Det är inte lätt att vara politiker, speciellt inte kvinnlig politiker. Men med det nya regeringsprogrammet verkar det bli ännu svårare att vara fattig. Jag hoppas jag har fel. Det är förstås lätt att kritisera olika sparåtgärder och jag är verkligen ingen expert på socialpolitik. Jag hoppas verkligen att det ska gå att halvera antalet personer som får utkomststöd och spara 100 miljoner om året, men jag förstår inte hur det ska gå till utan att människors nöd ökas. Utkomststöd får man ju bara när andra stöd inte räcker till. Som alla vet ökar fattigdom risken för mental ohälsa, fetma, social utanförskap etc även i rika Finland.

Jag hoppas innerligt att politikerna både i riksdagen och i välfärdsområdena ger klara riktlinjer för vad inom hälsovården som inte längre skall prioriteras då resurserna skärs ner, likaså att socialarbetarna också får klara linjer så att alla klienter bemöts så rättvist som möjligt. Annars ökar den etiska stressen i gapet vad en borde göra enligt gängse vårdrekommendationer och vad en kan göra. Den stressen är redan alldeles för stor och är en bidragande orsak till personalflykten från den kommunala sidan. Nyligen var det en privat aktör som inte fick tillräckligt läkare för att sköta arbetet på en mindre hälsostation i Helsingfors. Något måste göras åt arbetsbördan. Som tips kan jag berätta att det inte räcker att sjukskriva enskilda plikttrogna skötare när väggen kommit emot då de gjort 2 personers jobb något år.

Hur mycket som skärs i biståndet är inte ännu klart, men rika Finland behöver tydligen skära ner kvotflyktingarnas antal till 500 människor. För vi är ju så bra på att hjälpa flyktingarna på ort och ställe, eller hur?

Mitt jobb som kulturkoordinator för Åbo stad är varierande och sällan tråkigt. Ena dagen gäller det dansfadderbesök på seniorboenden, andra dagen bokas författarbesök till skolor eller så handlar det om serietecknarverkstäder och estradpoesi-shower.

Här om veckan var det babykultur för hela slanten. Kring åttahundra 0-2-åringar fick under den tvåspråkiga Babyveckan tillsammans med sina vuxna uppleva allt från sagomassage, barnvänlig graffitivägg, rim och ramsor och ordlös teater för alla sinnen. Efter just den här återkommande veckan i början av sommaren brukar jag tillsammans med min medarrangerande kollega vara ganska slut och färdig, men också glad. Rentav lycklig.

Den där lyckan har jag genom åren spårat till att komma från den förundran jag ser i småttornas ögon. Det är klart, det blir en del skrik, mjölkuppkastningar och bajslukt kring de blöjfyllda roskisarna, men den där förundran är det jag minns bäst från varje år med Babyveckan!

Förundran som glittrar i ögonen när några färgglada schiffongdukar dansar i luften. Förundran som sprittar i benen på den som bara nästan kan gå när en altviolin spelar live-barockmusik. Förundran i hela kroppen när en filurig handdocka knackar dig på foten.

Jag tänker ofta på förundran. Jag övar mig i förundran. Jag suger kraft och tröst ur förundran. Under en bra dag kan jag förundras över både smått och stort, både sådär spontant i stunden och när jag på kvällen funderar på vad dagen förde med sig. Under en dålig dag kan jag förundras över att jag orkade, över att jag klarade mig, över att jag imorgon får en ny dag med nya möjligheter.

Cynikern kanske harklar sig och tycker att det är naivt att odla förundran. Men jag vill bjuda in förundran att vara en ännu mer närvarande följeslagare i livet. Jag tror det gör gott för både mig själv och min omgivning.

När författaren Yvonne Hoffman skriver Man hittar en bunt brev och förlorar sig i en annan värld (”Spåren efter Mitja, Breven till Ingrid 1896-1899) vet jag att det är just så.

Brev är hudlösa. De är som dagboksdialoger, samhällsbeskrivningar, samtal om och om igen där vi fortsätter på ett ämne vi kanske startade för tre brev sedan och vi skriver lite om vädret och kanske hälsningar från nära och kära och så fortsätter samtalet.

Vi tänker tillsammans. Det är ett utbyte av tankar som puffar på, överraskar, förargar, ventilerar, lär.

Vem hinner skriva brev idag? (Och litar man på posten? Den känns osäkrare än förrförra sekelskiftets postväsende.) Vem hinner analysera eller tänka igenom sin tillvaro – i både smått och stort? Hur mår dina föräldrar? Den ständiga migränen, vad ska du göra åt den? Hur var bröllopet, hur klädde sig folk, vad bjöds det på? Nu kommer syrenen att blomma i bersån om bara några dagar. Känner du doften? Skollovet börjar, vi skrivs. Jag skriver från min resa.

Brevens färg, kuvertets utseende, frimärkena. Ljudet av papperet då jag läser.

Nu för vi vida diskussioner på nätet, var och en sin monolog. Vi tycker till med några ord på sociala medier. Vi tycker ofta svartvitt. Och alla livsnyanser försvinner, tanketrådar, långa utredningar och vändningar och utdragen väntan. Alltid en väntan på ett brev. Om det ändå skulle ha kommit. Har han svarat? Har hon haft tid att skriva redan?

