Diakoniarbetarna behövs för att hjälpa dem som faller genom samhällets skyddsnät. I oss finns en otrolig källa av kunskap. Den är vårdande, social, själavårdande och till en del liturgisk. Det som vi inte vet, tar vi reda på. Vi finns till där nöden är tyst och dold. Det finns en nöd och oro bland invandrare i Finland. Den är ständig. Men ändå förundras jag varje gång över många invandrares tappra och positiva attityd. Attityden, tron och bönen spelar en viktig roll i deras orkande. Det ger dem uthållighet att kämpa och att varje dag försöka. Om och om igen. Det inspirerar mig otroligt mycket!

Regeringen har infört ett antal förändringar och förslag som påverkar invandrares rättigheter och möjligheter. En förändring är strängare regler när det gäller uppehållstillstånd och integration. Många invandrare, särskilt med B-tillstånd, upplever osäkerhet angående sin framtid i Finland. De känner en ständig oro för om deras ansökan om förnyat uppehållstillstånd kommer att godkännas, och om de kommer att få möjlighet att stanna längre i landet eller få permanent uppehållstillstånd. Många gånger är situationen väldigt svår och risken är stor att ansökan inte godkänns. För invandrare kan det vara svårt att få jobb, särskilt om de inte har goda språkkunskaper eller kvalifikationer som är erkända i Finland. Oftast vill de verkligen jobba och skulle gärna ta emot nästan vilket jobb som helst.

Den senaste tiden har jag hjälpt flera att ansöka om förnyat uppehållstillstånd. Det är ett arbete som kräver tid, koncentration och noggrannhet. Migrationsverkets hemsidor kan vara en djungel. Att hitta den rätta blanketten är svårt eftersom situationer är så olika. Det behövs bilagor, bevis och kopior. Det känns som en stor ära att få hjälpa med en så viktig sak. Samtidigt är det även känslofyllt och en aning skrämmande. Har jag förstått allt rätt, är det något jag missat funderar jag ofta. Framtidens osäkerhet tynger den som ansöker och frågan “tänk om” ställs ofta. Hittills har ansökningarna godkänts. Det har varit en så stor lättnad och en glädje.

Samtalen med personerna blir oftast djupa och själavårdande medan vi jobbar med ansökningarna. Ibland föds en religionsdialog och i bästa fall lär vi av varandra hur vi ser på tro och vår andlighet. När livserfarenheter och tankar möter varandra kan man få ett nytt perspektiv på livet. Genom att bemöta andra ökar vi förståelsen. Om vi förstår den andras sätt att tänka, så har vi lättare att acceptera varandra.

Så här i Runebergsdagens eftersvall kom jag att tänka på en av hans många psalmtexter, Jag lyfter ögat mot himmelen. Den har två melodier, i vår psalmbok finns den med musik av Rudolf Lagi från 1867, medan det är Oskar Lindbergs melodi som sjungs i Sverige. Jag är uppvuxen med den första av dem, den melodin sitter i ryggmärgen, men när jag här om året första gången hörde den andra psalmversionen från 1917 med Helen Sjöholm och symfoniorkester blev jag helt betagen!

Den koralaktiga melodin svingar sig uttrycksfullt både uppåt och neråt i en ganska aktiv rörelse. Melodin går i moll, men jag uppfattar den ändå inte som sorgsen. Melodin i kombination med texten ger mig en känsla av trosvisshet och trygghet, av tacksamhet som är både allvarsam och glädjefylld.

Det finns psalmer som sjungs i glädje och det finns psalmer som viskar tröst när själen känns tung. Jag lyfter ögat mot himmelen platsar budskapsmässigt i många olika situationer, så är den både här hos oss och i Sverige mycket omtyckt och ofta sjungen i varierande sammanhang.

Runebergs ord andas tillit, en tro som inte förnekar svårigheter men som vågar vila i förvissning om att vi inte är ensamma. Hans rader ger röst åt både sorg och hopp, jag påminns om att jag inte själv behöver bära allt.

I en tid där vi ofta förväntas vara självförsörjande i både lycka och styrka kan Jag lyfter ögat mot himmelen bli en påminnelse om att det är okej att lyfta blicken och söka hjälp. Om jag befinner mig på bergets topp i gnistrande glädje eller famlande i mörker bär psalmen ett tidlöst budskap i sina verbala och musikaliska fraser: jag är inte ensam.

