Blåsippor ute i backarna står. Syrenknopparna är stora vid den asfalterade parkeringen på gården. Jag känner redan doften av vad som komma skall. Små, gula vårlökar lyser som solar i gräsmattan. När jag var liten plockade jag varsamt och omsorgsfullt vårlökar, en efter en, till en stor liten bukett (blommorna är mycket små) och räckte den med mulliga barnahänder till mor.

Under veckoslutet besökte jag en kvinnokonferens i Raseborg som ordnades av pingstförsamlingen i Ekenäs. Ett femtiotal gudslängtande kvinnor samlades till brunch, andliga möten, kaffestunder i solen och seminarier. Jag vandrade ut till Ramsholmen på en paus för att se om vitsippsmattorna var utrullade – som jag mindes dem under min tid då jag bodde i Karis. Nu var allt i vardande. Vitsippor och nunneört hade börjat sin resa upp ur jorden för att snart berika hela området mellan de gamla och höga trädstammarna. Fåglarna sjöng och måsarna skrek när vi nådde fram till havet. Vet ni att det är vår!

Karmelitmunken Laurentius lär ha kommit till omvändelse då han var aderton år. ”Det kan synas egendomligt att en så gripande upplevelse av det gudomliga skulle kunna framkallas av något så vardagligt som anblicken av ett träd, som stod torrt och avlövat under vintern, och tanken på den förändring som Gud skulle åstadkomma därmed, då våren kom tillbaka. ”Efter sin omvändelse växte han i sin kärlek till Gud och fick vara många till stöd. Han strävade till att leva till Guds ära och få känna Hans närhet.

Man undrar ju om det är vi - som inte prisar Gud och förstår att han finns, för att han låter naturen vakna upp på ett så här underbart sätt varje år – som är litet egendomliga?

På min morgonpromenad tog jag vägen genom en liten skogsdunge ut mot ängar där jag brukar plocka maskrosor till vår sköldpadda. Jag lockades in av solljuset som silades genom träden och såg stigen med rötterna som sökte sig kors och tvärs. Det har varit för halt med is på stigen tidigare i år. En koltrast flyttade sig någon meter och en blåsippa nickade mot mig välkomnande. Fälten nere var ännu brungrå och väntade på regn. Då mindes jag broder Laurentius. Tack, tack himmelske Fader för att du ger oss ett spirande av liv i naturen, snart ett överflöd av grönt, dofter och färger som vi får njuta av. Hjälp oss att se Dig och bli en kristusdoft på jorden som förmedlar hopp i en förvirrad värld.

Se, något nytt har kommit. Det gamla är förbi. Något nytt kommer när Guds finger får röra vid det.

Även vi som skriver mer eller mindre professionellt har först lärt oss att läsa. Först håller man i en bok, långt senare kanske man själv skriver en bok. Och jag vill väl tro att skriftställandet och författandet närs av ett nästan ständigt läsande, som om en stor del av tankeverksamheten skulle ta sats ur de meningssammanhang och den bildvärld som en regelbunden läsning producerar. Och det handlar då inte nödvändigtvis enbart om prisbelönta böcker och litteraturens klassiska verk men kanske minst lika mycket om dagliga tidningar och artiklar i tidskrifter, finstilt information på förpackningar, varudeklarationer, graffiti och väggklotter och mycket, mycket annat. Det är som om de lästa orden och meningarna skulle öppna en inre värld som inte kan nås och erfaras på annat sätt. En ny verklighet definieras och nyanseras, en fragmentarisk världsbild tar gestalt och expanderar.

Men allt jag läser känns inte enbart som en mental smekning eller fungerar som självklara psykiska plåster. Eller uttryckt lite annorlunda; om motståndet blir alltför stort och om jag inte ganska snart tilltalas av rytm, rim och reson, ger jag helt enkelt upp. Och det sker ganska intuitivt. Ibland tvekar jag visserligen både en och två gånger innan jag smäller ihop bokens pärmar, tycker kanske att jag är slapp och slö som inte vågar utmana ett slumrande intellekt. Eller kanske det mera är fråga om ett slags känslomässig självbevarelsedrift, en försiktighetsåtgärd som en sliten själ i hastigheten förlitar sig på. Alla ord och alla meningar fäster sig förvisso inte smärtfritt på själsduken och frågan är hur masochistisk min teckentolkning egentligen borde vara. Ska läsning bara vara ständig njutning, ett småmumsande på smakfulla ord och delikata meningar, eller ska den också bredda min upplevelsevärld och mina insikter genom att locka till intag även av mera svårsmält tankeföda?

