”Kan man fira födelsedag med någon som har dött?”

sorg.

Pamela Granskog skriver om sorgen i att mista en förälder och om hur man talar om för sina barn att deras mormor inte kommer finnas hos dem. Hon tror det är nödvändigt att tala med barn om döden – för henne var det en viktig bit i den egna sorgeprocessen. Samtidigt måste vi ge dem hopp.

27.6.2019 kl. 10:00

I höst blir det tre år sedan mamma dog, säger Pamela Granskog, som i oktober kommer ut med en bok om en familjs sorg.

Inte en nedförsbacke utan ett ras. Så beskriver hon de sista sex månaderna när mammans minnessjukdom snabbt försämrades. Samtidigt var de månaderna värdefulla för att familjen fick påbörja vägen genom sorgen.

– Det är en nåd att vi fick den tiden.

För henne, hennes pappa och syster var det en viktig del i sörjandet att tala och planera, att bestämma plats för begravningen och välja psalmer.

– Det finns en trygghet i att man vågar möta det faktum att det kommer att sluta med döden.

Hon är också tacksam över att hon kunde tala med sina barn och förbereda dem på vad som skulle hända.

– Hela den tid när vi grät och pratade och bearbetade och tog upp precis alla svåra frågor man kan tänka sig – det var en enorm styrka för oss.

När Lina, sex år, sa ”jag vill att världen ska vara vanlig”, tänker Pamela Granskog att hon satte fingret på vad sorgen handlar om.

– Den handlar om att världen aldrig mer blir densamma.

De talade öppet om döden. Som modersmålslärare i gymnasiet brukade hon, när de läste Bröderna Lejonhjärta, fråga gymnasisterna hur de skulle tala om döden med ett barn. ”Du ska säga som det är”, är svaret hon fått.

– Jag tror vi måste ge våra barn beredskapen att möta sorg. Det behöver inte vara skrämmande. Vi behöver bereda rum för de här diskussionerna. Samtidigt måste det ske med en känsla av hopp.

”Mommo står med ena foten i himlen”, var orden hon lånade av en väninna.

– Det blev också symbolen för att hon förändrades. Hon var ju inte längre densamma under sjukdomstiden, hon var inte den mommo som de kom ihåg.

Hon såg hur barnen bearbetade det. Hon skriver om en kväll när Valter, nio år, låg i sängen och grät, och sa: ”Vet du mamma, jag ser mommo framför mig i Lappland (där de alltid brukade fira sportlov) och jag ser mommo framför mig i grönsakslandet vid sommarstället. Och på riktigt så kommer jag aldrig mer att få se henne där.”

Hon kommer ihåg när Lina slog armarna om mormor på sjukhuset och mormor sa: ”Är du min flicka?” Och Lina svarade: ”Jo, mommo, jag är alltid din flicka. Fast vi skulle vara långt ifrån varandra. Och träffas vi inte mera här, så träffas vi i himlen.”

Sista gången barnen såg sin mormor var på höstlovet. Då hade morfar, på Valters begäran, tagit med sig Suffeli-godis till serviceboendet och smugglat ner dem i mormors rullstol – och hon gav Suffeli åt barnbarnen så som hon alltid brukade göra.

– Jag tror att de små konkreta handlingarna är oerhört viktiga.

Det går inte att trösta och säga att det blir bra, men det går att sörja tillsammans. Att skriva ner sin berättelse, att rita en teckning, att plocka bort myror från graven – små konkreta saker kan ge sorgen utlopp. Pamela Granskog minns hur dråpligt det såg ut när barnen utklädda till påskägg och katt stod med svansen i vädret och tryckte ner sina påskbrev i jorden vid mommos grav – och tänker att det just så naturligt det får vara.

Att gå igenom sorgeprocessen med barnen har inte hindrat henne från att själv sörja sin mamma – tvärtom har det varit till stor hjälp.

Ett sätt att bearbeta sorgen är att låta minnet leva kvar. På sportlovsresorna till Lappland var det tradition att baka en kaka och fira mormors födelsedag. Året efter frågade Lina: ”Mamma, kan man fira födelsedag med någon som har dött?” ”Naturligtvis”, svarade hon.

– Så vi bakar kaka varje gång mommo har födelsedag. Vi firar hennes födelsedag, för hos oss finns hon fortfarande. Vi ser henne inte, men hon finns inom oss, i våra minnen. Hon är stjärnan som vi brukar se mörka kvällar.

För att kunna tala med barn om döden behöver vi också konfrontera våra egna rädslor.

– Man är ju aldrig redo att säga hejdå till sin mamma.

Pamela Granskog skriver om sorgen i att mista en förälder, en sorg som på något sätt hör livet till.

– Jag vet inget om hur det är att mista sitt barn. Jag kan inte ens förstå vidden av det.

Med sin bakgrund som modersmålslärare och journalist är språket viktigt för henne. Ändå drog hon sig för att skriva.

– Jag tänkte att jag inte kan skriva om det, för att en sådan här sorg är något alla går igenom förr eller senare. Jag har ingenting att tillföra.

Tillslut kände hon att hon måste få sätta ner tankarna i text. Den första texten skrev hon kring allhelgona. Sedan dess har det blivit blogg­inlägg och radioandakter kring samma tema.

Hon tycker om bilden av att kyrkans altarring är en halvcirkel för att den andra halva består av dem som lämnat oss.

