Det är en nästan smärtsamt vacker sensommareftermiddag, när jag träffar Isabella Lundgren vid ingången till Storkyrkan i Gamla Stan. I denna anrika katedral, invigd på 1200-talet, har hon hittat sitt andliga hem.
– För andra året i rad jobbar jag här i Sommarkyrkan. Vi är tre prästkandidater som håller gudstjänster och mässor samt guidar och ber varje timme.
Platsen för intervjun är bokad på övre våningen i Själakoret, det rum där prästeståndet fordom hade sina möten. Inget i Isabella Lundgrens bakgrund pekade mot att hon en dag skulle studera teologi och – ett ord hon formligen älskar – ”tjäna” här.
Den musikaliska ådran, däremot, upptäcktes tidigt av föräldrarna.
– Redan som treåring började jag titta på Disney-filmer och plockade väldigt snabbt upp både text och musik. Där satt jag och sjöng med i Lilla sjöjungfrun och Alladin och spolade tillbaka och lyssnade om och om igen.
– När jag blivit litet äldre började jag lyssna på mammas skivor; Billie Holiday och Ella Fitzgerald med flera.
Uppenbarligen tyckte jag det var väldigt roligt, eftersom jag stod i timtal och sjöng till de där skivorna.
Musikklass och sedan en estetisk gymnasielinje med ännu mera musik i Karlstad. Körsångare i Värmlandsoperan. Soloframträdanden.
Bort från Sverige
En allt starkare längtan bort till något vidare än de värmländska skogarna växte sig fram.
– När jag fyllde 18 fick jag en summa pengar av mina föräldrar. Det räckte till en biljett till New York. En 25 år äldre kusin bodde i förorten New Jersey och det var ju till en början skönt för mina föräldrar.
Efter fyra veckor insåg Isabella att detta inte var hennes melodi, slirade en smula på sanningen och förklarade att hon hittat ett boende inne i New York City.
I Greenwich Village sprang hon på ett café som hade ”Open mic night”.
– Där gick jag in med min stora IKEA-kasse och min ryggsäck. Så kom det fram en tjej som jobbade i baren och frågade ”Vart är du på väg?”
– Jag svarade att jag heter Isabella, kommer från Sverige och söker någonstans att bo. Men hittar jag inget kunde jag kanske sitta på ett kafé?
– Hon skakade på huvudet, bjöd hem mig, och där bodde jag de tre första månaderna.
Den kvällen inleddes Isabella Lundgrens amerikanska karriär. Hon framförde en av sina egna kompositioner till eget pianokomp.
– Efter tre månader kunde jag flytta in i en lägenhet i Brooklyn med två amerikanskor och en engelska. Och så blev jag antagen till musikhögskolan New School University, där jag studerade i två år.
Under fyra år i The Big Apple kom hon att bo på ett flertal adresser, spela med ett stort antal konstellationer musiker och sjöng till och med vid några tillfällen i Woody Allen Jazz Band.
Det låter som en glassig Hollywood-film?
– Kanske det. Men det jag kände var något annat än det jag visade upp. För jag kände varken lycka, tillförsikt eller hopp.
Två valmöjligheter
Isabella Lundgren har i intervjuer varit ytterst sparsam med detaljer, klart är dock att alkoholen spelade en roll i det destruktiva livet over there.
– Man kan säga att det var en mörk period i mitt liv. En period då jag fattade många dumma och ogenomtänkta beslut och försatte mig själv i stora faror.
– Jag tror de flesta människor har ett svart hål, mer eller mindre stort. Det gränslösa och hämningslösa liv jag levde var ett symptom på något annat, som jag visste jag var tvungen att ta tag i.
Demoner?
– Javisst! Och dem måste man prata om. Annars kommer de ut i form av missbruk eller destruktiva relationer och äter upp en inifrån.
För Isabella Lundgren skedde ”omvändelsen” inte på vägen till Damaskus, utan var snarare ett beslut fattat på rationella grunder.
– Det är vid branten man förändras och inser att man har två valmöjligheter. Antingen hoppar du ner i avgrunden eller så går du tillbaka och lever på ett annat sätt än tidigare.
