I söndags höll vår kaplan i finska församlingen sin avskedspredikan. Hon går i pension. Hon inledde med att nämna Paul Austers roman 4 3 2 1 där ett liv beskrivs på fyra sätt. Huvudpersonen A Ferguson föds 1947 och Auster bygger fyra olika liv med samma ingredienser, fyra parallella vägar där Ferguson växer upp i samma familj och omgivning i alla fyra berättelser. Små skillnader sätter i gång stora förändringar och alla historier får sin egen riktning.

I romanen har alltså huvudpersonen fyra liv. Vi har endast ett.

Vi kan fundera bakåt och reflektera över vissa vägval vi gjort och vi kan se att en del händelser eller människomöten får en stor betydelse för vårt fortsatta livs riktning. Det behöver inte vara stora saker, men det räcker för att vi kom in på en annan väg. Vi möter en bekants bekant på en fest, vi hjälper till med en väns flytt, vi stannar på klassen och plötsligt har vi fått nya vänner som för oss vidare på en annan väg än den skulle ha gjort utan den upplevelsen. Eller vi läser en bok som förändrar oss radikalt. Och dessutom är det mycket vi inte råder över i vårt liv: skolbyte, sjukdom, föräldrars skilsmässa, krig. Här gör vi inga yttre val. (Inom oss finns ändå alltid en frihet att välja attityd.)

Jag tänker på hur många hjälpande händer och lyssnande öron som fanns omkring mig när jag i 25-års åldern kom till tro. Utan dessa mänskor skulle livet ha tett sig mycket annorlunda. Och ännu mer tillbaka: hon som berättade om Jesus på universitet för mig just när jag funderade på livets stora frågor. Omvälvningen var stor. Och den bär ännu spår i mitt liv.

Jag har fått ett liv, långt eller kort. Det är bra att stanna upp emellan och fundera på vilken riktning mitt liv tagit. Gör jag det mitt inre säger att jag ska göra? Finns det val jag kan justera? Och de val jag inte mer kan rätta till om de varit dåliga så behöver jag kanske försona mig med. Det blev nu så och idag har jag livet att leva. Jag får ångra och lämna. Jag får glädjas och förundras. Jag får tro att allt ligger under Guds nåd – vad det än vara må. Kom till mig, säger Jesus och lovar oss evigt liv i Kristus Jesus.

Hur brukar du fira din födelsedag? Eller hur brukar den uppmärksammas av andra? Sjunger någon för dig på morgonen eller i telefonen? Får du vykort eller whats app-meddelanden? Är det en glädjens dag som du ser fram emot eller efteråt minns med värme, som bär dig en tid, tacksam över att ihågkommas, upplevt något oväntat, eller bekymrar du dig över att du blir äldre?

Det finns så många sätt och födelsedagar ser givetvis inte likadana ut från gång till gång. Men är födelsedagen viktig, din egen och andras?

Som liten väntade jag ivrigt på födelsedagen. Det var en glad dag. Jag spanade efter det rektangulära paketet som min mormors syster brukade ge: med två rader Fazers kinuski, ljusa och bruna i. Pappa brukade ha kaffepannsvärmaren av tyg (som man trär över kaffepannan så den hålls varm) på huvudet (av någon anledning) när familjen sjöng för mig på morgonen. Det var skoj och hörde till. Ibland var vårdagen så varm att jag provade promenera hem från folkskolan i södra Haga barfota över berget. Kände fotsulorna mot utemark igen efter instängdheten en hel vinter. Frihet, glädje. Förväntan.

Samma substantiv: glädje, frihet och förväntan kan jag använda för pingst: kyrkans födelsedag, den Helige Andes utgjutelse över de första lärjungarna. Hur förändrades inte Petrus när han fylldes med Helig Ande och stod framför folkmassorna och predikade en uppstånden Kristus och omvändelse. Anden kom de rädda lärjungarna till hjälp och Anden kommer också oss efterföljare idag till hjälp.

Frihet för att Guds Ande löser oss från synd, skam, rädslor, bundenhet. Glädje för att vi fylls med tankar och kraft som verkligen kommer från himmelen många gånger – be så ska ni få. Förväntan för att den som vandrar med Gud kan förvänta sig Guds ingripande i olika situationer. Kristus lämnade oss inte handfallna. Kristus lovade att Hjälparen, den Helige Ande ska falla över oss, fylla oss, vägleda oss. Gud kan göra så mycket gott och fantastiskt.

