Jag fyllde nyligen femtio år. Jag firades under några blåsiga julidagar med kära vänner och godsaker på tallrikar och i glasen. Det vankades födelsedagsöverraskningar jag både lite visste om och faktiskt blev överraskad av. Men firandet kryddades av blandade känslor. Min sedan länge minnessjuka mamma har de senaste veckorna plågats av en seg lunginflammation och det har varit osäkert hur många dagar hennes uttorkade kropp skall orka streta på.

Några vänner frågade om vi alls ska fira, kanske jag inte förmår kalasa just nu? Men jag sa ”ja!” och tänkte på ett citat av den amerikanska HBTQI-aktivisten Edith Windsor : ”Don’t postpone joy!”. Just nu känns det som att jag gjorde rätt. Också fast mina tankar hela tiden snurrar kring min mammas kommande död var det värdefullt att fira tillsammans med familj och vänner. Eller kanske det är just pga dödens närvaro som det var så viktigt?

Redan under många år har jag umgåtts med frågor som ”hur ska jag kunna existera som människa utan min mamma”? Jag har på något vis försökt förbereda mig mentalt för det som inte går att förbereda sig för. Mammas alzheimer har gjort sorgeprocessen lång, när det har varit som svårast för både henne själv och oss närstående har jag i ärlighetens namn periodvis varit både desperat, irriterad och utmattad. I smyg har jag önskat att hennes synvillor och beteendeförändringar mm skulle övergå i någon slags lugnare fas där hon inte längre pinas av rädslor och tvångstankar, så att hon skulle komma till ro också fast hon inte längre är lika ”med” oss andra.

Nu när mammas död är nära är min irritation sedan länge utbytt mot någon form av väntande lugn och en nästan överraskande stark kärlek till henne. Både mammas och hela familjens drygt tio-åriga maratonlopp med alzheimern som följeslagare närmar sig slutstationen. Det har inte varit lätt. Men när mamma och jag nu inte längre möts i orden har jag smekt henne otaliga varv på armen, som hon gjorde när jag var sjuk som barn. När hennes frånvarande grumliga ögon ser mot mig men ändå inte ser mig möter jag trots det intensivt blicken och hoppas att hon på något plan får en trygg känsla av det hon ser. När jag försiktigt matar mamma med lite saft på en matsked och hon mödosamt suger i sig har jag inte tråkigt, det här kan jag ännu göra för henne. Jag fylls av en värkande och blommande kärlek när jag tycker att vi på något sätt når varandra, eller när jag bara tittar på henne och försöker etsa in henne i mina innersta minnesskrymslen.

Jag kommer antagligen alltid att koppla dagarna kring min 50-årsdag med mammas bortgång. Födelsedagsfirandet påminde mitt stillsamt gråtande hjärta om glädjen i tillvaron. Och så är det väl, att sorgen och glädjen vandrar tillsammans.

En sommar för många år sedan satt jag i det stora köket från förrförra sekelskiftet där solen så vackert kom in över de bräda golvplankorna, och läste, om och om igen samma psalm ur Psaltaren. Jag hade kört fast i mitt inre och bad enträget den här psalmen i mitt hjärta. Behövde på något sätt få mer kärlek, luckras upp inombords, känna glädje över att jag är ett Guds barn. Det var vissa avsnitt i psalmen som jag läste så ihärdigt att orden skulle borra igenom lagren som låg över mitt bröst:

Rena mig med isop, så att jag blir ren, två mig, så att jag blir vitare än snö.

Skapa i mig, ett rent hjärta och ge mig på nytt en frimodig ande. Förkasta mig inte från ditt ansikte och tag inte din helige Ande ifrån mig. Låt mig åter få jubla över din frälsning och håll mig uppe med en villig ande.

Psalmen (ps 51) är känd för att handla om Davids syndanöd när han bedragit sin vän och tagit hans hustru till sig samtidigt som han gett anvisningar om hur vännen, maken till Bat-Seba, skulle dödas vid fronten. Men orden är allmängiltiga, bönen personlig flera tusen år senare när hjärtat kört fast – helt oberoende av omständigheterna. För mig, tror jag, att det då framför allt handlade om livsleda, en önskan om att både ge upp och fortsätta. Jag behövde Guds stora nåd för att resa mig ur svårmodet. Och psalmerna har i alla mina år som kristen fått hjälpa mig att uttrycka mina känslor eller min längtan när egna ord känts futtiga, slitna, verkningslösa.

Du vill ju ha sanning i mitt innersta, lär mig då vishet i mitt hjärtas djup.

Offer som Gud vill ha är en förkrossad ande, ett förkrossat och bedrövat hjärta föraktar du inte, Gud.

Jag satt i den röda gungstolen och bad denna psalm sommarmånaderna igenom och följde med hur solen förflyttade sig över de ljusbruna golvplankorna, hur trasmattans färger var invävda.

Vad det sedan än handlar om – vårt förkrossade och bedrövade hjärta -så får vi stundom enträget klamra oss fast vid Guds löften om att möta, beröra oss så att vi kan leva äkta och med tacksamhet, får gråta skrika, bäva, förtrösta. Och ibland är det så självklart: vi bara vilar i Hans hand, solar oss i Hans gemenskap.

David utropar i psalm 104 och i otaliga psalmer liknande; tillgivet, andäktigt, innerligt: Jag vill sjunga till Herrens ära så länge jag lever, lovsjunga min Gud så länge jag är till. Ingen kan missta sig på det fullständiga överlämnandet, gripenheten, den starka längtan av Guds beröring och närhet, storhet som David uttrycker i sina psalmer. Han är hängiven.

