Vi firade lilla jul hos min syster och jag hade gjort min första (och enda frågesport) till kvällen. Det har varit vår yngsta son som knåpat ihop kluriga frågor men ett undantag i år (han gör sin militärtjänst och hinner inte). Mina sju frågor handlade bland annat om vinterkriget, blå måne, hur många trädarter forskare tror att det finns på jorden och vad Bob Dylan heter på riktigt. (De tre sista frågorna skrev jag i bilen på väg till festen) Men så behövde en fråga gälla kvällens tema: advent, så jag ställde en abcd-fråga om vad det latinska ordet advent betyder. Kunde det vara väntan, stjärnfall, ankomst eller fullbordan? De flesta svaren blev väntan. Och det är ju precis det vi talar om och det vi gör denna underbara adventstid. Barnen och vi har väntat på nästa ljus att tända, vi väntar på julmat, julklappar och samvaro. Oftast talar vi endast om väntan - och det i bemärkelsen att vi väntar på julen. Men kanske nämner vi också att vi väntar på Hans ankomst.

Advent betyder ankomst och nu är det sagt. Fast vi väntar och väntar på allt möjligt. Och den kristne väntar både på det som redan skett: Jesu födelse och dessutom på Jesu andra ankomst. Något har kommit som vi vill fira och något ska ännu komma när basunen ljuder.

Matteus skriver i sitt evangelium att vi inte ska låta oss luras av allehanda rop om att Han redan kommit och är där eller där. När Jesus kommer sin andra gång ska hela världen se det från öst till väst och tiden före ska vara omtumlande och kärlekslös, rebellisk och mörk.

Konungarnas konung kommer med glädje, kärlek, fred och hopp – redan idag till oss som tar emot. Det är en fri gåva. Gratis får vi frälsning och frid och gratis ska gåvan ges vidare. Vi få be: Kom, Herre, kom! Rena mitt sinn, för adventstiden inom kyrkan är egentligen en fastetid. En tid av förberedelse för Konungens ankomst. Det är viktigt att vi är redo, att våra hjärtan säger ja. Fridsfursten kommer – det är vårt hopp i en söndrig värld!

Förra veckans snöstorm fick mig att tänka på den inre kampen och kaosen som missbrukarna bär ensam på. Jag kommer speciellt ihåg en ung användare som rustade sig upp för den inre och yttre kampen mot abstinensbesvär med att förbereda sig. Hen visste att det kommer att bli en kamp, för hen hade varit där tidigare. Personen kom en dag för att träffa mig för att få hjälp med att skaffa mat, dricka och nödvändigheter för avvänjingstiden. Hen berättade att det kommer att bli jobbigt, men var fullt motiverad att göra det.

Den här gången skulle hen lyckas med det. Hen var taggad. Vi pratade länge och väl hur de följande veckor skulle se ut. En psykiskt och fysiskt svår tid var på kommande. Vi gjorde upp en plan tillsammans. Hen skrev in mitt telefonnummer och så skrev vi upp ett dagsschema. Vi planerade även vad hen skulle köpa från butiken. Vi laddade telefontid och skrev in jourens och kriscentralens telefonnummer.

Personen klarade sig den första tiden riktigt bra, men med tiden började svårigheterna. Det var inte svårt att komma in till tjänsterna men att få tillräckligt med stöd verkade vara problemet. Personen hade inte ett socialt nätverk eller några stödpersoner. Hen var i en svag ställning för krafterna att söka om hjälp var minimala. Hen orkade inte kämpa för sina rättigheter.

Ett problem ledde till ett annat och det slutade med att hen började använda igen. Personen var inte ensam om problemet. Hen är inte den enda som hamnat på nytt i ovädret. I samtal har jag hört att man upplever att ens hälsotillstånd blir ignorerat på grund av att man använt droger. Många upplever orättvisor och att man blir för evigt stämplad till användare även om man bara prövat en gång.

