Det är den första juli och många har åkt på semester. Jag ser bilder från insjöar och hav, solnedgångar, frukost på bryggor. Om en dryg vecka är jag en av dem som firar sommarlov. Min syster har plockat de första blåbären och stundvis kommer den där övergripande oron över att jag inte hinner med, jag missar kanske hela sommaren och semestern och havet och skogen.

Men så stillar jag mig. Jag läser Guds ord som är en lampa på min stig, jag ser bilder på fyrtorn när jag sätter på datorn eller scrollar på telefonen. Jag förstår, jo jag hinner ifatt mig själv, det viktigaste. Jag griper tag i nuet, i min relation till Jesus. Han är min fyrbåk, han är min vägledning, han är Skaparen av min himmel och min jord som jag lever i och ska semestra i. Han ändrar sig inte, han går med mig. Det är här och nu, det är i all framtid.

Jag får kasta mitt ankare varje dag och veta att det håller för att det är fäst vid Jesus. Jag är med, jag kommer tids nog, jag kommer i den tid jag ska, både till semester och annat. Jag får ledas till gröna ängar, glittrande hav, åskväder och sol, jag får vandra i Mästarens spår. Hur skulle jag klara mig i vardagen eller på semestern utan min Jesus? Inte ens hela havet kan fylla det tomrum som skulle skrika inom mig om jag inte hade min Jesus som först fyller mig till brädden. Det är i Ordet, i Källan, i umgänget med Jesus jag egentligen tankar. Min semester kan föra mig närmare eller längre bort från Livet självt.

Jag ber:

Käre, Herre, Jesus, ta hand om mig. Led mig nära ditt hjärta. Och jag ber med psalmisten David ur psalm 51: Du som älskar ett uppriktigt hjärta, ge mig vishet i mitt innersta. Rena mig med isop från min synd, tvätta mig vit som snö. Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta, ge mig ett nytt och stadigt sinne. Driv inte bort mig från din närhet, ta inte ifrån mig din helige Ande. Låt mig åter glädjas över att du räddar, håll mig uppe, ge mig ett villigt sinne.

Det har antagligen skrivits mer om fenomenet ”trad wives” i den finländska pressen än vad det mer marginella fenomenet kanske skulle förtjäna om man tänker på läget i Finland. Varför skriver jag då ännu mer om saken? För att ämnet provocerar mig och jag vill diskutera hur människor tänker. För att jag tror unga kvinnor inte alltid förstår vikten av vad andra kvinnor gjort genom historien för jämställdheten. Influencers i USA som gör reklam för sin livvstil där de ägnar sina liv åt att skapa ett behagligt hem åt sin man kommer knappast ändå att föra finländska kvinnor tillbaka till 1950-talet. Som många påpekat är dessa influencers mer sällan på riktigt beroende av sin mans pengar, då de har sin karriär som influencer och kanske får pengar av diverse rörelser som gärna skulle se en tillbakagång till mer ”traditionella värden”.

I trad wives-boomen på nätet finns det också kopplingar till högerextremistiska rörelser som använder fenomenet för att framstå som mer normala. Deras ideologi framhäver kvinnans roll som mor till många vita barn, där kvinnan likt icke-vita är underställda den vita mannen. Här är inte steget långt till kvinnofientlighet. Det här är endast en observation, men efter att jag sett på några trad wives-videor för att försöka förstå vad detta handlar om, ploppade det upp direkt sexistiska videon och mem i mitt flöde. Sådant jag inte alls sett förut i min bubbla.

Jag är ingen historiker, men de hemmafruar som porträtteras i olika serier och böcker i västvärlden är ändå ett marginellt fenomen bland medel- och överklassen i USA och Europa om vi tänker på hela världen. Efter kriget ville männen ha ”sina jobb tillbaka” och hos de rikare fanns det tydligen möjlighet att klara sig på en lön. För att vara krass – kvinnor som varmt talar om den traditionella frurollen kanske borde ta och besöka t ex Tanzania eller Nepal för att ta del av den hard-core traditionella hustrurollen – att föda och uppfostra en massa barn, att jobba livet ur sig på fälten och sköta ett hushåll utan el.

Numera är det få i medelklassen som klarar sig på en lön, i alla fall måste man prioritera vad man konsumerar, vilket i sig förstås kan vara väldigt bra. Enligt forskarprofessor Anna Rotkirch är trenderna i samhället att allt fler unga inte vill ha barn och att vuxna upplever vi jobbar för mycket, vilket också försvårar parförhållandet. Jag kan helt och hållet förstå lockelsen i att jobba hemma och slippa ekorrhjulet, även utan glansbilden av syltkokande i nätta klänningar. Eller egentligen kanske lockelsen i att som kvinna slippa det ena jobbet. Fortsättningsvis är det kvinnan som gör det mesta av hushållsarbetet och barnskötseln, även om det har blivit mycket bättre i min generation.

