Lucka 11. Tro hopp och kärlek

Kardinaldygderna tro, hopp och kärlek lyser som vanligt upp Storgatan i Jakobstad inför julen.
Också många fönster pryds av de tre symbolerna så här i advent. Traditionellt är de röda, men nu har också en vit variant av korset, ankaret och hjärtat lanserats. Undrar vad folk tycker om dem?

Julen förknippas ofta med det flummiga uttrycket ”godhet”, julens egen trevliga, men något odefinierbara kardinaldygd. Sen finns det andra mindre juldygder. Barn ska vara ”snälla” (synas men inte höras) vuxna ska vara ”givmilda” (ge barnen det som de tror att barnen vill ha). Julens uppbyggliga berättelser, ofta i urvattnat disneyformat, vill göra oss till ”bättre människor” (vad det nu sen betyder).

Att sträva efter godhet är ju inte helt fel. Givetvis inte. Alternativet förskräcker. Tänk om julfirandet istället skulle utveckla den mörka sidan oss, ge näring åt vårt habegär, fresta till impulsköp, skapa övertro på reklam och få oss att stänga in oss i vår egen mysbubbla. (Tänkt ironi).

Realitycheck.

Det där med att människan av naturen är enbart god kan vi glömma. Endast Gud är god, säger
Jesus. Däremot vill Gud att vi ska bli heliga. Vad det betyder tar det ett helt liv att lära sig. Men målet är det som Bibeln kallar Andens frukter: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Allt det som man behöver för att bli en god musiker. Eller lärare. Eller svetsare. Eller rörmokare. Eller präst. Eller bara människa.

Tro, hopp och kärlek är inget vi föds med. Det är något vi lär oss. De är egenskaper vi kan tillägna oss i det dagliga mötet med Kristus och i mötet med varandra i kyrkan. Så i stället för att sjunga ”morsgrisar...” så kan vi sjunga ”helgon är vi allihopa, jag med och du med”. Utan att varken skämmas eller tro för mycket om oss själva. Mera som ett hoppfullt konstaterande.

Att vara kristen är att drivas av kärlek till Gud (hur konstigt det än låter), en kärlek som kanske kan jämföras med Merlins (Jack Nicholson) replik i filmen As good as it gets: ”You make me want to be a better man.” (ungefär "Du gör att jag vill bli en bättre människa").

Speglat i filmens berättelse förstår jag bättre vad som menas med uttrycket ”bli en bättre människa”. Det betyder att jag accepterar mig själv som den jag är, med alla fel och brister (med kyrkans ord: bekänner min synd och tar emot Guds förlåtele och upprättelse), och utifrån den insikten ägnar mig åt att göra livet bättre för någon annan (med Bibelns ord:  lär mig ’att älska min nästa som mig själv’.)

För det behövs det verkligen både tro, hopp och kärlek. Inte bara som prydnader i julfönstret.

Lucka 10. Vad chai betyder i Peking

Det stod inget om eventuella gästbloggare i det muntliga avtalet med KP. Därför tänkte jag öppna dagens lucka för min son Elias som studerar i Peking. Han skriver en julhälsning från landet där man inte firar jul. Kina, det stora ekonomiska undret, som förser resten av världen med julklappar och mycket annat vi egentligen klarar oss utan. Men det finns en baksida vi inte känner till...

"Jag vaknade upp en dag till ljudet av explosioner. Somliga säger att det är bröllop på gång eller att det är någon butik eller
restaurang som invigs med smällare och lejondans. Den här gången var det inte så. Det var explosioner från den stora vägen nära vår skola. Vägen heter Li Ze Lu (ung. den vackra dammens väg). Längs den vägen rivs hus, butiker, restauranger och allt som står i vägen för förändring.

