Hur utses egentligen en biskopskandidat?
Det kortfattade svaret är helt enkelt: Det glunkas fram. Precis som i alla andra personval. Alternativt och vackrare uttryckt kan det sägas ”beslutet mognar fram” (lägg frasen på minnet!). En eventuell bild av konspirerande präster slår i rättvisans namn ändå fel. Ovissheten är nästan lika stor bland prästerna som bland den stora skara som står utanför både val och kandidatur. Ibland verkar samma ovisshet råda hos de potentiella kandidaterna själva.
Så, vad händer nu?
Innan namnen på kandidaterna slutligen kommer ut i ljuset infinner sig därför en period av försiktigt trevande och sonderande där likasinnade hittar varandra. Där spekulationer glider över i sannolikheter och sannolikheter glider över i nomineringar.
Några övertalar, andra övertalas. En del ställer upp. Andra betackar sig. Och som en viktig varudeklaration: Den här texten ska läsas som en väl grundad spekulation och inget annat!
Understödet fördelas snabbt
Just nu befinner sig Borgå stift i transiten mellan skede två och skede tre – från spekulation till nominering. Det har varit förvånansvärt tyst hittills. Men de första namnen på officiella kandidater och deras stödtrupper måste droppa in inom de närmsta veckorna. Det är en ren nödvändighet för dem som vill vara med eller driva en kandidatur. För att ställa upp behöver kandidaterna trettio röstberättigade i ryggen. Med tanke på att hela väljarkåren i lilla Borgå stift är drygt 700 personer är det lätt hänt att de som är sena i starten snopet finner sig i en situation där alla väljare redan hunnit flagga för någon annan.
Och namnen som hörs …
Två av dem som nämns har varit med i gamet förut. I våras ville varken Sixten Ekstrand, direktor vid Kyrkans central för det svenska arbetet eller Bo-Göran Åstrand, kyrkoherde i Jakobstad berätta för Kp om de ställer upp eller inte.
Supereffektiva Sixten Ekstrand har en gedigen erfarenhet och ett brett nätverk i stiftet, inte minst tack vare sina rötter i väckelserörelsen Kyrkans Ungdom. Hans profil från gör att han kan samla väljare från också andra och mer konservativa håll. Det gäller i synnerhet om ingen tydlig konservativ röst finns med bland kandidaterna.
Bo-Göran Åstrand får tampas den eviga kandidatens epitet. Hans eftertänksamma röst hörs och uppskattas i stiftet och på rikskyrkonivå. Han är en påverkare, omtyckt långt utanför kyrkans innersta kretsar. Men ny är han inte – Sixten Ekstrand har ställt upp en gång tidigare och förlorat. Åstrand har gjort detsamma två.
Teologiskt ligger Åstrand nära en annan potentiell kandidat – en av dem som signalerat att han är intresserad – domprosten Mats Lindgård. Lindgård har hittills varit något av en grå eminens i stiftet. Han är en klarsynt strateg, vaksam på hur Borgå stift placerar sig i den stora rikskyrkans lösningar. Som person är han inte lika väl känd i stiftet som de två föregående och det är hans svaga punkt.
Kaplanerna som växte upp
Både Åstrand och Lindgård tillhörde en grupp som i tiderna ville ha nya vindar i stiftets beslutsfattande och framgångsrikt ställde upp en egen lista – försmädligt kallad ”kaplanslistan” av etablissemanget – i kyrkomötesvalet år 2004. Sedan dess har kaplanerna avancerat till kyrkoherdar och listan har blivit en maktfaktor när det drar ihop sig till val. (En annan av de här kaplanerna som kom att få betydelse hette förövrigt Björn Vikström.) Nu aktiveras listan igen – men har också ett internt dilemma att reda ut. Risken för röstsplittring är stor om flera ställer upp. Och frågan blir då vem ska göra det?
Ett namn som nämnts från många håll är Rolf Steffanssons. Direktorn för Finska Missionssällskapet har profilerat sig som en engagerad, vältalig ledare som är väl insatt i luthersk teologi och praktik också på ett internationellt plan. Skulle Steffansson välja att kandidera plockar han röster ur alla läger och är en mycket stark biskopskandidat. Steffansson står sig också mot Sixten Ekstrand, eftersom de delar samma väckelsebakgrund. Den största utmaningen för dem som hejar på Steffanson är att han enligt många bedömare inte vill lämna det viktiga uppdrag och den utsiktspost han nyss fått. Kandiderar han ligger det mycket övertalning bakom.
Dags för en kvinna?
Hur ser då chanserna ut för att stiftet får en kvinna som biskop? Ur kvinnoperspektiv är läget beklämmande. Ingen kan peka ut en självklar kandidat med realistiska chanser att bli vald och det har lagt sordin på ivern. Det som kvarstår är den tunga rollen att kasta sig in i leken som Kvotkvinnan. Enligt uppgift har diskussioner förts bland de prästvigda kvinnorna, där det ingalunda saknas slagfärdiga och erfarna teologer som Ann-Marie Audas-Willman, Yvonne Terlinden, Monica Heikel-Nyberg, Ann-Sofi Storbacka, Mia Bäck, Stina Lindgård, Mia Anderssén-Löf eller Maria Sundblom-Lindberg. I ett stift där ämbetsfrågan fortfarande är seglivad och nya, unga teologer spjärnar emot kyrkans beslut från år 1988 – skulle kvinnans röst ändå vara värd en match? Om inte annat, så för att pressa de övriga kandidaterna och bädda för nästa val.
Nästa gång det blir biskopsval i stiftet finns det nämligen en generation kvinnor som redan visat framfötterna som teologer, forskare och församlingspräster. Men många avråder dem från att bränna sina kort redan nu.
Vem är den konservativa?
Väldigt tyst har det också varit från stiftets mer konservativa kretsar. Den slagfärdige Henrik Perret, kyrkoherde och mångårigt kyrkomötesombud, axlade länge rollen som deras försvarare. Sedan han steg av har ingen lyskraftig efterträdare stigit fram. Knäckfrågan som förenar den här sidan just nu är äktenskapssynen. I fjol undertecknade 45 präster ett upprop där de motsatte sig vigsel av samkönade par. Många av dem var redan pensionärer, Men bland dem finns också namn som Harry Backströms, kyrkoherde i Väståbolands svenska församling. Han fyller både det outtalade kravet på att biskopen helst ska ha en doktorshatt och beredskapen att höja rösten för sin sak. Däremot är det inte sagt att han, protestlistan till trots, är beredd att affiliera sig till någon viss falang.
Potentiella överraskningar
Förutom de här namnen finns det bubblare både lokalt och över regiongränserna: Stefan Forśen, Lucas Snellman, Jockum Krokfors är ett par sådana. Ser man på de två senaste biskopsvalen framstår ändå valet 2006 med sju kandidater som splittrat i många bemärkelser. Därför är det sannolikt att de listor som dyker upp snart är väl sonderade och förankrade och att likasinnade konsoliderar sig bakom en kandidat.
Den största osäkerhetsfaktorn den här gången ligger i stället hos väljarna. Nu är det första gången också de pensionerade prästerna får rösta. De drygar ut väljarkåren bland prästerna med närmare ett par hundra personer, och uppvägs av motsvarande mängd lekmannaelektorer. Skiljer sig gamla prästers preferenser och valbeteende från de aktiva prästernas? Och hur inverkar det när lekmännen blir flera nominellt sett? Blir bredden större? Preferenserna mer olika?
Facit torde vi ha om ungefär ett halvår. Spelet kan börja.