En del kristna vill leva enligt bibelord om att mannen är familjens överhuvud liksom Kristus är församlingens överhuvud. Problemet är närmast att inte alla män beter sig som Jesus. Andra bibelställen talar om att underordna sig varandra. Här tänker jag att det som med så många andra frågor mycket handlar om vilka bibelställen man vill lyfta fram. Förutom bibelsynvinkeln i en del kristnas tolkning, finns det inget som pekar på att mannen skulle vara bättre på att fatta beslut eller ha hand om ekonomin. Skillnader mellan individer är större än skillnader mellan könen. Då har jag funderat en del på vad sekulära människor har för orsak till att vilja ha traditionella könsroller eller vilja att mannen bestämmer det mesta i ett förhållande? Att det alltid har varit så och alltid ska förbli så? Att ingen vill ge ifrån sig makt och pengar om man inte måste?

För mig känns det som att de smala traditionella könsrollerna lätt kan bli ganska tunga för båda. Det finns en risk att mannen måste jobba mycket hårt för inkomsten och hustrun som jobbar hemma kan lätt känna sig ganska ensam. Klart att alla ska leva sitt liv enligt det som är rätt för dem. Att vara en ”home-maker” utan att ha barn att sköta i dagens samhälle med elektriska apparater tycker jag ändå är ett slöseri med kvinnoresurser. Vem som sköter barnen hemma och hur länge tänker jag nog är varje familjs beslut. Det finns ändå forskning på att föräldrar som båda tar hand om barnen när de är små lättare förstår varandras vardag och får en bättre relation till barnet. Olika sysslor i hemmet delas väl bäst enligt vad parterna är bra på, inte enligt kön.

Det är viktigt att ha ett yrke, ett sätt att förtjäna sitt levebröd på oberoende av könsroller. Alla kvinnor borde ha egna pengar att förfoga över, ifall det skulle uppkomma behov av att leva ensam (tex efter skilsmässa eller makens död) eller för pensionärsliv. Om man hårddrar att kvinnan ska underordna sig mannen och inte ha ett yrkesliv skulle det vara omöjligt att ha ett nordiskt välfärdssamhälle. Det finns en tydlig koppling mellan demokratiska, rika länder och jämlikhet mellan könen. Individer får ju ordna sina liv som de vill, men på samhällsnivå måste vi låta bli att sila mygg men svälja kameler. (Jag måste googla uttrycket för att se till att jag använde det rätt – tänk vad bra internet ändå också kan vara!)

Här i dagarna när bland annat teater Universum flyttade ut ur Betania i Rödbergen i Helsingfors erbjöds min svåger en av de mindre kyrkbänkarna som funnits med i utrymmena sedan huset fungerade som kyrka. Han tackade ja och den placerades ute i Sibbo skärgård på vår sommarstugetomt. Jag såg den vid stigen ner till båtstranden och blev förbluffad. En kyrkbänk! Vi måste ju fira gudstjänst här i morgon, söndag, var min första tanke när jag satt på bänken, snett bakom en segsliten, knotig tall och tittade ut över havet medan en tärna dök efter fisk. Friluftsgudstjänst.

Söndag förmiddag satt min man, Kjell och jag på kyrkbänken och bläddrade i psalmboken och sjöng: ”Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem...” Kjell talade en stund om Guds trofasthet, det enda som håller när allt annat i livet kan brista, försvinna, förloras. Vi bad för grannar, släkt och beslutsfattare, för ungdomar som behöver Jesus, för sjuka kroppar. Sydvästvinden glittrade, måsskriet stämde in. Små myror vandrade målmedvetet fram bärande på torra barr. Vi sjöng ”Det enda som bär när allting annat vacklar, det är Guds nåd och Guds barmhärtighet...” Vi sjöng: ”Vi vill den frihet där vi är oss själva, den frihet vi kan göra något av, som ej är tomhet men en rymd för drömmar, en jord där träd och blommor kan slå rot.” Och vi kunde ha sjungit: ”Det finns en plats i en kyrkbänk, som är bara bara min.” Vi kan fortsätta sjunga: ”Det finns en plats i Guds paradis, som är bara bara min. I kören av änglar som sjunger hans pris skall jag stämma in.”

Lovsången ljöd på gräsmattan och den lilla terrassen. Folk med olika nationalitet, de flesta unga vuxna, sjöng till Gud på engelska. En kvinna stod litet på sidan om och spelade violin i takt med bandets lovprisning. Han som skulle döpas den kvällen bland nyutslagna näckrosor och knoppar i en liten sjö (Särkilampi) i Lojo dit vi slingrat oss fram med bil, berättade kort om hur han landat i sin tro på Jesus. Medan han berättade om sitt brustna liv, om hur Jesus lät saker krascha för att han skulle komma ut ur sitt mörka liv – reste sig två regnbågar över himlen. En ljudlig förundran, en susning gick genom folkhopen. Regnbågarna vilade som ett dubbellöfte om ett nytt liv, ett nytt förbund över denna människas liv.