Jag bor i Peking, men folk som bor i Peking säger att det finns en skillnad mellan vårt distrikt Feng Tai (ung. den övermåttligt rika plattformen ) och resten av Peking. Det här är ironiskt nog den fattiga delen av Peking så det finns inte så värst mycket västerländska grejer som kaffe och pizza. Vi hittade trots allt ett café 20 minuter från vår skola, men under loppet av två veckor övergick det lyckliga caféet med sina glada arbetare och stora urval av kaffebönor till en ruin. Efter att ha bevittnat förstörelsen fortsatte vi längs vägen där demoleringen hade spritt sig som ett virus ända tills vi kom till byggnader som fortfarande
hade verksamhet. Byggnaderna hade alla ett tecken sprayat på sig "Chai" som i Kina betyder "riva ner" (inte te, ifall någon trodde det). Det påminde mig lite om Nazityskland där man målade ordet jude på affärer som senare blev stenade eller bojkottade.

Jag gick in i en av de stigmatiserade butikerna och snackade lite med ägaren. Jag undrade när huset skulle rivas och vart han skulle ta vägen, men han visste inte. Han sa att då byggnaden bredvid faller ihop är det väl dags att stänga.

Faktum är att de får en notis om att stänga, men de flesta håller öppet om bara möjligt intill slutet för att kunna förse sina stamkunder med varor. De har inget val. Staten planerar och river ner och bygger upp och det enda affärsägaren har kvar är sina varor och några tusen i fickan som ersättning, men det är inte nog för att kunna leva på en längre tid och inte nog för att starta en motsvarande verksamhet.

Allt sker mycket fort här. Pekings officiella karta förnyas varannan vecka p.g.a. alla förändringar och byggnads projekt. Kapitalismen har fått ett fotfäste och de kommunistiska idealen är bortglömda. Den nya presidenten använde inte ordet kommunism i sitt installationstal utan talade om socialismen och hur de socialistiska idealen kan kombineras med det
kinesiska tankesättet. Efter så många år av förändring och turbulens undrar jag om någon i det här landet, för att inte tala om presidenten själv, vet vad det kinesiska sättet att tänka innebär.

Alla dessa stora ord och dessa stora planer lovades under den 18:e kongressen i Peking i november, medan invånarna i Feng Tai ser på medan deras vackra dammväg förvandlas från en mysig väg med en mångfald av utbud till det näst största ekonomiska centret i Peking. Det sociala bysamhälle vi nu lever i kommer att försvinna och ersättas av kapitalismens kalla skyskrapor. Vår trogna nudelrestaurang som varit här längre än själva skolan kommer att ersättas av en McDonald's och all lokal befolkning med sina svårförståeliga dialekter kommer att bytas ut mot utlänningar i kostym med iPhones, iPads, iPods och andra iLandsprodukter."

Lucka 9. Mera gospel i Radio Extrem

En ”trogen men modern och absolut inte någon insnöad radiolyssnare” berättade följande ungefärligt återgivna snack och intryck från den extrema morgonradion.

”Jag lyssnade till Radio Extrem som vanligt i morse. Det är lite ledsamt att de är så kategoriskt anti-religiösa och anti-kristna där, men annars har de mycket bra och intressant att komma med. Nu hade Isa besökt New York och fått uppleva lite äkta svart gospel. Hon hade med sig en låt med 'nån Kirk Douglas'. (Hon menade förstås Kirk Franklin en av de mest framgångsrika gospelartisterna i vår tid, Kirk Douglas var skådis, far till Michael Douglas. JE:s anmärkning). Isa konstaterade att musiken var så bra att man nästan kunde bli religiös för mindre. Sen säger Janne (och jag citerar ur minnet) ’om kristendomen handlade om gospel så kunde jag nästan tänka mig att bli troende’.  

Är det inte ett fantastiskt citat! Hur lite man vet. Hur rädd man är för religion. Hur lite man fått vara med om. Hur litet man velat ta reda på. Hur många negativa erfarenheter som
fått dominera. Hur mycket fördomar man har om kristen tro och musik. Suck! Och, att man blir förvånad över att det finns bra musik 'av kristna'. Man vet inte ens var man ska börja upplysningskampanjen”.

Nej det kan hända. Men hej, här är chansen för kyrkan i det post-kristna samhället: att överraska, att bjuda över de lågt ställda förväntningarna, att visa att kyrkan förvaltar musik, erbjuder gemenskap, har ett budskap, är relevant.

