Jag fortsätter på mitt tema från i våras om matrekommendationer och skriver om fetma. Att allt fler har en betydande övervikt är ett stort problem inte bara i rika länder, utan också i fattiga. Vi vet att det är dyrt att äta hälsosam mat. Sk skräpmat marknadsförs ofta hårt och dessutom innehåller den mycket fett och salt som människor i allmänhet biologiskt är programmerade att gilla. Låga inkomster räknas vara en riskfaktor för övervikt på befolkningsnivå.

I Finland är vi mycket lyckligt lottade som har skolmat för barnen. Myndigheterna i Finland borde satsa mer på att sänka priser på grönsaker och frukt för konsumenten (utan att lantbrukarna lider) och använda olika skatter för att försöka sänka konsumtionen av ohälsosam föda (och alkohol). Både gener och levnadsvanor ”ärvs”.

När vi talar om fetma behöver vi skilja på hur vi pratar om fetma på befolkningsnivå och på individnivå. Jag hävdar att om du inte är ansvarig för vården av personer i din omgivning så är det helt onödigt att kommentera dessa personers vikt eller oombedd ge goda råd. Också vårdansvariga måste på riktigt vara lyhörda för när det är viktigt att ta upp vikten och när det kan vara direkt skadligt. Alla har rätt att få vara stolta över sig själva och sin kropp, oavsett BMI. Det är en helt annan sak att i individuell vård tillsammans planera hur hälsan kan maximeras och stöda viktnedgång hos den som är motiverad till det och behöver det. Därför är fenomen med att lyfta fram kroppars skönhet oberoende av vikt, sk kroppspositivitet inte något hot mot folkhälsan. Man kan argumentera att när fler mänskor blir överviktiga förskjuts det normala, ( t ex jämföra hur klädstorlekar ökar över tid) och att det inte är bra. Jag tror ändå att vårdsektorn oberoende håller ett grepp om vad som betecknas som övervikt. Det är också bra att komma ihåg att vikt är EN riskfaktor. Varje individ sköter sin egen hälsa och bestämmer själv över sin kropp. I en utseendefixerad värld kan inte lite mer narturlig kroppspositivitet skada.

Människans metabolism är mycket komplicerad och numera vet man att även om det i princip stämmer att man ska bränna mer energi än vad man lagrar för att gå ner i vikt, så är det mycket som påverkar vikten och det är inte enbart fast vid någon sorts självdisciplin hur viktnedgång lyckas. Att säga ”Ät mindre så går du ner i vikt ” åt en person med övervikt är ungefär lika hjälpsamt som att säga ”Spara dina överloppsslantar i fonder så blir du rik” åt någon som får utkomststöd.

Tarmhormoner som påverkar hjärnans hunger- och mättnadssystemen spelar en stor roll. Folk med övervikt har i regel mindre halter av vissa tarmhormon som signalerar mättnad och även om de går ner i vikt hålls nivåerna lägre än hos människor med normal vikt. Mångas kroppar är programmerade att gå upp igen till den vikt kroppen tror den behöver vara på och jo-jo-bantning gör ofta att vikten stiger och nedstämdheten ökar. Med större övervikt blir det ofta också svårare och jobbigare att motionera.

Det finns i regel inga snabba metoder som leder till bestående viktnedgång i de allra flesta fall. Det bästa man kan göra att är göra små eller stora livsstilsförändringar som man kan hålla sig till i åratal. Inte det allra lättaste precis.

Jag ser ofta att övervikt åtminstone delvis beror på tröstätande. Mat /godsaker hjälper för stunden mot sorg och ensamhet. Det ger en omedelbar tröst tänker jag, som ändå sedan ifall en äter för mycket, likt alkohol sedan ger krabbis. Jag märker ju det hos mig själv att tröstätande av choklad och godis är en ”metod” jag använder. Choklad är bara så otroligt gott och chokladen ger tröst på nolltid i ett livsskede då det inte alltid finns tid för att koppla av för sig själv. Det behövs ingen annan person, det är bara att öppna godisskåpet ( i smyg för barnen) och njuta av den extra chokladen i hjälpköket.

Här finns det inga lätta lösningar heller. För den som äter godsaker av ohejdad vana kan det hjälpa att bryta vanan genom att distrahera sig med att göra gympaövningar eller städa lådor som det föreslogs i ett radioprogram där redaktörerna fick goda råd av en hälsocoach. När jag hörde det rådet kände jag mig verkligen mycket skeptisk till det. Jag äter ju för mycket choklad just för att det skall finnas ett glädjegivande, tröstande inslag en jobbig dag. När jag försöker minska på chokladätandet överanvänder jag xylitoltabletter och pimplar i mig lättcola. Det som nu förstås hjälper en del är att äta tillräckligt mat, tillräckligt regelbundet och motionera regelbundet för att få sin endorfinkick.

and om många av mina blogginlägg vill säga en sak. Alla människor är lika värdefulla, oberoende av yttre faktorer som hudfärg och vikt. Vi måste sluta skuldbelägga varandra i ett försök att få oss själva att verka bättre. Skam över utseende och vikt är inte till någon som helst nytta, tvärtom.

