När jag promenerar till ett hembesök på eftermiddagen stannar jag upp vid vår lilla sjö Gallträsk. Sjörök reser sig kanske två meter över den isbetäckta och snöbelagda sjön och inne i dimman rör sig mänskokroppar som silhuetter. Ni vet hur snön dämpar ljud och nu långsamgjordes även mänskokropparnas rörelser i sjörökens märkliga sken. Det skymde inte än, ändå var det inte ljust. Det var vitt fyllt av alla gråskalor som kan frigöras i en dylik belysning. Jag står där och andas en stund. Drar djupa andetag.

När jag senare närmar mig mitt hem ser jag på långt håll granen som lyser på vår innergård som ett riktmärke. Det är redan mörkt omkring mig och bilar med sina skarpa lyktor brusar och gnisslar i snöslask längs med vägen, folk trängs i butikerna och allt det oroliga och ljudliga lämnar jag mer och mer bakom mig för varje steg.

Vädret är milt och vår innergård som vi delar med höghuset mittemot är täckt av snö. Inne i häcken har gårdskarln lagt en slinga med gula lampor och mitt på gården står en julgran. Det var för två år sedan ljusslingan i häcken kom dit i adventstid och jag tyckte inte om den. Ljuset var för skarpt – och, ja, det kändes att det var för mycket av det goda i det kompakta svarta mörkret. Det skulle ha räckt med granen och dess ljus. Men nu när snön dalat och fyllt vår gård lyser ljusslingan i häcken under det tjocka snötäcket som litet dolda snölyktor. En del lampor är helt täckta och ljuset ligger där mjukt och djupt under, och letar sig fram som små lägereldar, vinterbrasor, ljusglimtar i allt det vita.

Nog är det vackert. (Tack till gårdskarln).

Och tacksam får jag stå på gården eller i mitt fönster och vila ögonen på den vita tystnaden med de små guldljusen som lyser i ett mörker som inte kan bli mörkt under dessa omständigheter och gång på gång kommer en sång till mig som sjöngs på 1980-talet av Vineyards, tror jag det stod på pärmen av LP-skivan: Det är ditt blod som renar mig, ditt blod som ger mig liv, för ditt blod blev det offer som gör mig fullkomligt ren, det renar mig vitare än snö, min Jesus, Guds rena offerlamm. Jesus hade förvandlat mig, allt var nytt, som nysnö. Som snön på vår innergård och inne i den lyser ljusen som vägleder mig till julens stora ljus, till adventsljuset, till Jesus, till väntan och längtan om och om igen.

Tänk att tron burit alla dessa år och om en vecka får vi tända det fjärde adventsljuset. Vi fortsätter vänta på Honom som kommer åter.

Vi har väl alla sett den nån gång i TV eller på internet: En kort filmsekvens om hur en människas ansikte förändras från barn till åldring. På tio sekunder kan man uppleva en resa som omspänner kanske sjuttio år. Utseendets gradvisa förändring i de här snabba bildsekvenserna är på en gång rimliga och igenkännbara, men samtidigt främmande och kanske till och med lite skrämmande. Är det faktiskt samma människas anlete som tiden modellerar? Javisst, det förefaller möjligt, men …

Och ändå är det här bara skalet, till och med bara en liten del av skalet. För människan är minst lika mycket psyke, en känslovarelse som efterhand utvecklar, och invecklar, ett emotionellt register med oändliga variationer. Det är ungefär i det här skedet som bilden av ett hologram uppenbarar sig under pannloben. Jag som människa är både en lagom tung pensionär och en liten späd kille, inte bara känslomässigt och emotionellt men också i någon mån rent visuellt. Skelettet är i stort sett intakt men det är på och under huden som den stora transformationen har skett. Och någonstans i detta fysiskt-mentala landskap finns det följaktligen lagrat ett oändligt antal variationer på temat Jag. Om det tekniskt vore möjligt skulle man kunna placera miljoner jag-bilder i en lång rak rad efter varandra där varje motiv skiljer sig något lite från bilden före och efter. Sett från den ena ändan till den andra skulle alla visuella variationer då smälta samman i ett nästan begripligt mönster, i en åldersöverskridande totalbild, från födsel till nu.

Men hur är det egentligen med psyket, med känslopalettens alla möjliga och omöjliga färger? Finns också där en förlaga, en originalskiss, som lyser genom tid och rum, ett motiv som kan avläsas lite oberoende av perspektiv och humörssvängningar? Ja, jag tror det är just där andra kan se även mig, ana själva kärnan och avsikten med detta skal som idag hasar fram på gata och torg. Men – och här kommer själva poängen – det är knappast någon förunnad att upptäcka detta kalejdoskopiska motiv med mindre än att man ikläder sig gudomliga glasögon, att man blickar genom hela personligheten med sina slumrande evighetsögon.

Idag på UNICEFS födelsedag (världens största barnrättsorganisation grundades 1946, ett par år före jag föddes) påminner jag mig själv att jag fortfarande, innerst inne, är ett barn och ska så förbli trots diverse slappa hudar och mungipor som alltför ofta ger efter för gravitationens lockelser. Ordet lillgammal har för mig, och troligen för många seniorer, en alldeles speciell ordagrann betydelse.

En blänkande svart koltrast går omkring, ett ögonblick bara, på balkongens smala räcke. Jag har just avslutat läsandet av bröderna Westös bok Åren och Kjells sista inlägg är en dikt om koltrastarna i Munksnäs. Det nästsista stycket i dikten är en vädjan om fortsatt sjungande fast naturen synes vara i upplösningstillstånd. Jag tycker om hela dikten, och jag undrar över varför koltrasten så ofta tas med i litteraturen. Jag använder den själv i en andakt i min bok För mig, för dig, för oss, där jag nästan är som närmast Kristus och hans renhet, försoning och hoppet, i påsktider.

