Höstflunssan har tagit mig. Klasskompis efter klasskompis – och till och med min man – har fallit huvudstupa för bobban men jag har hela tiden klarat mig. Blev nästan kaxig ett tag. Men nu är kampen över. It hit me.

Jag mår helt okej men är långt ifrån förmögen att ta mig till skolan eller jobbet. Så det blir mycket soffhäng (och mycket rastlöshet faktiskt). I dag har jag hoppat på en utmaning där man ska rensa på sju områden i sitt liv. Den första var kläder. Så nu har jag en stor donera-hög på sovrumsgolvet och nästan inga kläder kvar i garderoben. Jag börjar undra om hjärnan tänker helt klart i rensningssituationer när man är sjuk?

Nu ska jag läsa, snyta mig och dricka mycket vatten. Återkommer med intressantare tankar när jag blivit frisk. Ett tips bara: de här kokosbollarna är tusen gånger godare än vanliga kokosbollar. De ska vispas, med elvisp. Och det är nånting kemiskt som händer där som gör dem fluffigare, lenare och godare. Perfekt förkylningssnacks!

På sistone har en dryg handfull skara killar i 20–30-års åldern engagerat mig. En knapp vecka innan farsdag börjar jag känna turbulens inombords. Killarna har olika bakgrund, är inte lika varandra förutom den gemensamma nämnaren: var och en önskar bli bekräftad av sin far. När jag umgås med de här unga männen, lyssnar på dem, ser hur deras livsvandring hitintills sett ut, frammanas minnet så småningom av min egen relation till pappa då jag var i tonåren och runt tjugo.

Som fjortonåring tränade jag jujutsu för att jag ville lära mig att slänga min pappa i golvet, låsa hans motstånd och slå honom. Jag fick en gång min chans – men avstod. Där upphörde också träningen. I tjugoårs åldern brevväxlade pappa och jag när jag bodde i New York, som au pair. Det var betydelsefullt. Fyra fem år senare kom jag till tro. Det vände upp ner på mitt liv och mina relationer. Förlåtelsens kraft är enorm. Hat, hämnd och bitter besvikelse löstes upp i det gröna, starka norrskenet på bibelskolan i Jakobstad.

Alla mänskor behöver händer som tar emot, ögon som ser och bekräftar. Vi är bräckliga, längtande mänskobarn. Allihopa. En del skriker ut det, andra lindar in det i de olika drogernas njutning, i prestation, skam, ständiga partnerbyten, köplusta, ondska, självmord. Pappa var söndrig. Hans föräldrar var söndriga. De unga männen jag umgås med är söndriga. Alla behöver händer som tar emot.

Jag hör om rädsla, ensamhet, tomhet, förkastelse. Turvis ett skitande i honom men så ändå ställs hela livet, ilskan in på just honom; fastkedjad i längtan efter fars bekräftelse. Det är starka känslor, ljungande krafter i rörelse som måste tas på allvar. Tänker det Jesus sa på korset: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Orden ekar ut i världsalltet. Han måste förstå.

Hoppet finns i att dessa män ännu är unga och hinner leva sina egna liv. Liv som är fria från jakt på bekräftelse som de kanske aldrig får av sin jordiska far. Hoppet finns i att Jesus inte blev kvar på korset utan steg upp till vår himmelske Fader som bekräftar oss alltigenom söndrigheten. Som smeker våra sprickor och använder dem senare för att vi ska kunna älska. Det finns många goda fäder på jorden. Tack till dem. Men det finns en fullkomlig, som älskar oss precis sådana som vi är. I honom får vi lära oss vem vi är. Därför finns det hopp.

Jag älskar min pappa som snart varit död i tio år. Önskar bara att vi fått mer tid tillsammans, klarat av att hantera varandras hjälplöshet. Jag tror att han spelar klarinett för mig vid himmelsporten. Han vågade ge sitt liv till Frälsaren några dygn innan han dog. Guds kärlek i sjukhusrummet smälte bort krav och förkastelse. Sådan är vår himmelske Far. Med smuts under naglarna får vi ta Hans hand.

Så där i allmänhet är det ganska lätt att hålla sig för skratt i dessa dagar.

Men på farsdagen är det tätt mellan skratten. För skådespelarna själva gäller det att konstant vara på bettet, eller rättare sagt snabba på handtagen: Dörrar ska öppnas och stängas precis i rätt ögonblick, entréer och sortier ska ske på sekunden annars förlorar situationerna sin överraskande komik. För situationskomik är just vad det handlar om när verkligheter vänds bak och fram i snabb takt, när det absurda får sällskap av rent nonsens, när missförstånd och felsägningar börjar leva sina egna liv. I farsens narrspeglar ställs saker och ting ständigt på sin spets, gång på gång och i hög hastighet.