Hägern kom äntligen. Och nog har jag väntat och tittat med en utdragen blick från glasverandan ut på sandstranden, stenmuren, ställt mig på verandatrappan, litet längre fram så jag ser bakom tallen som ligger böjd över utsikten, och kikat om den möjligtvis skulle ha satt sig på stora röda stenen längre ut i vattnet som den gör då och då. Men ingen häger och jag har lagt mig. Och jag har stigit upp tidigt och gått ut och kissat och rört mig tyst ifall den nu skulle ha satt sig på vår strand. Men förgäves. Inte.

Så är semestern slut och jag sitter och lägger en av sommarens sista patienser vid verandabordet. Ser ut över det lugna havet, säger att nu ska jag ännu vänta och se tills jag inte ser korten längre, ytterligare plockar jag fram en lampa, drar ledningen så att den räcks, lägger ut mina damer och knektar och tior tills ögonen värker, men ingen häger på plats.

Söndag morgon öppnar jag mina ögon och tittar ut över havet helt utan förväntan på att se hägern, för om den tidigare visat sig har det varit på kvällen eller fyrafem-tiden på morgonen. Nu är klockan halv sju och jag ska tömma blåsan, söker tröjan som hänger över stolen, tittar som alltid ut över havet, och då står den där på sina långa smala ben, svänger på huvudet nonchalant, att vad tänkte du, och med mig har jag min fru. Jo, de är två. De rör sig på sina pinniga gulröda ben ut i strandvattnet, av och an på stenmuren invid. Jag står alldeles tyst och orörlig och iakttar dem båda två. De flaxar till, breder ut sina gråsvarta vingpennor, i ett svep flyttar de sig tio meter, spankulerar en stund till på grannens vida sandstrand tills de lyfter och säger god höst.

Inte endast denna gång händer det, utan många gånger under min vandring med Gud: Jag har väntat, bett, misströstat och när jag minst anar det finns bönesvaret där, och mer fulländat än jag kunnat ana, det liksom faller mig i famnen, överrumplar och all svår väntan bleknar.

Jag letar igen fram psalmisten:

”Det är gott att tacka Herren och att lovsjunga ditt namn, du den Högste, att om morgonen förkunna din nåd och om natten din trofasthet. [ ]Ty du gläder mig, Herre, med dina gärningar, jag vill jubla över dina händers verk.” (Ps.92:2-3,5)

Tack, tack för det oerhörda att få se, att få vara med, att låta vara.

I juli deltog jag i Kyrkans Ungdoms läger i Nykarleby. Det var roligt att delta i lägret. Det värdefullaste för mig var att träffa bekanta och vänner. På sommarlägret finns det mycket olika programpunkter och varje dag finns det två kurspass. Det bästa det här året var verkligen kursen jag deltog i som hette Livspussel. Inte så mycket för att kursledarna skulle ha haft de rätta svaren på existentiella frågor och hur man lever det kristna livet. Snarare tvärtom, äntligen någon som vågar erkänna att det inte finns klara patentlösningar. Dessutom var många i rummet bekanta och vänner i ganska samma ålder och livsskede och diskussionen upplevde jag som öppen och ärlig.

Tidigare under våren hade jag redan funderat på att vi i kristna sammanhang så lätt verkar hoppa på en trend och tror oss hitta Metoden att nå Gud på. Jag tänkte speciellt på en sydkoreansk väckelse som gjorde det blev inne att stiga tidigt upp och be. Inget fel på det i sig. Problemet här var att det som fungerat i Sydkorea lanserades som en mirakulös metod för alla kristna. På kursen pratade vi mycket om just detta att ”one size doesn´t fit all”. En tid är det skrattväckelse som är grejen, ibland är det att be tidigt på morgonen, ibland är den from som viftar med böneflaggor. Vad som räknas som inne just nu vet jag inte, kanske har vi blivit lite klokare med generaliseringar.

Jag anser att det behövs mer nåd i hur vi kristna bemöter varandra. I vissa kretsar verkar man räkna gångerna Jesus nämns i en predikan och talar predikanten bara om Gud är hen liberal och ljum. Om det på Facebook finns en bön skriven för folk som inte är så vana med kyrkiska är det någon som kritiserar den. Tänk om vi kunde blanda oss i vad folk skriver och säger bara om någon helt uppenbart för in något som inte stämmer med trosbekännelsen och vill kalla det kristet.

På kursen var det också tal om att inte behöva se mänskor som något frälsningsobjekt utan bara kunna umgås, vara medmänniska och låta Gud göra det han vill göra. Hit hör att kunna vara sig själv och inte behöva visa en glansbild av sitt liv för att visa andra vilken Fin Kristen jag är.

