”Kan man fira födelsedag med någon som har dött?”

sorg.

Pamela Granskog skriver om sorgen i att mista en förälder och om hur man talar om för sina barn att deras mormor inte kommer finnas hos dem. Hon tror det är nödvändigt att tala med barn om döden – för henne var det en viktig bit i den egna sorgeprocessen. Samtidigt måste vi ge dem hopp.

27.6.2019 kl. 10:00

I höst blir det tre år sedan mamma dog, säger Pamela Granskog, som i oktober kommer ut med en bok om en familjs sorg.

Inte en nedförsbacke utan ett ras. Så beskriver hon de sista sex månaderna när mammans minnessjukdom snabbt försämrades. Samtidigt var de månaderna värdefulla för att familjen fick påbörja vägen genom sorgen.

– Det är en nåd att vi fick den tiden.

För henne, hennes pappa och syster var det en viktig del i sörjandet att tala och planera, att bestämma plats för begravningen och välja psalmer.

– Det finns en trygghet i att man vågar möta det faktum att det kommer att sluta med döden.

Hon är också tacksam över att hon kunde tala med sina barn och förbereda dem på vad som skulle hända.

– Hela den tid när vi grät och pratade och bearbetade och tog upp precis alla svåra frågor man kan tänka sig – det var en enorm styrka för oss.

När Lina, sex år, sa ”jag vill att världen ska vara vanlig”, tänker Pamela Granskog att hon satte fingret på vad sorgen handlar om.

– Den handlar om att världen aldrig mer blir densamma.

De talade öppet om döden. Som modersmålslärare i gymnasiet brukade hon, när de läste Bröderna Lejonhjärta, fråga gymnasisterna hur de skulle tala om döden med ett barn. ”Du ska säga som det är”, är svaret hon fått.

– Jag tror vi måste ge våra barn beredskapen att möta sorg. Det behöver inte vara skrämmande. Vi behöver bereda rum för de här diskussionerna. Samtidigt måste det ske med en känsla av hopp.

”Mommo står med ena foten i himlen”, var orden hon lånade av en väninna.

– Det blev också symbolen för att hon förändrades. Hon var ju inte längre densamma under sjukdomstiden, hon var inte den mommo som de kom ihåg.

Hon såg hur barnen bearbetade det. Hon skriver om en kväll när Valter, nio år, låg i sängen och grät, och sa: ”Vet du mamma, jag ser mommo framför mig i Lappland (där de alltid brukade fira sportlov) och jag ser mommo framför mig i grönsakslandet vid sommarstället. Och på riktigt så kommer jag aldrig mer att få se henne där.”

Hon kommer ihåg när Lina slog armarna om mormor på sjukhuset och mormor sa: ”Är du min flicka?” Och Lina svarade: ”Jo, mommo, jag är alltid din flicka. Fast vi skulle vara långt ifrån varandra. Och träffas vi inte mera här, så träffas vi i himlen.”

Sista gången barnen såg sin mormor var på höstlovet. Då hade morfar, på Valters begäran, tagit med sig Suffeli-godis till serviceboendet och smugglat ner dem i mormors rullstol – och hon gav Suffeli åt barnbarnen så som hon alltid brukade göra.

– Jag tror att de små konkreta handlingarna är oerhört viktiga.

Det går inte att trösta och säga att det blir bra, men det går att sörja tillsammans. Att skriva ner sin berättelse, att rita en teckning, att plocka bort myror från graven – små konkreta saker kan ge sorgen utlopp. Pamela Granskog minns hur dråpligt det såg ut när barnen utklädda till påskägg och katt stod med svansen i vädret och tryckte ner sina påskbrev i jorden vid mommos grav – och tänker att det just så naturligt det får vara.

Att gå igenom sorgeprocessen med barnen har inte hindrat henne från att själv sörja sin mamma – tvärtom har det varit till stor hjälp.

Ett sätt att bearbeta sorgen är att låta minnet leva kvar. På sportlovsresorna till Lappland var det tradition att baka en kaka och fira mormors födelsedag. Året efter frågade Lina: ”Mamma, kan man fira födelsedag med någon som har dött?” ”Naturligtvis”, svarade hon.