Hon åkte hem igen till föräldrahemmet i Karlstad. Så några privilegierade månader, då hon utan prestationskrav kunde börja omforma sitt liv.
– Samtidigt som jag ofta kände en stor meningslöshet, fanns även en känsla av mening. Och jag valde att från och med nu bygga mitt liv på den meningsfullheten.
Valet resulterade i en ansökan att studera teologi och hon antogs till Teologiska Högskolan, THS, i Stockholmsförorten Bromma.
– Jag har hela livet haft en nyfikenhet gällande religiositet, kyrka och andlighet. Och jag kände ett slags behov av att ”tjäna” och göra något betydelsefullt.
– Att utbilda sig till präst var för mig en helt ny tanke. Som många andra i det sekulära Sverige är jag döpt och konfimerad och hade gått på högtidsgudstjänster, men inte mer.
– Man kan säga att jag behövde idén om Gud i mitt liv, för det världsliga kändes otillräckligt. Jag hade en paus på nästan ett år då jag inte sjöng något alls.
Men i dag har musiken återfått sin centrala roll i Isabella Lundgrens liv. Så till den grad att hon förra läsåret tog ett sabbatsår i studierna.
År 2012 kom kritikerrosade debutskivan It had to be you och i fjol släpptes den än mer lovordade Somehow life got in the way.
Två låtar på sistnämnda skivan är författade och tonsatta av Lundgren. En av dem bär motiv ur Psaltaren.
Jag ber henne sjunga a capella, men då ler hon och plockar istället fram sin smartmobil och snabbt fylls Själakoret av ljuvlig musik.”A time to be born, a time to die, a time to play, a time to...”
Hur ser din skaparprocess ut?
– Den kräver tålamod och tid. För om jag skriver något vill jag att det ska ha substans.
Du är ganska sträng mot dig själv?
– Jag har nog blivit det, för jag vill inte slösa bort min tid. När jag dör vill jag veta att jag ansträngt mig för att leva ett rättvist och vackert och uppriktigt liv.
Två år har Isabella Lundgren kvar av sina studier. Hon är redan antagen som prästkandidat och för att fullt ut tillträda ämbetet krävs ytterligare två studieår.
– Det är svårt att få ihop studier och jobb. Musiken är min försörjning och jag tar inte studielån, berättar Isabella som i höst bland annat ska turnera i Tyskland och Japan.
I våras hann hon med framträdanden i Helsingfors och Vasa.
– Jättehärligt båda gångerna! Och så roligt med en väldigt blandad publik. Det känns som att det finns ett brett musik- och jazzintresse i Finland.
En tredje skiva är också på gång.
– Allt är klart, vi ska bara spela in den. Bandet består förutom mig själv av pianisten Calle Bagge, basisten Niklas Fernkvist och Daniel Fredriksson på trummor.
Den här gången har Isabella Lundgren skrivit alla texter samt musik, det sistnämnda delvis tillsammans med pianisten Bagge.
Också denna gång finns en andlig dimension. Hon tar upp sin smartmobil igen och ger ett exklusivt smakprov från låten Not the opposite, där hon hämtat inspiration från den tyske teologen Paul Tillichs tankar om tro och tvivel: ”I held on to you, when the winds rocked my road. I trusted your presence when loneliness caged me”, ljuder det i Själakoret.
Rannsaka sig själv
Så lämnar vi kyrkan för en kort promenad i Gamla Stan. Solen bränner och ljuset smeker gränder och prång.
En sista fråga bara:
Hur var nu det här med syndabekännelsen?
– Av fullt förståeliga skäl är den problematisk för många, eftersom ordet så ofta missbrukats. Det hebreiska ordet för synd betyder ”att missa målet, så det handlar inte om att påpeka att människan i sin natur är fel.
– Istället handlar det om att belysa de mörka delarna av vårt liv, så att vi kan få bättre självförståelse och fatta mer kärleksfulla beslut nu och i framtiden.
– Vi kan bara bygga en bättre värld när människor är redo att möta och rannsaka sig själva. Det är för mig vad som sker i syndabekännelsen!