När jag skriver det här är det sex veckor sedan min mamma dog. Det var en verklig bubbla där i hennes rum på boendet de sista två sommarveckorna. Världens gång och det inrikespolitiska virrvarret kändes avlägset. Mammas kropp och sinnen kämpade mot den lunginflammation som skulle bli den sista, i hennes rum stod tiden stilla medan familjen kom på några sista besök och jag med pappa väntade på det oundvikliga. Allt handlade om hur mamma såg ut, vilka ord vi kunde urskilja, hur kroppen ändrades, hur hon andades. Att hon andades. Hur länge skulle det starka hjärtat envist slå när kroppen annars till större delen hade gett upp?

Hur har det då varit de här sex veckorna sedan mamma dog den där måndagsmorgonen med fåglarna kvittrande i gryningen? På något vis rullar ju vardagen på, kan jag konstatera nästan förvånat. Tonåringar ska ha mat på bordet, tre-åringar vill baka med modellera, jobbmöten ska hållas, räkningar ska betalas, tvättmaskiner ska tömmas och nätter ska sovas så gott det går.

Stundvis fylls jag nästan av dåligt samvete: hur är det möjligt att jag trots en viss dimma och en stor trötthet ändå tycks kunna greppa vardagen?! Min mamma har ju dött! Livet tycks gå vidare utan att jag bryter ihop, är det faktiskt okej?!

Mina tankar och mina vänner säger mig att allt är okej. Jag sörjer och saknar hela tiden, men samtidigt också i en berg-och-dal-bana. Sorgen kommer och går på olika sätt i olika vågor och perioder. I vissa ögonblick ser jag på mig själv nästan nyfiket och fascinerat, ”vad intressant att få vara med om den här processen”.

De senaste åren har jag insett att jag har haft väldigt många frågetecken kring vad som händer och vad som behöver göras när någon dör. Jag råkade nämna det här i våras en gång i rätt sällskap, nu är jag så glad att min församling ordnar en serie träffar kring just det här. Serien ordnas som ett brett samarbete med andra aktörer, det blir information och samtal om allt från gravkontorets tjänster och bouppteckning till palliativ vård, omhändertagandet av kroppen och sorgebearbetning.

Vad skulle du vilja veta mera om som gäller din egen eller någon annans död? Jag tycker vi talar så lite om döden, fast den berör oss alla. Både träffarna i den här serien, som heter När någon dör, och mina bloggtexter här på Andetag om min mammas död är inlägg i den tystnaden.

Om du inte bor i Åbo-knutarna och kan delta i höstens träffar kan du alltid prata med någon. Fråga hur hen har tänkt och gjort när de berörts av ett dödsfall eller vad de önskar för sin egen del. Eller bara sitt en stund tillsammans, ta er tid att begrunda både livet och döden.

Livet fylls av glädje och sorg och som bäst är det väl i vår vardagliga lunk. Men ibland kan lunken bli som en mörk lång tunnel. Ibland kan böneämnen komma i så stora mängder och vara så svåra och sorgsna och övermäktiga att modet faller.

Då påminner jag mig om min senapskornstro som räcker till ett stort träd där fåglarna kan bygga sina bon eller om vännerna som bar den lame mannen och hissade ner honom genom taket framför Jesu fötter när de inte nådde honom på grund av trängseln. Jag minns Paulus och Petrus som lovsjunger Gud (vid olika tillfällen) i fängelset dit de är placerade för att de predikat Jesus. Och i lovsången faller kedjor och murar och de går fria. Också Jerikos murar föll en gång – inte för att armén ingrep utan för att lovsångarna gick sina sju varv runt stadsmuren och slog på sina instrument och prisade Gud. Så vann de segrar. Jag minns den blinde som ropade, envist, vid vägkanten, ropade och folket ville tysta ner honom, sa att han inte skulle störa mästaren, men han fortsatte ihärdigt tills Jesus stannade upp på vägen och frågade vem som ropar och bad någon föra fram mannen, frågade vad han ville. Han ville kunna se igen. Och det fick han! Och kvinnan som litet hemligt tog tag i Jesu manteltofs, rädd för att märkas, fylld av skam, och blev helad. Petrus som vandrat tre år med Jesus och förnekar honom när mörkret är som mörkast – och blir senare både förlåten och upprättad och satt i en ledartjänst. Dessa erfarenheter lever vidare i berättelser som ännu idag påverkar mitt livsmod, vägleder och ger hopp. Här är vi mitt i omöjligheterna – men Gud har också tidigare lett människor igenom. Och Han är densamma idag.

När bördorna blir stora får vi minnas att Jesus tog oket på sig, att det ändå är Han som bär och Han som gör undren. Trötta får vi vila vid Hans löften, styrkta får vi se vad Han gjort förr och erinra oss att för den kristne finns alltid ett hopp om mirakel. Vi har redskap som fasta och bön till vårt förfogande, men det är Gud som gör undren. Och redskapen behöver vara drivna av Kristi kärlek och omsorg att de inte blir skramlande metallverktyg som slår ner oss själva och dem vi har omkring oss. För störst bland dessa tre: tro, hopp och kärlek – är kärleken.

Till dig. Herre, lyfter jag min själ. Min Gud, på dig förtröstar jag. (Ps. 25:1)