“Tack att du ser mig i ögonen
och möter mig som en hel människa.”

Dessa ord hör jag rätt så ofta på mitt arbete. I och för sig känns det bra att en som kommit för att träffa mig känner sig sedd och hörd, men samtidigt vrider det i mitt hjärta. Det är inte rättvist att så många medmänniskor har blivit bemött på ett omänskligt sätt.

Vi diakoniarbetare ser på vårt arbete att Finland, som borde vara ett välfärdssamhälle, fortfarande diskriminerar olika människogrupper och tar inte hand om dem som behöver mest stöd. Om man flera gånger blir utan hjälp, växer tröskeln att försöka på nytt för högt. Om man därtill bemöter diskriminering eller osakligt beteende, ger man lätt helt och hållet upp. Och tyvärr finns det diskriminering av olika slag även inom vår evangelisk-lutherska kyrka. Det borde ju inte vara så.

Alla människor är lika värda och bör bemötas lika jämlikt. När jag diskuterar med mina kollegor om människors behov och diakonins tyngdpunkter, brukar jag föreställa mig att Jesus sitter där med oss och tar del i våra funderingar. Jesus ställer oss frågor som:

“Vem syns inte på bilden när vi beskriver olika behov som förekommer inom diakonin?”

“Vem sitter vid bordet som symboliserar vår församling och dess medlemmar och deltagare, och vem fattas därifrån?”

"Vem är dom som lider
och inte får försoning
på grund av att dom är marginaliserade
eller diskriminerade?”

En av mina favoritverser i Bibeln berättar att vi alla är delar av Kristi kropp. Om en del lider, lider Kristus och vi alla.

Jesus frågar: "Vem är dom som lider och inte får försoning på grund av att dom är marginaliserade eller diskriminerade?”

Att bli sedd och bemött som sig själv, är en av de viktigaste kraftgivande sakerna i människoliv. Vi diakoniarbetare och alla vi kristna är kallade för att bemöta våra medmänniskor så som Jesus bemöter alla. Utan bedömning och krav. Med kärlek och respekt.

Vad svarar jag till dessa personer som tackar mig för det bemötande jag beskrivit där i början?
Jo, med Jesus vid min sida, svarar jag med varmt leende:

“Tack för att du vågade ta kontakt. Du är viktig och älskad såsom du är.”

”Har ni möjlighet att komma i morgon kl. 10?” frågade studioteknikern, som lät ung på rösten. Jag kommer inte ihåg om eller när någon niat mig förut. Jag blir nyfiken. Han kanske niar alla som han har att göra med? För säkerhets skull, liksom? Kanske han antar att jag måste ha en ärevördig ålder, eftersom jag ska spela in radioandakter? Kanske han är osäker på min titel – många vet inte vad en stiftsdekan eller ett domkapitel är. Jag kan förstå att det låter som något man gör klokt i att nia, vad det än är. Men hur nyfiken jag än är förstår jag att jag inte kan fråga.

Tröjan jag har på mig har jag köpt på lopptorg. Eller ja, snarare fått. Jag hade bestämt mig för att köpa den, när jag såg att en söm gått upp i nacken och jag lämnade den till kassörskan. ”Synd”, sa jag, ”det skulle lätt gå att laga med några stygn.” Kassörskan tittade fundersamt på mig. ”Ja, alltså, jag kommer att slänga den i soporna, så om du vill ha den, så kan du få den.” Jag tackade så varmt och sydde den med några stygn i nacken och ärmen. Nu är det en av mina käraste tröjor. Den är apelsingul.

Jag kommer ihåg en kollega, en vän, som hörde att jag hade pratat med Uleåborgsbiskopen i ett ärende. ”Du niade väl honom?” frågade hen, med ett inslag av panik i rösten. ”Tänk att du drack kaffe med en biskop!”

I Uleåborgs stift har man tagit fram en strategi som utgår från diakonin, d.v.s. den hjälp och det stöd som kyrkan kan ge den som är hjälplös och utsatt. Jag bad min kollega Juha Rauhala berätta om deras process när vi skulle starta vår, i Borgå stift. Juha berättade att de frågor han föreslagit för sin biskop, Jukka Keskitalo, att man kunde arbeta utifrån var: ”När har jag behövt hjälp? När har jag känt mig utsatt, och vem eller vad hjälpte då?”

Jag tror inte att det finns någon, i någon position i kyrkan, som inte vet vad det är att bära en börda. Alla biskopar, ärkebiskopen, alla direktorer på Kyrkostyrelsen, alla stiftsdekaner och kyrkoherdar, chefer och ordföranden, har anförtrotts något för att de burit något. Alla vet något om vad nöd är, vad gråt är, vad förtvivlan är. De har sett det i människors ögon, de har suttit bredvid med ingenting att ge utom sin närvaro och sina böner. De har ropat till Gud för människornas skull, för kyrkans skull.

En ledare som är förtroendet värd gör det, och det syns i blicken, det hörs på rösten. Därför kan jag uppleva att det är lätt att närma sig kyrkans ledare. Jag litar på det goda i deras hjärtan. Jag litar på att de kan och vill möta en annan, vem det än må vara och vilka omständigheterna än är. Också i den här apelsingula, lappade tröjan skulle jag kunna dricka kaffe med någon av biskoparna.

