Det finns något både vemodigt och förväntansfullt över årsskiftet. Det gör mig lite filosofisk och får mig att tänka på livets mening, varför vi finns till och vad vår uppgift egentligen är här på jorden. Jag tänker på alla de människor jag mött i mitt arbete och under året som gick. Varje samtal, varje hållen hand och varje delad tår har burit spår av Guds närvaro.

Jag bär på en glädje och tacksamhet över möjligheten att jag som diakon och medvandrare fått vara med och göra skillnad för någon och samtidigt bär jag på en frustration över att inte alltid räcka till. Jag vet att jag inte är ensam om de känslorna, varken som diakoniarbetare, kyrkans medarbetare eller som medmänniska.

Jag tror att det är viktigt för oss att ibland stanna upp och se tillbaka. Inte stanna kvar och gräma oss över vad vi inte åstadkommit, utan mer för att reflektera över vilka erfarenheter och lärdomar vi samlat på oss. Just nu passar det bra att se tillbaka på året som gick. Varje möte, varje människa jag träffat har lärt mig någonting.

Att få vara medvandrare är något av det finaste som finns. Att få gå en bit tillsammans då en medmänniskas krafter tryter, att få dela någons börda genom att lyssna eller att få glädjas tillsammans över att bekymmer eller problem löst sig på ett bra sätt. Att möta människor i nöd ger också perspektiv på de egna bekymren och problemen. Det betyder ändå inte att vi skall glömma bort oss själva.

Det händer mig väldigt lätt att jag glömmer bort att jag inte behöver handla, agera och och prestera en massa av egen kraft. Plötsligt står jag där rätt sönderstressad och trött och undrar varför det blev så tungt och med den känslan kommer ofta också tvivlet. Jag tror att många känner igen sig här. Men hur gick det egentligen så? Hur kommer det sig att jag igen glömde bort varifrån kraften kommer? Antagligen för att jag bara är en vanlig människa.

Jag behöver ofta bli påmind om att Gud vandrar med mig, att han bär, beskyddar och älskar mig. Jag vill leva och vara buren av den kraften under det nya året. Känna glädje och tacksamhet över de små undren i vardagen. Genom bönen får vi om och om igen säga JA till vår kallelse som medvandrare och hålla oss nära den största kraftkällan av alla.

Liveta Gud, du fick ett ja från Maria,
ett ja till din vilja, ett ja till att bli bärare av ditt liv i sig.
Få mig också att säga ja när du kallar mig,
när din närvaro behöver mig, min röst, min hand, mitt hjärta.
Få mig att säga ja, trots rädslans nej,
trots bekvämlighetens nej, trots fördomarnas nej.
Få mig att säga ja för min egen skull,
för den utsatta världens skull,
för ditt rikes skull. Amen.
(Bön med ord av Per Harling)

Min väninna gav min familj en bukett vita rosor före nyår. Hon sa att den vita färgen är som det vita, oskrivna papperet. Ett nytt år, ett tomt blad. Och så är det med nåden också.

Var morgon är Guds nåd ny.

Vad allt har inträffat det här året som snart går mot sitt slut? Är jag glad över att få gå vidare? Skulle jag gärna ha stannat kvar i något skede? Vilka glädjeämnen, erfarenheter, besvikelser bär jag med mig? Jag vill gärna ta med mig det konstruktiva, det som bär mig, det som uppmuntrar. Då färgas papperet lite. Kanske startar jag inte från blanco utan från rosa. Jag lämnar helst det mörka, de ord som sårade, sjukdomarna, stressen, det oacceptabla. Men också här behöver jag ta några mörkblå stråk med penseln, lite grönt och gult och brunt. För krigen finns ju kvar, en del sjukdomar likaså, problem att lösa från detta år till nästa återstår. Papperet är redan ganska kolorerat. För det är ju så att verkligheten och omvärlden följer med mig in i det nya året. Jag kan ändå välja och klä av och lämna bort allt bråte jag hittar i erfarenhetshögen och säga förlåt. Och jag kan förlåta.

Nåden ges mig, jag vill använda den till att ge den vidare. Snälla, använd du den också. Vi är alla så bristfälliga, vi behöver så mycket förmildrande omständigheter och varma ögon.

