Vi gläds när vi ser den stora fullmånen resa sig orangeröd vid horisonten av de vidsträckta ännu brungrå åkrarna i Österbotten. Klockan närmar sig halv elva på kvällen och mörkret är inte ännu här. Suck (av lycka).

Min nacke förvrids i bilen när vi svänger mot Långåminne och månen blir på sidan, sedan snett bakom oss. Hemma på gården vi gästar några dagar står jag ännu vid fönstret innan läggdags och har svårt att slita mig från månen. Tacksamheten att få tid att se detta är stor. Det känns lite bortkastat att krypa ner i sängen och sluta ögonen – jag vill ju egentligen stå där och se på månen som är så fin ikväll.

Det är väl en aning som med Jesu tre lärjungar som fick följa med honom på förklaringsberget. De fick se in i himlen, eller se himlagestalter besöka jorden. De omslöts av ett skimmer och en Gudsnärvaro och Petrus föreslog att de skulle bygga sig hyddor på berget. Han ville ju bli kvar. Vem vill lämna det himmelska? Guds Ande rörde sig mitt ibland dem.

Gud rörde sig mitt i Edens lustgård och mänskan hade det bra. Men frestelserna att gå utöver blev för stor. Gud visar sig i naturen; i koltrastsången, i doften av tall, tång, snart liljekonvalj, syren. Det gör oss gott. Och nog kan det kännas lite svårt att släpa sig till jobbet och sitta inomhus åtta timmar när naturen finns där och kallar. Eller svårt att återvända till vardagens buller från en retreat där man umgåtts med Guds ord och tystnad och sitt inre liv i mycket bön och lyssnande.

Men Jesus tog ner lärjungarna från förklaringsberget och förde in dem i vardagen. De skulle inte bosätta sig i saligheten, ännu.

I vardagen ska vi leva, men vi får ta till vara andrumsstunderna: ge oss plats i hjärtat för dofter, månsken, promenader på mjuka skogsstigar, ögonblick då en rödhake landar på balkongräcket, en hare lufsar över gården, solen värmer stela axlar i busskön, porlet av regn i stuprännan: vi får ta in, får ge plats för det heliga inom oss, för pärlemorsstunderna som ger kraft i vardagens utmaningar. Med ens framför datorn, kan minnet av den orangeröda fullmånen dyka upp, och jag ler.

Jag vill så gärna skratta, så där riktigt hejdlöst och okontrollerat, som man gör när försvaren rämnar och bromsen fallerar. Det gjorde jag oftare förr – skrattade så jag nästan grät. Ibland hände det att inga bromsar i världen kunde stoppa eruptionen, och det var först när alla psykiska slaggprodukter var tömda på sitt innehåll som kroppen så småningom kunde återgå i gamla hjulspår igen. På livets slaka lina är balansstången i ena ändan laddad med gråt, i den andra med skratt. Somliga skrider oberörda och säkra över manegen, andra, som jag, vinglar lite hit och dit och har fullt schå med att inte falla ner i sågspånen. Jag har knappast något val men jag tror att jag trots allt föredrar vinglandet.

Lyssna på en människa som skrattar. Låter det ihåligt, ansträngt, underlägset, överlägset, hårt och kallt? Eller tar skrattet sats långt under huden, i magtrakten, och söker sig bubblande upp längs luftstrupen, genom märg och ben? Är skrattet involverande och hjärtligt eller fungerar det som en kulsprutepistol som vill tvinga motståndaren in i återvändsgränden? Det råa och manipulerande skrattet har egentligen ingenting med glädje och känsloeufori att göra, men nog med osäkerhet och maktanspråk. Det tondöva skrattet – ständigt återkommande i massmediala sammanhang – är på många sätt en varningssignal, en mistlur som ljuder i ett känslokallt diskussionsklimat. Ett mer eller mindre ansträngt skratt skapar förvirring och osäkerhet – vad var budskapets kärna, egentligen?

World Laughter Day (7.5.) vill självfallet påminna om att ett stort och hjärtligt garv är manna för kropp och själ. Men det är med skrattet som det är med kreativiteten – det vaknar till liv först efter lite uppvärmning av hjärna och hjärta. I skratt-yogan är det draget till sin spets; man börjar med skrattet och så småningom hänger också känslan med. Nånting liknande är det med gråterskorna i den karelska traditionen; snyftandet och hulkandet och jämrandet lockar fram en inlåst sorg och etablerar en direktkontakt till den sörjandes känslosår och ibland skrämmande starka emotioner. Från yta ner mot djup.