– Så vi bakar kaka varje gång mommo har födelsedag. Vi firar hennes födelsedag, för hos oss finns hon fortfarande. Vi ser henne inte, men hon finns inom oss, i våra minnen. Hon är stjärnan som vi brukar se mörka kvällar.

För att kunna tala med barn om döden behöver vi också konfrontera våra egna rädslor.

– Man är ju aldrig redo att säga hejdå till sin mamma.

Pamela Granskog skriver om sorgen i att mista en förälder, en sorg som på något sätt hör livet till.

– Jag vet inget om hur det är att mista sitt barn. Jag kan inte ens förstå vidden av det.

Med sin bakgrund som modersmålslärare och journalist är språket viktigt för henne. Ändå drog hon sig för att skriva.

– Jag tänkte att jag inte kan skriva om det, för att en sådan här sorg är något alla går igenom förr eller senare. Jag har ingenting att tillföra.

Tillslut kände hon att hon måste få sätta ner tankarna i text. Den första texten skrev hon kring allhelgona. Sedan dess har det blivit blogg­inlägg och radioandakter kring samma tema.

Hon tycker om bilden av att kyrkans altarring är en halvcirkel för att den andra halva består av dem som lämnat oss.

Ett halvt år efter att Pamela Granskogs mamma dött blev hennes morbrors fru – som stått dem nära under mammans sista tid – sjuk och dog. Följande morgon fick Pamela ett sms av sin kusin, som berättade att de den kvällen förstått att slutet var nära. Kusinen skrev: ”Jag sa till henne: Pamela vill att du hälsar till hennes mamma.”

– Fast jag vet att mamma finns omkring mig, kan inte mitt mänskliga förstånd ta in det. Men när jag vet att någon som lämnar oss bär den här hälsningen med sig – det är en svindlande tanke.

Sorg är människans reaktion på en förlust. Sorgen är unik för varje människa och något alla människor delar. Den mest greppbara förlusten är när en människa som stått oss nära plötsligt inte längre finns. Det här är en av tre berättelser om att möta sorg, att sörja och att tala om sorgen. De två andra kan du läsa här och här.

Emelie Wikblad



Susan haraldson blickar framåt och njuter verkligen av sitt arbete och de människor hon har omkring sig. FOTO: Johan Myrskog

Susan Haraldson kom till Finland i slutet av 1980-talet då hon var med i en kringresande teatergrupp. Här träffade hon sin man och gifte sig. Men livet skulle snart föra med sig en verklig tragedi och Haraldson fick ge sitt allt för att inte duka under. 26.4.2013 kl. 14:14
Bjarne Strengell greppar borsten. Han kallar sig donare och tjänstgör som vikarierande arbetsledare för fastighetsskötarna i staden Jakobstad. FOTO: Johan Sandberg

Finns det klasskillnader i kyrkan och finns det rum för alla? Frågan ställde vi till en arbetare i Jakobstad. 26.4.2013 kl. 10:59
Foto: Carita Riitakorpi

Två observatörer från Borgå stift tog del av arbetet mot människohandel i Sydostasien. 25.4.2013 kl. 10:08

Beskedet om att de två kidnappade syriska biskoparna återbördats togs tillbaka. 25.4.2013 kl. 07:55
Lennart Ventin hoppas att teologistudierna leder till ett jobb som lärare, och Carolin Ahlvik drömmer om att kombinera teologi med att jobba med kognitivt funktionshindrade.

Hur skiljer sig den som tror på Gud från människor som inte gör det? Den frågan diskuteras i den färska antologin ”En liten skillnad”. 24.4.2013 kl. 12:57

De två kidnappade biskoparna har återfått friheten. 23.4.2013 kl. 20:15
Biskop Mar Yohanna Ibrahim kidnappades igår norr om Aleppo.

