Luften kändes ljummen mot huden när jag vandrade där ute i minus fem grader. Underbart att vara lättare klädd och att inte frysa! Skulle en sydlänning förstå det här? Ljummen luft i minus fem grader. Och det är sant just nu. Men minus fem grader i början av hösten är så kallt att jag nästan paralyseras. Kläderna knastrar, håret är elektriskt, huden skriker att nej! Inga minusgrader.

Många gånger är det inte ordet eller händelsen som får mig upprymd eller som får mig ur gängorna. Det är startpunkten inom mig själv. Vad hör min trötta kropp? Vad planerar mitt pigga sinne? Klart att mycket faller inom vardagens lunk utan höjder eller dalar, men i brytningspunkterna mellan de stora temperaturskillnaderna kan omdömet svikta ordentligt. Objektivt ser det besynnerligt ut, men subjektivt är det ändå så det är och upplevs.

Nu finns en tröst för mig de mörka stunderna, de trötta, sorgsna perioderna: Jesus Kristus är densamme igår, idag och i morgon. Han står med utslagna armar och väntar på oss kantstötta människor som är leda på nyhetsrapporteringar, sorgebud, sjukdomar, försämrade levnadsvillkor, klagolåtar och orättvisor. Han står och strålar och inte bara pekar på ljuset utan är själva ljuset. I Hans närvaro, läsande Hans ord, bedjande, vilande, tackande kan jag på riktigt leva i ett hopp. Jesus säger att han är uppståndelsen och livet, att han är världens ljus, att han är vägen. Han är.

I livets alla förhållanden får jag söka mig till ljuset. Och det hjälper också med stearinljusen på borden. Stjärnan i fönstret eller adventsljusstakarna tar vi sällan bort förrän i slutet av februari då vi tycker att ljuset tagit kommandot. Ljuset Jesus hängs inte tillfälligt i fönstret eller bränns ut i ljusstaken på ett bord.

Guds ljus. Det kallar, det lyser i tunnelns slut, det genomskådar och det för till stilla vatten. I ljuset både syns och försvinner tingen i rätta proportioner. Tänk att få tillhöra Jesus och veta att när jag faller tar han emot, att mörkret inte bara är mörkt för ljuset har besegrat mörkret. Och när jag reser mig är han också där. Och han är där för dig.

Han räcker för hela världen.

Den som har läst Narniaböckerna av C.S. Lewis eller sett filmerna som gjorts grundade på dem, vet vad jag talar om när jag säger att när jag går ut ur mitt hus och in i Junghansparken i Grankulla stiger jag samtidigt ut ur garderoben och in i Narnias snörike. Lyktstolpen är där och lyser upp de tjocka lagren snö på var kvist och gren. Allt är inbäddat i det dunvita och vid rätt ögonblick hörs inga ljud, det är stilla och en intet ont anande människa kan inte föreställa sig Isdrottningens snara ankomst för att allt är så vackert. Den ensamme vandraren förstår inte hur nära bedrägeriet hon vandrar, helt uppslukad av skönheten. Och så går hon där och betraktar varje kvist och de dunlätta, kritvita lagren av ett språk som talar till djupet av hennes själ. Här mår hon bra.

Samma lilla skogsdunge ska om några månader svämma över av vitsippor och kvittrande fåglar som just nu har rest långt bort eller som tyst har burrat ihop sig i en trädklunga. Och här har vi för många år sedan traskat med våra hemmagjorda skyltar där vi skrivit: Bevara Junghansparken! Skyltar som tio år tidigare tjänade i första- majtåg med texten: Jesus lever. Och jag funderar hur åren går och vad jag nu skulle skriva på min skylt? Det skulle bli så många upprop och vädjanden att texten skulle bli oläsligt liten.

Jag vandrar några varv, rastlöst, för jag är medveten om att utanför mitt kvällsrike bland tystnadens snöbetyngda träd väntar en annan verklighet. Jag tänker att det nog är Narnias Lejon som är min enda räddning. Inte skönheten, inte klagovisorna, inte kunskapen, inte någonting annat i denna obeständiga värld. Som de sjuka tog tag i Jesus manteltofs får jag greppa Lejonets svans, be om rätt kurs ut ur skogen in i det nya året 2024. Och jag får lägga mina bördor och det gamla året vid Lejonets fot, bära fram mina önskningar, mitt hjärtas rop av nöd och tacksamhet inför det nya året hållande svansen, kanske lutande mig i det mjuka famntaget. Ett nytt år med Jesus, i medgång och i motgång. Tacksam att han lever!

Jag skriver några rader som julblogg med utgång från en av texterna i Helsingfors lutherska församlingars adventskalender. ”Genom taket kan man se stjärnan. I din spricka syns ditt ljus.” Det var det där med sprickan som fastnade. Kanske jag inte känner mig direkt sprucken, men oerhört matt och glanslös. Influensan tog de sista krafterna känns det som.

Julstämning har jag inte sett röken av, eller förresten – idag när jag fick vara med på sonens julfest kändes det juligt. Jag blev så rörd så måste nypa mig själv i händerna för att inte storgråta, lite diskreta tårar att torka bort går väl ännu an. De sjöng så fint och i de lite stapplande framförda rimmen om adventstid kom det viktigaste fram om ljus som lyser genom mörker, möda och rentav smärta.