Jag, vi alla, gråter över en värld som allt mera går vilse. Och jag, vi alla, sörjer över brutna människorelationer och brist på mänsklig närhet. Och de flesta oroar sig för morgondagen. Men trots det, eller kanske just därför, är det goda skrattet en gåva som jag aktivt måste söka och upptäcka och återuppliva. Dessutom: den som har gråtit mycket har ofta lätt att skratta.

Det lär stå 365 gånger i bibeln ”Var inte rädd”. Vi behöver väl påminnas om det minst så många gånger genom livet. Eller genom veckan?

När jag tänker för mycket på världens oroligheter eller på den tekniska utvecklingen eller på att jag eller min man plötsligt kan dö och före det borde vi lära varandra det där som den andra kan behöva, som den ena alltid gjort för att bespara den andra, eller när jag tänker på vad som kan hända när min son ensam cyklar hem sent på kvällen – alla gäng, misshandel, trafikolyckor och tänker på att mamma en dag dör, att jag ska leva resten av mitt liv utan henne, hon som alltid funnits där – så oroas jag, blir rädd, lamslås ibland.

Känner du igen dig i det här, att överrumplas av oro?

Det är inte hälsosamt att oroa sig. Det tär och nöter att tänka på allt hemskt som kan hända. Jesus sa att vi inte skulle bekymra oss över morgondagen. Jesus sa att han går med oss alla dagar till tidens slut. Paulus skriver i andra korintierbrevet att han gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus.

Vi behöver verktyg i vår kamp mot rädslor.

Oron kan vara bra och får oss att agera sunt, men oftast äter den oss inifrån och därför är det viktigt att aktivt gå emot. Ibland behöver vi hjälpa varandra att lämna mörkret, slita oss loss när vi fastnat, men vi är inte hjälplösa: vi kan också lära oss att försöka stoppa de skrämmande tankarna när de smyger sig på eller sköljer över oss. En del är tränade att direkt tala emot de mörka tankarna, andra sätter på lovsångsmusik och fyller rummet med lovprisning till Gud. Någon börjar be, eller tacka, eller ringer upp sin böneväninna, tar en rask promenad. Vi är inte offer för vad vi låter stanna i huvudet.

Sedan händer det mycket på riktigt – som vi behöver ta itu med och stöda varandra i. Så det är bäst att öva oss i att spara krafterna till de stunderna och ha ro där emellan.

Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus. (Fil. 4:6-7) Shalom sa Jesus att han ger oss: en blandning av fred och frid mitt i världens kakofoni.

Blåsippor ute i backarna står. Syrenknopparna är stora vid den asfalterade parkeringen på gården. Jag känner redan doften av vad som komma skall. Små, gula vårlökar lyser som solar i gräsmattan. När jag var liten plockade jag varsamt och omsorgsfullt vårlökar, en efter en, till en stor liten bukett (blommorna är mycket små) och räckte den med mulliga barnahänder till mor.

Under veckoslutet besökte jag en kvinnokonferens i Raseborg som ordnades av pingstförsamlingen i Ekenäs. Ett femtiotal gudslängtande kvinnor samlades till brunch, andliga möten, kaffestunder i solen och seminarier. Jag vandrade ut till Ramsholmen på en paus för att se om vitsippsmattorna var utrullade – som jag mindes dem under min tid då jag bodde i Karis. Nu var allt i vardande. Vitsippor och nunneört hade börjat sin resa upp ur jorden för att snart berika hela området mellan de gamla och höga trädstammarna. Fåglarna sjöng och måsarna skrek när vi nådde fram till havet. Vet ni att det är vår!

Karmelitmunken Laurentius lär ha kommit till omvändelse då han var aderton år. ”Det kan synas egendomligt att en så gripande upplevelse av det gudomliga skulle kunna framkallas av något så vardagligt som anblicken av ett träd, som stod torrt och avlövat under vintern, och tanken på den förändring som Gud skulle åstadkomma därmed, då våren kom tillbaka. ”Efter sin omvändelse växte han i sin kärlek till Gud och fick vara många till stöd. Han strävade till att leva till Guds ära och få känna Hans närhet.