Ylva Eggehorn lär ha sagt då hon som ett beställningsverk skrev psalm 822 Så kom du då till sist (1999), att hon inte visste hur hon skulle avsluta psalmen och i sista stund skrev raden om koltrasten. Psalmen tar ner Jesus från glamour och ouppnåelighet till den lilla mänskan, till marken, till brustenheten. Och de sista raderna låter:

Ditt liv ska bära mig;

jag hör en koltrast, som sjunger timmen innan gryningen.

Varför tilltalar koltrasten oss? För att den så tidigt börjar sjunga om vårarna? För att en del av dem övervintrar och vi får mata dem, vi ser dem runt våra trädgårdar, i parker – men det gör vi också med mesar, sparvar, kråkor, skator, finkar, kajor osv. Jag googlar koltrast och finner den inte säregen jämfört med andra rara fåglar. (Kråkan tycks däremot vara den vanligast förekommande fågeln i engelsk poesi.) The Beatles sjunger sin Blackbird. Här flyger frihetens koltrast i den ljusa natten och sången är en enda komprimerad väntan, eller längtan. På något sätt kombineras koltrasten med längtan. Vi har våra söta blåmesar, svalor, sädesärlor, ugglor – de bär inte samma budskap. Den vita duvan symboliserar Anden i Bibeln, vita brevduvor riskerar sina liv i Bröderna Lejonhjärta, är ofta också kärleksbudbärare - Tranorna då? Plogarna med det kännetecknande ljudet berör våra hjärtan och vi fylls av vemod. Det drar i hjärtat. Änderna matar vi och gullar, tillsammans med pensionärer och små barn, fryser om fötterna. Fryser de om sina i det kalla vattnet? Selma Lagerlöf ger genom sin Fågel Rödbröst i Kristuslegender rödhaken en hjärteplats; den ville hjälpa Kristus och på grund av sin medkänsla och sitt försök att dra ut törntaggarna fick den sitt röda bröst, av Kristi blod som droppat ner från törnekronan. Det röda blodet gav alla rödhakesläktled en färg som varje generation tidigare längtat efter att få.

Längtan.

I Predikaren står det att Gud lagt ner evigheten i mänskors hjärtan. Evighetslängtan. Saknaden efter upprättelse, skönhet, fullbordan. Guds frid.

Två adventsljus är tända. Vi lever i en tid av väntan, längtan efter en tid som var och som är och som ska komma.

Nånstans mellan Dotter Sion och Bereden väg för Herran bubblade adventsglädjen fram i mig. Det hade tydligen tagit mig en stund att landa i högmässans feststämning under första söndagen i advent här om dagen, men så kom det.

Plötsligt blev jag på något sätt varm och pirrig, där mitt bland palmbladsviftande barnkörsbarn och lurviga åsnor på hjul och hundratals gudstjänsfirare kände jag en förväntansfull ro och glädje fylla mig

Jag välkomnade tacksamt känslan. Det hade varit allt för tunga veckor på jobbet kombinerat med en lång tid av allt för korta nätter, jag kände mig trött och tärd och lät mig ödmjukt omfamnas av den där värmen och ron.

Hur har det gått sedan dess? Har jag varit totalt fokuserad på adventstidens sällsamma väntan och frid? Har jag glimmat av en inre ro, har mitt yttre varit befriat från distraherande faktorer och infall? Nå nej. Men jag minns den där lyckliga känslan som fyllde mig i söndags i kyrkan. Där minnet har bleknat lite i kanterna fyller en gudsdoftande längtan upp konturerna.

En längtan efter något annat än en decembermånad full av årsavslutande jobbstress. En längtan efter något annat än tankar på hur julen borde se ut. En längtan efter något annat än reklamernas julöverflöd. En längtan efter förundran inför julens mysterium och gåva.

Den där längtan bär mig vidare i advent.

Varje dag får jag jobba på att inte själv komma i vägen för min längtan. Varje dag får jag försöka på nytt. Varje dag får jag nya möjligheter att vara en gudsglimt i både mitt eget och andras liv.

Ljuset från adventsljusstaken får påminna om den där längtan som envist fladdrar på, och om hur vi alla kan vara ljus i varandras mörker.

För två dagar sedan postade jag bilden nedan på Instagram och skrev “det sjukaste ni sett i dag: jag har börjat virka. hittade garn på loppis och fick fiilis. that’s it, bai.” Jag tänkte inte att det var en stor grej – jag tyckte bara att det var så out of character att jag ville dela det med världen. Till min förvåning fick jag mer likes än jag någonsin fått på en story. Och många kommentarer.

Jag har haft diskussioner med folk jag aldrig skrivit med på Instagram tidigare – och med folk jag inte talat med på år. Det verkar som om handarbete förenar. Det är nog flera som tror att jag faktiskt intresserar mig för garn, tjocklek på nålar och mönster. Men det gör jag inte. Jag vill bara virka en fin disktrasa (eller kanske ett flertal). Inget mer. Jag kommer inte avancera till klädesplagg eller dukar eller pynt. This is it.

Men med det sagt så måste jag ändå erkänna att jag blivit helt besatt. Det har gått så långt att virkningen åker ner i skolväskan och kommer fram när jag behöver en paus från korrekturläsning eller bara gammal hederlig stresshantering. Det är ändå nåt speciellt med att skapa med händerna!

P.S. Ifall någon missförstod; det här är inte en öppen ansökan om att få gå med i stickgemenskapen. Det verkar mysigt men det är inte för mig. Inte nu i alla fall.