Papperet är vackert när nåden stryker över sidan. Rosorna hon gav står i en vas vid julkrubban. Djuren trängs vid halmen runt det lilla speciella barnet. Änglarna berättade om vägen för herdarna. Stjärnan leder de visemännen fram. Generation efter generation får ta emot och ge vidare. Nåden och förlåtelsen går som ett eko genom släktleden, händer räcks upp, omhuldar, varsamt får vi leva år 2025.

Välsignat nytt år!

Under vårt köksfönster växer en ung björk. Den är ungefär tre meter hög och ganska sned. Den började växa från en gammal stubbe och därmed har grunden varit ostadig redan från början. En vårmorgon tittade jag ut genom köksfönstret och märkte att hela trädet hade fallit omkull över ett dike och delvist på grannens åker. Björkens rötter hade gett efter när den gamla stubben hade murknat. Den hade redan fått mössöron som var ljusgröna och glittrade vackert i vårsolen.

Tillsammans med familjen bestämde vi oss för att lyfta upp björken innan den skulle bli överkörd av grannens traktor. Vi såg att det unga trädet hade potential att klara sig och bestämde oss för att stöda det med två band som vi omsorgsfullt fäste med två metallkrokar i marken.

Sommaren kom och trädet fick större blad. Den stod upprätt trots blåst och regn. Jag såg att rötterna sökte sig djupare i marken. På hösten verkade trädet må bra men eftersom höstvindarna blåste hårt och vintern, med den tunga snön, närmade sig bestämde vi att trädet skulle få ha kvar sina stödande band också genom vintern.

En dag förstod jag att det här trädet är som vi människor. Ibland "faller vi omkull". Det kan handla om stormar i form av livskriser och övermäktiga utmaningar. Den ostabila jorden kan vara ett trauma från t.ex. barndomen eller en destruktiv familjerelation. Precis som trädet kan vi inte välja vilken start vi får i livet och för en del av oss kan starten vara ostabil. Det här kan i sin tur påverka förutsättningarna att klara utmaningar i livet. Alla har inte en stadig grund i form av t.ex. släkt och vänner som lyfter upp och stöder när livet vänds upp och ner.

Inom diakonin får vi möta och hjälpa människor som "fallit omkull" och som inte kan ta sig upp på egen hand. Vi får fästa stödbanden i form av samtal, handledning, ekonomiskt stöd och själavård. En del behöver stödbanden en längre tid tills rötterna, de egna krafterna, blivit stadiga. När tiden är inne är det dags att lösgöra banden och låta personen stå upp och fortsätta självständigt.

Om "stödbanden" lämnar kvar för länge får trädet inte möjlighet att stärka sina rötter på egen hand. Om rötterna är svaga faller trädet igen under nästa storm. När hjälpåtgärderna pågår för länge får personen inte möjlighet att ta eget ansvar, att stå upprätt själva. Det är här som vi diakoner får sätta vår professionalitet på prov. Vi får utvärdera när det är dags att "lösgöra banden" och uppmuntra och uppmana personen att ta nästa steg in i en mera självständig fas. Det här kan vara en rejäl utmaning, men samtidigt har vi diakoner mera frihet att hjälpa personer enligt de individuella behoven. Vi är inte lika bundna som andra professionella inom socialt arbete.

Vi får följa klienten en bit på vägen, vi får ge första hjälpen och vara medvandrare. En dag behövs kanske inte vår hjälp mera. Ibland kan klienten behöva hjälp igen och då får vi ta nya tag tillsammans. I bästa fall får vi ibland träffa personer, som en gång varit våra klienter, och får konstatera att det idag går bättre eller rent av bra för dem. Hjälpen kan vara en avgörande pusselbit i personens process att komma vidare i livet. Jag tänker att det mest värdefulla i vårt arbete är att vi får visa på Guds kärlek och omsorg i handling, ibland under ett enda möte med klienten, ibland under flera år som medvandrare.

Den en gång lilla, sneda björken behövde hjälp och stöd under en kritisk period. Tack vare stödet får den nu växa och blir kanske ett högt och ståtligt träd som står stadigt i livets stormar.