Man undrar ju om det är vi - som inte prisar Gud och förstår att han finns, för att han låter naturen vakna upp på ett så här underbart sätt varje år – som är litet egendomliga?

På min morgonpromenad tog jag vägen genom en liten skogsdunge ut mot ängar där jag brukar plocka maskrosor till vår sköldpadda. Jag lockades in av solljuset som silades genom träden och såg stigen med rötterna som sökte sig kors och tvärs. Det har varit för halt med is på stigen tidigare i år. En koltrast flyttade sig någon meter och en blåsippa nickade mot mig välkomnande. Fälten nere var ännu brungrå och väntade på regn. Då mindes jag broder Laurentius. Tack, tack himmelske Fader för att du ger oss ett spirande av liv i naturen, snart ett överflöd av grönt, dofter och färger som vi får njuta av. Hjälp oss att se Dig och bli en kristusdoft på jorden som förmedlar hopp i en förvirrad värld.

Se, något nytt har kommit. Det gamla är förbi. Något nytt kommer när Guds finger får röra vid det.

Även vi som skriver mer eller mindre professionellt har först lärt oss att läsa. Först håller man i en bok, långt senare kanske man själv skriver en bok. Och jag vill väl tro att skriftställandet och författandet närs av ett nästan ständigt läsande, som om en stor del av tankeverksamheten skulle ta sats ur de meningssammanhang och den bildvärld som en regelbunden läsning producerar. Och det handlar då inte nödvändigtvis enbart om prisbelönta böcker och litteraturens klassiska verk men kanske minst lika mycket om dagliga tidningar och artiklar i tidskrifter, finstilt information på förpackningar, varudeklarationer, graffiti och väggklotter och mycket, mycket annat. Det är som om de lästa orden och meningarna skulle öppna en inre värld som inte kan nås och erfaras på annat sätt. En ny verklighet definieras och nyanseras, en fragmentarisk världsbild tar gestalt och expanderar.

Men allt jag läser känns inte enbart som en mental smekning eller fungerar som självklara psykiska plåster. Eller uttryckt lite annorlunda; om motståndet blir alltför stort och om jag inte ganska snart tilltalas av rytm, rim och reson, ger jag helt enkelt upp. Och det sker ganska intuitivt. Ibland tvekar jag visserligen både en och två gånger innan jag smäller ihop bokens pärmar, tycker kanske att jag är slapp och slö som inte vågar utmana ett slumrande intellekt. Eller kanske det mera är fråga om ett slags känslomässig självbevarelsedrift, en försiktighetsåtgärd som en sliten själ i hastigheten förlitar sig på. Alla ord och alla meningar fäster sig förvisso inte smärtfritt på själsduken och frågan är hur masochistisk min teckentolkning egentligen borde vara. Ska läsning bara vara ständig njutning, ett småmumsande på smakfulla ord och delikata meningar, eller ska den också bredda min upplevelsevärld och mina insikter genom att locka till intag även av mera svårsmält tankeföda?

Idag är det WORLD BOOK and COPYRIGHT DAY, instiftat 1995 av UNESCO. Och jag tänker speciellt på de böcker jag läst som rör sig i gränslandet mellan det synliga och det osynliga. Ja, fast strängt taget handlar allt läsande om just detta mellanläge, hur bokstavskrumelurer och ordkonstruktioner på ett mirakulöst sätt färglägger och bildsätter de berättelser som sedan projiceras under pannloben. Tecken och tankar tar form, nytt liv uppstår ständigt i hjärnans och hjärtats oändliga korridorer som om inget annat än fantasins totala kollaps, eller en svårartad demens, tycks kunna stoppa. Det om något är ett livets under: att läsning ständigt slår upp nya dörrar och fönster inne i mitt själsmörker. Ord lyser bokstavligen upp de dunkla omgivningarna, långa svepande meningar drar effektivt undan tunga tankeridåer. Och då talar jag om böcker i allmänhet och inte explicit om Boken med stort B där innehållet bokstavligen uppstår inför min sökande blick.

På den bokupplysta inre scenen är livet lite lättare att bära.