg och meningsfull.

Det är en sak att gudstjänstturista utomlands, där man kanske väntar sig att saker är annorlunda än hemma. De största upplevelserna och insikterna har ändå kommit på hemmaplan i Åbo eller Finland när jag besökt andra gudstjänstgemenskaper än min hemförsamlings. Man blir ju så lätt hemmablind eller tar saker för givet: jaha, den bekanta mässmelodin, och där kom kyrkans förbön med bekant upplägg och så var det predikan i kännspak stil med dagens predikant. Inget fel i sig med hemmavant och hög igenkänningsfaktor, men många fina saker slinker så lätt förbi i det hemmavana.

Jag minns speciellt en gång när jag en aprilsöndag gick genom stan till Mikaelskyrkan, största kyrkan i stan, det tegelröda ”jugendslottet” med tinnar och torn som hör till en av Åbos finskspråkiga församlingar. Jag blev helt oväntat tagen av att vara med om en gudstjänst på finska. Det var bekant, men ändå nytt. Det var som om mina öron och mitt inre var lite mer på alerten än annars, att höra bekant innehåll med andra ord öppnade upp för nya tankar, känslor och konnotationer.

Det börjar vara länge sedan jag styrde stegen till Mikaelskyrkan för att delta i högmässan där. Någon höstsöndag när familjelogistiken tillåter det ska vår grannkyrka, medeltida S:ta Katarina kyrka i kanten av Studentbyn, få en ivrig gudstjänstturist på besök.

Vill du också prova på en annan gudstjänstgemenskap än den du är van vid eller har närmast till? Slå till, vem vet vilka saker du får upp ögonen för i liturgi, budskap, predikostil, kyrkokonst eller något annat!

1. Jag såg filmen Krigsseilerne på bio. Alla måste se den, okej? Både jag och Markus grät vid flera tillfällen under de 2,5 timmarna vi befann oss i biosalongen. Vi gick hela vägen hem och pratade knappt med varandra, så tagna var vi. Det är en film om andra världskriget – och hej, sluta inte läsa nu. Jag gillar inte heller krigsfilmer men det här var nåt annat. Den handlar om de som for ut till sjöss och ofrivilligt blev indragna i krig. Det fina med filmen är relationerna, reaktionerna och känslorna. Och så är den delvis filmad i Bergen, vilket ju är ganska fett. Norges dyraste film genom tiderna, sa någon också.
   
2. Jag har besökt simhallen här. Förr älskade jag att simma. När jag bodde i Vasa så gjorde jag det dessutom ganska regelbundet, men då bodde jag i och för sig granne med simhallen så gjorde ju det hela enklare. I Helsingfors fick jag aldrig riktigt in vanan. Men nu har en ny era har börjat. Jag har börjat simma igen. För mig är det ett av de bästa träningssätten. Det är kul, skonsamt för kroppen (har knän som bråkar ibland, typ om jag springer) och man får basta efteråt. Jag är ju ingen storbastare och jag trodde verkligen inte att jag skulle sakna att basta här i Norge – men jag gör det. Förra veckan när jag satt i bastun efter simningen blev jag nästan en ny person. Det gör nåt med en ändå!
   
3. Jag har fått ett jobb. Jag och Markus kom överens om att första året i Bergen skulle jag fokusera helt på studierna, vilket jag gjorde. Nu på hösten skulle jag söka jobb. Det första jobbet jag sökte fick jag också! Jag har bara kontrakt till slutet av året, men det gör ingenting. Allt är hemåt, som man brukar säga. Så nu jobbar jag 20 procent i veckan med innehållsproduktion i form av text, bild och illustrationer. Det är livsförändrande efter 1) jag kommer in på arbetsmarknaden i Norge, och 2) jag får lön.

En blick på den kommande veckans temadagar antyder en viss – årstidsrelaterad? – fixering vid mat och födointag. Nästa söndag är det både Världslivsmedelsdagen och Världshungerdagen, dagen före det firar vi Fetaostens dag och inkommande fredag är det Räkmackans dag (i Sverige). I morgon uppmärksammas Äppelmustens dag och idag Den finlandssvenska matkulturens dag OCH Internationella öl- och pizzadagen. Det börjar vara mat i mesta laget men jag applåderar, mer eller mindre, dem alla. Även Sockerfria dagen inkommande tisdag.

Det är inte så märkligt att begreppet slow food, som ett slags proteströrelse, har uppstått i en tid och en kultur där allt ska ske snabbt, även mattillverkningen och tyvärr också själva ätandet. De fulla butikshyllorna utmanar min lättmanipulerade kropp och flirtar hänsynslöst med mitt bräckliga psyke. Dignande snabbköpsdiskar bäddar för överfyllda matkassar och lite längre fram även för ymnigt bioavfall. Och även om min överkonsumtion sannerligen inte är något nytt fenomen har jag tydligen inte lärt mig speciellt mycket om rim och reson.