Men visst kan vi börja upplysningskampanjen också, här till exempel:

1) Gospel betyder goda nyheter. Det innebär glädje och förekommer i någon form i alla kyrkor och samfund i de mest skiftande former. Glädje är (tro det eller ej) en viktig del av den kristna tron och en orsak till varför många väljer att bli eller fortsätter att vara troende kristna.

2) Gospelrötterna finns i så gott som all musik som spelas på Radio Extrem. I rätt nedstigande led. Moderna sångare som Celine Dion, Mariah Carey, Toni Braxton, Christina Aguilera, LaAnn Rimes, Jessica Simpson, Nelly Furtado, Kelly Clarkson, Britney Spears, Ciara, Pink, Ashanti, Robin Thicke, Jennifer Hudson, Stacie Orrico, Amerie, Destiny’s Child mfl nämner WHITNEY HOUSTON som förebild. Whitney lärde sig sjunga gospel i kyrkan av sin mor Cissy och gudmor ARETHA FRANKLIN. Aretha lärde av och sjöng med gospellegenden MAHALIA JACKSON. Mahalia turnerade och sjöng med THOMAS A. DORSEY, den första gospelartisten, pionjär i att förena bluesen med de svartas kyrkomusik och den första som skrev "gospel songs". (Precious Lord, Peace in the Valley, Must Jesus bear the cross alone och mer än 400 andra).

Exkurs för den som ännu orkar: Sister Rosetta Tharpe var gospelsångare och Chuch Berrys förebild i att spela rockgitarr. Elvis Presley lärde sig höftvickningarna i gospelkyrkan och sjöng ofta Dorseys sång Peace in the Valley. Sam Cooke (som lyssnat på R.H. Harris) och Marion Williams visade hur man skulle ”waila”. Gospelkvartetternas falsettsång hörs i the Bee Gees, Earth Wind and Fire.

Artister som rört sig i gränslandet till (eller från gospeln) är bl.a. Aretha Franklin, Whitney Houston, Rolling Stones, Bob Dylan, James Brown, Paul Simon (lyssna på Loves me like a rock med Dixie Hummingbirds på backing-vocals eller hans moderna gospel Bridge over troubled water), Stevie Wonder, Ray Charles, Ry Cooder, artisterna i filmerna om The Blues Brothers och hundratals andra.

Nåja, det räcker med att upprepa det som de flesta känner till: utan gospel ingen rock, ingen
soul, inget liv.

Slutsats: Mera gospel i Radio Extrem, tack!

Lucka 8. "...uti hundrade år"

_{Nyligen hälsade jag på Agnes. Hon fyllde hundra, ett-noll-noll, 100 år. Agnes har upplevt övergången från det analoga till det digitala nu då livet består av ettor och nollor. När Agnes föddes hade bara de rika råd med radio. Idag surfar Agnes med fjärrkontrollen på den digitala platt-tv:n.}

Hon kunde lika gärna kliva ut genom fönstret och bli en romanfigur. Så mycket har hon upplevt. När familjen var bosatt i Finland blev hennes man som var tysk inkallad i den tyska militären. Agnes och barnen åkte med till Tyskland. I krigets slutskede när Röda armén kom flydde Agnes och barnen till en lantgård. Agnes och hennes man tappade kontakten men de fick kontakt igen via Röda korset. Genom Guds försorg. Ödet skulle någon säga. Händelsen blev avgörande för Agnes och hennes man. De hade på var sitt håll lovat Gud, som de knappt trodde på, att om de fick mötas igen skulle de bekänna sig som kristna.

Händelsen blev avgörande för Agnes livstolkning. Att be och förtrösta på Guds omsorg har präglat hennes liv sedan dess. Också efter att maken dog och livet förändrades. Det får mig att tänka att tron inte är något lättvindigt. Den är Guds gåva, ett beslut, ett dagligt val. Tron är ett livslångt växande i tillit och förtröstan.

I dagens ofta respektlösa religionsdebatt skulle någon kanske fråga Agnes: Hur vet du att det var Gud som gjorde att du och din man hittade varandra igen? Att det inte bara var Röda korset som gjorde det? Jag tror Agnes bara skulle se den andre djupt i ögonen och le sitt pillimariska leende och säga: "Spelar det någon roll? Gud kan använda vem som helst." Det är hon själv ett bevis för.

