Jag mår inte bra om jag en längre tid bara sveper genom dagarna som en disktrasa som torkar av bordsytorna. Och så känns det emellanåt när man ska hinna jobba fulltid, göra middag, sköta hem, ha dåligt samvete för den ogjorda gymnastiken - för i min ålder ska man gympa än med det ena och än med det andra för alltid brister det någonstans om man inte har muskler på all världens ställen. Och så är det de sociala medierna, mamma blir sjuk och behöver stöd och jag är orolig, den äldsta sonen har sina svårigheter och den yngsta funderar på framtid och vidareutbildning och så är det sen kväll och morgon igen.

Trots att du inte närmar dig sextio (och märker att återhämtningen av dagens mödor drar ut), kan du kanske ändå känna igen dig i att tempot är högt, tingen omkring mångahanda. Så många att vi inte alltid hinner tänka, och hela jag skriker efter att få vara avskild – och så när jag får min chans somnar jag – när jag borde ha njutit av ensamheten.

Därför älskar jag fastetiden för det är en kollektiv tid att dra sig tillbaka. Och det hjälper att tiden är uttalad. En tid att skala av, att byta litteratur, att göra enkel mat, att lyssna inåt, söka Gud och mig själv och min relation till min omgivning.

För att leva behöver jag både ensamhet och människor. Andra mänskor formar och slipar mig så att jag märker mina svagheter när jag måste konfronteras med dem eller får nya perspektiv genom ett samtal. Men för att lyssna och bearbeta behöver jag ensamheten. Tankarna behöver få rymd inom mig och i tystnaden förankras och silas livet. Här i ensamheten talar Gud när han uppmuntrar, ansar eller visar följande steg.

I Paul Austers ”Minnets bok” skriver han om den treårige pojken som efter att ha lyssnat på en berättelse dels utan bilder säger: ”Det är skojigt att tänka sig det vi inte kan se.” En annan gång stängde pojken in sig på toaletten och kom inte ut igen. Pappan frågar genom den stängda dörren vad han gör där inne? ”Jag tänker”, svarar pojken. ”Jag måste vara ensam för att kunna tänka”.

När vi ”stänger in oss” med Gud i ensamhet kan Guds tankar möta våra på ett förunderligt sätt. Också Hans tystnad kan vara så fylld av gudomlighet att jag lilla mänska helas.

Det är i första hand med ögat jag tar in världen, och det är med ord jag förklarar vad jag ser. Mycket av mitt prat rör sig kring det uppenbara, det handfasta, det hudnära. Till exempel: små högar av böcker och dagens disk, blommande orkidéer och en ständigt törstig luftfuktare, barnbarnens teckningar på väggen vid arbetsbordet, sambons trettiosju prydnadselefanter längs fönsterbrädena, rastande hundar och hussar på berget framför och terrassens ständigt hungriga småfåglar. Trots näthinnans operationsärr och hundratals laserplomber är min blick nästan klar och min vy nästan världsvid. Jag ska verkligen inte klaga.

Annat är det med mitt skrivande. Då sitter jag stel och stirrig mitt bland dimbankar som snabbt drar in över tankekusten. Tecken och töcken trasslar gladeligen till hjärnkontoret och mina förmenta insikter söker förgäves efter utsikter i den provisoriska satsbyggnaden. Det är ett ordbygge som varje gång startar från scratch och aldrig har ett självklart slutresultat i sikte, allra minst ett löfte om en premierad målgång. Dagligen frågar skriftställaren sig: Har min mening verkligen något liv?

Idag söndagen den 12 mars firar vi Internationella syntolkningsdagen och jag inser nästan plötsligt att det ju är det som författare sysslar med: beskriver osynliga världar för läsaren. Syntolkarens uppgift är att ”låna sina ögon” åt den synskadade, att med några ord och meningar komplettera den scen som annars bara hörs. Och det gör också skriftställaren; viskar i läsarens öra. Med hjälp av ord visualiseras motiv som är fullkomligt levande och verkliga, både i författarens fantasi och strax också i läsarens tankevärld.