Vi har firat pingst. Kom helige Ande och rör vid din kristenhet, rör vid våra egna, våra grannar, vårt ledarskap i vårt land. Vi tackar dig Jesus för den Helige Ande. Fall över oss som ett vårregn.

Femte söndagen efter påsk, i kyrkohandboken, heter Hjärtats samtal med Gud

Vad är det som håller i hop mig när livet rasar omkring mig eller tar plötsliga vändningar som kullkastar min riktning och mina planer? Vad är det som kommer till mig när mitt inre ropar, kroppen skälver, trycket blir för hårt? Det är min tro. Trons sköld som står där nerborrad i mullen som skydd för de dagar då jag knappt har någon tro, eller jag hittar den inte i kaoset. Men jag gav mitt liv till Jesus och då lovade han mig att han inte skulle överge mig. Han ska bevara mig om jag bara vill själv och han ska dessutom be för mig. Och för dig.

Min tro behöver inte vara stark, men Guds gåva är trosskölden som skyddar då jag valt att vandra med Honom. Min tro är ett hopp om en ny himmel och en ny jord. Min tro är en inre förvissning om att Han finns och bär och att det inte är bottenlöst. Det finns en grund, Jesus Kristus.

Och bönen, samtalet med Gud. Vad är den? Vad gör den med dig, med mig?

Paulus skriver att vi ständigt ska be. Och det gör vi på olika sätt. Vår kropp kan vara en bön, ett enda utropstecken av smärta, nerhukad på knä med ansiktet mot jorden och inga ord, inga ord beskriver det som Gud förstår. Bönen kan vara glädjeskutt, stilla tacksamhet lutande sig mot en varm tallstam i solnedgången. Hjärtats samtal med Gud. Men till det behövs en tro på att någon lyssnar.

Då hjälper bibelläsningen mig. Den lugnar, den tröstar, den uppmuntrar. På något sätt fogar den också samman min själ som splittras av nyheter, information och lögner som öser över mig. Läsningen helar, filtrerar och inger mig hopp. Orden är inte döda, de ger liv och bildar en kommunikation. En motrörelse i denna hektiska tid. Samtalet med Gud ger mig ett perspektiv på tillvaron som gör att det är lättare att bemästra den här världen och den tid av krig och krigshot vi lever i. Jag tänker tillbaka på tidigare generationers kristna och avläser Guds trofasthet. Här finns stora armar och ett Gudshjärta som bultar för den lilla förvirrade människan.

Jag minns förgångna tider och tänker på allt du har gjort, jag begrundar vad din hand förmått. Jag sträcker mina händer mot dig, öppnar mig som törstig jord. (Ps.143:5-6)

Västra åstranden i Borgå är full av liv. Ett stycke ifrån mig improviserar en handfull unga män rapmusik till en oändlig loop. Längsmed stranden är filtar utspridda, och på dem sällskap som firar Valborg.

Intill mig kurar min son ihop sig under vår filt. Här i skuggan har det blivit kyligt. Över oss cirklar fiskmåsar, också de i vad som verkar vara en oändlig loop, medan de improviserar budskap till varandra i gälla skrik. Alla tycks ha trevligt.

”Det finns alltid mer att veta om de människor vi älskar än vi någonsin kan föreställa oss,” sa en farmor, som förlorat en son, och en generation senare ett barnbarn, i självmord. Hon fick frågan om varför hon tror att det hände. Hon svarade att hon inte har en blekblå aning. Man vill tro att man känner de människor man älskar, att man förmår läsa de som står en nära. Men det finns alltid mer att veta om människorna omkring oss än vi någonsin kan föreställa oss.

Jag hörde en rymdforskare säga att vi kan bevaka ungefär 4% av himlavalvet. Också världshaven är fortfarande till 95% outforskade, efter 150 år av forskning.

Jag ser omkring mig. Jag ser ett par hundra människor. Och intill mig den människa som jag kanske känner bäst av alla, som jag tycker mig känna bättre än jag känner mig själv. Men likväl vet jag att han, liksom alla andra, är ett vandrande universum som jag aldrig kommer att kunna utforska mer än till några enstaka procent.

