Här i veckan i församlingens bönegrupp delade en av deltagarna en sann historia om prästen Bo Göran Öhblom som i tiderna kallades att bli kyrkoherde i Kimito församling. Han trivdes så bra i Ekenäs att han inte ville lämna den omgivning han bodde och levde i. Men en natt hade han en dröm och i drömmen såg han Kristus med oproportionerligt långa armar. En tid senare besökte han Kimito kyrka för att igen diskutera kyrkoherdeskapet. När han kom in i kyrkan och såg altartavlan, målad av Elin Danielsson Gambogi 1897 med Jesus och de onaturligt långa armarna, sa han att ingen diskussion behövdes. Han tar tjänsten.

Jesu långa armar. Så långa att de kan omfamna en hel värld. Så svårt att förstå att armarna också kan omfamna dig och mig och hela tiden finnas tillhanda så att vi får vila i Guds stora famn. Det här är möjligt för att Jesus lämnade oss och i stället lät helig Ande komma till människorna, till oss. Armarna är osynliga, men inte desto mindre verkliga. I tro får vi ta till oss Guds löfte om evigt liv och försoning för våra skulder och i tro får vi omfamna budskapet att Han går med oss alla dagar till tidens ände.

Guds hand är inte för kort för att rädda.

Guds hand räcks till oss som lever och har räckts till dem som gått före oss, släktled efter släktled. Vi får begrunda, vi får bejaka eller förkasta, vi får sträcka ut vår hand och låta oss omfattas av det heliga och förunderliga. Nyss har vi kanske tänt våra ljus till minne av dem vi älskat som gått före och påmints om släktens gång, om livets skörhet och det korta uppehåll jordelivet ändå till sist och slut är.

Men löftet att få vara med Gud i evighet finns där som en bastrygghet och ger tröst i en värld som många gånger ter sig förvirrande eller skrämmande.

Jesus säger, eller ber i sitt avskedstal till lärjungarna: Fader, jag vill att de som du har gett mig skall vara med mig där jag är. Vi får vara. Vi får vila i en stor famn. Guds barn kan sitta i knä men ändå vara vuxna.

Jag låg i soffan och scrollade på telefonen, skummade igenom kommande konserter, vet inte hur jag, kanske via föreningen Karmels sidor kom över ett youtube-klipp från en synagoga i Sydafrika från den 9 oktober. Synagogan var fylld av män, kvinnor och barn som samlades för att bära fram böner för pantfångarna (som Hamas tagit) inför Gud. Jag deltog i min soffa. Bönen rörde sig som en utdragen gråt ur urminnes tider, en gråt som aldrig egentligen tystnat, utan flutit fram som en underjordisk flod för att gång på gång i historien stiga till ytan och översvämma synagogorna, hemmen, hemvisten för alla utspridda judar i världen.

Nelly Sachs dikter för oss också både bakåt och framåt i historien:

kvällssolen har du anammat i ditt blod/ som en smärta som söker den andra./ Lång är din skugga/ och det har blivit sent för dig,/ Israel!/ Så lång väg från välsignelsen/ längs eonen av tårar.

Så sitter jag på kökspallen och kokar gröt söndag morgon och läser Ylva Pereras berörande krönika när hon sitter på badrumsgolvet medan dottern badar och de lyssnar på palestinska dikter. I dikterna jag lyssnar till på badrumsgolvet går det inte att förneka att det är människor som talar, något som annars är så lätt att glömma nu. Och Perera avslutar med: dikterna blir en inbjudan till att se tillsammans med andra. Och på något sätt vara med i bön – vill jag tillägga. Liksom psalmerna i Psaltaren är en bönbok och psalmerna i psalmboken likväl kan bes som böner är dikterna de djupa orden, människans djuplodande och vidsträckta själssystem som når ut som svampmycel från människa till människa för att hjälpa oss att förbli medkännande människor, reflekterande, empatiska, hudlösa.

Ylva Eggehorn skriver i samlingsutgåvan ”Stränder in mot ljuset”:

Så slår grönska upp ur tunga mörka stenar: en hand sattes emot här/ en värme som kunde avlyssna/ de infrusna hjärtslagen.../ dova rop/ har vi alla hört/ i obevakade ögonblick

Davids ord ur psalm 143 får genljuda i en krigisk värld, ge oss hopp, ändå: Jag minns förgångna tider/ och tänker på allt du har gjort, jag begrundar vad din hand förmått. Jag sträcker mina händer mot dig, öppnar mig som törstig jord.

Medan jag skriver är flaggan mittemot mitt fönster på halvstång för att fredsmakaren Martti Ahtisaari just har dött. I vårt land behandlades han inte alltid väl – men ute i världen förstod man att uppskatta hans välvilja och kompetens.

Jag stannar upp. Stillsam, berörande musik hörs från området kring Kampen i Helsingfors centrum, i mörkret. Jag har just tänt ett ljus tillsammans med en iransk vän mittemot Israels ambassad. Det är tomt och tyst på Georgsgatan. Kanske hade jag väntat mig fler människor. Någon kom, någon gick. Jag tar några steg över Brunnsgatan, försöker hitta den som spelar sin stilla musik, (Är det Ave Maria?), ser ingen när jag lutar mig över räcket strax intill Kampens kapell, men den stilla musiken flyter fram, stiger uppåt, smeker lufthavet.