Vi är alla blinda, synskadade. Det är inte bara heliga skrifter som kräver en röst som kan förklara vad bilderna berättar och orden kamouflerar. Hela livet är fullt av tystnader och osynliga motiv som måste beskrivas och gestaltas. Ibland är det jag som syntolkar, men oftare står jag i tur att få scenerierna viskade i mitt öra. Just nu ser jag Andberget rakt framför mig badande i blek vårvintersol men under huden hör jag hotfulla röster, anar intriger och ränksmideri.

Det är då jag hör någon viska att scenbilden de facto håller på att ändras, att bakom glåpord, sammansvärjningar och mörka skyar snickras en annan scen, att det i kulisserna förbereds något som människan aldrig förr har sett eller hört eller upplevt. Och det förändrar allt. Fast jag intet kan se står det nya panoramat redan helt klart för mitt inre. Syntolkaren har talat.

En dag när jag var fyrtionånting såg jag det. I spegeln syntes två ögonbryn med en krusidull precis på samma sätt som min farfar hade.

Min farfar dog när jag var bara sju år, men bland de saker jag minns bäst med honom är just ögonbrynen. Jag minns hur den supersnälla gamla Cap Horn-sjökaptenen kunde sitta länge i öppet fönster med jordnötter i öppen handflata och när talgmesen kom för att äta fortsatte han sitta stilla, fast jag var alldeles säker på att fågelklorna kittlade rysligt mycket.

Medan vi väntade på den hungriga fågeln (i mitt barnasinne var det alltid samma fågel som kom till farfars hand) kunde jag studera hans ögonbryn. Fast han var så snäll var hans ögonbryn respektingivande, de tog plats. De hade en munter sväng uppåt just där ögonbrynen svänger svagt neråt på yttersidan, det blev lite som små glada horn.

Nu såg jag glada horn på mig själv i spegeln. När hade de där superlånga håren som är nästan lockiga dykt upp mitt i mina ögonbryn?! Jag som hade fascinerats av farfars ögonbryn som barn hade inte märkt att jag nångång mitt i livet hade begåvats med likadana.

Först var jag störd och kände mig gammal, plockade noga bort dem med täta mellanrum. Det gör jag i och för sig fortfarande, men mera sällan. Stördheten har ebbat ut i ödmjukhet över tidens och kroppens gång. När jag nu ser farfars ögonbryn på mig själv ser jag på dem med kärlek och tacksamhet över att han på det här synliga sättet liksom lite finns med mig ännu idag.

Hur kommer jag i min tur att finnas med hos mina barn när jag inte längre lever? Vilka fysiska drag kommer de kanske att känna igen från mig? Vilka egenheter i sätt och kroppsspråk kommer de att roas eller störas av när de märker att de omedvetet gör som jag? Vilka frysta barndomsstunder kommer de att ha kvar i sina hjärtan? Kommer någon av dem kanske att få likadana ögonbryn som jag och farfar?

Det är sportlov. Jag promenerar med min familj längs med en gata i Ljubljana. Vi är hungriga och söker ett matställe. Klockan är litet före sju på kvällen och mörkret har redan lagt sig. Plötsligt riktigt nära intill börjar kyrkklockorna dåna, skalla och klinga. Ljudet upptar allt luftutrymme och det omöjliggör samtal. Vi rör oss ner mot ett torg och kommer bakifrån till kyrkan som rungar och kallar och berättar åt Sloveniens huvudstad att det är askonsdag och fastetiden börjar.

Folk strömmar mot kyrkan och jag märker att den skära, vackra stenkyrkan är Franciscan Church of the Annunciation, (byggd på 1600-talet och renoverad 1993) - söt som en tårta. Den som jag fått upp då jag googlade sevärdheter innan vi reste. En strid ström mänskor tar sig uppför trapporna och in genom de tunga dörrarna medan kyrkklockorna dånar och rungar ut sin kallelse. Jag följer efter och tränger och vrider mig in mellan alla mänskokroppar, blir ställd vid bakre väggen, ser ingenting av kyrksalen, fler mänskor stegar in, jag iakttar handskakningar och nickar till hälsning, pressas ännu mer mot väggen, hör en kör med ljusa röster längst framme. Tonerna lyfter mot det höga taket och jag ser till min förvåning att det mest är mänskor i 20-30-års åldern omkring mig. Våra tomma nordiska kyrkor ekar ihåligt i mina inre rum.