Jag säger det med förundran och nyfikenhet, inte med uppgivenhet. Det finns en frihet och en tillit i att samtidigt kunna glädja sig över det man får dela, och acceptera att det bara är en del, bara några procent av en världsrymd.

Det är utmanande, när man upptäcker något, gör ett forskningsgenombrott eller lär känna någon, att inte tillåta sig att tro att man fördenskull vet och förstår allt, helheten.

Ibland räcker för all del 5% rätt långt. Om 5% till exempel är att en polis som också är riksdagsledamot hamnat i ett fyllebråk utanför en krog och där avfyrat ett vapen, räcker 5% för att bekymrad över vår demokrati och vårt samhälle.

Men med 5% till skulle jag kanske kunna sätta mig in i hur det är att dagen efter inse att hela fosterlandet snart vet vem man är på grund av det här. Jag kanske skulle kunna förstå att man efter den insikten kanske inte mår bra. Det finns alltid mer att veta om människorna omkring oss än vi någonsin kan föreställa oss. Kanske vi ändå måste ställa den mest relevanta forskningsfrågan av alla: ”Varför?” – även om vi kan tycka att de 5% vi vet berättar allt vi behöver veta.

En öppet ställd fråga har en ödmjuk i sig; den öppnar sig mot alla slags svar. Därför har en öppet ställd fråga också en djärvhet i sig.

Som forskare är uppgiften att försöka förstå, att söka samband och fördjupa perspektiven. Som medmänniska är uppgiften ungefär densamma. I en demokrati likaså, också i en folkkyrka. Vi är varandra givna, och måste sträva efter att förstå varandra. I själva verket är Jesus mer radikal än så: ”Du skall älska din nästa som dig själv.”

Jag gråter när min hund dör, jag gråter när min pappa dör och jag gråter när min klient dör som jag lärt känna under år som gått.

När jag var liten och stod i Minervaskolans festsal och man talade om något som jag borde vara ledsen över men inte kände något inför, brukade jag tänka på att vår bassethund Jolly dött och så såg jag passligt ledsen ut eller började gråta. (När jag inte ville gråta tänkte jag på Borgbacken).

Jag blir aldrig klok på döden. Unga dör, rycks bort eller pinas av långvarig smärtsam sjukdom. Gamla dör efter kanske 40 år liggande på anstalt mest omedvetna om tillvaron. Det händer att ett äkta pars gemensamma önskan om att få dö samtidigt uppfylls. Andra rivs isär obarmhärtigt tycker man – och fel person först: Hur ska den andra parten klara sig när den handlingskraftigare dog först? Spädbarn dör. Andra dör inte fast hur de försöker med droger eller misslyckade självmord. Hälsofanatiker dör i kancer och minnessjukdomar och rökande chokladätare lever länge och väl. Det finns ingen rimlig reson. Ingen kan tänka ut hur det ska gå med döden, ändå levererar den ena forskningen efter den andra tips om att kunna leva några månader mer, något år till.

Döden har mist sin udd, skriver Paulus. Döden är en vinst, säger samma man, för då möter vi Jesus.

I veckan stod jag och betraktade en människa som var på slutrakan av sitt liv. Jag tog mig tid att ta in henne i mitt medvetande. En vecka tidigare hade vi delat nattvard; ätit varsin halva av samma oblat och druckit några droppar vin. Händer som rörde. Kroppar som förstod. Vid det sista mötet var jag redan ensam. Så nära utan henne.

Jag har aldrig varit i krig och sett människor sprängas i bitar runt omkring mig - människor som jag just talat med eller delat korso med. Jag har aldrig sett ett barn dö. Men jag anar att det inte då finns ord.

I det svåraste eller mest underbara saknar orden betydelse. Då behövs närvarande kroppar.

Jesus har lovat vara med. Vi får ta det halmstrået. Döden på jorden är tom och kall. När kistan glider bort i krematoriekapellet och dörren sluts påminns jag alltid om slutgiltigheten. Ensamheten. För varje älskad människa lämnar ett tomrum efter sig. Vi får välja att tro att det finns en bättre tillvaro. Att vi möts igen. Ingen vet. Men tron är som en underjordisk bäck.