Under min tid som diakon har jag fått alltför ofta fått sorgebud av missbrukares närmaste. I samtalen tackar de ofta om den stöd som diakonin har gett till personen. Det känns vemodigt då man i samtalen fått höra om deras inre storm som de gått genom, ensam. Den yttre kampen om känslan av orättvisa och långa blickar i korridorer känns värre, för det är något som man borde kunna ändra på.

Bakom beroendepersonligheterna kan man ibland se en glimt av en fin och underbar person som drömmer om ett balanserat liv. Jag har också fått följa med några som lyckats komma vidare och idag får leva ett fullt liv som studerande eller som erfarenenhetsexperter. De sprudlar av glädje och entusiasm. De har fått en ny chans till liv. Det ger hopp för ibland kan det värsta snöstormen och oväder leda till något otroligt vackert.

Den frågan har jag fått några gånger, ibland lite försiktigt och andra gånger mera rakt och någon gång kanske till och med sarkastiskt.

Många har hört om att man kan få ekonomisk hjälp från diakonin då det uppstår en kris men så mycket annat vet man kanske inte om diakoniarbetet.

Det stämmer att vi diakoniarbetare möter människor som kommer till mottagningen för att få ekonomisk hjälp, till exempel i form av ett köpkort till matbutiken men det betyder inte att alla som kommer får det per automatik. Den som tar kontakt i ekonomiska frågor får stöd och handledning i att ordna upp situationen, till exempel i hur man ansöker om olika bidrag från FPA och välfärdsområdet. I min församling gör vi en ekonomisk utredning och funderar tillsammans på vilka inkomster och utgifter personen har och hur man kan ändra på situationen om pengarna inte räcker till.

Vad annat gör vi diakoniarbetare då? Dricker kaffe och besöker den äldre befolkningen?

Ibland har jag svårt att svara på den frågan, vad gör vi inte? För min egen del är det ganska lite kaffedrickande och så gott som inga hembesök hos seniorer. Jag kan istället besöka barnfamiljer eller ensamstående vuxna.

En diakoniarbetares arbetsuppgifter kan variera ganska mycket beroende på i vilken stad eller kommun man jobbar och vilka behov som finns. Det är kanske det bästa med att arbeta som diakon, att jobbet är varierande. Jag får t.ex. delta i vår församlings familjecafé, ordna träffar för ensamstående föräldrar med barn, vara med på familjeläger, delta i gudstjänsten, ansvara för insamlingen "Ge barnet en gåva", ordna evenemang och träffar för vuxna och göra en massa annat roligt som t.ex. planera och tillreda ätbart. Överraskande mycket tid går åt till planering har jag märkt, men då någonting jag planerat resulterar i någonting positivt för en deltagare kännst det bra.

Det viktigaste vi gör är att bemöta människor. Oavsett hur arbetsbilden ser ut bemöter alla diakoniarbetare människor i olika livssituationer. Vi möter människor i sorg, människor som känner hopplöshet inför framtiden, människor med risk för att mista sin bostad på grund av obetalda hyror och människor som mår psykiskt dåligt. Men vi möter också människor med hopp om en ljusare framtid och människor som trots alla motgångar är positiva och gärna vill ställa upp för andra som har det kämpigt. Vem än vi möter och hur än hens livssituation ser ut bemöter vi den människan som en värdefull individ.

När jag var barn föreställde jag mig att vuxenlivet var underbart och fantastiskt, som vuxen visste och kunde man ju allt. Rimligtvis styrdes inte heller vuxna av alla de regler som barn behövde följa.

Framför allt såg mina barnaögon på vuxna som ”färdiga”. De vuxna hade uppnått något slags stadium i människovarandet som var konstant och oföränderligt, i detta tillstånd färdades man sedan mot dödens ändstation utan desto större förändringar i sig själv.

Nu när jag själv har varit vuxen ganska länge tänker jag tillbaka med både ömhet och förvåning på mina barndomstankar om vuxenskap. Det är mycket jag skulle kunna säga om ett vuxenliv till mitt barndoms-jag, inte minst skulle jag säga många ord om att jag verkligen inte vet och kan allt. Dessutom finns det ju faktiskt finns en hel del regler också för vuxna att följa.

