I förra veckans blogg sydde jag ihop några tankefragment om att fira min 50-årsdag samtidigt som mamma hade sina sista dagar framför sig.

Idag läser jag den texten med en overklig känsla, det har hänt så mycket sedan dess. Fåglarna i seniorboendets prunkande trädgård gryningskvittrade utanför fönstret i måndagens soluppgång så mycket de bara orkade, jag slumrade till en liten, liten stund liggandes bredvid mamma med hennes hand i min. Under de minuterna drog mamma sina sista spröda andetag. Ett vackert och envist hjärta gav till slut upp, efter att resten av kroppen redan gjort det några dagar tidigare.

När jag hade fött barn första gången var jag existentiellt omruskad både fysiskt och mentalt. Jag hade lust att ställa mig på torget med megafon för att högljutt rapportera om det faktum att det kommit en människa ut ur mig. Under de följande månaderna begrundade jag kvinnor omkring mig (varav många väl hade varit med om det samma). Hur kunde de nu gå där sådär vardagligt, som om detta stora ofattbara aldrig skulle ha ägt rum?

Jag fylls av en liknande känsla nu när det är snart är fyra dygn sedan min mamma dog. När jag och pappa kom ut i julisolskenet senare samma dag kändes det overkligt att allt verkade som förut. Fåglarna sjöng, turister gick omkring på andra sidan gatan på Klosterbackens museiområde, någon cyklade bekymmerslöst visslande förbi oss när vi tyst satte oss i bilen. Jag var på samma gång avdomnad och i uppror. Hjärnans logikavdelning var lättad över att de sista två veckornas kamp med lunginflammation hade avslutats så lugnt och stillsamt, men inombords ekade förtvivlansropen: ”Hallå! Så här kan det ju inte vara?! Fattar ni inte vad som hänt, hur har ni andra som varit med om samma sak någonsin kunnat återgå till något normaltillstånd?!”.

Samtidigt är jag otroligt tacksam över att jag hade möjlighet att vara med mamma så mycket de sista veckorna, till sist dygnet runt. När jag insåg att det här var den lunginflammationsomgången som mammas kropp inte längre orkar kämpa mot förändrades något inom mig. Jag knockades av kärleken till min mamma, också just som hon var nu pga alzheimerns grepp om henne, kärleken bredde ut sig i mina inre valv som under många år var fyllda (också) av allt för mycket vanmakt, oro och trötthet.

Jag har aldrig lagt så mycket kärlek i något som när jag topsade mammas torra läppar med olja när hon inte längre kunde ta emot lite vatten på en matsked. Jag har aldrig lagt så mycket kärlek i något som när jag oändligt försiktigt kammade hennes hår den sista natten, jag visste att det var viktigt för henne. Jag har aldrig lagt så mycket kärlek i något som de smekningar jag fyllde de sista timmarna med.

Det var ett privilegium och en nåd att föda barn, det förändrade mitt liv. Det var också ett privilegium och en nåd som förändrade mitt liv att få vara nära under mammas sista dagar. Jag inser nu, att det för min förståelse av att min mamma nu inte längre lever var otroligt viktigt att följa med på den vägen. Att på några veckor se utvecklingen från normalskröplig, minnessjuk 84-åring till en kropp som går på sparlåga utan synbar kontakt till omvärlden, som till sist börjar kallna när jag håller om mamma en sista, lång stund.

Mina ord om mammas död här ovan är naturligtvis ett sätt att öva mig på att det är sant att hon inte längre finns. I bästa fall kan orden också beröra någon annan som behöver dem.

Ingen människa tycktes inse att det i själva verket var något helt annat man sparade på, när man trodde att man sparade tid. Ingen ville erkänna att hans eller hennes liv hela tiden bara blev fattigare och enformigare och tristare och kallare.

Känner du igen rösten? Det är författaren Michael Ende som talar genom sin bok MOMO eller kampen om tiden. Den skrevs faktiskt 1937. Vem hade skyndsamt på den tiden? kan man tycka. Är det inte ett modernt fenomen, en företeelse i storstäderna där bussen tutar och spårvagnen gnisslar och jag måste rusa för att hinna med gröna gubben också på det tredje övergångsstället och snart går tåget hem till förorten och jag borde handla innan och

Det är många år sedan jag högläste MOMO för min yngsta son som i dagarna fyller aderton och blir myndig. Och jag tänker att han lever i en så bråd tid. Han är ung, han utstrålar världen står öppen för mig. Det är så mycket att lära, finns oändligt att se och upptäcka och ryggsäcken väntar på att användas ute i Europa, in i Asien. Mobiltelefonen ringer, den är där, konstant i användning genom olika sociala mediers utbud.