Strategisk attack mot kristna i Syrien. 23.4.2013 kl. 15:30

Kyrkostyrelsen utsåg Sixten Ekstrand att leda den svenska enheten. 23.4.2013 kl. 12:07
Kyrkpressen-redaktören Sofia Torvalds tror att det är viktigt att vuxna är goda förebilder genom att äta regelbundet och mångsidigt. FOTO: Christa Mickelsson

Forskning visar att ungas ätstörningar oftast har sin början i diffust illamående och missnöje med den egna kroppen. – Hur vi vuxna talar om oss själva och vår kropp färgar av sig på våra tonåringar, säger Sofia Torvalds som skrivit en bok om ätstörningar och föräldraskap. 21.4.2013 kl. 12:00
FRanciskus ödmjuka leverne illustreras så här i en teckning från 1600-talet, signerad Wenceslaus Hollar.  FOTO: WIKIMEDIA/ University of Toronto Wenceslaus Hollar Digital Collection

Enligt legenden predikade han för fåglarna och välsignade en varg. Han föddes rik men valde ett liv i fattigdom. Än i dag inspirerar Franciskus dem som tror på helhjärtad efterföljelse i Jesus spår. 20.4.2013 kl. 12:00
Sven-olav back anlände till Helsingfors (26.3)för att föreläsa på seminariet ”Lutherdomens sista dagar? ” FOTO: Tomas von Martens

Genom arbetet som präst i lutherska kyrkan blev han medveten om kyrkans katolska arv och dess betydelse för hans egen kristna tro. För fem år sedan konverterade han och blev katolik fullt ut. 19.4.2013 kl. 13:31
Frukostdukningen bjöd på allehanda godsaker och mättade ett hundratal magar. FOTO: Heidi Hendersson

I över tio år har Vasa svenska församling erbjudit morgonpigga damer både tilltugg och intressanta föreläsningar på lördagsmorgnarna. Månadens stora dragplåster var författaren Ulla-Lena Lundberg som lockade över hundra kvinnor till församlingssalen. 19.4.2013 kl. 10:08

Nämnden för Kyrkans central för svenskt arbete KCSA har den 11 april enhälligt beslutat föreslå stiftsdekan Sixten Ekstrand för tjänsten som direktor för KCSA. 18.4.2013 kl. 12:37
Calev myers tycker det är konstigt att israelerna ser ner på palestinierna och vice versa. Är inte alla människor lika värda?

Europa och USA pumpar in stora pengar för återuppbyggnad av de palestinska områdena. Enligt den israeliska människorättsjuristen Calev Myers går det mesta till att finansiera den palestinska regeringen. 18.4.2013 kl. 09:29
Sedan han gick i pension i november har Rainer Böling i Närpes fått mera tid får sitt specialintresse, lokalhistoria. Han intresserar sig för Närpesbornas insats för judarna under kriget.

En sommardag 1942 kommer hundra judiska flyktingar med tåget till Närpes. De övernattar på riksdagsman Karl Johan Wenmans gård och fortsätter sin färd nästa dag. 18.4.2013 kl. 13:04

förlossningsdepression. Nu, när depressionen börjat lätta, är hon inte samma Rebecka som tidigare. Det är inte en dålig sak. 25.11.2020 kl. 09:50

adventskalender. På grund av ett mänskligt misstag har de adventskalendrar som församlingarna i Helsingfors, Vanda och Grankulla delat ut med veckans nummer av Kyrkpressen fått finskspråkiga insidor. Kalendrarna som delas ut i Esbo är svenskspråkiga både på in- och utsidan. 25.11.2020 kl. 09:47

covid-19. Redan före de striktare restriktionerna beslöt man att inga julböner ordnas på vanligt sätt inomhus i Borgå i år, säger Mats Lindgård, kyrkoherde i Borgå svenska domkyrkoförsamling. 23.11.2020 kl. 09:24

covid-19. – Vi tänkte att det är tryggare att vara utomhus, även om det förstås är en liten risktagning när man inte vet något om vädret, säger Helene Liljeström som är tf kyrkoherde i Matteus församling. 23.11.2020 kl. 08:47

covid-19. – Det här kan vi leva med, säger Esbo svenska församlings kyrkoherde Kira Ertman om de nya samlingsrestriktionerna som träder i kraft på måndag – högst tjugo personer får samlas inomhus i huvudstadsregionen. 20.11.2020 kl. 16:28