"Var inte rädd, för jag är med dig, se dig inte ängsligt om för jag är din GUD. Jag styrker dig, jag hjälper dig, jag stöder dig med min rättfärdighets högra hand." - Jesaja 41:10

Det hade aldrig hänt mig förut, att bussen inte tagit mig ombord. Jag stod på rätt hållplats och det var rätt buss. Men en annan buss hade stannat till på hållplatsen strax innan, och chauffören såg mig antagligen inte.

Nu befann jag mig 45 minuter från Helsingfors centrum, så en kvart senare kom nästa buss i samma riktning. Jag berättade trumpet för den chauffören att hans kollega kört förbi mig, och jag har aldrig blivit övergiven i hela mitt liv. Han tyckte så synd om mig att jag fick åka med gratis.

På vägen hem hann jag bara ta fram mitt kort för att betala, när busschauffören mötte mig med ett stort leende och sa: ”Kyytiin vaan – joululahja!” Det kan ha haft med saken att göra att jag hade en tomteluva på mig. När jag steg av gav jag honom en chokladstång som tack. Jag hade köpt tre för en rund summa i R-kiosken.

När kvällen kom tänkte jag med tacksamhet på de båda busschaufförerna. Jag kände att jag hade blivit sedd. I kraft av det hade jag försökt se andra.

Människor som sprider glädje, hjälper och tjänar gör det sällan för att få något tillbaka. Det är min erfarenhet efter att ha levt i sammanhang där människor ger av sin tid, kraft, pengar och andra resurser för att vara till hjälp. Det är deras gensvar, deras sätt att se på världen, deras sätt att vara.

Nikola Tesla, växelströmmens uppfinnare, ansåg att all energi ytterst kommer från solen, och följaktligen att elektricitet i alla sina former är en gåva från Gud, eftersom Gud har skapat solen. Därför ansåg han att elektricitet tillkommer alla och att det vore oetiskt att ta betalt för det.

Jag tänker lite motsvarande att kärlek, i alla sina uttryck, har sitt upphov i Gud. Gud är kärlek. "Vi älskar därför att han först älskat oss," skriver Johannes (1Joh 4:19).

Människor kan också drivas av andra krafter. Det är en intrikat filosofisk diskussion, vad godhet är och hur man känner igen godhet bland alla andra drivkrafter.

Jag är tillitsfull intill blåögdhet. Jag har t.o.m. ett par psykologiska utlåtanden som beskriver mig så. Jag brukade tänka att det är detsamma som att vara naiv. Men efter några decennier med mig själv har jag kommit till att jag inte alls är naiv. Jag är tvärtom väldigt medveten, både om mina egna blandade motiv och om att allt inte är Gud som glimmar. Men jag är trotsigt och envist optimistisk. Jag tror på kärleken som en förändrande och helande kraft.

Jag ser inte det goda i mänskligheten för att det är det enda som finns att se. Men till skillnad från allt det andra för kärlek framåt. Jag väljer att lägga mina andetag på att blåsa under den glöden.

Människor som sprider glädje, hjälper och tjänar gör det sällan för att få något tillbaka. Desto viktigare därför att ge ett gensvar, ge stöd. Att göra något kärleksfullt medför en utsatthet, en sårbarhet. Det gäller såväl årets Lucia Daniela Owusu som en busschaufför i huvudstadsregionen. Sa jag att båda mina busschaufförer hade mörkare hudfärg än jag?

Kultur är vårt sätt att leva tillsammans, och vi lever tillsammans. För att göra det hela ännu mer tillspetsat: vi skapar den kultur som vi kallar den finländska kulturen genom varje ögonkast, kommentar, gest, möte och händelse.

Varje gång vi väljer kärlek i stället för hat, varje gång vi väljer att inkludera i stället för att exkludera, blir Finland ett mer kärleksfullt land och den finländska kulturen lättare att leva i och med.

Låt kärleken få ett gensvar, en fortsättning - och ett försvar, när det behövs. Kärlek har ingen hudfärg, och inte heller ålder, kön eller social ställning. Gud är kärlek, och Gud har gett sig själv till oss alla, en gång i Mellanöstern.

"Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem." (Luk. 2:19)