”Kan man fira födelsedag med någon som har dött?”

sorg.

Pamela Granskog skriver om sorgen i att mista en förälder och om hur man talar om för sina barn att deras mormor inte kommer finnas hos dem. Hon tror det är nödvändigt att tala med barn om döden – för henne var det en viktig bit i den egna sorgeprocessen. Samtidigt måste vi ge dem hopp.

27.6.2019 kl. 10:00

I höst blir det tre år sedan mamma dog, säger Pamela Granskog, som i oktober kommer ut med en bok om en familjs sorg.

Inte en nedförsbacke utan ett ras. Så beskriver hon de sista sex månaderna när mammans minnessjukdom snabbt försämrades. Samtidigt var de månaderna värdefulla för att familjen fick påbörja vägen genom sorgen.

– Det är en nåd att vi fick den tiden.

För henne, hennes pappa och syster var det en viktig del i sörjandet att tala och planera, att bestämma plats för begravningen och välja psalmer.

– Det finns en trygghet i att man vågar möta det faktum att det kommer att sluta med döden.

Hon är också tacksam över att hon kunde tala med sina barn och förbereda dem på vad som skulle hända.

– Hela den tid när vi grät och pratade och bearbetade och tog upp precis alla svåra frågor man kan tänka sig – det var en enorm styrka för oss.

När Lina, sex år, sa ”jag vill att världen ska vara vanlig”, tänker Pamela Granskog att hon satte fingret på vad sorgen handlar om.

– Den handlar om att världen aldrig mer blir densamma.

De talade öppet om döden. Som modersmålslärare i gymnasiet brukade hon, när de läste Bröderna Lejonhjärta, fråga gymnasisterna hur de skulle tala om döden med ett barn. ”Du ska säga som det är”, är svaret hon fått.

– Jag tror vi måste ge våra barn beredskapen att möta sorg. Det behöver inte vara skrämmande. Vi behöver bereda rum för de här diskussionerna. Samtidigt måste det ske med en känsla av hopp.

”Mommo står med ena foten i himlen”, var orden hon lånade av en väninna.

– Det blev också symbolen för att hon förändrades. Hon var ju inte längre densamma under sjukdomstiden, hon var inte den mommo som de kom ihåg.

Hon såg hur barnen bearbetade det. Hon skriver om en kväll när Valter, nio år, låg i sängen och grät, och sa: ”Vet du mamma, jag ser mommo framför mig i Lappland (där de alltid brukade fira sportlov) och jag ser mommo framför mig i grönsakslandet vid sommarstället. Och på riktigt så kommer jag aldrig mer att få se henne där.”

Hon kommer ihåg när Lina slog armarna om mormor på sjukhuset och mormor sa: ”Är du min flicka?” Och Lina svarade: ”Jo, mommo, jag är alltid din flicka. Fast vi skulle vara långt ifrån varandra. Och träffas vi inte mera här, så träffas vi i himlen.”

Sista gången barnen såg sin mormor var på höstlovet. Då hade morfar, på Valters begäran, tagit med sig Suffeli-godis till serviceboendet och smugglat ner dem i mormors rullstol – och hon gav Suffeli åt barnbarnen så som hon alltid brukade göra.

– Jag tror att de små konkreta handlingarna är oerhört viktiga.

Det går inte att trösta och säga att det blir bra, men det går att sörja tillsammans. Att skriva ner sin berättelse, att rita en teckning, att plocka bort myror från graven – små konkreta saker kan ge sorgen utlopp. Pamela Granskog minns hur dråpligt det såg ut när barnen utklädda till påskägg och katt stod med svansen i vädret och tryckte ner sina påskbrev i jorden vid mommos grav – och tänker att det just så naturligt det får vara.

Att gå igenom sorgeprocessen med barnen har inte hindrat henne från att själv sörja sin mamma – tvärtom har det varit till stor hjälp.

Ett sätt att bearbeta sorgen är att låta minnet leva kvar. På sportlovsresorna till Lappland var det tradition att baka en kaka och fira mormors födelsedag. Året efter frågade Lina: ”Mamma, kan man fira födelsedag med någon som har dött?” ”Naturligtvis”, svarade hon.

– Så vi bakar kaka varje gång mommo har födelsedag. Vi firar hennes födelsedag, för hos oss finns hon fortfarande. Vi ser henne inte, men hon finns inom oss, i våra minnen. Hon är stjärnan som vi brukar se mörka kvällar.

För att kunna tala med barn om döden behöver vi också konfrontera våra egna rädslor.

– Man är ju aldrig redo att säga hejdå till sin mamma.

Pamela Granskog skriver om sorgen i att mista en förälder, en sorg som på något sätt hör livet till.

– Jag vet inget om hur det är att mista sitt barn. Jag kan inte ens förstå vidden av det.

Med sin bakgrund som modersmålslärare och journalist är språket viktigt för henne. Ändå drog hon sig för att skriva.

– Jag tänkte att jag inte kan skriva om det, för att en sådan här sorg är något alla går igenom förr eller senare. Jag har ingenting att tillföra.

Tillslut kände hon att hon måste få sätta ner tankarna i text. Den första texten skrev hon kring allhelgona. Sedan dess har det blivit blogg­inlägg och radioandakter kring samma tema.

Hon tycker om bilden av att kyrkans altarring är en halvcirkel för att den andra halva består av dem som lämnat oss.

