Här i Lappland just nu faller snöblandat regn, snön smälter på fjällen, isen har öppnat sig och mellan de våta, raka tallarna och lingonriset försöker jag föreställa mig Kristi himmelsfärd. Jesus med sina lärlingar på Olivberget. Solhetta, gulbrun sand som dammar upp i ögonen då en vindpust tar sig över berget.

Abraham besteg sitt berg för att offra Isak långt tillbaka i tiden. Nu har den andra Isak, Davids son, Messias, sann Gud och sann människa, offrats på korset några veckor tidigare. Förlåten i templet har gått itu och en ny tid för människan har inletts. Nådens tid.

Men det förstår nog inte lärjungarna på berget den här dagen med Jesus. De står mitt i. Eller på branten till något helt nytt. Snart ska de fyllas av helig Ande och gå ut i världen förändrade. Vara både samma och ändå inte. För man är inte den samma när man leds av Helig Ande.

Här står de i sina sandaler och mantlar och manteltofsar och rufsiga hår.

Lukas berättar efteråt om händelsen: Och han lyfte sina händer och välsignade dem. Medan han välsignade dem lämnade han dem och fördes upp till himlen.

Flera gamla målningar av himmelsfärden visar endast Jesus fötter och litet av kläderna vid vristerna, kanske en manteltofs? Fötterna räcker faktiskt. Också en enda manteltofs. Kvinnan som tog tag i Jesu manteltofs mitt i folksamlingen blev mirakulöst helad efter sin långvariga sjukdom.

En liten bit av Jesus räcker för att förändra en människas liv. När gängmedlemmen Nicky Cruz ville knivhugga predikanten Davis Wilkerson på New Yorks gator svarade Wilkerson: Om också du skär mig i små, små bitar så ropar varje bit: Jesus älskar dig. Här brast Nickys motstånd.

Samme Jesus sitter på Gud Faderns högra sida och ska komma att döma levande och döda. Han är där och han är här. Han har farit upp till himlarna och han är kvar genom den helige Ande. Jag skulle ha velat hålla kvar honom i fötterna, ändå, känna den fysiska närheten. Han kommer åter. I hoppet om återseende får vi leva. Kan vi månntro en dag röra Honom så som lärjungarna fick, som kvinnan gjorde med hörntofsen, känna vid med fingrarna?

Kyrkoårskalendern noterar att det idag är sjätte söndagen efter påsk (Exaudi = Hör, Herre). Den sekulära världen kan välja mellan många olika temadagar: Världsdagen för kulturell mångfald, Internationella flytvästdagen, Internationella te-dagen, Världsmeditationsdagen och Världsdagen för bakning. Bland annat.

Det här får mig av någon anledning att tänka på fyrljus, en ljusstråle som i trehundrasextio grader sveper runt nattens landskap och för en bråkdel av en sekund lyser upp en enskild plats, en sten, en stam, en kropp. Och jag tänker på min vän Ehrengard, textilkonstnären, som är uppfödd på Helgoland mitt i Nordsjön där fyrtornet, med det starkaste ljuset av alla fyrar på Tysklands nordsjökust, nattetid var femte sekund svepte genom sovrummet och fick skuggorna att dansa och drömmarna att stelna. På dagen, däremot, noterades bara det stillsamma brummande från maskinverket. Att återvända till dessa strålar, berättade Ehrengard för mig en gång, var som att återvända till sitt livs första vägvisare.

Och jag tänker på det liv jag lever just nu. Att Andberget framför mig just nu är solbelyst och vårgrönt, att sommaren står för dörren. Och att min djuriska vän Jussi, haren, lockats ur sitt vintergömsle och nu, med stirriga ögon och öronen på skaft, ivrigt mumsar i sig bergsängens torra gräs. Och att tulpanerna utanför sovrumsfönstret står i full gul-röd-lila blom. Men jag noterar samtidigt att mitt inre fyrljus uppenbarar en väldig massa mörker som också är min vardag.

Verkligheternas variationer är oändliga och trots en viss skapande och kreativ förmåga inser jag att jag bara kan se och uppfatta och fånga en bråkdel av det dagen, och natten, bjuder på. Det mesta ligger i mörker, eller åtminstone tillfälligt i träda, dolt eller förträngt. På våren kämpar jag med känslor av förlust och sorg, insvept i höstens fuktiga dimmor får jag ofta lust att fotografera, att skriva och formulera, kanske tonsätta en text. Inre och yttre realiteter för ständigt en dialog trots att betingelserna ibland är nästan diametralt de motsatta. Eller kanske just därför.

Jag spanar ständigt efter detta fyrljus som förenar land och hav, ett sken som reflekteras på båda sidor om huden. Dygnet runt, året runt, livet runt. Men kanske speciellt idag när jag knappast mera kan värja mig mot världens vånda och min egen existentiella vilsenhet. Vad jag behöver höra och se är en upprepning av de första ord som uttalats på denna jord: Varde ljus! Och nu gör jag det, ser och hör. Hur utmanande är inte det?

Jag är förvånad över hur roligt studentjubileet förra fredagen blev. Jag trivdes i mitt gymnasium, men det var för länge sen, så länge sen. Och ändå känns det inte så.

Jag minns ju inte allas namn, men jag kände igen alla och det kändes skönt, som en bekräftelse på att inte allting i livet förändras. Kanske var det nostalgins skimmer, men jag tyckte vi såg så stiliga ut. Just den kvällen kände jag mig nöjd med att vara medelålders, i sällskap med mina andra jämnåriga klasskamrater som också är i ett liknande livsskede. Samma personer som förr, men de flesta av oss med lite gråare eller tunnare hår eller med lite mer rynkor eller lite mer rundade former. När jag nyligen såg Top Gun: Maverick-filmen var det första gången jag lade märke till hur vackra ögonrynkor kan vara hos medelålders (visserligen superstjärnor i make-up) människor. Vi gamla klasskamrater på fest en kväll kunde på något sätt se på varandra med snälla blickar, kände jag.