Vi tänker tillbaka och tänker framåt för att leva nu. Det är viktigt att välja och att bolla med sitt samvete, höra andra, loda djup. Vi gör val och brevskrivningen har fungerat som vägledning, att hitta rätt i livet när det gäller studier, äktenskap, tankar om Gud. En plattform för tankeutbyte, drömmar och ett andrum. En möjlighet för kritiskt tänkande, genomgång av svåra livsskeden, processande och förklarande av politiskt skeende i oroliga tider, ett sätt att förstå sig själv och omvärlden och det existentiella.

I Psaltarpsalm 139, som ett brev till Gud, trängtar David efter vägledning: Herre, du rannsakar mig och känner mig. [ ] Rannsaka mig, Gud, och känn mina tankar, pröva mig och känn min oro, se om min väg för bort från dig, och led mig på den eviga vägen.

Fyra soffor. Fyra bord. Sju stolar. Några dynor. Allt det här och lite till har nyligen landat i vårt församlingshems första våning. Det utrymme som tidigare kunde beskrivas som en lite småödslig och opersonlig aula är nu mycket mera välkomnande.

Det är ännu så nytt i mina ögon att jag blir förvånad varje gång jag kommer in, men förvåningen övergår snabbt i förväntan och längtan. Längtan efter möten. Längtan efter närvaro i stunden. Längtan efter blickar som möts, efter ord som landar i öron och själar med tid att lyssna. Jag blir så glad när min församling medvetet skapar plats och utrymme för möten, för utrymmen där både små och stora kan landa en stund. Möten är viktiga, men det kan vara lätt att rusa förbi eller inte märka det möjliga mötesögonblicken.

Som bäst planeras långsiktiga uppdateringar och renoveringar av många kyrkorum, t.ex. Åbo domkyrka. Jag tänker mig att där är möten i fokus på många sätt. I framtiden behöver kyrkan både som aktör och som byggnad ännu bättre kunna bidra till möten på olika plan. Utrymmen som just nu inte alls används eller som exempelvis är förvaringsutrymmen och annat statiskt kan bli verktyg för den som vill träffas och prata tillsammans med andra, för den som längtar efter enskilda samtal, för kören som kan öva samtidigt som det pågår något annat i kyrkan, för konstnären som vill nå ut till kyrkbesökaren, för den trötta pilgrimsvandraren som vill vila fötterna en stund i stillhet.

Möten, ja. Möten med andra människor är så värdefulla, det påminde pandemiåren oss om. Fast kanske det viktigaste mötet går inåt, till mig själv? Det här låter lite egocentrerat, men jag tänker vidare att den som riktat blicken inåt och vågat gå på upptäcktsfärd i sitt innersta, den kanske i bästa fall samtidigt lättare verkligen kan se sin medmänniska, kan möta henne.

Jag är glad för att det både i kyrkor, församlingshem och andra sammanhang skapas möjligheter till möten mellan människor. Lika glad är jag för de miljöer som uppmuntrar också till det darrande mötet med mig själv. Båda möteskategorierna behövs.

Med bara fötter sprang jag på stigen med många trädrötter och stackmyror, genom skogen, en liten bit ut på landsvägen av ljust grus, ner till Byvikens gemensamma postlåda i Sibbo. Hade det kommit ett brev?

Jag har just lagt ifrån mig Yvonne Hoffmans bok Spåren efter Mitja – Breven till Ingrid 1896-1899”. Här brevväxlar Ingrid Nobel med Mitja, Valja och Gabrielle; finlandssvenskar, svenskar, ryssar och fransmän går om varandra i språk och i relation. Livet är kosmopolitiskt. A Edelfelt är där och målar av tsaren, tecknar också av Ingrid och andra i det stora internationella umgänget i Petersburg. Krafterna som vill störta tsaren sticker upp på olika sätt och studentrevolter, bättre arbetsvillkor, kärleksbekymmer, tankar om framtiden – vad ska jag studera, göra, vem är den rätte beblandas, analyseras – och alltid finns en väntan på ett nytt brev, ett brev läses om och om igen, förargar, tröstar, stimulerar intelligensen, stödjer, samtalar.

All ära åt e-post, whatsapp, ögonblicksbilder som kan skickas, emojin – men nog saknar jag brevskrivandet (och papperet i handen, prasslet, färgen). Dels för egen del. Dels för eftervärlden.

I Nya testamentet finns tretton av Paulus bevarade brev. De innehåller undervisning om hur de kristna ska leva: hålla fast vid skrifterna, brödsbrytelsen, bönen och gemenskapen – grundstenarna för ett liv i Kristus. Genom breven förstår vi att församlingarna kämpar med stora svårigheter, dras åt olika teologiska håll, tampas med avund och omoral och vi läser om hur de ska lösa konflikterna. Vi lär oss av breven att livet som kristen är generositet och gemenskap och ett ständigt umgänge med Jesus själv i bönen.

Vilken skatt bevarad för oss efterlevande! Tänk om de endast hade knackat ner några ord på mobiltelefonen och tagit foton från extra fina gudstjänster – vad hade funnits kvar att lära för oss?

I breven ropar vi till vännen om hjälp, analyserar våra känslor, vi beskriver naturen, samhället, det vi läst i böcker och tidningar, berättar om våra resor över haven, på räls, i tankevärldar, diskuterar tro och tvivel, bollar fram och tillbaka. Inga monologer.

Det är viktigt att gå till djupet, att föra samtal – både med Gud och med människor. I samtalen får vi ledtrådar till livet.