Ett halvt år efter att Pamela Granskogs mamma dött blev hennes morbrors fru – som stått dem nära under mammans sista tid – sjuk och dog. Följande morgon fick Pamela ett sms av sin kusin, som berättade att de den kvällen förstått att slutet var nära. Kusinen skrev: ”Jag sa till henne: Pamela vill att du hälsar till hennes mamma.”

– Fast jag vet att mamma finns omkring mig, kan inte mitt mänskliga förstånd ta in det. Men när jag vet att någon som lämnar oss bär den här hälsningen med sig – det är en svindlande tanke.

Sorg är människans reaktion på en förlust. Sorgen är unik för varje människa och något alla människor delar. Den mest greppbara förlusten är när en människa som stått oss nära plötsligt inte längre finns. Det här är en av tre berättelser om att möta sorg, att sörja och att tala om sorgen. De två andra kan du läsa här och här.

Emelie Wikblad



Kyrka. Finska missionssällskapets missionsfest samlade omkring 15 000 människor under tre dagar. Under lördagens årsmöte valdes ny styrelse. 14.6.2010 kl. 00:00

Kyrka. Förra veckan inleddes pilgrimsvandringssäsongen på de större pilgrimslederna i Finland. 14.6.2010 kl. 00:00

Kultur. Hur och var blir en lösryckt idé en hel bok? Vi bad författarna Birgitta Boucht, Robert Åsbacka och Katarina Gäddnäs att glänta på locket till kreativiteten. 12.6.2010 kl. 00:00

Kyrka. Frikyrkornas tredje gemensamma sommarkonferens pågår i Jakobstad. 11.6.2010 kl. 00:00

Människa. Respekterad kommentator i danska medier. Samlar de duktigaste krafterna runt sig. Har en lätt arrogant ledarstil.  Omdömena om Kristeligt Dagblads chefredaktör Erik Bjerager pekar alla åt samma håll. 10.6.2010 kl. 00:00

Johan Sandberg. Hur ska det tolkas då gästerna svarar ”jag kan nog ta” på frågan om de vill ha kaffe eller en bit choklad? Vill de eller vill de inte ha? Anser de att de gör en god gärning och uppoffrar sig för att få slut på kaffet eller chokladen? 10.6.2010 kl. 00:00

Ledare. Tiggaren utanför stora varuhuset böjer ansiktet mot gatan i samma vinkel som de enkla buketterna med liljekonvaljer intill. Knappast har hon en aning om vilken debatt hon väckt på hög politisk nivå. 10.6.2010 kl. 00:00

Kultur. Tio års väntan är slut – de finlandssvenska beväringarna har fått en ny soldatpsalmbok. 9.6.2010 kl. 00:00

Samhälle. Finlands största kristna bokhandel Kotisatama går till motvärn mot fritänkarnas nyaste kampanj. 9.6.2010 kl. 00:00

Kyrka. Övermark och Pörtom församlingar har nu kommit igång med fusionsplaneringen. Målsättningen är att bilda en församling från år 2013 då kyrkoherden i Pörtom Lars-Erik Björkstrand går i pension. 8.6.2010 kl. 00:00

Kyrka. Församlingsrådet i Munsala har lämnat in ett initiativ om samgång med Nykarleby och Jeppo församlingar till domkapitlet. 8.6.2010 kl. 00:00

Samhälle. De religiösa samfunden protesterar mot planerna att skära i religionsundervisningen, men experterna menar att det kunde ha varit mycket värre. 8.6.2010 kl. 00:00

Kyrka. Kari Mäkinen installerades på söndag som ny ärkebiskop för lutherska kyrkan i Finland. Installationen i Åbo domkyrka förrättades av biskop Eero Huovinen, assisterad av biskopar från andra stift och från utländska kyrkor.  6.6.2010 kl. 00:00

Kultur. Per Erik Floman har bott i Helsingfors i nästan 70 år men hjärtat finns längre österut – i hans barndomsstad Viborg. 5.6.2010 kl. 00:00

Kyrka. Jag kan inte räkna dem alla. De viktkilogram som jag rönt. O, ville de blott av mig falla, min vikt skulle minska. Va’ skönt. Ett kärleksbevis kan man kalla den läskunnighet vi vill ge. 4.6.2010 kl. 00:00

Biskopskandidaterna Harry S Backström, Sixten Ekstrand, Lisa Enckell och Bo-Göran Åstrand diskuterade bland annat väckelserörelserna under utfrågningen i Nykareby.

biskopsvalet 2019. Biskopskandidaterna fick svara på frågor om väckelserörelserna när de möttes för den sista utfrågningen i Nykarleby på lördagen. Alla var överens om att väckelserörelserna behövs i kyrkan. 18.2.2019 kl. 16:45

skidolycka. Väståbolands svenska församling sörjer den femtonåriga pojken som förolyckades i en skidolycka under församlingens skriftskolläger i Himos i Jämsä på lördagen. 18.2.2019 kl. 15:48

skidolycka. Krishjälp och samling för den som behöver samtala. 17.2.2019 kl. 14:16

nytt från domkapitlet. Två präster klara för ny post och en ledig kyrkoherdestol i Sibbo, i senaste nytt från domkapitlet. 8.2.2019 kl. 15:34
Varje dag avslutas med att Leif läser en andakt för Gita.

demens. För fyra år sedan förändrades Gita och Leif Lindgrens liv när Gita fick diagnosen pannlobsdemens. 8.2.2019 kl. 13:12