Lucka 7. Ingen jazz på slottet

Finland har ny president. Det märks. I år spelades det nämligen enligt uppgift ingen jazz i gula salongen under slottsbalen. Istället hade presidenten (eller kanske var det hans hustru) beställt folkmusik i den sal där jag hört bland andra Antti Sarpila (cl), Jukka Eskola (tr) och Five Corners Quintet spela. Det var president Martti Ahtisaari som införde jazzen på självständighetsbalen. Det är inte svårt att se kopplingarna. Martti Ahtisaari, internationell fredsmäklare, nobelpristagare, statsman - och jazzman.

Jazzmusik är fredens musik. Knappast någon annan musikform är så gränsöverskridande, så inbjudande och så mångkulturell som jazzmusiken. Det är mera regel än undantag att jazzmusiker aktivt och målmedvetet talar om sin musik som ett redskap för fred och förståelse mellan människor, folk och kulturer.

Afroamerikanska jazzmusiker spelades sig genom rasbarriären. Ibland var de dock tvungna att åka till Europa för att andas och få rättmätig uppskattning för sin musik när det blev för tufft att verka i USA. Européerna som på den tiden inte var lika rasistiskt benägna som idag tog emot dem med öppna armar. Jazzmusiker har verkat som fredsambassadörer, som brobyggare och kulturambassadörer.

Det var naturligtvis för att ge erkänsla åt jazzmusikens betydelse och åt dess utövare som president Ahtisaari, och president Halonen efter honom, gav jazzen en synlig plats på slottet den 6 december. Som för att markera att självständighetsdagsfirandet i huvudsak inte går ut på att minnas krigen utan att verka för freden.

Jag ser fram emot jazzens återkomst på slottet!

Lucka 6. Självständig och fri?

Självständighetsdagen är snart det enda som förenar oss finländare. Förutom döden. Som alltid är närvarande denna dag. Kransar vid hjältegravar. Två ljus i fönstren. Okänd soldat.

Självständighetsdagen vet alla varför vi firar: kriget är slut och Finland kom god tvåa. Men nu har vi ändå segat oss högst upp på prispallen. Det känns bra. Glöm brödköerna och den misslyckade öppna psykvården för en stund, knäpp på tv:n och kolla in det bättre folket.

På självständighetsdagen förenas vi kring friheten. Yttrandefriheten. Som numera tolkas som att vi får kleta ner oss själva och andra med ord. Det är väl inte så farligt, det är ju bara ord. Som ordet ”frihet”. Det är bara ord. Ändå skiljer det bara en bokstav mellan ord och mord.

En del slänger omkring ord på webben. Som granater. Splittret fastnar lätt. Det sårar också. En del bär splittret med sig resten av livet.

Men vi får ostraffat förtala vem vi vill. För det mesta. Hatskriverier är svåra att bedöma. Ibland säger rätten stopp. Men yttrandefriheten är stark, liksom vårt behov att testa gränserna. ”Jag hatar på webben – alltså är jag till.”

Många tror att frihet är resultatet av vår nationella självständighet. Utan självständighet skulle vi inte vara fria – och inte heller lyckliga. Självständighet - frihet - lycka. Vi är fria att välja fritt. Mellan olika kaffesorter, shampon, hamburgare och ett dussin nyanser av farkkublått. Vår självständighet har gett oss frihet att konsumera. Det är något att glädjas över. Och sen då?

Min afrikanske vän sa: Vi afrikaner är glada trots att vi inte har mycket pengar. Många finländare har svårt att vara glada, trots pengarna. Han har naturligtvis rätt. Vi kan inte välja om vi föds fattiga eller rika, men vi kan välja hur vi förhåller oss till vår situation.

Många tror att frihet handlar om pengar, eller köpkraft som det heter numera. Bara ordet ”köpkraft” vittnar om makt. Vi har makt att konsumera. Pengar är frihet och pengar är makt.
Våra pengar och vår frihet värnar vi om. Med vapen om så behövs. Är det för att påminna oss om detta som vi firar vår självständighet? Att vi har makt och rätt att med vapen försvara vår rätt att konsumera.

