Jag var på väg hem från pulkabacken med en två-åring på släp då jag stannade upp under den stora gatlyktan. Snön vräkte ner, det var stora och våta flingor som vilt virvlade omkring. De kändes på mina kinder, de landade på mina ögonbryn, de smälte på mina läppar.

Uppe i lyktans sken där ovanför oss kunde vi se alla snöflingorna myllra ner mot oss. Det kändes som om tiden plötsligt stillnade lite mellan jobb, pulkabacke, middagsstök och äldre barnens läxor.

Två-åringen var otålig att komma hem och gruffade i pulkan, men började sedan äta snö och underhöll sig själv en stund till. Jag fick lite extratid att stå där i mina tankar bland snöflingorna.

Att stå och titta upp mot himlen mitt i snöfallet fick mig att känna mig liten, ödmjuk och evig på samma gång. Hur långt hade de här snöflingorna fallit innan de landade på mig eller kring mig? Stod det nån annan under samma snöfall och kikade uppåt mot snöskyarna? Hur många snöflingor fanns det i höjderna ovanför oss? Snöflingorna var så väldigt små, men fick mig att känna mig själv så liten.

Senare samma kväll, när pulkaåkaren redan sov i sin säng under smurftäcket, slog det mig att jag inför Gud känner mig lite liknande som jag gjorde där vid gatlyktan i snöfallet – liten, ödmjuk och evig. Liten och ödmjuk på ett positivt sätt, så där att jag förundras över att få vara en del av något större som jag bara kan ana. Evig inte på ett arrogant sätt (tror jag, i alla fall), utan mera med tanken att mitt liv kan vara något mera än ”just jag och just nu”.

Någon kanske skulle se orsak till förtvivlan och förvirrelse i samma tankar, men ser det som en källa till tröst, tacksamhet och förundran. I min litenhet får jag vila, jag behöver inte veta allt, kunna allt, vara allt. Jag får förundras över evigheten och heligheten i skapelsen, i mig själv.

Jag brukar klippa min man Kjells hår. Han sitter på en pall i badrummet och jag klipper och klipper. Hans hår är tjockt och vackert. I den här åldern fyllt av grå nyanser. Men när det blir för mycket av det goda fluffar och puffar det upp sig runt huvudet och börjar glida ner som ett kompakt täcke över halva öronen och då behövs ansning.

Och är det inte så med ganska mycket? Att för mycket är för mycket.

Ett överflöd av Fazers gröna kulor ger illamående och för mycket kaffe får mig att darra i kroppen. För många timmars sömn gör mig dåsig och för mycket gående får höften att värka. För långa ensamhetsstunder får tröskeln till umgänge att bli nästan för hög och för aktivt socialt umgänge får huvudet snurrigt. För många tandkrämstuber att välja på i butikshyllan får mig att stöna. För mycket snö, regn, sol – vi vet vart det leder.

Men det finns ju en sak som jag redan i skolan hörde att vi kan slösa med: jo, med kärleken.

Och så går det på tok. Den tolkas på så olika sätt. Ditt sätt att beskriva kärlek är kanske inte mitt sätt att uttrycka den på.

Det står i Johannesevangeliet att Gud är kärlek. Jesus säger att vi är grenarna och att han är vinstocken och att vi ingenting kan göra utan honom. Inte ens älska. Inte slösa med kärleken. För kärleken blir fel om den inte har andra ingredienser med sig. Kärlek som sådant i överflöd blir lätt fluffigt och puffigt. Den kan bli prestation och egenkärlek och saknad och inte alls vara kärlek fast vi kallar den så.

Så vi ger upp kärleken, också den?

Nej, vi lutar oss tillbaka. Hur var det nu? Gud är kärlek. Och buden, att älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och din nästa som dig själv. Vi kryper igen upp i den osynliga famnen och vet att källan finns där. Överflödet kommer från Guds hjärta och vi får var dag öppna oss och se hur den leder oss till leenden, tacksamhet, till en omprövning, till att bejaka oss själva, till en utsträckt hand, till ett lyssnande öra. Vi bär inte kärleken, den bär oss och källan är inte vår, den öser vi ur, av nåd.

