Fritjof Sahlströms fru Leena dog i vintras, efter fyra och ett halvt års sjukdom. En vecka senare, när han skulle skriva sin tidningskolumn, valde han det enda ämne han kunde välja just då. Varför skriva om något så personligt?
– Kolumnen skrev jag för att det är viktigt med de här delade berättelserna. Det är viktigt att prata om det och det är viktigt att berätta – och dela det som ändå är så avgörande.
Fritjof Sahlström är noga med att inte göra anspråk på någon särskild kunskap om sorg.
– Jag är ingen expert på sorg, jag är forskare i pedagogik. Åtminstone hälften av alla människor förlorar sin partner i något skede av livet. Jag är bara en i raden av likvärdiga parallella berättelser.
Samtidigt tänker han att vi som samhälle behöver kunna tala om sorg.
– Det är rimligt att det finns plats för sorg i vardagen, på olika sätt. Det är bra att vi för en gemensam öppen diskussion kring sånt som angår oss och som det kanske har varit onödigt mycket tystnad kring.
Ingens berättelse är förmer, men varje berättelse är viktig. Vi speglar våra erfarenheter i andras berättelser, och i skönlitteratur och poesi.
Reaktionerna på kolumnen var mycket positiva. Han tror att det kan vara lättare för människor att känna medkänsla och engagemang när de har något att förhålla sig till.
– Men efteråt har jag funderat att det, även när man är mitt uppe i det, gäller att komma ihåg att allt det privata kanske inte ska bli öppet för fler.
Att veta vad begreppet sorg är, att ha läst böcker och sett filmer, haft släktingar som gått bort, går inte att jämföra med att ens fru och ens barns mamma dör.
– Genast när sjukdomsbeskedet kommer försvinner framtiden, den förlorar man genast. Man får lov att tänka om kring horisont och framtid.
Det är en viss slags sorg. Sjukdomsprocessen innehåller både med och motgång, men hela vägen finns en insikt om att något är oåterkalleligt. För Leena och honom varade den fyra och ett halvt år.
– Då hinner man ju lära sig en hel del, om sitt eget och andras förhållningssätt till hur man ska leva livet. Man förlorar vissa saker, men det finns samtidigt saker som får en annan skärpa.
När någon dör är det en annan slags sorg.
– Det är svårt att föreställa sig hur det är. Och att det är så många olika saker, samtidigt.
Han tror inte det finns någon instruktionsmanual, någon ”Sorg for dummies”, som kan berätta hur man ska göra.
– Vi försökte på riktigt, och lyckades ganska bra, med att inte ta ut sorgen i förskott. Vi kände att livet blev ännu mera meningsfullt om vi levde i någon slags naiv optimism. Jag är ju forskare, så jag är stenhårt för realism, men det var nog bättre att tro på det osannolika och leva enligt det.
Han tror det kan vara möjligt att vara förberedd på hur det ska kännas – men han tror inte att det behövs.
– Framförallt vet jag inte vad det gör med nuet, med det liv som ännu pågår medan man håller på och förbereder sig. Det är ju ingen prestation; att vi som har förlorat våra anhörig går omkring och tävlar i vem som sörjer mest och bäst.
Han ogillar uttrycket ”hantera sorgen”.
– Det är inte ett projekt. Det är inte steg ett, två, tre och så vidare. Det handlar mera om att hitta bra sätt att leva bredvid sorgen, tillsammans med den, att låta det rymmas många saker samtidigt i vardagen.
Frånvaron finns kvar. Sorgen är inte en sjukdom man tillfrisknar från. Ordet hantera kan ge känslan av att sorgen nu är dominerande, men sedan ska den ersättas med annat. Men många människor som förlorar en anhörig har levt länge tillsammans med den människan.
– De åren formar ju en själv på så många sätt, det vore absurt att tänka sig att man inte skulle vilja vara allt det också i fortsättningen, även om man inte är två.
För att hitta sätten att leva bredvid och tillsammans med sorgen har – utöver barnen, släktingarna och vänner som stöttat – även hans psykolog varit viktig.
– När det kommer till sådant som konkret gett mig verktyg för att hitta fotfäste, så har det varit väldigt viktigt med de samtalen.
Fritjof Sahlström har en generös inställning till människorna i sin omgivning.
– Jag vet hur svårt det är att ta mod till sig och våga komma fram och säga ”jag beklagar”. Så om det blir lite tokigt för någon, det är inte hela världen. Om engagemanget finns där märks det.
Människor som bry sig, som frågar hur det är, som ger konkret hjälp – kanske kommer med mat eller städar – betyder mycket. Det gör också de många människor som gått igenom samma sak som han.
– Jag har fått syn på dem på ett annat sätt än tidigare. Och där finns ett slags stöd som inte kräver så många ord, bara vetskapen ”du har gjort det här”.
Att finnas tillgänglig för att lyssna räcker långt.
– Det är en del av livet att människor dör, så vi vet hur det fungerar, om vi tänker efter. Ha modet att vara tyst bara.
Han ser sig omkring i kaféet där vi sitter.
– Man skulle kunna gå och prata med alla här och alla skulle ha sina egna berättelser om det här, som också skulle vara värda att lyssna på.
Sorg är människans reaktion på en förlust. Sorgen är unik för varje människa och något alla människor delar. Den mest greppbara förlusten är när en människa som stått oss nära plötsligt inte längre finns. Det här är en av tre berättelser om att möta sorg, att sörja och att tala om sorgen. De två andra kan du läsa här och här.