I år infaller den kristna påsken, judiska Pesach och Islams Ramadan under samma vecka. De tre religionerna delar den gemensamma heliga staden Jerusalem (al-Quds). Under påsken återvänder vi till Jerusalem i berättelserna. Jag tänker på Jerusalem extra mycket denna påsk då de tre högtidernas sammanfallande har lett till oroligheter i en redan tidigare spänd miljö.

Bilderna är från 2018 då jag var som Finska missionssällskapets volontär i Jerusalem

Ljudet av trummor blir starkare anefter som min mamma och jag söker oss närmare och undrar vad som står på. Solen värmer och det är dammigt. Jag är bosatt på Solkusten och mamma hälsar på några veckor. Vi är egentligen ute och shoppar lite och turistar i Malaga centrum. Vi kommer in i en öppning med små slingrande gator åt olika håll. Ungdomar sitter i slitna jeans på en gammal raserad mur. Romerska soldater står i rad och Jesus böjer sig utmattad vid sitt kors framför oss. Trummorna har just tystnat och jag håller andan. Jag har förflyttats 2000 år tillbaka i tiden. Runt mig finns mänskor i olika ålder, en del allvarsamma och andra småflinar. Romarna har hett i sin utrustning och börjar otåligt slå på trummorna igen. Marsch vidare. En spark med foten.

Mamma och jag tar oss på något sätt tillbaka till Malaga centrum längs smågatorna. Vi är tysta. Omtumlade. Vi har berörts i djupet av våra hjärtan.

På Palmsöndagen kör alla processioner i gång längsmed gatorna i Spanien. Varje liten by har sina egna processioner och storstäder har flera (bättre och sämre) påminnelser om att det är den Heliga veckan, det vi kallar Stilla veckan i vårt land. Där drar man ut på gatorna från söndag till söndag och hela Spanien vet att det är påsk. Det är det bästa: hela landet snubblar över påsken som stänger av gator och får bilisterna att baxna. Påsken syns, den gör anspråk!

Varje år tänker jag på hur Jesus stod där i öppningen bland de fallfärdiga husmurarna och den gula sandstenen. Romarna med sina blänkande rustningar och röda tofsar, det vanliga folket; en del osäkert leende, andra allvarliga. Och det som var då är som nu. Jag insåg den stunden att mänskorna inte förändrats i sitt förhållande tlll att Jesus bar sitt kors för att försona världen i sin egen kropp. En del skakar fortfarande på huvudet och andra gråter. Förstår du vad det handlar om? Kan du ta till dig att Gud gav sin son för att du skulle gå fri in i evigheten?

Tacksamt får vi ta emot en nåd vi inte förstår. Vi vandrar upp mot Jerusalem med våra brister och tillkortakommanden, med vår sorg och vår längtan. Med öppna händer tar vi brödet för mig utgivet och vinet för dig utgjutet. Vi firar påsk.

1. Du är ett viktigt kugghjul i en demokratisk nordisk välfärdsstat. Bestäm dig för att rösta och dyk upp i en vallokal. Glöm inte ID-handlingar.
2. Det är ingen skillnad om du först bestämmer dig för ett parti och sedan för din kandidat eller tvärtom. Men om du röstar på en bra typ, kontrollera att också partiets värderingar stämmer överens med dina, för din röst hjälper det partiet även om din kandidat inte kommer in i riksdagen.
3. Känner du dig för ung, för outbildad, för fattig för att det ska vara någon vits att rösta? Just din röst behövs speciellt mycket eftersom det är meningen att allas röster skall höras i samhällsbygget. Alla välbärgade medelålders människor har kanske inte koll på hur det är att leva i vardagens Finland.
4. Val är på riktigt jätteviktiga i en demokrati – i riksdagen bestäms mycket som påverkar alla finländare, t ex åtgärder för att stoppa klimatförändringen och olika hälso- och socialvårdsfrågor.
5. Använd hjärnan. Var källkritisk. Videosnuttar på some kan vara coolt gjorda men det viktigaste är budskapet bakom dem. Använd hjärtat – rösta med empati.

Gud ge krafter åt dem som är sjuka. Låt dem uppleva små ljusglimtar i tillvaron. Låt kärleken växa då livet känns tungt. Ge hopp där läget känns hopplöst.

Jag är Sabina Lumivirta. Ny fotobloggare på andetag bloggen. Småbarnsmamma. Teolog och religionslärare som jobbar som pedagogisk sakkunnig i Helsingfors. Passionerad portträttfotograf - Säpinä Photography. Förtroendeval i Stiftsfullmäktige, Petrus församlingsråd och FKS styrelse.

En mun, två öron. Människan ska i första hand lyssna, i andra hand tala. Jag gör ofta tvärtom, pratar först och lyssnar eventuellt sen. För att i följande sekund, ångerfull, bita mig i tungan av harm och genans. Om det här beror på extremt dålig hörsel eller på en ovanligt salivrik tunga som orden med sån förtjusning vill halka på må vara osagt. Men i bästa fall håller jag i sakta mak på att lära mig att tala är silver och att tiga är värt minst tjugofyra karat. För säkerhets skull rör jag mig dock skrivande där någonstans i glappet mellan ordverkstäder och tystnadskammare, en kreativ kompromiss.

Hur svårt är det inte att lyssna! Eller rättare sagt: att inte bara låta andras ord helt lätt studsa mot örontrumpeterna men framförallt att inte spontant blåsa en massa andra bokstäver i retur. Bara för att jag har lagrat en lång rad meningar i bakhuvudet i år och dar behöver jag ju inte spilla ut allt på en gång. Eller som det svenska musikoriginalet Sten Broman uttryckte det: En äkta gentleman är en man som kan spela dragspel men som väljer att avstå.

”Ängeln bebudade iomfru Marie at hon skulle föda guds son” (Olaus Petri 1550). Vad hade hänt med mänskligheten om Maria hade slagit dövörat till? Eller om hon inte hade förstått ordet bebåda? Eller om hon med den unga tonårsflickans självklara rätt hade sagt nej tack? Finns det något val när Gud talar? Nej jag tror inte det finns något val. Och ändå väljer jag bort, troligen omedvetet, nästan allt det som Gud talar till mig, som om min andliga hörselskada skulle vara av det allvarligare slaget. I denna min nästan totala tystnad har jag dock tidvis börjat uppfatta ett återkommande gudabrus som påminner ungefär om en trasig radiosignal, ett slags viskning under huden, en kittlig i anderoten. Signaler från den yttre rymden? Eller den inre?

Lyssna först, tala sen. Att Gud använder sig av budbärare, änglar i första hand men också av människor, betyder väl då också att han, vid behov, även förser mig med de rätta orden, med det rätta budskapet. På egen hand kan jag knappast förkunna, förutspå, förutsäga, meddela, profetera, sia eller spå. Men jag kan göra mig beredd att lyssna och lyda. Och i bästa fall föda fram nya verkligheter som ord och meningsfulla meningar bebådar.