Om man vill nia någon, så skulle anledningen kunna vara det – att det finns en vilja att möta en annan och bära en annan, och det är vackert. Inte det att titeln låter storslagen, eller för insigniernas skull, eller för att man bär en ämbetsskjorta. Men hur vi än tänker det, låt oss inte skapa ett avstånd oss emellan, hur mycket vi än uppskattar och högaktar varandra.

Vem som helst kan bära en annan, och vi gör det alla, på våra olika sätt. Kanske det är vår minsta gemensamma nämnare, när Jesus säger: ”Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så ska ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt, och min börda är lätt.”

Minsta och största.

Under klara höstnätter syns inte endast kometer, flygplan och satelliter i skyn utan utanför staden öppnar sig himlavalvet med stjärnskatter i oräknelig mängd. Det glittrar och rör sig, glimmar och gnistrar mot den mörka fonden. Då blir människan liten och jag undrar hur Gud kan ha koll på oss alla – stjärnor och människor. Till och med hårstråna på våra huvuden är räknade, säger Jesus.

Abraham stördes inte av stadsljus och fick blicka upp mot sin svarta himmel för att urskilja än mer stjärnor, vidsträckt, oändligt – och så säger Gud att Abrahams barn ska bli lika många som stjärnorna på himmelen. Abraham såg upp mot de blinkande stjärnorna och mottog löftena för sitt folk och trodde.

I psalm 398 sjunger vi om att löftena inte kan svika. Nog våra – för i vers fem står det att vi också ska tro när ”vännerna svika, tro när blott en står kvar”. Det är Guds löften vi sjunger om: ”Löftena kunna ej svika, nej, de stå evigt kvar. Jesus med blodet beseglat allt vad han lovat har”.

Och Jesus har lovat oss mycket!

Han har sagt att våra synder blir bortstrukna när vi i tro tar emot förlåtelse. Han har lovat att han är mitt ibland oss när två eller tre samlas i Hans namn. Han har lovat besvara våra böner som vi ber i kärlek. Han har lovat oss evigt liv – ett liv bortom jordelivet där ingen synd mera finns. Han har också lovat vara med oss alla dagar till tidens slut.

Jesus har gett oss många löften och de står kvar. Men han säger också att han vill att vi följer honom, att vi lyder honom, att vi ska älska våra medmänniskor, att vi ska bära vårt kors, att vi ska vara ett i honom. Frälsningen handlar om att bara tro av nåd. Men resten handlar om att lägga dagen i Hans händer och be om ledning och hjälp för Jesus fodrar inte lite, han vill ha allt. Han gav också allt till oss.

Må Jesus som är Livets ljus idag hjälpa oss att ge någon annan lite ljus, lite hopp eller uppmuntran. Carola Häggkvist sjunger om det lilla ljus vi har. Det får sättas fram och lysa klart.

Och mitt i allt detta står människan och längtar efter att vara en del av något större. Att få räknas och bli sedd.

Våra morötter i vår lilla trädgård växer inte fast platsen borde vara gynnsam: jorden är mjuk och välkomnande, mellanrummen tillräckliga, de har fått regn och sol.

Den största moroten jag fick – och den enda riktigt stora, växte till hälften under terrassen på ett inklämt och ogästvänligt ställe med ogräs omkring sig. Den var enorm, (Hur den växte där vet jag inte.)

Det blev en bild för mig på den västerländska, kristna församlingen. En talande upplevelse av vår kristenhets mognad. I vårt land är Guds ord lättillgängligt. Vi kan läsa det hur mycket vi vill, fritt besöka andliga möten och gudstjänster av alla de slag, lyssna till andakter och gudstjänster i radio och på teve, dela Ordet i hemmen utan förföljelse.

Men. Var är styrkan? Tillgivenheten, överlåtelsen, den uppriktiga nöden över människors frälsning – inte nöd över att ingen kommer just till min kyrka? Var är bönen till Gud som ropas ut för våra ungdomar, våra äldre, våra beslutsfattare, våra grannar?

I Iran har sedan flera år pågått en underjordisk väckelse. Här handlar tro och att dela tro med varandra, om att bli utesluten ur samhällets favörer, det innebär förföljelse, tortyr och död. Men några som flytt och mött vår västerländska kristendom har åkt tillbaka till Iran och hellre mött förföljelse för tron, än lutat sig tillbaka i en bekväm tillvaro. Kärleken till Jesus har varit större än kärleken till det jordiska.

Jesus säger till församlingen i Laodikeia, som enligt en del bibeltolkare gäller ändtidens församling: ”Jag känner dina gärningar, du är varken kall eller varm. Om du ändå vore kall eller varm! Men nu är du ljum och varken varm eller kall, och därför ska jag spy ut dig ur min mun.” Det är ord och inga visor när man läser breven till de olika församlingarna i Uppenbarelsebokens första kapitel. Och jag tänker på min stora morot som vuxit under obekväma förhållanden, trängd under plankorna – hur mycket frukt och glädje den gav oss.

Må vi kristna gå till oss själva idag – som judarna gör tio dagar före Yom Kippur, (när de firar den stora försoningsdagen) – som just firats. Är jag ljummen, kall eller varm? Varför? Var är min prioritering, var är min längtan? Må Gud välsigna oss och leda oss.