När författaren Yvonne Hoffman skriver Man hittar en bunt brev och förlorar sig i en annan värld (”Spåren efter Mitja, Breven till Ingrid 1896-1899) vet jag att det är just så.

Brev är hudlösa. De är som dagboksdialoger, samhällsbeskrivningar, samtal om och om igen där vi fortsätter på ett ämne vi kanske startade för tre brev sedan och vi skriver lite om vädret och kanske hälsningar från nära och kära och så fortsätter samtalet.

Vi tänker tillsammans. Det är ett utbyte av tankar som puffar på, överraskar, förargar, ventilerar, lär.

Vem hinner skriva brev idag? (Och litar man på posten? Den känns osäkrare än förrförra sekelskiftets postväsende.) Vem hinner analysera eller tänka igenom sin tillvaro – i både smått och stort? Hur mår dina föräldrar? Den ständiga migränen, vad ska du göra åt den? Hur var bröllopet, hur klädde sig folk, vad bjöds det på? Nu kommer syrenen att blomma i bersån om bara några dagar. Känner du doften? Skollovet börjar, vi skrivs. Jag skriver från min resa.

Brevens färg, kuvertets utseende, frimärkena. Ljudet av papperet då jag läser.

Nu för vi vida diskussioner på nätet, var och en sin monolog. Vi tycker till med några ord på sociala medier. Vi tycker ofta svartvitt. Och alla livsnyanser försvinner, tanketrådar, långa utredningar och vändningar och utdragen väntan. Alltid en väntan på ett brev. Om det ändå skulle ha kommit. Har han svarat? Har hon haft tid att skriva redan?

Vi tänker tillbaka och tänker framåt för att leva nu. Det är viktigt att välja och att bolla med sitt samvete, höra andra, loda djup. Vi gör val och brevskrivningen har fungerat som vägledning, att hitta rätt i livet när det gäller studier, äktenskap, tankar om Gud. En plattform för tankeutbyte, drömmar och ett andrum. En möjlighet för kritiskt tänkande, genomgång av svåra livsskeden, processande och förklarande av politiskt skeende i oroliga tider, ett sätt att förstå sig själv och omvärlden och det existentiella.

I Psaltarpsalm 139, som ett brev till Gud, trängtar David efter vägledning: Herre, du rannsakar mig och känner mig. [ ] Rannsaka mig, Gud, och känn mina tankar, pröva mig och känn min oro, se om min väg för bort från dig, och led mig på den eviga vägen.

Fyra soffor. Fyra bord. Sju stolar. Några dynor. Allt det här och lite till har nyligen landat i vårt församlingshems första våning. Det utrymme som tidigare kunde beskrivas som en lite småödslig och opersonlig aula är nu mycket mera välkomnande.

Det är ännu så nytt i mina ögon att jag blir förvånad varje gång jag kommer in, men förvåningen övergår snabbt i förväntan och längtan. Längtan efter möten. Längtan efter närvaro i stunden. Längtan efter blickar som möts, efter ord som landar i öron och själar med tid att lyssna. Jag blir så glad när min församling medvetet skapar plats och utrymme för möten, för utrymmen där både små och stora kan landa en stund. Möten är viktiga, men det kan vara lätt att rusa förbi eller inte märka det möjliga mötesögonblicken.

Som bäst planeras långsiktiga uppdateringar och renoveringar av många kyrkorum, t.ex. Åbo domkyrka. Jag tänker mig att där är möten i fokus på många sätt. I framtiden behöver kyrkan både som aktör och som byggnad ännu bättre kunna bidra till möten på olika plan. Utrymmen som just nu inte alls används eller som exempelvis är förvaringsutrymmen och annat statiskt kan bli verktyg för den som vill träffas och prata tillsammans med andra, för den som längtar efter enskilda samtal, för kören som kan öva samtidigt som det pågår något annat i kyrkan, för konstnären som vill nå ut till kyrkbesökaren, för den trötta pilgrimsvandraren som vill vila fötterna en stund i stillhet.

Möten, ja. Möten med andra människor är så värdefulla, det påminde pandemiåren oss om. Fast kanske det viktigaste mötet går inåt, till mig själv? Det här låter lite egocentrerat, men jag tänker vidare att den som riktat blicken inåt och vågat gå på upptäcktsfärd i sitt innersta, den kanske i bästa fall samtidigt lättare verkligen kan se sin medmänniska, kan möta henne.

Jag är glad för att det både i kyrkor, församlingshem och andra sammanhang skapas möjligheter till möten mellan människor. Lika glad är jag för de miljöer som uppmuntrar också till det darrande mötet med mig själv. Båda möteskategorierna behövs.

Med bara fötter sprang jag på stigen med många trädrötter och stackmyror, genom skogen, en liten bit ut på landsvägen av ljust grus, ner till Byvikens gemensamma postlåda i Sibbo. Hade det kommit ett brev?

Jag har just lagt ifrån mig Yvonne Hoffmans bok Spåren efter Mitja – Breven till Ingrid 1896-1899”. Här brevväxlar Ingrid Nobel med Mitja, Valja och Gabrielle; finlandssvenskar, svenskar, ryssar och fransmän går om varandra i språk och i relation. Livet är kosmopolitiskt. A Edelfelt är där och målar av tsaren, tecknar också av Ingrid och andra i det stora internationella umgänget i Petersburg. Krafterna som vill störta tsaren sticker upp på olika sätt och studentrevolter, bättre arbetsvillkor, kärleksbekymmer, tankar om framtiden – vad ska jag studera, göra, vem är den rätte beblandas, analyseras – och alltid finns en väntan på ett nytt brev, ett brev läses om och om igen, förargar, tröstar, stimulerar intelligensen, stödjer, samtalar.