Nånstans i den moderna kulturens virvlande strömmar har jag tappat greppet om verkligheten och tidvis låtit mig flyta med i ett allt snabbare tempo utan att riktigt veta vart jag är på väg. Min pensionärskropp protesterar visserligen allt vildare mot häftiga rörelser och snabba förflyttningar men pensionärspsyket suktar fortfarande efter nya upplevelser, meningsfulla menylistor och helt vanlig varm vänskap som kräver tid och utrymme. Det sliter och drar i två olika riktningar och sånt vet man ju hur det slutar.

Tillvaron börjar slira. För att undvika alltför stor fixering vid mat och mellanmål sätter jag den återstående energin helt medvetet på att skriva och tänka, fotografera och forma. Men jakten på ord kräver självfallet energi och den får jag från ett kex här och en pirog där. Långa meningar, även meningslösa sådana, kräver likaså sin tribut och plötsligt står jag där vid spisen och blandar ost och must och öl och finlandssvenska strömmingar utan större åtskillnad (nej det gör jag inte på riktigt, men kanske symboliskt).

Min obefintliga poäng är att jag befinner mig i ett ekorrhjul: det snurrar tidvis ganska häftigt men jag kommer ingen vart. Mat mättar visserligen Kroppen tillfälligt, och ordrika meningar tillfredsställer Psyket ibland. Men Anden har en helt annan syn på detta med födointag och skaparbehov. Där räcker det med en droppe vin och en brödsmula – och temadagen Evigheten öppnar sig i hela sin obeskrivliga härlighet.

Jag har funderat mycket på vad det betyder att lita på Gud och vad det innebär att han hjälper mänskor i svåra tider och lidande. Jag tänker att man kan dela upp sättet att tänka på i tre förhållningssätt.

En grupp verkar tro att om man är kristen så drabbas man inte av sjukdom och sorg. Den här gruppen marknadsför ofta kristen tro med att man genom tron får en massa fördelar i livet. Det finns förstås bibelställen som man kan ta fast på, som ”Be så skall du få” med flera, men jag tänker att helheten i Bibeln inte talar för att tron skulle vara någon portal till ett lätt liv utan sjukdom och sorg. För att inte tala om världshistorien och våra egna livserfarenheter, där de mest fromma människor en känner, råkar ut för flera hemskheter efter varandra. Man kan alltid förstås påstå att människor som är kristna och t ex inte blir helade från någon dödlig sjukdom bär på någon synd eller inte tror tillräckligt. Trots att jag inte är teolog påstår jag att de här argumenten inte håller teologiskt och framför allt är de en hård och blind förnekelse av verkligheten. Ibland önskar jag att jag kunde leva med dylika skygglappar framför ögonen, men egentligen vill jag det inte, för det verkar medföra en stor risk för att antingen ens tro eller hela ens värld skulle gå sönder ifall det kommer sjukdomar och lidande in i ens liv. Jag tror på att Gud kan göra under, men han verkar inte göra dramatiska under så hemskt ofta.

En annan grupp vill trösta och poängtera att allt kan få en mening, att Gud kan förvandla lidande till glädje. ”För den som tror samverkar allt till det bästa”. Och visst kan det vara så också. Men man skall vara oerhört försiktig med att ge dessa ord som tröst. Ingen förälder som har förlorat sitt barn skulle välja något annat än att få barnet tillbaka, hur mycket en än fått tröst av andra eller mognat av erfarenheten. Det att man kan leva vidare och på något sätt acceptera att livet kan vara så här oerhört orättvist och brutalt är en stor nåd. Ifall den som gått igenom något hemskt själv kan tala om något gott som kommit ut ur det är det en stor sak, men man skall inte försöka trösta någon med de här orden. Allt har inte en mening, skriver Tomas Sjödin. Och jag tror honom.

Så vad finns det kvar för hopp hos den kristna? Trots att det kan verka som om det är en förminskning av Gud så tänker jag ändå att hoppet är att erkänna att vi inte förstår så mycket av Gud, men att vi får lita på att Gud går vid vår sida och tröstar och hjälper även när det inte känns så. Det är en tro, det är ett hopp, det är en kärlek. Ofta hjälper hoppet inte så mycket som en skulle önska, men att tillsammans dela varandras bördor och be för varandra hjälper lite. Det ger någonsorts grund att stå på, även om hela livet känns kaotiskt. Och om det kallas att lita på Gud för lite, må det vara hänt. Jag är ganska säker på att han inte håller det emot mig.