Ett halvt år efter att Pamela Granskogs mamma dött blev hennes morbrors fru – som stått dem nära under mammans sista tid – sjuk och dog. Följande morgon fick Pamela ett sms av sin kusin, som berättade att de den kvällen förstått att slutet var nära. Kusinen skrev: ”Jag sa till henne: Pamela vill att du hälsar till hennes mamma.”

– Fast jag vet att mamma finns omkring mig, kan inte mitt mänskliga förstånd ta in det. Men när jag vet att någon som lämnar oss bär den här hälsningen med sig – det är en svindlande tanke.

Sorg är människans reaktion på en förlust. Sorgen är unik för varje människa och något alla människor delar. Den mest greppbara förlusten är när en människa som stått oss nära plötsligt inte längre finns. Det här är en av tre berättelser om att möta sorg, att sörja och att tala om sorgen. De två andra kan du läsa här och här.

Emelie Wikblad



Kyrka. Det ekumeniska böneevenemanget Kristusdagen går av stapeln på första maj i Tammerfors och väntas locka 5 000 deltagare. 1.5.2010 kl. 00:00

Människa. Amanda Audas-Kass ombads blogga om sin tro men vill inte debattera teologi. I stället försöker hon sticka hål på de fördomar folk har om kristna. 30.4.2010 kl. 00:00

Kultur. I augusti kommer de flesta psalmerna att finnas på nätet, med både text och noter. 29.4.2010 kl. 00:00

Människa. Han vill inte kalla sig pionjär, det låter alldeles för högtidligt. Men pionjär är nog det som bäst beskriver Håkan Enqvist. 29.4.2010 kl. 00:00

Ledare. I senaste nummer av Kyrkpressen ingick som bilaga den frikyrkliga tidningen Missionsstandaret.  I bilagans ledare, som hade rubriken ”Det omöjliga kan bli möjligt”, karaktäriserade Bo-Sanfrid Höglund detta som något historiskt och unikt. Som något som ännu för några år sedan hade varit omöjligt ur baptistsamfundets perspektiv. 29.4.2010 kl. 00:00

Stig Kankkonen. Att vara född nyfiken kan ha sina sidor, goda och mindre goda. Kommer man – som det heter – in på rätt bana i livet överväger definitivt det positiva. Och för en nyfiken kan man knappast tänka sig ett bättre yrke än journalistens. Att arbeta med nyheter, reportage, features, personporträtt och snart sagt vad som helst ger ju en legitim rätt att ställa frågor, att vara nyfiken. 29.4.2010 kl. 00:00

Världen. Kyrkans utlandshjälp presenterar en ny innovation för återuppbyggnadsarbetet på Haiti.  28.4.2010 kl. 00:00

Kyrka. Lagtinget på Åland diskuterade senaste vecka frågan om Åland som eget kyrkoland eller som eget stift. Lagtinget satte tummen ner. 28.4.2010 kl. 00:00

Kyrka. Kyrkostyrelsens plenum föreslår att den evagelisk-lutherska kyrkan i fortsättningen undantagsvis borde tillåta dop med färre faddrar. Detta skulle göra det lättare att lösa fall där det inte går att hitta två faddrar. 27.4.2010 kl. 00:00

Kyrka. På söndagen ordinerades teologie magistrarna Jessica Högnabba och Maria Lindberg till prästämbetet. 27.4.2010 kl. 00:00

Kyrka. Kandidatrykryteringen inför församlingsvalet har inletts. 26.4.2010 kl. 00:00

Kultur. I år är det 100 år sedan scoutrörelsen kom till Finland. Under scoutveckan 19–25 april uppmärksammas jubileet av blåskjortor över hela landet. 25.4.2010 kl. 00:00

Människa. Kyrkpressens blivande chefredaktör May Wikström vurmar för läkeväxter, örter och kryddor. 24.4.2010 kl. 00:00

Samhälle. Hungerstrejken i Betelkyrkan i Oravais avbröts på torsdagskvällen då den tredje hungerstejkande kurden togs in på sjukhus. 23.4.2010 kl. 00:00

Samhälle. Hungerstrejken i Betelkyrkan i Oravais avbröts på torsdagskvällen då den tredje hungerstejkande kurden togs in på sjukhus. 23.4.2010 kl. 00:00

Martina Harms-Aalto är ny förtroendevald i Johannes församling.

nyvald. Martina Harms-Aalto vill jobba för en församling som har högt till tak, låg tröskel och inget skräp som sopats under mattan. 14.12.2018 kl. 13:35
Johan Terho försökte fly tröttheten genom att byta jobb. Men när väggen kom emot märkte han att han saknat att vara församlingspräst.

utmattning. Att stiga upp och gå till jobbet var en omöjlighet. Först var skamkänslan stark. I dag vet Johan Terho att han lärde sig något viktigt om vem han själv är. 13.12.2018 kl. 16:21
May Wikström.

pro ecclesia. Kyrkans medalj för förtjänstfullt arbete beviljas Kyrkpressens chefredaktör May Wikström. 11.12.2018 kl. 11:20
Kyrkoherdarna Niklas Wallis, Timo Saitajoki och Anders Store tror att det finns en beredskap i kommunen att slå ihop församlingarna.

sammanslagning. De tre församlingarna Kronoby, Nedervetil och Terjärv begär en utredning med tanke på en eventuell sammanslagning . Men något initiativ till sammanslagning har ännu inte gjorts. 30.11.2018 kl. 15:33
Julen kan vara ganska bra även om den inte blir perfekt.

advent. I advent känner många att julsnaran dras åt kring halsen. Men tänk om det inte skulle vara så. Här kommer sex tips till den som känner sig trött i förväg. 29.11.2018 kl. 13:52