En allé av unga människor bildades från terrassen över gräsmattan ner till strand och brygga och mellan upplyfta händer och mobiltelefoner promenerade fyra vitklädda män barfota och målmedvetet ner i sjön medan folkskaran sjöng på engelska och svenska och finska ”Jag har beslutat att följa Jesus, jag har beslutat att följa Jesus, jag har beslutat att följa Jesus och aldrig mer tillbaka gå.” Två föredetta missbrukare och pastorn stod runt den unge mannen som just vittnat om sin tro och i Faderns, Sonens och den helige Andes namn sänktes han ner i vattnet av de tre vännerna medan kvällssolen vilade med Guds frid över platsen. Upp ur vattnet reste sig en ny skapelse i Kristus Jesus och vattnet stänkte kring de fyra vitklädda männen som i ett glädjerus, guldskimrande droppar, pärlemor glittrade när de hävde upp vattenmassorna i luften. En tavla ur Edelfeldt, sa många om bilden efteråt.

Johannes Döparen banade väg för Jesus. Han predikade omvändelsens dop. Finns det något vackrare än när en människa vänder sig från mörker till ljus? När söndrighet helas i Guds kärlek och trofasthet, när människor som svikit och lurat börjar jobba för det goda, när droger byts ut till lovsång, när hand håller hand och liv ger liv?

Förunderlig är Guds nåd. Amazing Grace, how sweet the sound. He saved a wretch like me.

Jag är nog ingen vidare pedagog. En sen kväll var jag och min son på väg hem och tog vägen förbi gravgården. Han tog tag i min hand och sa att han tycker gravgårdar är otäcka. ”Varför det?” undrade jag nyfiket. ”Där är ju bara döda människor. Det är väl ingenting farligt med döda människor. Det är när människor lever som de kan vara farliga.”

En flicka förlorade sitt liv förra veckoslutet i en överfallsvåldtäkt i Valkeakoski. Hon var femton och han var aderton. Polisen är förtegen och häktningsförhandlingarna sker bakom lyckta dörrar.

Det får inte vara sant. Så otrygg får världen inte vara. Man söker svar, vilket som helst, som är något annat än fel plats, fel tid. Konspirationsteorier kommer till när svaren inte räcker till.

Polisen tillbakavisade den ena efter den andra hypotesen. Att det förmodligen var en fyllefest där något gick fruktansvärt fel. Att de två var ett par, att det kanske handlade om ett samtycke som övergick i ett misstycke och sen våld, kanske svartsjuka.

Men vad polisen erfar tycks det som om offret och gärningspersonen inte kände varandra. Nåmen då var det kanske en invandrare. Jaså inte? Men kanske en finländare med utländskt påbrå?

Kan man inte förstå och förklara, är man utlämnad åt det mest skrämmande av allt – att fruktansvärda saker kan hända vem som helst, var som helst och när som helst. I mötet med den rädslan och ångesten kan vilken som helst förklaring bli en trygghet. Och i den fartblindheten sker misstag.

UN Women Suomi gjorde ett inslag i sociala medier, som sa att om flickan i Valkeakoski hade mött en björn i skogen hade hon antagligen levt idag. Intill den texten ett citat av Margaret Atwood: ”Män är rädda för att kvinnor ska skratta åt dem. Kvinnor är rädda för att män ska döda dem.”

Statistiskt sett är det inte fel. En björn lär ha dödat en människa i Ruoholahti 1998, men det var det första dokumenterade fallet på 100 år. Trots att björnen är vårt största rovdjur är det ett skyggt djur som drar sig undan människor.

Men att med den här tragedin som hävstång skapa, underhålla eller förstärka en föreställning om att män som kategori är farliga för kvinnor och flickor – farligare än vårt största rovdjur – är destruktivt.

Rädsla skapar avstånd mellan människor. Rädsla gör det svårare för oss att möta varandra, höra varandra och förstå varandra. Rädsla får oss att tystna, gå runt, sänka blicken.

I de allra flesta möten finns det inte anledning till det. I de allra flesta fall har vi mer att förlora på att gå undan än att gå till mötes.

Så även när något fruktansvärt har hänt, som i Valkeakoski, tänker jag att det är vår utmaning som människor och som samhälle att inte låta rädslan få grepp om oss.

Skriver vi under slutsatsen att män är farliga, med referens till Valkeakoski, gör vi indirekt 49% av landets befolkning medskyldiga. Medskyldiga på grund av sitt kön – en medfödd egenskap. Diskriminering, med andra ord. Går vi med på det är vi inte med och bygger ett tryggt samhälle. Vi blir skyldiga till en annan oförrätt.

”Rädslans motsats är inte att vara orädd, utan kärlek,” sa min vän Anders Lindström i ett helt annat sammanhang. Kärlek fördriver rädslan, enligt Bibeln.

Varje gärningsperson är en unik sammansättning av många omständigheter, många olyckliga, kan jag tro. Hur gärna vi än skulle vilja är det inte möjligt att förklara en tragedi på något enkelt sätt. Förståelse är ett hantverk. Det finns inga genvägar, inga enkla svar.

Det bästa vi som samhälle och gemenskap kan göra, nu som med alla tragedier, är att bära den tillsammans. Att möta varandra i den. Att inte låta rädslan få övertaget så att vi vänder oss mot varandra. Att i stället för att vända oss bort från varandra, vända oss till varandra.