Idag är det WORLD BOOK and COPYRIGHT DAY, instiftat 1995 av UNESCO. Och jag tänker speciellt på de böcker jag läst som rör sig i gränslandet mellan det synliga och det osynliga. Ja, fast strängt taget handlar allt läsande om just detta mellanläge, hur bokstavskrumelurer och ordkonstruktioner på ett mirakulöst sätt färglägger och bildsätter de berättelser som sedan projiceras under pannloben. Tecken och tankar tar form, nytt liv uppstår ständigt i hjärnans och hjärtats oändliga korridorer som om inget annat än fantasins totala kollaps, eller en svårartad demens, tycks kunna stoppa. Det om något är ett livets under: att läsning ständigt slår upp nya dörrar och fönster inne i mitt själsmörker. Ord lyser bokstavligen upp de dunkla omgivningarna, långa svepande meningar drar effektivt undan tunga tankeridåer. Och då talar jag om böcker i allmänhet och inte explicit om Boken med stort B där innehållet bokstavligen uppstår inför min sökande blick.

På den bokupplysta inre scenen är livet lite lättare att bära.

Man kunde ju tro att matrekommendationer är enkla: Ät balanserat av kolhydrater, protein och fett, så mycket som din kropp behöver för att orka. Lätt på pappret, svårt i praktiken. Därför att ätandet inte innebär bara att fylla på energi utan involverar så mycket känslor.

Många beter sig som om deras sätt att äta är det enda rätta och de missionerar med en bismak av fanatiskhet. För det mesta gäller det ändå att äta vardagsmat på ett sätt som håller genom många årtionden. Naturligtvis ändras också de officiella näringsrekommendationerna med tiden. Speciellt tydligt hur de officiella rekommendationerna varierar ser man i vad babyn rekommenderas äta. Jag gjorde mitt bästa att helamma i 5,5 mån, men i ljuset av forskningsrön som kom några månader efter helamningsperiodens slut, skulle det ha varit bättre att ge små smakprov av fast föda tidigare åt det allergiska barnet. Det harmar mig, men sånt är livet.

Östersjödieten och medelhavsdieten innebär i praktiken ganska lika matvanor. Mera grönsaker och frukt, mindre hårda, animaliska fetter och sparsamt med snabba kolhydrater är gångbart för de flesta. Anekdoter om hur olika personer gått ned så och så mycket med den och den dieten, är just anekdoter – fint för hen- men inte forskning. I och för sig är ju forskning också ofta inkonklusiv på detta område. Nyligen såg man en dubblerad risk för hjärt- och blodkärlssjukdomar hos personer som använt LCHF-diet jämfört med folk med vanlig kost, men forskarna varnade ändå för att tro att detta endast berodde på dieten.

Intressant är också frågan om processerad mat är sämre för människan ifall den innehåller lika mängder fetter, salt etc som hemlagad mat. Jag såg ett intressant tv-program i höstas där temat gick ut på att fundera på om processerad mat bär skulden för fetma-epidemin i världen. Visst håller jag med om att hemlagad mat utan så mycket e-ämnen är hälsosammare och oftast godare. Här vill jag rikta en eloge till Marthaförbundet som utan pekpinnar inspirererar människor att laga hälsosam mat och spara pengar. All heder åt marthorna!

Ändå tror jag det finns ett visst samband mellan användandet av hel- och halvfabrikat och att kvinnor i Norden till stor del är i arbetslivet. I min generation har det blivit vanligt att papporna också lagar mat till familjen. Men också i vår familj där min man lagar maten oftare än jag (och godare) så använder vi ganska ofta halv- eller helfabrikat för att hinna med annat än bara hushållet efter jobbet. Jag tycker inte om när folk lägger negativa värderingar i färdig mat eller bakverk och säger de gav sina barn fuskmat idag. Visst, äter man hämtmat varje dag kan det vara en risk för hälsan. Men alla föräldrar gör så gott de kan. Viktigast är att barnen får mat, omvårdnad och älskas.

Tärnorna skriker och knorrar, ibland öronbedövande. De cirklar runt, runt, de landar i vattnet, de har fullt sjå. Några svanar glider fram långt ute vid uddarna, stilla vilar ett par i viken. Emellanåt knackar hackspetten i ett murket träd och koltrasten drillar på, prasslar bland de bruna löven. Jag deltar i en pilgrimsvandring runt Drumsö i Helsingfors. Här finns ett stråk runt hela ön utmärkt med små delar av bönen Fader vår. (Om du googlar Lauttasaaren pyhiinvaellus hittar du rutten.)