Önska Jerusalem frid. Be om välgång för Jerusalem.

Jag hade med mig två små israeliska flaggor av papper – ifall det skulle ha varit en demonstration för Israel på plats. Då hade jag viftat med mina flaggor.

Nu vilar ögonen på det blå korset på Finlands flagga. Jag lyfter blicken, jag längtar, jag hoppas på Fredsfursten Kristus Jesus som dog, för att människan helt enkelt inte kan skapa hållbar fred. Varken med sina släktingar, grannar, arbetskamrater eller nationer emellan.

Hoppet finns i Honom som uppstod och som bar vår synd i sin kropp och sträcker ut sin hand till oss. Väntar i sin kärlek på vårt gensvar. På hela världens gensvar.

Önska Jerusalem frid, det palestinska folket frid, välsigna, förbanna inte. Och Jesus säger: förlåt dem, de vet inte vad de gör: barnen, de vuxna, de vilseledda, de hatande, de rädda.

Kom till mig, säger Jesus, och jag ska ge dig frid. Shalom betyder både frid och fred. Det får vi ge varandra.

“Hopp förväxlas ofta med optimism, men de är olika saker.” Det skriver teologen Joel Halldorf i ett nyhetsbrev jag fick idag från Valv, en ideell förening som vill uppmuntra till andlig fördjupning, gemenskap och goda samtal.

Hopp är inte samma sak som optimism.

“Hopp är en inre känsla av tillförsikt och övertygelse om att framtiden kan bli bättre, även om det finns hinder eller utmaningar i nuvarande situation”, om man får tro chatbotten jag kastar frågan till. Samma bot tycker att hopp är samma sak som optimism.

Hopp är inte samma sak som optimism.

Joel Halldorf fortsätter: “Optimism är en glädjekalkyl: att överskatta sina odds. Hopp är tillförsikt oavsett framtidsutsikter. Man tror att resan kan sluta väl även om det nu ser dystert ut. Därför är tillit hoppets innersta väsen. Att hoppas är att inse att man inte själv sitter vid spakarna, men att man kan lita på den som styr.”

Min vän fick ett allvarligt sjukdomsbesked förra veckan. Hon måste finnas. Tillit är hoppets innersta väsen.

Därför hoppas jag. Därför tror jag.

Det är 60 år sedan Martin Luther King höll sitt berömda tal inför 250 000 vita och svarta demonstranter. Det var den 28 augusti 1963 och människor kom från nästan alla stater i unionen, dignitärer, berömdheter och vanliga människor som genom stora ekonomiska uppoffringar tog sig till Washington.

Det var en armé som saknade vapen men inte styrka. Det var en armé som ingen behövde inkallas till. Den omfattade vita och svarta och alla åldrar. Den hade anhängare från alla trosinriktningar, medlemmar ur alla samhällsgrupper, alla yrken, alla politiska partier, som förenades av ett enda ideal. Det var en stridande armé, men ingen kunde ta miste på att dess kraftfullaste vapen var kärleken. Ett viktigt inslag i marschen var att vita kyrkor deltog, skriver Luther King.

Självbiografin om Martin Luther King har legat på mitt bord en tid för att jag själv allt starkare börjat bära en dröm.

När Narges Mohammadi tilldelas Nobels fredspris 2023 för sin kamp för Irans kvinnor tackar mitt inre. Hon säger själv, fängslad, att hon aldrig kommer att sluta kämpa för att demokrati, frihet och jämlikhet ska bli verklighet, enligt New York Times.

Vilka är dina drömmar? Vilka är de krossade? Jag, du, många går över krossat glas där våra drömmar en gång var målade, vi trodde, vi hoppades och det blev inte.

Men vi behöver resa oss ur spillrorna, ge oss själva och livet en ny chans, någonting annat. Låta det spira, våga lita på, bida något nytt.

Profeten Jesaja tröstar: Han ger den trötte kraft, den svage får ny styrka. Unga män kan bli trötta och mattas, ynglingar snava och falla, men de som litar till Herren får ny kraft, de får vingar som örnar. Eller senare i Jesaja: Jag är Herren, din Gud, jag tar dig vid handen och säger till dig: Var inte rädd, jag hjälper dig.

Psalmisten skriver att han länge väntade på Herren, men: han böjde sig ner till mig och hörde mitt rop. Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur slam och dy. Han ställde mig på fast mark, mina steg gjorde han trygga.

Jag vill drömma, tro och hoppas också när jag lagt dagens tidning ifrån mig och stängt av tevenyheterna. Jag vill gräva där jag står. Jag vill ännu se Guds stora hand svepa över denna haltande, arga, vackra värld. Jag vill tro på ett kommande Fredsrike en dag. När Jesus själv ännu en gång ger mänskligheten sin chans. Jesus säger: Kom! Och den som törstar skall komma. Och den som vill skall fritt få dricka av livets vatten.