Fågelkvitter hörs genom det halvöppna fönstret. Men det är inte det som väckt mig den här morgonen. Jag tror det är Guds Ande som försiktigt blåst på mig, vidrört min själ så att min bön om att få vakna i tid till morgongudstjänstens klockringning uppfylls.

Nu hör jag ett svagt klingande och ett starkare plingande och ett ömt rus av klockor, asplöv som förvandlats till silverbjällror sveper i luften. Ringningen, klangen, plinget virvlar i skyn, når in genom öppna fönsterspringor, samlar, kallar alla som vill och önskar till gudstjänst. Klockan är litet över halv fem på morgonen och jag ligger stilla och lyssnar, stiger snart upp och går rufsig iväg genom den tidiga morgonen mot den ortodoxa morgongudstjänsten i Nya Valamo. Därför är jag ju här.

Hjärtat längtar, värker efter Gud. Jag ser Honom i de tända ljusen, hör honom i psalmerna och Fader vår som läses upp, sätter mig i ett sidorum och hör, ber medan mumlet från stora salen pågår i min bakgrund. Ikonerna vakar över mig, som änglarna som fanns vid min säng i natt.

Och samma upplevelse kan jag ha på verandan på landstället vid havet när en doppingfamilj besöker vår strand, dyker upp, dyker ner, spritter över vattenytan i pur glädje. Havet glittrar, vågorna drar mot stranden, havet mörknar och molnen reser sig från syd lilafärgade, majestätiska. Havet lugnt, stilla, så att en tunn kvist hörs när den singlar mot marken. Månen stiger upp ur kvällen och berättar om stjärnor och drömmar och allt som är större än allt som är stort.

Min längtan att få tillhöra Skaparen, att få vara i det renaste, vackraste, ömmaste, mest äkta. Att få vara jag helt och hållet, att få vara du, att få vara vi, att tillhöra, ge och få och dela.

När jag går ut i vardagen får jag bära med mig klockringningen som kallar och vägleder mig. Den kan finnas där inom mig liksom havet och skogen sedan barndom mitt i stadens rush, tutande bilar, tunga matkassar. Så kan min hand läggas mot magen eller hjärtat, litet så där i smyg, och jag vet, jag vet att jag bär den där skatten med mig.

Jag lyfter mina ögon upp till dig, du som bor i himlen. Visa mig den väg jag skall gå, till dig upplyfter jag min själ. (Ps 123, 143)

Ingen vinner på att ett samhälle blir polariserat utom diktatorer och extrema rörelser. Men hur gör man för att undvika polarisering? För att citera Michelle Obama: “When they go low, we go high”.

Vi ska bete oss som vi själva vill bli bemötta. Allt en skriver bör gå igenom face-to-face-testet.

Vi håller kontakten med dem som har en annan åsikt än vi själva och vi kallar inte varandra för fula saker. Det är möjligt att föra en debatt civiliserat om båda parterna vill göra det. De som inte för en debatt schysst utan sysslar med riktade trakasserier (online shaming, maalittaminen) skyddar vi varandra för och anmäler vid behov till polisen.

Vi kompromissar däremot aldrig med att stå upp för den som har en svagare position i samhället och godkänner aldrig rasism. Det finns något som heter helig vrede och den ska man inte behöva släcka för att minska polariseringen.

Sann ironi sparkar uppåt. Yttrandefriheten är en grundsten i en demokrati, men den rättigheten är alltid underställd rätten för alla att inte bli hotade och diskriminerade.

När hennes svarta hår glänste i solen kunde man se att det var blåsvart. Det kändes annorlunda att fläta det och hela hon doftade av främmande kryddor. När det blev vårfest bar hon en klänning som kom som från en annan värld – en ljusblå med skira volanger. Exotisk. Hennes mamma hade ett stort och varmt leende, som min.

Min hemby utanför Jakobstad på 90-talet var en multikulturell miljö. Gränserna mellan ”oss” och ”dem” bleknade bort och försvann: på skolgården, i väntrummet, på grillfester och föräldramöten. Kvar fanns det som förenade oss – målet och drömmen om ett gott liv i ett gott samhälle. Politik i sin utlevda form, kan man kanske säga.

Jag skäms ännu över att jag en gång frågade min vän om hon längtade hem, till sitt hemland. Hennes blick stelnade till, och hon vände bort sitt ansikte. ”Jag kan aldrig åka tillbaka,” sa hon stumt. Hon tog inte ordet ”hem” i sin mun. Plötsligt förstod jag. Det fanns inget ”hem” att åka tillbaka till. Hennes hem var hos oss. Hennes hemby var min hemby – likafullt hennes som min. Hon hade ingen annastans att gå. Inget annat land, ingen alternativ barndom. Och jag hade, med min fråga, skapat ett avstånd. Jag hade fått henne att känna sig utanför, som en främling.