Den stora butiksbeställningen med all julmat höll på att gå om intet. Jag går omkring och vaktar på de andra familjemedlemmarnas nysningar som ett trauma från pandemin. Jag suckar när jag tänker på all packning och timmar i bilen på väg till Helsingfors. Men innerst inne vet jag att det blir jul. Den största gåvan av alla får jag tro på att är sann även om det låter lite märkligt. Och kanske syns det lite ljus genom våra sprickor.

God jul till er alla!

Jag var på julkonsert och lyssnade till paret Höglund, Mikael Svarvar och den mäktiga kören Amigo Choral.

Att jag gråter under vissa sånger är inget som förvånar mig. Men att jag grät när man sjöng Somewhere från West Side Story överraskade mig där i bänkraden – om en plats som väntar på oss någonstans – då brakade någonting loss inom mig. Och det är ganska hemskt mitt på en fullsatt konsert. Min enda tröst var att alla är koncentrerade på musiken och inte på mitt hulkande.

Orden berörde något djupt inombords.

Min grannes man dog i måndags för en vecka sedan. Vi har varit med i bön i ett och ett halvt år varje dag och verkligen blivit en del av böneämnet, fått kärlek för någon vi inte kände. Så dog han och hon blev änka i endast fyrtioårsåldern. Sorgen ligger som en osynlig dimma mellan våra fönster. Jag är så van att när jag vaknar på natten se åt deras håll, märka att lampan brinner: han sover dåligt, har svårt att andas, ber för dem, somnar om. Eller suckar av lättnad över att lampan är släckt, de sover.

Att omorientera sig. Hitta sin plats när något tog slut. Hon måste ta tag i möbler som är verkliga för hans kropp är inte mera där. Hon öppnar klädskåpen och hans kläder är där. Hon undrar om diakonin kan ta dem.

Vi håller på att sälja vårt hus på annan ort. Ett Pippilångstrumpshus som jag stilla drömt om att ännu bo i när den hektiska arbetstiden i livet är över. Min man håller på och förbereder sig för att gå i pension. Plötsligt finns det inte en plats att återvända till. Framtiden gapar öppen. Jag kan inte längre gå här i hyreshuset och undra hur mina trasmattor jag vävt ska se ut där i vårt egna, gamla bo. Nu tänker jag endast på att det mesta förs till återvinningen. Var ska vår framtidsplats vara?

På arbetsplatsen känner jag mig mer och mer vilsen av all digitalisering som förändrat det jag älskade att göra så mycket så att det nu många gånger är med tunga steg jag tar min väska och går iväg till jobbet.

Men så stiger Sören Lillkung fram och sjunger O helga natt.

Och jag tänker på ett barn som föds. En plats som finns vid Hans närhet. En hand från himlen som leder, ett löfte, en framtid, ett land och ett folk – inte av denna värld. Och en mild ström av frid flyter in i min sorgsna, oroliga själ. Det känns inte mer övermäktigt att ordna för jul. Jag firar min Frälsares födelsedag och för Honom bär jag gärna fram det bästa. Tillkomme ditt rike.

Adventstid är en tid av förberedelse och väntan.

Vi är kanske inför julfirandet lite som Martha i Bibeln, systern som stökade och ordnade det fint för Jesus och hans efterföljare som besökte Marthas och Marias hem. Maria hade satt sig ner vid Jesu fötter för att lyssna.

Ibland förminskas Martha i de här andliga sammanhangen, men jag tror inte att Jesus ville förminska, för det passar inte in på honom som Guds son. Jag tänker att vi av texten och av hela Nya Testamentets budskap behöver ta till oss att det ena stöder det andra. Jakob frågar i sitt brev var vår tro är utan gärningar? För Abraham och Luther betonas starkast att vi blir frälsta av tro allenast. Och allt det här är ju sant. Det är en balansgång av att sitta vid det heliga och att låta sig ledas att tjäna andra människor med de pund, de talanger, gåvor vi fått. Men nåden är a och o.

Så har vi Elia i första konungabok som möter den fattiga änkan som bara har mjöl kvar för ett sista bröd för henne själv och för sonen. Då ber Elia henne ändå ge också honom av brödet, med löftet om att deras olja i kruset och mjöl i krukan inte ska sina under svältåren. Kvinnan bakar brödet och ger det åt Elia och mjölet i krukan tog inte slut och oljan i kruset tröt inte, alldeles som Herren sagt genom Elia. När vi delar med oss får vi.

Bibeln är fylld med de här härliga exemplen och budskapen som dels är motstridiga och dels så otroligt sanna. Sitt stilla och begrunda Guds ord, var aktiv. Ge bort, dig ska inget fattas. Som ordspråket ur Predikaren: sänd ditt bröd över vattnet, ty i tidens längd kommer det tillbaka.

Vi har tänt vårt första ljus och sjungit Hosianna. Hosianna betyder både hyllning och ett rop på hjälp. Här i den här spänningen får vi leva hela vårt kristna liv. Så får vi tända våra adventsljus och vara Martha när vi förbereder julfirandet med gåvor vi vill ge, tid vi vill dela med andra människor och vi får vara Maria och lyssna in vad julfirandet egentligen handlar om.