Hur ska han hinna sitta på en sten och tänka? Låta sand rinna mellan fingrarna.

Profeten Elia tilltalades av Gud, inte i åskan och jordskalvet – som det kunde ha varit, men i stillheten, i den nästan ohörbara susningen. Där talade Gud med Elia och gav honom nytt mod. Elia hade också haft bråttom. Han flydde efter fullgjort uppdrag. Han var utmattad och hungrig och tom. Och så kom Gud. Han lyfte kanske upp Elia på sin handflata och lyssnade först på gråten och klagan. Så lyfte han lite med fingret, puttade på Elias haka, vände hans blick uppåt och mötte honom med tröst, med svallande nåd och så mycket tid som Elia behövde till sin återhämtning.

Om vi längtar efter andrum behöver vi söka oss den möjligheten. Vi behöver ta oss själva avsides, bereda rum för hjärtats samtal med Gud. Jesus uppväckte Lasaros från det döda, men han tog inte bort linnebindlarna som var virade runt Lasaros kalla kropp.

Kom ut till mig, säger samma röst idag till en längtande mänska.

Jag fyllde nyligen femtio år. Jag firades under några blåsiga julidagar med kära vänner och godsaker på tallrikar och i glasen. Det vankades födelsedagsöverraskningar jag både lite visste om och faktiskt blev överraskad av. Men firandet kryddades av blandade känslor. Min sedan länge minnessjuka mamma har de senaste veckorna plågats av en seg lunginflammation och det har varit osäkert hur många dagar hennes uttorkade kropp skall orka streta på.

Några vänner frågade om vi alls ska fira, kanske jag inte förmår kalasa just nu? Men jag sa ”ja!” och tänkte på ett citat av den amerikanska HBTQI-aktivisten Edith Windsor : ”Don’t postpone joy!”. Just nu känns det som att jag gjorde rätt. Också fast mina tankar hela tiden snurrar kring min mammas kommande död var det värdefullt att fira tillsammans med familj och vänner. Eller kanske det är just pga dödens närvaro som det var så viktigt?

Redan under många år har jag umgåtts med frågor som ”hur ska jag kunna existera som människa utan min mamma”? Jag har på något vis försökt förbereda mig mentalt för det som inte går att förbereda sig för. Mammas alzheimer har gjort sorgeprocessen lång, när det har varit som svårast för både henne själv och oss närstående har jag i ärlighetens namn periodvis varit både desperat, irriterad och utmattad. I smyg har jag önskat att hennes synvillor och beteendeförändringar mm skulle övergå i någon slags lugnare fas där hon inte längre pinas av rädslor och tvångstankar, så att hon skulle komma till ro också fast hon inte längre är lika ”med” oss andra.

Nu när mammas död är nära är min irritation sedan länge utbytt mot någon form av väntande lugn och en nästan överraskande stark kärlek till henne. Både mammas och hela familjens drygt tio-åriga maratonlopp med alzheimern som följeslagare närmar sig slutstationen. Det har inte varit lätt. Men när mamma och jag nu inte längre möts i orden har jag smekt henne otaliga varv på armen, som hon gjorde när jag var sjuk som barn. När hennes frånvarande grumliga ögon ser mot mig men ändå inte ser mig möter jag trots det intensivt blicken och hoppas att hon på något plan får en trygg känsla av det hon ser. När jag försiktigt matar mamma med lite saft på en matsked och hon mödosamt suger i sig har jag inte tråkigt, det här kan jag ännu göra för henne. Jag fylls av en värkande och blommande kärlek när jag tycker att vi på något sätt når varandra, eller när jag bara tittar på henne och försöker etsa in henne i mina innersta minnesskrymslen.

Jag kommer antagligen alltid att koppla dagarna kring min 50-årsdag med mammas bortgång. Födelsedagsfirandet påminde mitt stillsamt gråtande hjärta om glädjen i tillvaron. Och så är det väl, att sorgen och glädjen vandrar tillsammans.