Jag står kluven inför självständighetsdagsfirandet.

Visst är jag glad att ha fötts med lottovinsten och att mina barn är med i Pisaklubben. Och jo, jag är glad att ingen burar in mig eller deporterar mig för mina åsikter. Respekt har jag också för Mannerheim, Ryti (ja, särskilt Ryti), för alla dem som dog i krigen och för dem som  överlevde. Och inte har jag något emot slottsbalen (speciellt inte sen jag själv var inbjuden). Men kanske borde vi oftare använda vår yttrandefrihet till att fråga: Vad använder vi vår självständighet och vår frihet till?

Lucka 5. Do you know Chet Baker?

En egyptisk polisorkester är strandsatt i ett kulturlöst och konturlöst landskap någonstans i Israel. Orkestern har hamnat fel på grund av en felstavning i ortnamnet. Den yngsta medlemmen i bandet, Khaled, en ung man med översta knappen oknäppt, har en ovanlig raggningsreplik. Om den fungerar, då har han hittat sin kvinna.

Och den fungerar, men inte på drömkvinnan. Istället blir repliken en öppning i det kyliga förhållandet med orkesterledaren, ”generalen”.

Scenen som jag minns den är hämtad ur filmen The Band’s Visit (2007).

Den vackra värdinnan Dina och generalen sitter vid ett bord i Dinas lägenhet. Mitt emot dem vid samma bord sitter Khaled.

Khaled: - Do you know Chet Baker? (frågan riktad till Dina). Khaled sjunger en strof ur My funny valentine.

(Lång tystnad)

Dina: - No I don’t.

(Tystnad)

Generalen: - I know Chet Baker...I have all his records.

Khaled ler nästan omärkligt, tar fram trumpeten och spelar My funny Valentine.

Generalen (efter att Khaled slutat spela): - A little weak on the low notes…but..not bad.

Isen är bruten. Relationen frostas av. Spelglädjen kan återvinnas.

Vilka ord kan bli det som gör att vi hittar tillbaka till varandra. Vilka ord kan överbygga konflikter, leda till fred?

Eller kanske det inte är orden, utan musiken. Chet Bakers musik är en bra början.

Lucka 4. Saliga de som inte pratar strunt

Jag sitter på bussen och läser. Chauffören lyssnar på radio. Plötsligt hör jag en bekant radioröst. ”Jag har besökt 78 länder, men siktar på 100”. Rösten brukar jag förknippa med oförglömliga sportreferat där alla från Kalle Anka, Solkungen och Shakespeare nångång figurerat. ”Olen Karkkilasta kotoisin”. Jovisst är det Kaj Kunnas.

Men det är inte så mycket sport som det är samtal om livet (jo, jag vet, sport är också liv och för många till och med större än livet). Frågor och svar, upplevelser och historier flyter förbi som hållplatserna på invid vägen. Om de frusna passagerarna bryr sig om att lyssna kan de snart känna sig varmare inuti. ”Vi människor är så lika varandra”, berättar Kaj, ”det mesta förenar oss, kanske 95-98 procent faktiskt.” Och så berättar han om mötet med människor han träffat.

Och så frågan som alla ställer (eller borde ställa sig): ”När det nu är så mycket som förenar oss, varför är det svårt att hålla fred, varför uppstår det så lätt konflikter.” Det ges som i Fänrik Stål inget svar, men att ställa oss den frågan morgontidigt utmanande gör att mötet och umgänget med varandra blir naturligare.

Så när jag stigit ur bussen och är på väg mot utgången och damen framför mig plötsligt stannar upp en lång stund för att ta fram sin mössa ur väskan och blockerar vägen för oss andra så säger jag bara förlåt och försöker åstadkomma ett leende medan damen bakom mig ilsket muttrar något så självklart som att det också finns andra människor här bakom som vill ut.

Mindre tomt prat i radion, tack, ert radioprat har betydelse, hälsar jag förhoppningsfullt
till alla som sköter snacket i morgonkanalerna.

När det är varmt inombords är det lättare att bege sig ut i kylan.