Människan är en känslig varelse. Rätten att få finnas till, höra till och ta plats må vara hur grundlagstryggad som helst. Men om vi inte bekräftar den i ord och handlingar när vi lever tillsammans, väger den lätt mot upplevelsen av utanförskap. Det erfor jag bittert som nioåring, jag såg det i hennes stelnade blick.

Om en nioåring med en okänslig fråga kan få någon att känna utanförskap, hur mycket kraft har inte en offentlig persons ord och handlingar – eller tysta medgivande.

Nu har jag en nioåring och vi satt häromdagen och åt våra frukostflingor. Jag hade läst dagens nyheter och han ville veta vad som bekymrade mig. ”Det kan hända att regeringen faller ikväll”, sa jag med en oplanerad ton av apokalyptisk dramatik. Så naturligtvis ville han veta vad och varför, vem och hur.

Det tog oss en halvtimme att reda ut vad demokrati och rösträtt är, hur en regering blir till, vad invandringspolitik är och vad rasism är.

Men hur förklarar man för en som inte ser hudfärg vad rasism är? Mitt barn växer liksom jag upp i en multikulturell omvärld, men med en avgörande skillnad: illusionen om ett enhetssamhälle finns inte längre. Också jag kan med lätthet säga att det var en illusion, även om den tedde sig som myt på 90-talet: sann för den som tror på den. Fortfarande kan uttryck som ”Finlands folk” blåsa liv i illusionen om enhet, lite som klåda i ett några dagar gammalt myggbett. För honom är homogenitet, likformighet, inget självändamål. Och annorlundahet är inte en exotiskt fläkt från en annan värld. Det bara är, här och nu.

Jag försökte förklara för honom vad rasism är. Om hur det finns de som tänker, att det bästa vore om hit inte kom några människor någon annanstans ifrån – någon som är annorlunda, ser annorlunda ut, tänker annorlunda och tror annorlunda. Jag utvecklade tankegången, och hans stora blå ögon blev om möjligt ännu större och blåare. ”Men mamma, är inte alla lite annorlunda?”

Han fortsatte med en referens till en kaffereklam, som menade att muggarna är olika, men kaffet är detsamma, och att vi alla är likadana inuti. ”Det är förresten inte heller sant,” sa han med eftertryck. ”Vi är inte alls lika inuti. Tvärtom är ju allihop olika. Det enda som är lika med oss är att vi är människor.”

Ja, jag älskar mitt barn och ser honom med rosa linser, men jag önskar att jag hade formulerat det själv.

”En människa är en människa är en människa”, sa den sydafrikanske ärkebiskopen Desmond Tutu.

Om vi inte bekräftar och försvarar människovärdet faller Finland ihop som ett korthus. Om inte inte alla människor är lika värda, vad motiverar vår demokrati? Om inte alla människor har rätt att leva tryggt och söka skydd för sitt liv, vad är grunden för vår socialpolitik, invandringspolitik, rättsamhället? Om inte alla människor har rätt att vara del av samhället, varför den fria bildningen? Och om inte alla människor har rätt att växa och utvecklas, varför tryggar religionsfrihetslagen rätten att formulera sin tro och dela den med andra?

Nu har frågan ställts. Är alla människor lika värda? Hur ska vi förstå de grova formuleringar som väckte frågan, och de svepande förklaringar, urskuldanden och ambivalenta ursäkter som gavs för att besvara den? En fråga av den här digniteten, människovärdet, som är grunden för det samhälle vi känner som vårt, måste besvaras med stadig blick.

Jag kommer att ge mig själv och min familj det svar jag upplever att jag inte fått. På onsdag 19.7 kl. 17 går jag med i ett demonstrationståg från Ständerhuset till Riksdagshuset för att efterlysa en nolltolerans mot rasism och för att markera att människovärdet är okränkbart.

Jag önskar att frågan aldrig hade ställts. Jag längtar tillbaka till den tid, när alla människors lika värde var en självklarhet. Ja, jag vet att kultur är en väv som vävs av oss som lever och är. Såtillvida är den ny för varje ny tid, det inser jag. Men att vi skulle riva upp väven ända tillbaka till trådarna i varpen trodde jag inte.

Vi kan inte välja vår tid – men nog vad vi säger och gör. Nu är tid att bekräfta alla människors lika värde, i ord och i följdriktig handling.

I förra veckans blogg sydde jag ihop några tankefragment om att fira min 50-årsdag samtidigt som mamma hade sina sista dagar framför sig.

Idag läser jag den texten med en overklig känsla, det har hänt så mycket sedan dess. Fåglarna i seniorboendets prunkande trädgård gryningskvittrade utanför fönstret i måndagens soluppgång så mycket de bara orkade, jag slumrade till en liten, liten stund liggandes bredvid mamma med hennes hand i min. Under de minuterna drog mamma sina sista spröda andetag. Ett vackert och envist hjärta gav till slut upp, efter att resten av kroppen redan gjort det några dagar tidigare.

