”Oberoende av vem som blir eller är president i vilket land som helst, så skiner solen idag. Galna gubbar kan jag inte göra något åt, men solen kan jag njuta av. Att få fortsätta med mina sysslor, det som är känt, vant och vanligt. Det är mycket värt. Carpe diem.”

Så skrev jag i en uppdatering på sociala medier förra veckan.

Det är lätt att känna oro och tappa modet om man börjar tänka för mycket på olika skeenden i världen; Vem som leder olika länder och på vilket sätt de gör det. Hur mitt sätt att leva lämnar avtryck på jorden. Hur framställning av olika saker vi behöver påverkar jordklotet. Hur många saker vi har som vi egentligen inte behöver. Hur många barn som inte kan leva i trygghet, mätta och torra. Hur många som inte har ett hem, o.s.v. i all oändlighet. Det är så stort att det kan bli övermäktigt.

Man kan förstå att mänskor mår dåligt. Man kan förstå att ungdomar mår dåligt. Media är experter på att om och om igen berätta om alla hemskheter i världen, den ena värre än den andra. Morgon, middag och kväll. När jag kör min tonåring till skolbussen på morgonen är det nyhetssändning på radion. Uppdaterad med de senaste nyheterna om kriser och katastrofen åker hon till skolan. Det är starten på dagen. Det anger tonen och den tonen ljuder i bakgrunden, även om andra uppgifter under dagen kräver uppmärksamhet och fokus. Det är nog inte bara min tonåring som får den starten på dagen. Med de uppdateringarna i bakgrunden åker jag själv och många med mig på jobb.

Ovan nämnda statusuppdatering skrev jag den valdag, när hela världen höll andan. När resultatet väl var klart, skulle saken analyseras ur alla tänkbara synvinklar. På alla kanaler, med alla experter som finns att tillgå. Dagarna i ända. Det är svårt värja sig mot spådomar om eventuella framtidsscenarier, ofta dystra sådana. De serveras oss vare sig vi vill det eller inte. De tränger in i våra kök och vardagsrum.

Hur kan man förändra sin vardag och minska flödet av nyheter som drar ner humöret? Du kan begränsa antalet nyhetssändningar eller stäng av radion och Tv:n helt. Ta bort notiser som pockar på din uppmärksamhet. Våga vara lite ”out” och inte helt uppdaterad. Lediga hemmadagar har jag aldrig på radion eller Tv:n. Om det händer något som jag behöver veta, så räknar jag med att jag nog få reda på det. Det betyder inte att jag nonchalerar kriser och katastrofer, det gör inte heller att de upphör, men det gör att jag inte blir så matt. Jag (och du) behöver lägga energi och tid på sådant vi kan påverka. Vi får fortsätta med våra sysslor, det som är känt, vant och vanligt, och påverka det vi kan, där vi kan. Göra våra sysslor noggrant, träget och med gott mod. Göra så gott vi kan, och veta att det är gott nog. Och framför allt, om du oroar dig och mår dåligt över världsläget eller din ”vanliga vardag” – prata med någon. Bär inte tankarna ensam.

Kyrkans diakoni skall hjälpa där nöden är som störst. Ibland handlar nöden om obetalda räkningar och mat på bordet. Ofta handlar det om att ge stöd i samtal om livet. Alla möter vi utmaningar av olika slag. Våga dela med dig av tankarna. I samtal med andra kan man reda ut sina tankar och bygga resiliens. Våga ta kontakt för samtal, vi finns till för det! ”Galna gubbar kan vi inte göra något åt, men solen kan vi njuta av”. Minns det!

Frågar jag en klass tonåringar om de vill lära sig sjunga psalmer i skolan, antar jag att ingen röstar för det. Vad angår sådant dem, undrar de. Därför ska man inte ställa frågan. De har delvis rätt: för tillfället talar inte kanske orden till dem så att de märker det, men senare i livet gör orden i psalmerna underverk.

”Blott en dag, ett ögonblick i sänder”. ”Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara”, ”Hela vägen går han med mig”, ”Jag lyfter ögat mot himmelen” – psalmord som för oss genom minnen, djupt in i inre rum. Verserna lyfter, inger hopp, talar om löften och dimensioner som bär oss nu och som bär oss in i en evighet. Vi som sjungit dem, vi som hört, stått där uppradade på morgonsamlingarna i skolan, suckat, tänkt på annat, men ändå snappat upp.

Som diakon har jag hållit många äldre i handen i livets slutskede och sjungit Lina Sandells psalmer och fått erfara hur lugn och tro landar i en människas kropp. Också dementa kommer upp till vårt medvetandes yta från sina dimmiga rum och tar tag i ord de sjungit för decennier sedan. Där inne i kroppen har psalmorden levt sitt stilla liv – de ord som lärts in i skolan på morgonsamlingar eller under musiklektionerna – de stiger nu upp till ytan, slår ut sina sångblad som en blomma sina kronblad: en människa som inte talar sjunger de gamla inlärda andliga sångerna och ler.