Lucka 3. Utan handskar

1.12 firades internationella aidsdagen

Torka aldrig tårar utan handskar är första delen i Jonas Gardells skildring av hur unga män i 80-talets Stockholm förälskar sig i varandra, insjuknar, tynar bort och dör. Gardell överlevde, kanske för att kunna berätta deras historia. Det är också historien om mammor och pappor som inte visste. Som inte kunde veta när inte ens deras söner förstod. Först när de unga männen flyttat hemifrån kunde de tillåta sig att börja förstå och bli sig själva. Kasta sig ut i livet och hoppas på en famn som tog emot dem.

Samma år boken beskriver studerade jag i Kalifornien. Där var gay-rörelsen redan stark. Nyfiken hörde jag föreläsningar som ”Black and white men together” och lyssnade till teologer som försökte finna Bibelns homosexuella. Jag såg nyårsparaden i San Francisco som också innehöll en ”gay-parade” och hörde om Harvey Milk, öppet homosexuell politiker i staden. Bland studenterna talades det ibland om en mystisk sjukdom som verkade drabba homosexuella män. Månne det var Guds straff? Eller var det en utmaning att se de osedda, att besöka de sjuka, att bry sig om de föraktade?

Specialläkare Sirkka-Liisa Valle upplevde det Gardell skriver ur läkarens perspektiv. - Det var panik, berättar hon, vi visste ju ingenting om viruset då, hur det spreds, vem som var smittad. Idag vet vi mera, men vi vet också att kunskap inte alltid påverkar våra attityder. Det gör bara mötet med de människor det gäller.

Vem av oss vågar torka tårar utan handskar?

Lucka 2. Första advent

Hosianna!

Första ljuset tänds. Barnen sjunger. Fler än annars går i kyrkan. Köpcentren håller öppet. Folket viftar med palmblad. Jesus rider in i staden på en åsna.

Vi tar om det där sista. Om åsnan och Jesus. För jag tror det är viktigt.  

Jesus valde åsnan. En fåle till på köpet. Det var en symbolhandling. Alla visste var det handlade om.

(Det var på den tiden när den stora berättelsen ännu hade betydelse. När den ännu inte blivit bortträngd av cocacolatomten, kalleankan, mumintrollet, argafåglarna, starwars, twilight och många andra som stulit från originalet eller försökt ta dess plats).

Folket hade hört det förr. Se din konung kommer till dig, ödmjuk, rättfärdig, ridande på en åsna. En åsna!? De som hörde profetorden första gången förväntades sig säkert ett annat djur, ståtligare, starkare. Det var ju i alla fall fråga om en kung. Men profeten var säker på sin sak. Vår kung kommer ridande på en ung åsna. Redan då började man ana att det här skulle bli annorlunda än Rambo, Terminator och Dirty Harry.

Åsnan, det envisa, sega arbetsdjuret var hästens motsats.

Hästen var krigssymbolen. Hästen bar på soldater med svärd och spjut och spändes för stridsvagnar. När människor hörde ljudet av häst och vagnar och skramlet av sköldar och svärd flydde de upp i bergen.

Krigshästarna var för krigshetsarna på krigsslätten. Åsnan tjänade det fredliga folket i byn.

När Jesus valde åsnan var det ett medvetet val. I linje med profetens vision om en kung utan våld, en osannolik bild för de flesta. Jesus valde bort våldet redan från början. Han uppmanade sina vänner och efterföljare att välja fredens väg.

Jesus levde ett våldsbefriat liv och var beredd på följderna. Han förberedde också sina vänner och efterföljare på att ett sådant liv inte blir lätt. Den som vill gå i mina fotspår, ska ta sitt kors och följa mig. 

En symbol är inte utan betydelse. Det visste folket redan då. Och det vet alla som sett en datorskärm full med symboler eller ikoner. Klicka på symbolen och en ny värld öppnas.

Symbolhandlingen, att Jesus väljer den lilla åsnan, hjälper oss att förstå både glädjen och allvaret i att vara Jesu vänner och efterföljare. Vi väntar. Vi arbetar. Vi ber. Vi lär oss tålamod. Tillsammans. För vi är kyrkan. Och en kyrka som vill följa Jesus väljer bort våldet.

Fridfull advent!