365 dygn 6 timmar 9 minuter och 9,7676 sekunder. Så länge tar det för jorden att åka ett varv runt solen. Det kallas ett sideriskt år och räknas utgående från solens förhållande till stjärnhimlen. Men så finns det nånting som går under rubriken det tropiska året som handlar om omloppstiden i förhållande till årstiderna, och då landar vi i 365 dygn 5 timmar 48 minuter och 45 sekunder. Den gregorianska kalendern utgår från 365 dygn men där har man skjutit in 97 skottdagar på 400 år vilket i all enkelhet betyder en omloppstid i medeltal på 365 dygn 5 timmar 56 minuter och 5 sekunder. På 3000 år blir det visserligen ett helt dygns ”fel” i förhållande till det tropiska året, men det får man försöka leva med. Det vetenskapliga året, däremot, är för enkelhetens skull fastslaget till 365,25 dygn. Och ännu en futtig detalj hämtad på Wikipedia: jorden rusar runt solen med en speed på 107 200 kilometer i timmen.

Men så har vi då också jordens rotation runt sin egen axel – det sideriska dygnet – som noga räknat är 23 timmar 56 minuter och 4,091 sekunder. I förhållande till solen, det sk soldygnet, är rotationstiden precis 24 timmar. Och befinner man sig på ekvatorn kan man räkna (…) med att jordklotet där snurrar med en hastighet av blygsamma 1 674,4 kilometer i timmen. Det är visserligen smått häpnadsväckande i sig men rent sensationellt är att den här rotationshastigheten har ökat med 0,002 sekunder för varje sekel fram till 1980. Sen har den saktat in igen i samma takt och nu ökar farten ånyo; strax efter midsommaren 2022 snurrade jorden faktiskt 1.59 millisekunder snabbare runt sin egen axel … Man blir ju förvirrad av allt det här, hur ska vi ha det riktigt, nån ordning får det väl ändå vara!

Här drar jag ett djupt andetag och försöker lugna lite ner mig lite grann. Hur kommer det sig att jag inte noterar nånting av detta dubbla snurrande trots att det pågått i drygt 13 miljarder år? Jag kan visserligen ibland känna en lätt yrsel men det beror troligen på spända axlar och mental stress. Och kanske på att min verklighet mest kretsar kring mig själv, min kropp, min vardag, mitt liv. Visserligen flyger och far jag ibland men mestadels är det väldigt lite snurr i min vardag. Extremt lite faktiskt.

Idag på Earth Rotation Day tänker jag trösterikt på att Gud visserligen ständigt tänjer på sin rumsliga skapelse men att han samtidigt är centrerad här och nu, kring detta klot, i denna mänsklighet. Klockorna är snurriga och människorna virriga men den tidlösa evigheten är från start stadigt och orubbligt inplanterad i varje individs absoluta centrum. Det kan knappast förklaras i siffror, det om nånting är stort och svårt att så här i hastigheten riktigt fatta och förstå.

Jag kan inte vara den enda som sett mig helt led på alla årssummeringar på Instagram. Och alltid när jag tänker "oj, vad de håller på" börjar det till sist pirra i fingrarna och jag vill plita in några drömmiga meningar och ladda upp dem tillsammans med bilder från året som gått. Det slutade i stället med att jag laddade upp en hel drös bilder av Österbottniska landskap och skrev "now let's go 2023". Nu fattas mig alltså en årssummering – så jag drar den här i stället.

I januari flyttade vi till ny bostad – ett hus beläget längs bergsväggen med utsikt mot havet och centrala Bergen. Det var kallt, vi var oroliga för elräkningen och eldade därför upp allt vi hittade. Men det var också otroligt mysigt, ett perfekt ställe för middagsbjudningar och sena whiskeykvällar i soffan.

I februari blev jag 27 och Markus tog mig på överraskningstrip till Voss. Vi sov på hotell, åt mat och kikade på slalombacken. Jag köpte åtta Runebergstårtor från ett åländskt café som jag hade planer på att dela med mig av men som jag åt upp själv, med lite hjälp av Markus.

I mars fick vi corona, vi var på bröllop hemma i Finland och fick besök av två vänner i slutet av månaden då solen behagade sig titta fram. Ja, och så upptäckte vi att vi hade löss som fått frodas i våra hårbottnar sen jul. Från högt till lågt, med andra ord.

I april ordnade vi påskmiddag hos oss tillsammans med våra finska vänner. I slutet av månaden kom Markus föräldrar på besök och vi utforskade Bergen med omnejd. Och så hade vi möhippa för min bästis i underbara Lund!

I maj hade vi en rolig kurs i skolan: bokdesign. Vi firade 17 mai på balkongen och ute på byn. Jag loppade kläder och var ute på en länk för första gången sedan... jag minns inte när. Det hände två gånger i maj och har inte hänt igen sen dess. Vi firade skolavslutningen med några vänner hos mig.