En sommar för många år sedan satt jag i det stora köket från förrförra sekelskiftet där solen så vackert kom in över de bräda golvplankorna, och läste, om och om igen samma psalm ur Psaltaren. Jag hade kört fast i mitt inre och bad enträget den här psalmen i mitt hjärta. Behövde på något sätt få mer kärlek, luckras upp inombords, känna glädje över att jag är ett Guds barn. Det var vissa avsnitt i psalmen som jag läste så ihärdigt att orden skulle borra igenom lagren som låg över mitt bröst:

Rena mig med isop, så att jag blir ren, två mig, så att jag blir vitare än snö.

Skapa i mig, ett rent hjärta och ge mig på nytt en frimodig ande. Förkasta mig inte från ditt ansikte och tag inte din helige Ande ifrån mig. Låt mig åter få jubla över din frälsning och håll mig uppe med en villig ande.

Psalmen (ps 51) är känd för att handla om Davids syndanöd när han bedragit sin vän och tagit hans hustru till sig samtidigt som han gett anvisningar om hur vännen, maken till Bat-Seba, skulle dödas vid fronten. Men orden är allmängiltiga, bönen personlig flera tusen år senare när hjärtat kört fast – helt oberoende av omständigheterna. För mig, tror jag, att det då framför allt handlade om livsleda, en önskan om att både ge upp och fortsätta. Jag behövde Guds stora nåd för att resa mig ur svårmodet. Och psalmerna har i alla mina år som kristen fått hjälpa mig att uttrycka mina känslor eller min längtan när egna ord känts futtiga, slitna, verkningslösa.

Du vill ju ha sanning i mitt innersta, lär mig då vishet i mitt hjärtas djup.

Offer som Gud vill ha är en förkrossad ande, ett förkrossat och bedrövat hjärta föraktar du inte, Gud.

Jag satt i den röda gungstolen och bad denna psalm sommarmånaderna igenom och följde med hur solen förflyttade sig över de ljusbruna golvplankorna, hur trasmattans färger var invävda.

Vad det sedan än handlar om – vårt förkrossade och bedrövade hjärta -så får vi stundom enträget klamra oss fast vid Guds löften om att möta, beröra oss så att vi kan leva äkta och med tacksamhet, får gråta skrika, bäva, förtrösta. Och ibland är det så självklart: vi bara vilar i Hans hand, solar oss i Hans gemenskap.

David utropar i psalm 104 och i otaliga psalmer liknande; tillgivet, andäktigt, innerligt: Jag vill sjunga till Herrens ära så länge jag lever, lovsjunga min Gud så länge jag är till. Ingen kan missta sig på det fullständiga överlämnandet, gripenheten, den starka längtan av Guds beröring och närhet, storhet som David uttrycker i sina psalmer. Han är hängiven.

När känner du dig hängiven?

Författaren och min ungdomsrocksångare Patti Smith besökte centrumbiblioteket i Helsingfors här i veckan och signerade böcker. Jag var där och stod en timme i förtroligt samtal med en annan köande kvinna. Hon hade upptäckt Patti Smith som vuxen genom litteraturen. Jag visste inte ens att hon skrev. För mig var hon en av de legendariska rocksångarna. Jag lånade hennes bok Hängiven och blev överrumplad av författaren Patti Smith. Det tog tag i mig. Hon beskriver skrivandet – processen och det hängivna i det - men skriver också en liten självständig berättelse om hängivenhet och frihet. Det är svårt att föra den lilla boken tillbaka till biblioteket.

Tito Colliander skriver i sin självbiografiska bok Nära om de ortodoxa korstågen vid sjön Peipus i norra Estland som han deltog i när han bodde där några år med sin hustru Ina och dottern Maria. Här fördes han in i den religiösa världen, här öppnades han mer och mer för det outgrundliga, för det som inte kan beskrivas med ord. Han måste bara få vandra med och bära ikonerna, sjunga med sjungande, övergå från åskådare till deltagare. Här började han söka det språk som han fortfarande som gammal sökte, bönens språk. Här blev han intensivt medveten om sin längtan. Hängivenheten växte, öppnade upp för nya landskap i en värld som vi inte bemästrar.

Plötsligt känns all annan hängivenhet som en förbleknad glansbild. All hängivenhet som riktar sig mot det försvinnande. Bara hängivenheten mot det oändliga förblir, ristas in i min kropp och bevaras i evigheten. Uppåt, inåt vill jag styra min hängivenhet.

Jag sjunger om din storhet, Gud, min konung, nu och för evigt prisar jag ditt namn. (ps 145)