Det var också det första jubileet sedan vi flyttat från Helsingfors. Även om jag håller kontakt sporadiskt med bara en god vän från gymnasieklassen och resten är Facebook-bekanta vars liv jag ser en glimt av ibland, så var det skönt att tillbringa en kväll med mänskor från ens ungdom och känna att de här rötterna finns kvar, även om de är ganska osynliga i en hektisk vardag.

Jag har världens finaste kolleger, energiska och kompetenta. Ibland förstår jag inte vart åren har gått och tror jag borde orka köra på som förr, köra på som mina vackra och hurtiga kolleger verkar orka. I och för sig bestämmer ens egentliga ålder ganska lite om vad en kan göra, men det är ändå ett anpassningssteg för mig att acceptera årsringarna utan att bry mig om tantstämpeln. På festen fick jag höra om två jumppatjejer som aldrig slutat med redskapsgymnastik, fortsättningsvis tränar de volter varje vecka.

Jag håller på med att försöka fundera ut vad som är min egen grej.

”Jag vill inte gå i kyrkan, där pratas det bara om hur syndig och dålig man är!” Den tanken hörs ibland i olika sammanhang, till exempel i vårvintras i en insändare i Kyrkpressen. Varje gång blir jag förvånad. Det må ha osat svavel kring gudstjänsterna förr i tiden när folket skulle tuktas från predikstolarna och visst finns det präster, samfund eller församlingstraditioner där det fortfarande är så på olika sätt idag, men ändå – jag känner inte igen mig.

Jag känner inte igen mig i att högmässan skulle gå ut på att få deltagarna att känna sig dåliga. Jag känner inte igen mig i känslan att syndabekännelsen inte skulle höra till våra dagar. Jag känner inte igen mig i att det så där i allmänhet skulle sväva ett mörkt moln av skuld och skam och andra tyngande saker över högmässorna idag.

Varför deltar jag i högmässan, varför ”går jag i kyrkan”? Ibland är det lättare att svara genom en negation. Jag går t.ex. INTE till högmässan i huvudsak för en ljus och glad stund med lätt stämning. Sådant kan jag hitta på annat håll, både i församlingen och utanför den, men just i högmässan söker jag (också) något mera. Jag tror att om gudstjänstupplevelsen genomgående blir bara ljus, glad och glättig saknas något väsentligt. Det skulle bli en glansbild utan perspektiv, en söt och vacker tårtbit att tillfredsställas av i stunden, men med en eftersmak av tomhet och längtan.

Längtan efter vad? Mina tankar går mot längtan efter ord som är förankrade i livets komplexitet, längtan efter verktyg att greppa både glädje och utmaningar, längtan efter att släppa kontrollen, längtan efter ro och mod att se sig själv i spegeln.

På tal om syndabekännelsen. En uppdatering av vad som är synd kan kanske ge en annan syn på syndbekännelsen. Tänk om vi inte skulle se på synd bara som en 1800-talsdoftande lista på förbjudna saker som vi ständigt ska tyngas och tyglas av. Tänk om vi skulle tänka på synd som nånting i stil med ”sådant som görs utan kärlek, sådant som kommer emellan oss och våra medmänniskor, sådant som river ner i stället för att bygga upp”. Allt det där kan de flesta av oss kruxa av nästan varje dag, i smått och stort.

Hur viktigt och välgörande blir det inte då att i början av högmässan ägna de här sakerna en stund och be om förlåtelse för det. Syndabekännelsen och förlåtelsen kan öppna dörrar inom dig och mot Gud. Efter den kan det bli lättare att möta både sig själv och Gud under resten av högmässan, i en lämplig blandning av upplyftande och allvarsammare inslag.

Både vi själva och Gud är värda ett gudstjänstliv som är något mer än lättsamma underhållningstilllställningar utan tuggmotstånd och djup.

Alldeles nyss var det februari med runebergstårtor och snö och mörker. Sen blinkade jag en gång, nu står plötsligt skolavslutningar bakom knuten medan körsbärsträden blommar så mycket de bara orkar. Jag minns mest ett antal spysjukor som slog ut både stora och små i familjen i allt för många varv, men vart tog månaderna och livet vägen så där annars?!

Varför känns det som att jag har levat liksom på ytan den hela här våren? Istället för djupa andetag som smakar av livets alla kryddor är det som om jag skulle ha hyperventilerat i förvåning över hur allt på något sätt forsar på medan jag bara försöker hänga med.

Jag gillar inte det här. Jag vill inte slarva bort min tid, slarva bort en hel vår. Jag menar inte att jag borde vara effektiv och i farten hela tiden på jobbet eller hemma. Jag tänker mera på att jag vill vara närvarande i mitt liv i stället för att se det susa förbi.

Men det går ju inte att bli mera närvarande eller avslappnad genom att vara störd på sig själv. Bättre att vara snäll med sig själv. Jag får försöka ta nya tag imorgon. Jag får försöka landa i livet med fötterna på marken utan hastig andning och hastande från en sak till en annan. Jag får påminna mig själv om att varje dag är en gåva. Jag får svepa in mig i nådens stilla uppmuntran på min väg mot djupare andetag.

Ny dag, ny nåd. Skulle jag ha en tatuering skulle det kunna vara just de orden.