När jag hade fött barn första gången var jag existentiellt omruskad både fysiskt och mentalt. Jag hade lust att ställa mig på torget med megafon för att högljutt rapportera om det faktum att det kommit en människa ut ur mig. Under de följande månaderna begrundade jag kvinnor omkring mig (varav många väl hade varit med om det samma). Hur kunde de nu gå där sådär vardagligt, som om detta stora ofattbara aldrig skulle ha ägt rum?

Jag fylls av en liknande känsla nu när det är snart är fyra dygn sedan min mamma dog. När jag och pappa kom ut i julisolskenet senare samma dag kändes det overkligt att allt verkade som förut. Fåglarna sjöng, turister gick omkring på andra sidan gatan på Klosterbackens museiområde, någon cyklade bekymmerslöst visslande förbi oss när vi tyst satte oss i bilen. Jag var på samma gång avdomnad och i uppror. Hjärnans logikavdelning var lättad över att de sista två veckornas kamp med lunginflammation hade avslutats så lugnt och stillsamt, men inombords ekade förtvivlansropen: ”Hallå! Så här kan det ju inte vara?! Fattar ni inte vad som hänt, hur har ni andra som varit med om samma sak någonsin kunnat återgå till något normaltillstånd?!”.

Samtidigt är jag otroligt tacksam över att jag hade möjlighet att vara med mamma så mycket de sista veckorna, till sist dygnet runt. När jag insåg att det här var den lunginflammationsomgången som mammas kropp inte längre orkar kämpa mot förändrades något inom mig. Jag knockades av kärleken till min mamma, också just som hon var nu pga alzheimerns grepp om henne, kärleken bredde ut sig i mina inre valv som under många år var fyllda (också) av allt för mycket vanmakt, oro och trötthet.

Jag har aldrig lagt så mycket kärlek i något som när jag topsade mammas torra läppar med olja när hon inte längre kunde ta emot lite vatten på en matsked. Jag har aldrig lagt så mycket kärlek i något som när jag oändligt försiktigt kammade hennes hår den sista natten, jag visste att det var viktigt för henne. Jag har aldrig lagt så mycket kärlek i något som de smekningar jag fyllde de sista timmarna med.

Det var ett privilegium och en nåd att föda barn, det förändrade mitt liv. Det var också ett privilegium och en nåd som förändrade mitt liv att få vara nära under mammas sista dagar. Jag inser nu, att det för min förståelse av att min mamma nu inte längre lever var otroligt viktigt att följa med på den vägen. Att på några veckor se utvecklingen från normalskröplig, minnessjuk 84-åring till en kropp som går på sparlåga utan synbar kontakt till omvärlden, som till sist börjar kallna när jag håller om mamma en sista, lång stund.

Mina ord om mammas död här ovan är naturligtvis ett sätt att öva mig på att det är sant att hon inte längre finns. I bästa fall kan orden också beröra någon annan som behöver dem.

Ingen människa tycktes inse att det i själva verket var något helt annat man sparade på, när man trodde att man sparade tid. Ingen ville erkänna att hans eller hennes liv hela tiden bara blev fattigare och enformigare och tristare och kallare.

Känner du igen rösten? Det är författaren Michael Ende som talar genom sin bok MOMO eller kampen om tiden. Den skrevs faktiskt 1937. Vem hade skyndsamt på den tiden? kan man tycka. Är det inte ett modernt fenomen, en företeelse i storstäderna där bussen tutar och spårvagnen gnisslar och jag måste rusa för att hinna med gröna gubben också på det tredje övergångsstället och snart går tåget hem till förorten och jag borde handla innan och

Det är många år sedan jag högläste MOMO för min yngsta son som i dagarna fyller aderton och blir myndig. Och jag tänker att han lever i en så bråd tid. Han är ung, han utstrålar världen står öppen för mig. Det är så mycket att lära, finns oändligt att se och upptäcka och ryggsäcken väntar på att användas ute i Europa, in i Asien. Mobiltelefonen ringer, den är där, konstant i användning genom olika sociala mediers utbud.

Hur ska han hinna sitta på en sten och tänka? Låta sand rinna mellan fingrarna.

Profeten Elia tilltalades av Gud, inte i åskan och jordskalvet – som det kunde ha varit, men i stillheten, i den nästan ohörbara susningen. Där talade Gud med Elia och gav honom nytt mod. Elia hade också haft bråttom. Han flydde efter fullgjort uppdrag. Han var utmattad och hungrig och tom. Och så kom Gud. Han lyfte kanske upp Elia på sin handflata och lyssnade först på gråten och klagan. Så lyfte han lite med fingret, puttade på Elias haka, vände hans blick uppåt och mötte honom med tröst, med svallande nåd och så mycket tid som Elia behövde till sin återhämtning.

Om vi längtar efter andrum behöver vi söka oss den möjligheten. Vi behöver ta oss själva avsides, bereda rum för hjärtats samtal med Gud. Jesus uppväckte Lasaros från det döda, men han tog inte bort linnebindlarna som var virade runt Lasaros kalla kropp.

Kom ut till mig, säger samma röst idag till en längtande mänska.