Ännu fler kommer in. Omtumlad står jag i den täta massan och inom mig bubblar snart tacksamhet. Jag är så lycklig där i stunden. Kören tystnar. En stillhet sänker sig medan kroppar fortfarande rör sig, söker sig närmare in mot kyrksalen, nickar. Jag skulle vilja ropa ut min glädje över att dessa mänskor samlas här. Tack, tack, tack för att det finns ställen i världen, i Europa där man går i kyrka, där fastan inleds i folks medvetande, där Jesus predikas och nattvard delas ut. Kanske ritas kors av aska i pannorna och kanske ångrar någon någonting och får ta emot nåd.

Senare när vi har ätit vår middag och genar över samma torg i gråsvart kullersten, står ännu några klungor av unga vuxna och samtalar i mörkret. Mässan är slut men umgänget fortsätter. Ljubljanica-floden flyter tyst förbi under broarna och jag har också inlett fastan i mitt hjärta.

Så är jag då inne i fastan och tiden går lite långsammare. Den stannar inte upp men saktar helt klart på farten. Och jag börjar bläddra i gamla ordböcker: sakta, sakteligen, saktfärdig, saktmod. Saktmod: blidhet, fridsamhet, foglighet, fromhet, sinneslugn. Sakta och modigt borde jag alltså röra mig framåt. Eller kanske det är inåt och bakåt? Men i alla fall tryggt och förväntansfullt. Veckor och dagar och timmar hör gårdagen till, nu snuddar huden vid minuter och sekunder.

Ibland är det nästan helt tyst, inte dödstyst men livstyst. Trädens snötyngda föreställning kan jag här bakom tredubbla fönsterglas inte höra, bara se och beundra. Som en balettdansös vippar tallens snökjol i takt med vindpustarna över bergsängen, ljudlöst så när som på det envisa tinnitusbruset som vibrerar i hörselgångarna. Jag har visserligen nästan vant mig vid dessa sinnliga krockar sedan länge tillbaka, men ändå aldrig blivit riktigt du med örontrumpeternas improviserande i tid och otid. Mest har jag uppfattat detta ljudavfall som ett nästan normalt åldersgissel som bara måste accepteras och genomlidas. Helst stoiskt och modigt, ja, kanske rent av saktmodigt.

Brister och svagheter har den tvivelaktiga fördelen att de flyttar fokus från ytan ner under huden. När den felfria fasaden krackelerar, som den förr eller senare gör, öppnar sig fallskärmarna mot den snabbt emotrusande verkligheten. Frågan är då om jag hänger kvar i min dödsrädsla eller i stället passar på att beundra utsikten. Och det är väl också någonting av det som fastetiden handlar om; att se och känna och uppleva sin kroppsliga skröplighet och sina andliga brister, och ändå – eller kanske just därför – med förväntan få se fram mot landningen på andra sidan korsvägen.

Idag firas National Carpe Diem Day åtminstone i USA. Men speciellt just nu i fastetiden uppmanas jag att varje dag fånga dagen, och framförallt att sjunka ner i stunden här och nu. Vad jag då upplever och hör och känner är ett evighetsbrus som knappast kommer från den yttre rymden utan tvärtom når mig från den inre rymden. Tallens grenar dinglar, terrassens fåglar vinglar, februarisnön singlar – draget till sin spets består varje rörelse av en nästan oändlig mängd stillastående, frysta och tysta ögonblick radade efter varandra. Väljer jag då att se det rörliga motivet eller stannar jag upp för att betrakta stillbilden?

Fastan är definitivt stillbildens och ögonblickets tid. Min oroliga själ suckar, min klaustrofobiska kropp spjärnar emot – det här är hårdträning i saktmod.