Men så finns det farser som gör fars av själva genrén fars. Som till exempel The Play That Goes Wrong (av Lewis, Sayer & Shields), en vid det här laget tio år ung pjäs som uppdaterat begreppet fars ytterligare några extra pinnhål. Enligt Wikipedia kommer ordet fars från det senlatinska ordet farsa eller farcire vilket givetvis noteras med ett brett leende just idag (farsa – fars dag, farsdag) och betyder "det som är instoppat i något annat".

Om den traditionella farsen ska ses och upplevas med dubbla linser så är detta skelande uppskruvat till trippelseende i The Play That Goes Wrong när skådespelarna och regissören leker med floskler och stereotypier. När överraskningsmomenten ett och två är avklarade suger man på karamellen ännu en liten stund till och ser vad som händer om man i stället för att fortsätta flänga hit och dit bara helt enkelt stannar upp en stund ... Ett spel i spelet så att säga, "det som är instoppat i något annat". Nu handlar det inte enbart om precision och exakthet utan än mer om känsla för vad som är möjligt och önskvärt att improvisera just i den här specifika situationen, i detta unika ögonblick med denna speciella publik i salongen. Den egna magkänslan testas. Och när ett eller annat i den traditionella farsen går snett eller sönder kraschar hela scenografin till slut i The Play That Goes Wrong. Ska det gå åt skogen så ska det gå med besked.

Och nånting liknande är på gång med vår värld just nu. Bara med den skillnaden att det som en gång startade som ett lustspel så småningom, och nästan lite obemärkt, gled över i en farsartad tillställning som nu håller på att kantra över i en tragedi på riktigt. Såvida vi inte mycket snart får se Fars eget ingripande i handlingen.

Jag har alltid gillat att duscha länge. Jag minns hur jag i ungdomen varit på en miljömässa och satt mitt tumavtryck på ett upprop för att lova jag skall spara på miljön och duscha kort. Jag visste redan när jag gjorde det att det var ett löfte jag antagligen skulle bryta. Före barnen kom brukade jag stå 15-20 minuter i duschen på morgnarna innan jag skulle möta dagen. Efter att barnen kom var duschen för mig, i likhet med många andra småbarnsmammor, en plats att få vara en stund ifred och slappna av. Jag skriver med flit mammor, för jag tror att trots strävan efter delat ansvar för barnen, är det fortsättningsvis vanligare att mammorna har svårare att få en stund för sig själv än papporna. När vårt första barn var baby fick hon vara i sin babysitter i badrummet och så stack jag ut huvudet bakom duschdraperiet eller sjöng så hon inte skulle få alltför tråkigt.

Det är lätt att låta tankarna flyga i lugnet i badrummet och lätt går tiden utan att jag märker det. Ofta är jag frusen och vårt badrum känns kallt, vilket gör det ännu svårare att sluta duscha. Min man har redan för ett år sedan installlerat nya duschhandtag som mäter vattenåtgången och visar med grönt-gul-rött när en borde sluta duscha. Jag har nog duschat kortare än förut, men har inte kommit så långt att jag kollar hur mycket vatten som gått åt. Vårt varmvatten värms upp av fjärrvärme och temperaturen i vårt hus är runt 19-20 grader under det kalla halvåret, så ibland tycker jag att jag behöver en längre dusch. Men glädjande ofta lyckas jag stänga kranen innan den lyser rött.

Ett annat sätt att spara på varmvatten är att duscha mer sällan och använda torrschampo för att försöka hålla håret presentabelt. När jag använder torrschampo brukar jag alltid samtidigt tvätta pannluggen. I och för sig kunde jag oftare tvätta endast håret under vattenkranen, det skulle spara en massa vatten.

En sak både jag och Markus fått höra flera gånger här i Norge är “Det är så mycket lättare att förstå dig än *namnet på valfri svensktalande person*”. Vi pratar båda olika bra norska, men det är inget tvivel om att vi i alla fall försöker lära oss. Och att få den kommentaren gång på gång försämrar självförtroendet. Det är redan ganska jobbigt (att som finne, eller bara generellt) ge sig ut och prata ett språk man inte är helt säker på.

Samtidigt förstår jag de som säger det. Såklart kommer det alltid höras att jag inte är norsk. Jag kommer alltid ha en accent och alltid ha svårigheter med ordföljden, som är helt annorlunda den i svenskan. Samma sak gäller alla småord som faller bort i norskan. Jag lär mig norska blir till exempel jeg lærer norsk.

Men några förstår att jag faktiskt inte pratar svenska med dem. En i min klass har sagt ett par gånger att hon är imponerad över min utveckling. En på jobbet sa att hon inte hade förstått att jag inte var norsk om jag inte hade nämnt det (vi talade däremot inte med varann längre än under en lunchpaus, men i alla fallI – en vinst i sig). Jag har också en klasskompis som alltid försvarar mig om någon råkar säga “men du pratar svenska nu, visst?”.

Alltid när jag får kommentaren att någon förstår mig bättre än andra som talar svenska försöker jag påminna mig själv om att de verkligen, innerligt försöker ge mig en komplimang. Det blir bara lite fel.