Det här kan vi inte kräva att de unga ska förstå. Därför behöver vuxna lära ut det ändå. Och i bästa fall – i den oroliga värld de unga växer upp i – kan de redan nu snappa upp ord som säger att de är älskade och värdefulla, att det finns en väg till himmelen, att det går en bro från tro till ro (psalm 581), att Guds löften inte sviker – fast de ser vuxna svika. Våra ungdomar är värda att få luta sig mot evighetens löften som ska bära dem också i nuet, de är värda att få höra att de inte behöver gå ensamma för det finns en som går med till vägs ände, de är värda att få höra det goda budskapet om Jesus Kristus – som Jesus ville att skulle berättas till alla människor på jorden.

Jag är så glad att få tacka dig, och gärna vill jag det göra. Jag vet det visst att du ser på mig och mina böner vill höra. Jag är en planta uti din gård, för evigheten uppdriven, jag var knappt till när i fadersvård åt dig jag redan blev given. (Psalm 492, Runeberg.)

Vi talar om saknaden, vi lyssnar, vi tröstar och deltar i sorgen. Så många och fina möten vi får vara med om samtidigt som vi vet att det bottnar i sorg.

Sorg är känslorna vi upplever när vi saknar någon som varit betydelsefull för oss. Alla relationer kan ta slut och när de gör det, uppstår ett tomrum, en saknad, kanske en förargelse, en ilska eller en lättnad. Vi kan vara ledsamma, sorgsna, nedstämda när vi sörjer och saknar. Om sorgen föregås av smärta och sjukdom kan det också finnas en viss lättnad bland känslorna. Alla känslor är tillåtna och viktiga.

Då vi har en relation till en annan människa delar vi tankar, känner känslor och spenderar tid, mera tid eller mindre tid, med varandra. En del relationer är långa och vi blir nästan som en del av varandra. Andra relationer är kortare men känslorna kan vara starka och relationen tät. Det vi upplever och minns är värt att helgas, värt att stanna upp vid.

Vår relation tar inte slut för att den som dött är borta, vi förblir alltid någons barn, någons älskade eller vän. Så länge vi minns någon finns han eller hon kvar, Livet övervinner döden, det som vi delat finns alltid kvar!

Vi närmar oss allhelgona. Då kommer döden närmare, eller riktigt nära för några av oss.

På lördagen är det parentation i kyrkor och kapell utöver vårt land. Namn räknas upp, ett efter ett och vi tänder ett ljus för vart och ett. Alla dessa människor har dött under året som gick från allhelgona till allhelgona.

När de tända ljusen brinner sitter vi kanske på vår bänk och tänker tillbaka på alla dem som stått oss nära under livets gång och som redan är döda. Somligas liv var korta. Andras långa. Någons död berörde oss mer än andras. Det finns död vi kanske ännu har svårt att acceptera. Sorgen är på hälft. Vi har frågor. Vi har kanske utropstecken. Vi har inte talat med någon om hur ont det gör eller vi har talat och talat och ännu lättar det inte.

Allhelgona är en tid då vi kollektivt möter döden. Vi är många som minns. Vi är många som lägger ner våra ljus på gravarna, rättar till ljung och granris, låter blicken vila på det ingraverade namnet. Vi har älskat. Därför sörjer och saknar vi.

Men det finns också annan sorg än den som döden orsakar: Livssorgen som författaren och journalisten Christa Mickelsson i sin nyaste bok ”Lilla förlustboken” för fram på olika sätt. Kanske väller de här obearbetade sorgerna stundvis över oss – och nu när de andra talar om sorg och det skrivs mer om sorg runt helgen – påminns vi om skilsmässan som ännu har djupa spår i vår själ, den tunga sjukdomen, ensamheten i att inte hittat en partner att dela livet med, arbetslösheten, drömmen som aldrig uppfylldes, väntesorgen – för en dag tar vården av min älskade slut.

Det är tid att sörja. Vi behöver också sådan tid. Och så skrattar vi igen. Det ena avlöser inte det andra som på en rak sträcka. Sorg och glädje går snarare parallellt eller leker kurragömma med varandra. Vi behöver bejaka bådadera.

Paulus talar om den tröst skrifterna kan ge. Jesaja skriver: ”Du arma som har blivit så hemsökt av stormar, utan att få någon tröst” – Gud ser oss. Jesaja fortsätter i ett senare kapitel: Jag vill giva honom och hans sörjande tröst. Kung David skriver i psaltarpsalm 23: I dödsskuggans dal är du med mig. Vi är ändå inte ensamma. Guds älskande ögon ser djupt in i vår smärta, och förmågan att sörja är människan given så att hon kan leva vidare och älska.