En av de aspekter jag mest fascineras av i min barndoms vuxenbild är det där med att man som vuxen skulle ha inträtt i något slags statiskt tillstånd där ingen större utveckling äger rum. Visserligen kan jag nu som vuxen tycka att jag i vissa saker har stagnerat eller missat att aktivt jobba för, men jag upplever inte alls tillvaron eller mig själv som oföränderlig. Tvärtom. Ibland händer det lite väl mycket för att jag ska hänga med! Att bli förälder var en stor inre och yttre förändring, att som höghusvan flytta till parhus gav många ringar på vattnet i både vardag och självbild, att få röstproblem gjorde att jag som en sjungande människa såg min starka sångaridentitet rubbad, för att nu nämna några exempel.

I stunder då jag känner mig outrustad för livets svängningar går tanken till Tomas Tranströmers ofta citerade ord "Skäms inte för att du är människa...". Orden påminner mig om att jag är välkommen till livet som jag är, inte bara i lyckade och duktiga stunder. Församlingsgemenskapen och tron har blivit en påminnelse om att jag duger och är älskad med hela paletten av förmågor, oförmågor och varierande levnadsverktyg.

Tranströmers fortsatta rader blir en hälsning till mitt vuxna jag som sprattlar omkring i livets labyrinter:

Skäms inte för att du är människa, var stolt!

Inne i dig öppnar sig valv efter valv, oändligt.

Du blir aldrig färdig,

och det är som det skall.

Inga plockar blåbär, mjölkar kor, samlar in hö i kärvar, skottar snö, drömmer om att jobba i lanthandeln, ser sin bror dö i tuberkulos, får höra hur morbror stupat vid fronten, plockar lingon, blir våldtagen av en finsk gränsvakt som sextonåring, skammen fyller henne, hjälplösheten, ensamheten. Vi rör oss mestadels runt 1946, men också i slutet av trettiotalet och fram till 1952 i efterkrigets Finland. Boken jag läser är Maria Saaristos De utraderade – om Porkala, intill den sovjetiska marinbasen.

Jag plockar ett fruset blåbär och sätter det i min mun. Vandrar längs skogs- och myrmark, snubblar över rötter som ännu väntar på snö. Jag skulle gärna skriva om det vackra, men det mörka tynger min själ: kriget som var, kriget som är, våld i alla skalor.

Hur får just jag gå fri och plocka frusna blåbär längs en silverfärgad skogsväg, se molnbanken vila över himlen fylld med kommande snö och inte vara rädd för att frysa för att jag har all elektricitet jag behöver hemma, känna fingrarna inne i yllevantarna vänja sig vid minusgrader, kinderna under halsduk och tätt mot dunrockskragen. Min mage är fylld med varm gröt och hett te och jag har jobb, semester, barn, familj.

Igen dessa parallella linjer: svårmod och lycka samtidigt. Tacksamhet och sorg. Förnöjsamhet och längtan.

Jag vill ge dig, o, Herre, min lovsång, klingar inombords och föser segt undan de mörka tankarna. Jag vet att min Frälsare lever. Jag vet att det goda en dag ska segra och lidandet ta slut. Jag vet att Gud älskar alla människor – både de som dödar och de som dödas. Jag vet att Gud böjer sig ner till de sörjande, att han omsluter, ser, bekräftar där ingen människa kan se eller förstå.

Jesus steg just därför ner till mänskligheten för att vi har det så svårt och vi har så svårt att älska. Vi längtar och vill men det går fel ändå. Ondskan vill kasta sig över oss och vi behöver varandras och Guds hjälp. Ordet blev människa. Ljuset kom in i världen för att visa väg, ge hopp, erbjuda tro, korsfästa mörkret.

Vi sträcker ut våra händer mot en Gud som tar emot oss idag och i evighet och han kallas Fredsfursten. Han tog lidandet på sig för att det en dag också på jorden skulle ta slut. Och jag såg en ny jord, en ny himmel...