När Tuva Korsström fyllde fyra år fick hon en saga av sin pappa, bildkonstnären Torsten Korsström. Han illustrerade den och band in den och skickade den till henne, för hennes föräldrar bodde inte längre tillsammans. Hon läste sagan om älvan Silverdis tills sidorna nästan lossnade.
Först långt senare insåg hon att jordanden, den fula och ödmjuka gnomen med borstigt hår, var hennes pappa. I sagan försöker han knyta an till Silverdis, men allt han ger älvan i present blir till stoft.
Tuva Korsströms mamma, författaren Mirjam Tuominen, såg sig inte som älva utan som häxa, en outsider.
– Hon skrev att häxan hade en dragning till bålet, att häxan strävade efter att göra sig olycklig. Om något var lite i ordning kunde du vara säker på att min mamma fick det i oordning. I sagan om älvan och jordanden är det jordanden som pysslar och pysslar – men allt går sönder och sedan springer älvan bort. Och det var så.
När Tuva Korsström började planera Älvan och jordanden, en biografi om sina föräldrar, kom upplägget till henne en sen kväll, med kapitelinnehåll och allt. Tanken hade mognat längre.
Hon skrev i ett sträck, så hetsigt att hon fick fysiska symtom och var ur stånd att knacka ner något alls med sina fingrar.
– Det jag inte var förberedd på när jag började skriva var att jag själv kom med. Jag blev den här Tuva i tredje person, flickan som växte upp. Och jag hade inte alls tänkt att hon skulle ta så mycket plats.
Hon pusslade ihop minnesbilder tillsammans med sin fem år äldre syster Kyra Korsström. Det blev en berättelse om en barndom med en oberäknelig, intellektuell och kreativ mamma som långsamt faller ner i en avgrund av ångest och paranoia. Och samtidigt en frånvarande, högt älskad pappa som aldrig ger upp försöken att nå sina döttrar.
När jag läser blir jag nästan förälskad i din pappa. Framför allt imponeras jag av att han aldrig ger upp med sitt faderskap, trots att han periodvis inte får träffa sina barn.
– Vi hade så roligt tillsammans med honom! Mina väninnor och pojkvänner visste att när pappa var i stan hade de inte en chans. Han var en garant inte bara för det vanliga och normala, utan också för det goda livet. Och han blev ju så sällan arg. Skrek gjorde han bara när vi rodde ut nät och Kyra rodde fel. Men alla skriker ju i den situationen.
När Mirjam Tuominen och Torsten Korsström träffades i tonåren kände de en stark dragning till varandra. Men Mirjam tvekade inför att binda sig. Redan som ung led hon av svår ångest, det hon kallar ”sjukdomen”. På studentfotot är hon anorektisk. Den (felaktiga) diagnosen var ”störningar i hypofysens verksamhet”. Hon hade självmordstankar redan som 15-åring – de upphörde först när hon hittade Gud och katolicismen.
Äktenskapet var ett krigsäktenskap, och de lyckliga perioderna blev korta.
– Deras sexualliv blev svårt redan efter att Kyra föddes, för mamma var så rädd för att blir gravid. Det var hela tiden en kamp mellan det vanliga livet och att hon skulle skriva. Hon hade vetat det från första början: Hon är inte gjord för samliv på grund av sjukdomen och på grund av skapandet. Det är ett grundläggande problem för kvinnliga konstnärer. Hon trodde ju att det skulle bli frihet efter skilsmässan, men så blev det inte.
Somrarna fick döttrarna tillbringa med pappa i Korpo, vintrarna var mammas. När stressen och fattigdomen ökade blev Mirjam Tuominens vredesutbrott fler och svårare. De fick inte ta emot kläder av släktingar, mamma sydde kläderna själv, och döttrarna skämdes. Tidvis var Mirjam fysiskt aggressiv mot Kyra.
På 50-talet börjar Mirjam Tuominens dragning till katolicismen synas i hennes verk. Hon skriver om den osynliges stora kraft.
– Men följande steg är att hon lever i Gud, hon har blivit ett vittne. Gud är närvarande är en fantastisk bok. Hon är en kristen mystiker. Hon har samma intensitet som heliga Birgitta och Katarina av Siena. Men i den här mystiken balanserar hon på en gräns. På ena sidan finns Gud, på den andra vansinnet.
Tuva Korsström och hennes syster Kyra levde ett dubbelliv. Det var vattentäta skott mellan det vanliga livet med vänner, släktingar och pappa och det trånga livet med en allt mer paranoid och ensam mamma.
– Mystikerna kan vara besvärliga människor, de är skrikhalsar, precis som mamma var. Hon fick uppenbarelser. Och mystikerna har ju alltid rätt. Vredesutbrotten, skrikskoven – de försiggick inte i någon upphöjd klostermiljö utan i en liten tvårummare i Kottby.
Tuva Korsström önskar att hennes mamma hade fått behålla Gud sådan han framstår i den första diktsamlingen Under jorden sjönk, som utkom år 1954.
– Där finns en ordknapphet och en stillhet och ett ljus. Men då är hon redan på väg att falla ner i vansinne. Strax efter det blev hon intagen på Lappviken.
Att Mirjam Tuominen på något vis höll ihop hade att göra med det regelbundna liv hon tvingades till på grund av barnen. Kyra mådde tidvis så dåligt av sin mammas aggressivitet att hon bodde med pappa.
– Om de skulle ha tagit bort också mig från henne – vilket de borde ha gjort – då skulle hon ha brakat ihop.
Den lilla ensamförsörjarfamiljen fick några fina år tillsammans innan mörkret tätnade.
– Men sedan blev våningen ett fängelse. Hon var ju så fattig. Hon mådde mycket bättre de få gånger vi kunde resa, och då försvann också en del av de nervösa symtomen.
Under de senare åren kanaliserade Mirjam Tuominen mycket av sin sexualångest och sina fantasier i det religiösa.
– Det kom smygande, och med det kom ett hat mot Totti, min pappa.
När Tuva Korsström som 21-åring skulle flytta hemifrån och gifta sig konverterade hon till katolicismen (idag har hon lämnat kyrkan). Hon var visserligen agnostiker, men hon ville på det här sättet göra uppbrottet lättare för sin mamma.
– Vid det här laget trodde ju mamma inte att det var pappa som avlat mig. Hon blev ursinnig på prästerna från Henrikskyrkan som i samband med min konvertering vägrade skriva under ett papper om att jag blivit avlad av helig Ande.
Tuva Korsström var ett glatt barn och blev en balanserad vuxen. Hon hade vänner och en social förmåga som hon ärvt av sin pappa. Torsten Korsström verkade under hela sin karriär som bildkonstlärare i Nykarleby, och hans elever älskade honom.
– Jag är sådan att kommer jag till ett nytt ställe så ordnar jag in mig och börjar trivas. Pappa var likadan.
Torsten Korsström var begåvad, men levde alltid i skuggan av sin fru. I mitten av 50-talet började Mirjam Tuominen måla med de pastellkritor flickorna fått av sin pappa. Hennes verk har senare fått erkänsla av konstvetare och ställdes ut på Amos Andersons konstmuseum på 90-talet.
– Mamma var som en bulldozer. Hon körde över alla utan att egentligen vilja göra det. Pappa hade ganska dåligt självförtroende men en generös natur. Kyra mindes att pappa varit hemma hos oss i Kottby och sett mammas nonfigurativa målningar. Och då sa han: Tammefan, är hon inte en stor målare också.