I den svenska psalmboken tycks det finnas bara fyra verser, den fjärde versen i vår psalmbok finns av någon anledning inte där. Just den versen bjuder på ett av mina många favoritställen i texten: "Jag är en planta uti din gård, för evigheten uppdriven(...)". Den poetiskt uttryckta tanken får det att svindla inom mig, jag blir för en stund lättare i mina steg och lite friare från mänskligt navelskåderi.

Jag har svårt att formulera vad de orden väcker inom mig. Kanske det inte är nödvändigt. Jag bara anar något större än just jag och just nu, jag anar en doft av evigheten och uppfylls av både längtan och iver att ta mig vidare i den riktningen.

Varsågod, här är alla Runebergs verser i psalmen Jag lyfter ögat mot himmelen:

1.
Jag lyfter ögat mot himmelen
och knäpper hop mina händer.
Till dig, o Gud, som är barnens vän,
min håg och tanke jag vänder.

2.
Jag är så glad att få tacka dig,
och gärna vill jag det göra.
Jag vet det visst att du ser på mig
och mina böner vill höra.

3.
Tack för allt gott du mig ständigt ger
att känna, älska och äga!
Tack, gode Fader, för mycket mer
än jag kan tänka och säga.

4.
Jag är en planta uti din gård,
för evigheten uppdriven,
jag var knappt till när i fadersvård
åt dig jag redan blev given.

5.
Så håll du över mig än din hand,
min Fader god utan like,
och låt mig växa för livets land
som är ditt himmelska rike.

För något år sedan skrev jag en overklig text i Andetagsbloggen: Jag lyftes ur mina och andras problem upp i atmosfären och svävade där tills jag hörde vacker körsång och landade i en blandad kör av mänskor från samtliga länder och fåglar av alla arter. Dirigent var Jesus och han strålade av glädje.

Efteråt har jag funderat på hur jag skulle möta problem, och Livet självt, utan att ha Himmelen som mål.

Jag minns tider i min ungdom innan jag kom till tro på Jesus då marken ställvis kunde vara som gungfly. Vad händer efter döden? Det stora svarta hålet som slukar. Ångestens händer runt hals och strupe glömmer jag inte fast det gått nästan fyrtio år sedan dess.

Den nationella insamlingen Gemensamt Ansvar har alltid sin årliga start den första söndagen i februari. I år vill man med insamlingen stöda ungdomars drömmar. Det är viktigt att drömma och ungdomar kan drömma stort om de inte desillusioneras av världsläget eller av en vuxen som inte förstår att svälja sina besvikelser och dölja sin bitterhet över ouppfyllda drömmar.

Vi kan inte leva utan drömmar. Ett folk, står det i Skriften, går under utan visioner. I profeten Joels bok står det att: Det skall komma en tid då jag utgjuter min ande över alla. Era söner och döttrar skall profetera, era gamla män ska ha drömmar, era unga män se syner.

Gud har genom hela frälsningshistorien talat genom drömmar och uppenbarelser. Det kan han och det gör han igen.

Både unga och gamla ska få drömma. Vi vuxna får bära också de ungas drömmar och slänga ut dem i livet, lyfta upp dem igen med uppmuntrande ord då de faller, med en tro på att det goda alltid vinner förr eller senare. Vi får också som äldre nära drömmar, låta Guds ande röra våra hjärtan. Vi kan med Gud drömma stort också som medelålders och pensionärer. Vi få dela våra drömmar. Kanske någon annan när samma dröm? Kanske ska drömmarna sammanflätas? I en bön till Herren beds det om att utvidga mitt område, dra ut tältpålarna. Bedjaren vill drömma stort, vill se Gud handla. Och Gud handlar genom oss mänskor. Hans gärningar kan vara stora fast vi är små.

Rätt så ofta händer det så att medmänniskan som kommit att träffa mig på grund av ekonomiska problem har något ännu tyngre som hen bär på sina axlar. Exempelvis en som jag redan träffat några gånger och som vågade berätta något som hen hade gömt djupt in i sin själ. Hen frågade om jag kunde hjälpa till med att komma ut ur en våldsam parrelation.

Jag tror på dig. Jag lyssnar. Jag hjälper dig.