I juni var jag på Heidis (alltid en dålig idé) och solade vid vattnet med vänner. I mitten av månaden började jag jobba på ÖT igen efter en lång paus. Det var arma kul! Jag förberedde mig på en busy sommar med många åtaganden och galej. Vi blev också med bil i juni!

I juli var jag toastmaster på inte ett, utan två bröllop. Jag hyrde en liten lägenhet i centrum av Jeppis och försökte också frilansa lite medan jag jobbade nine to five. Ja, och förbereda toastandet. Min bästis gifte sig i Stockholm och det var alldeles drömmigt.

I augusti var vi på årets fjärde och sista bröllop. Jag jobbade till mitten av månaden och började skolan en vecka senare. I slutet av månaden fick vi besök av det mest nygifta paret som var på bröllopsresa – och av Markus bror med fru.

I september gick jag på jobbintervju och fick jobbet! Jag och Markus åkte på roadtrip och övernattade i Teslan. I övrigt bestod månaden av mat, regn och skola.

I oktober besökte jag simhallen, gick på konsert med jobbet, åt äpple från vårt äppelträdet på vår gård, sov över på våra vänners ö och jobbade häcken av mig.

I november deltog jag i Orange Party som skolan ordnade och påbörjade sista (och längsta) kursen. Vår nya granne kom på besök och vi åt summer rolls och drack billigt lådvin. Jag blev förkyld och började rensa i bland mina kläder. Markus överraskade mig med biljetter till konsert med Bo Kaspers Orkester!

I december tog skolan all min tid samtidigt som jag försökte hinna jobba däremellan. Det var mycket. Till slut fick jag jullov och vi hade julmiddag hemma hos oss med finländarna innan vi åkte hejm. Jul och nyår med familj och vänner i Jeppis – och extremt mycket sömn – var det jag behövt och längtat efter allra mest efter en intensiv höst.

Låt oss nu blicka framåt – jag önskar dig ett gott nytt 2023. Ta hand om dig och andra!

Som yngre stöpte vi nyårslyckor av tradition i vårt hem. Det var spännande att se hur det smultna tennet vi slängde i diskhon, fylld med kallt vatten, förvandlades till ett konstverk i form av en hund, en ängel, ett spretigt trassel. Och någon visste att de små smulorna betydde pengar.

Senare som ung vuxen blev nyåret en tid då jag hade ett behov av att vara ensam och få ro att begrunda det år som varit. Efter att jag kommit till tro blev det ännu viktigare – med en ny dimension: att få lämna, förlåta, be om förlåtelse, helt enkelt försonas med det år som gått för att kunna börja på nytt. Jag påverkades av den judiska högtiden Yom Kippur där man allvarligt går igenom sitt inre och sina relationer inför den stora försoningsdagen. Att försonas med sin nästa och med Gud är väsentligt. Inte bära på den tunga bördan av gammalt groll.

De senaste tio åren har övergången till det nya kyrkoåret, strax innan advent, skapat ett behov hos mig att stanna upp. Innan jag går in i advent behöver jag domen och påminnelsen om att livet här på jorden har ett slut. Det är betydelsefullt hur jag lever och vilka val jag gör. Skuld och nåd, dom och frikännande får sin djupaste mening när de speglas i varandra. Det blir att reflektera över det som varit, ett behov att stämma av, lämna för att få nåd att gå in i något nytt. Jag tror att jag försöker skydda mig från att någon besvikelse blir kvar och närs och skickar sina rottrådar runt mitt hjärta och skapar bittra ogenomträngliga väggar som hindrar mig från att ta emot kärlek och ge kärlek. I ordspråksboken står det i kapitel fyra: ”Mer än allt annat – vakta ditt hjärta. Ty hjärtat styr ditt liv.” Det skrev jag med svart textiltusch på min röda bomullsblus för över trettio år sedan och samma bibelställe ramade min lärare Asta Särs in åt mig med en bild på diakonismycket hängande över en sten av röd granit, då jag blev färdig diakon.

På något sätt handlar allt detta trevande om att få vara en bristfällig mänska som längtar efter en stor famn som omsluter och en kärleksfull Gud som säger: Det är över nu. Det blir bra. Något nytt har kommit.

Och tänk! In i den famnen får vi alla gå med våra ofullständiga liv. Kristus säger: Kom. Allt är färdigt.