All ära åt e-post, whatsapp, ögonblicksbilder som kan skickas, emojin – men nog saknar jag brevskrivandet (och papperet i handen, prasslet, färgen). Dels för egen del. Dels för eftervärlden.

I Nya testamentet finns tretton av Paulus bevarade brev. De innehåller undervisning om hur de kristna ska leva: hålla fast vid skrifterna, brödsbrytelsen, bönen och gemenskapen – grundstenarna för ett liv i Kristus. Genom breven förstår vi att församlingarna kämpar med stora svårigheter, dras åt olika teologiska håll, tampas med avund och omoral och vi läser om hur de ska lösa konflikterna. Vi lär oss av breven att livet som kristen är generositet och gemenskap och ett ständigt umgänge med Jesus själv i bönen.

Vilken skatt bevarad för oss efterlevande! Tänk om de endast hade knackat ner några ord på mobiltelefonen och tagit foton från extra fina gudstjänster – vad hade funnits kvar att lära för oss?

I breven ropar vi till vännen om hjälp, analyserar våra känslor, vi beskriver naturen, samhället, det vi läst i böcker och tidningar, berättar om våra resor över haven, på räls, i tankevärldar, diskuterar tro och tvivel, bollar fram och tillbaka. Inga monologer.

Det är viktigt att gå till djupet, att föra samtal – både med Gud och med människor. I samtalen får vi ledtrådar till livet.

Det är pingst och tungotal, det är försommar och bröllopstider. Och det är Internationella Amnestydagen, en påminnelse om att de mänskliga rättigheterna ständig besudlas. Men det är också Världsdagen för blodcancer, Internationella burgardagen och Internationella krama en musiker-dagen. Åtminstone dessa.

Jag tar inledningsvis fasta på det sistnämnda. Krama mig! Jag är faktiskt också musiker, ganska lite men dock; pianoklinkare och melodisnickare. Skriftställaren och fotografen brukar ibland få en klapp på axeln men nu behöver också notvändaren i mig en ordentlig kram. Jag tackar på förhand. Burgarna hoppar jag alldeles frivilligt över, men beskedet från läkarens årskoll häromdan var i stort sett positivt. Blod och hjärta och lungor funkar riktigt bra, kolesterol-värdet är lite i överkant men inte oroväckande mycket. Kroppen fick klart godkännande, i synnerhet som min livscykel med stormsteg närmar mig trefjärdedelar av ett sekel och jag rimligtvis kunde förvänta mig ett eller annat dystert besked.

Men, men … När det handlar om psyket är jag på sjufamnars vatten och det beror inte bara på alla tårar jag fäller över världens gång och min finlandssvenska kulturella vilsenhet. Trots tulpanprakt och björkarnas försommargrönska (eller kanske just därför!) framstår mina dystra tankar om framtiden i en alldeles speciell dager. Kontrasten mellan solljuset över Andberget och skuggorna i mitt sinne delar jag dock troligen med mången annan. Våren väcker den vilsnes vemod och det är inte så mycket mer med det än att försöka acceptera faktum.

Pingsten är framförallt kärleksparens stora JA-högtid. Men som ett slags motvikt till den något enstaviga dialogen dem emellan påminns jag samtidigt om de eldslågor som sänkte sig över apostlarna och fick dem att tala språk de aldrig tidigare behärskat. Sedan dess har kropp och psyke bundits samman av den heliga Anden och lyst upp den mänskliga tillvaron inte bara på båda sidor om huden men också förenat jord och himmel på ett alldeles speciellt sätt. Som konkret förbindelselänk mellan Gud och människa borde den heliga Anden rimligtvis vara temadag trehundrasextiofem dagar om året. Annars går det lätt så som den svenska komikern Tage Danielsson har uttryckt det: Tron kan försätta berg men tvivlet kan sätta tillbaks dem igen. Och det vill vi ju inte.

"Det här är inte vad jag ville, men vad jag behövde. Lite regn, för att kunna blomma ut till min fulla potential."

Så här stod det i på en nätgrupp för strokedrabbade för några dagar sedan.

Många frågar mig hur det går nu för tiden. Oftast brukar jag vifta bort frågan och säga att det går bra. Man vänjer sig. Vad fint att jag ändå lever.

Det är fint att leva. Jag tycker om livet. Ofta är jag glad. Ibland är jag lycklig.

Men nu vill jag börja säga som det är: Det är svårt att dras med sviterna av min hjärnblödning. Det här är inte vad jag ville, eller vad jag behövde. Jag ville inte ha lite regn. Jag har inte kunnat blomma ut till min fulla potential.

Kanske har jag lärt mig en massa saker. Kanske har jag fått många nya vänner. Kanske har mitt liv tagit mig till nya platser. Kanske är jag lite mer empatisk nu. Kanske har jag, rent av, tillägnat mig nya dygder, som tålamod eller tapperhet.

Jag har accepterat det som har hänt, alltså att välja att se och stå ut med både den inre och den yttre verkligheten utan att fly, undvika eller förtränga.

Jag är glad för allt stöd jag har fått, av både familj, vänner och samhälle. Men aldrig kommer jag att se på min hjärnblödning som "lite regn, för att kunna blomma ut till min fulla potential".

Och ni som är helt återställda från en allvarlig sjukdom: Ni är lyckligt lottade. Jag vet att ni vet det. Men vi, på andra sidan, har ibland svårt att se det fina med våra trauman, svårigheter och våra liv som inte blev som vi hade tänkt oss.