Vandringen startar i kyrkan med Fader vår som är i himmelen. Det är högt till tak i Drumsö kyrka och den lilla Kristusskulpturen i brons på altaret fångar min blick. Jag skulle vilja gå fram och röra vid den, men sitter kvar i bänken och sjunger psalm 914 om att jag vill leva nära Jesus, för det vill jag.

När jag äter mitt medhavda naan-bröd med rester av påskalammet som pålägg, tänker jag på Ge oss i dag vårt dagliga bröd och jag sitter på granitklippan och kisar ut över solglittergatorna ritade i havet. Ge oss i dag det bröd vi behöver, det vi behöver idag. Och vad behöver jag idag? Mer än detta? Stränder, klippor, stigar, grusvägar, ett litet vandringssällskap, strandskator, fiskare som reder ut sina nät, scillor, lekande barn vid vattenbrynet, små andakter med jämna mellanrum, drygt fyra timmar frisk luft.

Det flödar över. Jag tycker jag får mer än mitt dagliga bröd idag. Broder Laurentius skriver i ett brev i boken ”Att vänja sig leva när Gud”från 1600-talet: Vi måste känna innan vi kunna älska. För att kunna lära känna Gud måste vi ofta tänka på Honom, och när vi komma därhän, att vi älska Honom, så skola vi också då tänka på Honom ofta, ty där vår skatt är, där kommer ock vårt hjärta att vara.”

När vi kommer till din är makten och äran tänker jag att jag vill att Gud ska ha makt, att han ska ha inflytande över mitt liv och att mitt liv på något sätt ska kunna ära Gud. Att han sku vara glad över mig. Glad över att jag är jag och du är du och att vi vill och längtar att gå hans vägar, att helt enkelt vara Hans.

Min dag är din, din dag är min, står det i en blå bok med tideböner som jag har på fönsterbrädet i sovrummet. Raderna torde vara ur en psalm. Eller var det Din dag är min, min dag är din? Det doftar alger i sol och havsvatten. Några viggar guppar i ytvattnet, två par gäss har anlänt, allt är framför. Tillkomme ditt rike. Amen.

Det här är förstås livets och den jordiska tillvarons absolut största mysterium: att Jesus uppstår från de döda, inte som ett vitt spöke eller en genomskinlig ande men med sin konkreta kropp. Fast en riktigt vanlig kropp är det ju inte. Han kan tydligen röra sig obehindrat genom dörrar och väggar men å andra sidan känns han igen också på sina sår i händer, fötter och sidan. Och han ligger där till bords och äter samma fisk och bröd som apostlarna, dricker samma vin. Han är alldeles uppenbart just exakt den Jesus som de vandrat och umgåtts med de senaste tre åren, men på något oförklarligt sätt är han samtidigt annorlunda.

N T Wright, engelsk biskop emeritus och en av världens ledande forskare inom ämnet Nya Testamentet, noterar att många, många, även aktiva kristna, har fått detta med livet efter döden ordentligt om bakfoten. Det handlar enligt honom inte om att vår själ efter döden av Gud förs upp till någon avlägsen himmel för att vi där med honom och änglarna sedan ska befinna oss i ett saligt tillstånd i all oändlighet. Nej, nej, säger den bibelsprängda teologiprofessorn, när vi dör kommer vi, efter någon form av själslig rening, visserligen till ett paradis där vi i frid och ro är omslutna av gudomlig omsorg, men det stora målet närmar sig först när Gud besluter att den yttersta tiden är kommen och sammanför jord och himmel HÄR PÅ JORDEN. Hur det ska gestalta sig kan människan givetvis inte fullt och fast begripa men det är uppenbart att när så sker behövs det en ny förhärligad kropp av den typ som Jesus visade upp på påskdagen: fysisk och konkret men samtidigt på något märkligt sätt tidlös och transparent.

Allt det här kan en mänsklig skalle naturligtvis inte fatta och då är det väl ganska självklart att även hjärnan måste uppgraderas, senast där på tröskeln till det slutgiltiga himmelska jordelivet (eller det jordiska himlalivet om man så vill utrycka det). Men vi är inte där ännu, knappt ens halvvägs. Och påsken slutar som bekant inte på ett kors, påsken pekar framåt, vidare. Det mänskliga livet är i själva verket en trestegsraket: 1) Detta aktuella (kroppsliga) jordeliv, 2) en kommande (själsligt-andlig) himlatillvaro, och till sist 3) den extraordinära finalen där jord och himmel, kropp och själ sammanförs till något fullkomligt nytt och aldrig förr skådat: de förhärligade kropparnas liv på en himmelsk jord i en tidlös evighet.

Ofattbart? Förvisso. Och det mest obegripliga är att också jag har fått en fribiljett till denna oändliga resa.