Jag svarade: Jag tror på dig. Jag lyssnar. Jag hjälper dig. Och hen berättade allt. Första gången i sitt liv.

Vi gjorde tillsammans ett trygghetsplan där vi skrev namnen och numren på de människor och de myndigheter som hen kände att hen kunde lita på. Vi planerade innehållet för en väska där det fanns allt det som hen behöver när hen söker sig till skyddshemmet genast när hens partner inte är hemma. Vi kontaktade skyddshemmet och jag tackade Gud, att det fanns plats i det närmaste för det är inte en självklarhet.

THL statistiken nämligen visar att under år 2023 var det 5400 klienter i olika skyddshemmen i Finland och samma år hänvisades klienter 1300 gånger vidare från närmaste till ett annat skyddshem. Så många gånger var det fullt i det närmaste skyddshemmet.

Men man blir inte utan stöd. Bara man tar första steget, nämligen berättar om våldet till någon som man litar på och ringer till skyddshemmet. Om det känns svårt att kontakta skyddshemmet, kan man alltid ringa diakoner i församlingen. Vi hjälper dig hela vägen så att du inte behöver bära tyngden ensam.

Vem som helst kan drabbas av våld i närrelationer.

Vem som helst kan drabbas av våld i närrelationer, oberoende av ens yrke, kön, sexuell läggning, ekonomisk situation eller position i samhället. Detta gäller även allt det våld som sker bakom stängda dörrar, och också andligt våld. Skyddshemmen hjälper till.

Den medmänniska som jag mötte, for packa sin väska med sin vän och efter det hjälpte vännen att hitta vägen till skyddshemmet.

Jag knäppte mina händer och tackade Gud för ledningen. Hela vägen under mottagningen hade jag känt att jag inte är ensam där med min medmänniska. Jesus var där med oss och jag kunde lita på att han bär situationen och oss.

Hela vägen. Alltid.

För tio dagar sedan hade Klaus Härös film Aldrig ensam premiär. Filmen handlar om de åtta judar Finland sände iväg till Tyskland för att föras vidare till koncentrationsläger. På minnescentret Yad Vashem i Jerusalem finns pelare där det står hur många judar vart land utvisat. Det är länge sedan jag besökt platsen så minnesbilden är suddig. Vi gick från svagt belysta rum till andra dunkla rum och vi hörde namn läsas upp på alla som omkommit. Ljudet av de här namnen som lästes upp ristades in i mig.

Idag, den 27 januari, ihågkoms Förintelsen. Det är dagen som FN efter kriget bestämt att ska vara minnesdagen för Förintelsen. När mina barn gick i skola delades en bok ut i många finlandssvenska skolor som heter ”Detta bör vi minnas”. Bokhäftet berättade om koncentrationslägren. När min yngsta son var två år besökte min familj Auschwitz. Vi promenerade in och ut i barackerna från kriget som stod kvar medan någon alltid stod utanför med två-åringen som glatt lekte på grusgången utanför och jag tänkte att här har många gått sin död till mötes, mycket blod har utspillts och min son får leka utanför dessa vidriga byggnader oskadad, intet ont anande och fri. Solen sken över hans ljusa hår och hans runda barnakinder var sammetslena.

Poeten Nelly Sachs skriver i diktsamlingen I dödens boningar:

O dödens boningar, inbjudande förberedda för husets värd, som förr var gäst-

O ni fingrar, ingångströskeln lade ni som en kniv mellan liv och död-

O ni skorstenar,

O ni fingrar,

O Israels kropp i rök genom luften!

När min familj och jag stod vid Birkenau och såg utöver slätten och barackerna tornade mörklila åskmoln upp sig vid horisonten och kom närmare och närmare. Våra fingrar höll i det rutade järnstaketet. Historien kom närmare och närmare.

Första gången jag såg en av konstnären Gunter Demnigs snubbelstenar var i Berlin. Nu finns det varsin snubbelsten för våra utvisade judar. Familjen Kollman är huvudpersoner i Härös film och deras minnesplaketter finns i Munksnäs på allén.

Jesus citerar Skriften: Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta. Den som faller på den blir sönderslagen, och den som stenen faller på blir krossad. (Matt. 21:42-44) I en annan översättning står det: den som snubblar...

I Psaltaren står det: Han nämner dem alla vid namn. Han nämner oss alla vid namn.