När känner du dig hängiven?

Författaren och min ungdomsrocksångare Patti Smith besökte centrumbiblioteket i Helsingfors här i veckan och signerade böcker. Jag var där och stod en timme i förtroligt samtal med en annan köande kvinna. Hon hade upptäckt Patti Smith som vuxen genom litteraturen. Jag visste inte ens att hon skrev. För mig var hon en av de legendariska rocksångarna. Jag lånade hennes bok Hängiven och blev överrumplad av författaren Patti Smith. Det tog tag i mig. Hon beskriver skrivandet – processen och det hängivna i det - men skriver också en liten självständig berättelse om hängivenhet och frihet. Det är svårt att föra den lilla boken tillbaka till biblioteket.

Tito Colliander skriver i sin självbiografiska bok Nära om de ortodoxa korstågen vid sjön Peipus i norra Estland som han deltog i när han bodde där några år med sin hustru Ina och dottern Maria. Här fördes han in i den religiösa världen, här öppnades han mer och mer för det outgrundliga, för det som inte kan beskrivas med ord. Han måste bara få vandra med och bära ikonerna, sjunga med sjungande, övergå från åskådare till deltagare. Här började han söka det språk som han fortfarande som gammal sökte, bönens språk. Här blev han intensivt medveten om sin längtan. Hängivenheten växte, öppnade upp för nya landskap i en värld som vi inte bemästrar.

Plötsligt känns all annan hängivenhet som en förbleknad glansbild. All hängivenhet som riktar sig mot det försvinnande. Bara hängivenheten mot det oändliga förblir, ristas in i min kropp och bevaras i evigheten. Uppåt, inåt vill jag styra min hängivenhet.

Jag sjunger om din storhet, Gud, min konung, nu och för evigt prisar jag ditt namn. (ps 145)

Det är inte lätt att vara politiker, speciellt inte kvinnlig politiker. Men med det nya regeringsprogrammet verkar det bli ännu svårare att vara fattig. Jag hoppas jag har fel. Det är förstås lätt att kritisera olika sparåtgärder och jag är verkligen ingen expert på socialpolitik. Jag hoppas verkligen att det ska gå att halvera antalet personer som får utkomststöd och spara 100 miljoner om året, men jag förstår inte hur det ska gå till utan att människors nöd ökas. Utkomststöd får man ju bara när andra stöd inte räcker till. Som alla vet ökar fattigdom risken för mental ohälsa, fetma, social utanförskap etc även i rika Finland.

Jag hoppas innerligt att politikerna både i riksdagen och i välfärdsområdena ger klara riktlinjer för vad inom hälsovården som inte längre skall prioriteras då resurserna skärs ner, likaså att socialarbetarna också får klara linjer så att alla klienter bemöts så rättvist som möjligt. Annars ökar den etiska stressen i gapet vad en borde göra enligt gängse vårdrekommendationer och vad en kan göra. Den stressen är redan alldeles för stor och är en bidragande orsak till personalflykten från den kommunala sidan. Nyligen var det en privat aktör som inte fick tillräckligt läkare för att sköta arbetet på en mindre hälsostation i Helsingfors. Något måste göras åt arbetsbördan. Som tips kan jag berätta att det inte räcker att sjukskriva enskilda plikttrogna skötare när väggen kommit emot då de gjort 2 personers jobb något år.

Hur mycket som skärs i biståndet är inte ännu klart, men rika Finland behöver tydligen skära ner kvotflyktingarnas antal till 500 människor. För vi är ju så bra på att hjälpa flyktingarna på ort och ställe, eller hur?

Mitt jobb som kulturkoordinator för Åbo stad är varierande och sällan tråkigt. Ena dagen gäller det dansfadderbesök på seniorboenden, andra dagen bokas författarbesök till skolor eller så handlar det om serietecknarverkstäder och estradpoesi-shower.

Här om veckan var det babykultur för hela slanten. Kring åttahundra 0-2-åringar fick under den tvåspråkiga Babyveckan tillsammans med sina vuxna uppleva allt från sagomassage, barnvänlig graffitivägg, rim och ramsor och ordlös teater för alla sinnen. Efter just den här återkommande veckan i början av sommaren brukar jag tillsammans med min medarrangerande kollega vara ganska slut och färdig, men också glad. Rentav lycklig.

Den där lyckan har jag genom åren spårat till att komma från den förundran jag ser i småttornas ögon. Det är klart, det blir en del skrik, mjölkuppkastningar och bajslukt kring de blöjfyllda roskisarna, men den där förundran är det jag minns bäst från varje år med Babyveckan!

Förundran som glittrar i ögonen när några färgglada schiffongdukar dansar i luften. Förundran som sprittar i benen på den som bara nästan kan gå när en altviolin spelar live-barockmusik. Förundran i hela kroppen när en filurig handdocka knackar dig på foten.

Jag tänker ofta på förundran. Jag övar mig i förundran. Jag suger kraft och tröst ur förundran. Under en bra dag kan jag förundras över både smått och stort, både sådär spontant i stunden och när jag på kvällen funderar på vad dagen förde med sig. Under en dålig dag kan jag förundras över att jag orkade, över att jag klarade mig, över att jag imorgon får en ny dag med nya möjligheter.

Cynikern kanske harklar sig och tycker att det är naivt att odla förundran. Men jag vill bjuda in förundran att vara en ännu mer närvarande följeslagare i livet. Jag tror det gör gott för både mig själv och min omgivning.