Lucka 21. Alla längtar hem till jul

Alla längtar hem till jul. Hem kan vara en fysisk plats eller en familj (som kanske inte längre finns). Hem kan vara ett minne eller en stämning. Hem kan vara något obestämt, som vi ännu aldrig upplevt, men som vi vet väntar på oss. Hem kan vara en vit jul. Vit kan betyda både snörik och alkoholfri. En vit jul i båda bemärkelserna är till glädje för barnen och knappast till skada för nån. 

J längtade hem till jul. Det var länge sen han träffat sin familj som bodde i ett annat EU-land. Så han bestämde sig för att åka iväg. Pengar hade han inte mer än att det räckte till biljetten. ”Är det klokt att åka om du inte har pengar? Hos vem ska du bo, vad ska du äta?”, undrade jag och försökte få honom på andra tankar. ”Det ordnar sig nog”, sa han och åkte iväg.

Efter några dagar ringde han. Det hade inte ordnat sig. Han behövde pengar för att ha nånstans att bo. Under några dagar hade han bott hos en familj som redan hade det trångt och nu fungerade det inte längre. Returflyget gick först om ett par veckor och människan lever inte av snö allena. Vi sände en summa till hans bankkonto. Ett par dagar senare ringde han igen. Efter litet tvekan sände jag på nytt en summa till hans konto. Hoppades att det var tillräckligt för att han skulle klara sig och kunna återvända.

J kom till Finland för några år sen. Det är här han vill bo. Det är här det finns arbete, åtminstone ibland. Men det är tungt att bo ensam, tungt att se när andra skaffar sig saker och man själv inte har råd. Tungt att leva på makaroner hela tiden. Därför ville han åka hem för att träffa familj och vänner, för att fira gudstjänst och sjunga sånger som man gör hemma.

J är generös av hjärtat. Han har hjälpt släkt och vänner med det ena och det andra så mycket han kunnat. Men vad hjälper det med envishet när pengarna är slut? Nu behöver han själv hjälp.

Det är särskilt en person som hjälpt honom, som tagit sig an honom, som fostrat honom.
Som  gråtit med honom, skrattat med honom, varit som en mamma för honom och tagit honom genom vårt samhälles labyrinter. Hon har alltid ställt upp. En gång ringde jag henne och frågade om J. Hon berättade att J förändrat hennes liv. "J är en överlevare”, berättade hon, ”han har en stark tro på Jesus”. Denna tro har gjort att hon själv hittat hem.

Lucka 20. Från nollpunkt till fästpunkt

Idag träffade jag T. Det var länge sen. Igen än gång. Men som med alla goda vänner är det bara att fortsätta där vi slutade. Om vi nu minns var vi slutade. Vilket vi inte alltid gör. I så fall är det bara att ta upp en ny tråd. Och livet är fullt av trådar. Ibland går de så in i varandra att man inte ser de enskilda trådarna utan bara det stora mönstret. Andra gånger ser man inte mönstret på grund av de många enskilda trådarna. Välj själv vad du ser.

Idag ryckte vi först i jobbtråden och fick litet klarhet i mönstret. Sen övergick vi till livstråden, den som också är förknippad med dess motsats, döden. T hade haft ont en tid, men det var inte det som drev honom att uppsöka läkare, det var osäkerheten. Att inte veta är något av  det värsta för en människa. Värre än döden? Nej, för T är döden värst, livets absoluta motsats, något totalt naturvidrigt ”vad prästerna än säger”, vad statistiken än visar.  

T vet mycket. Han vet hur det känns att överleva. När vännerna sviker, när anhöriga dör, när livet inte blir som man tänkt sig, när nätverken brister, när idealen slås sönder, när konkursen drabbar, när livet når sin nollpunkt. 

Dagen efter konkursbeskedet åkte T på en kort resa. Livet i spillror, framtiden i dimma. Ändå var han tvungen att lämna familjen för att åka på en jobbresa. Inga pengar till mat eller taxi, så han promenerade. Det var kallt. Han gick förbi en kyrka och stack sig in för att värma sig (detta utspelade sig där kyrkorna fortfarande stod öppna för människorna). Det var mörkt inne i kyrkan, men T urskilde två damer som satt längre fram. Efter en stund kom en präst och bjöd dem att fira mässa framme vid altaret. Motvilligt gick T med på det, han hörde ju till en annan kyrka och kunde inte formuläret. Men han kunde läsa, och tillsammans med prästen läste de texterna och bönerna, bekännelserna och välsignelserna.

Vid nattvarden hände något. ”Kristi kropp - för dig utgiven”. Orden brände sig in i T:s tanke, känsla, medvetande. Vad som egentligen hände vet bara T och Gud, inte ens prästen hade en aning. Men vägen från livets absoluta nollpunkt tog sin trevande början. Ett steg i taget. Från nollpunkt till fästpunkt.

T är inte mycket för det teologiska finliret, det är mera rakt på, inget small talk, utan pang i solarplexus, När livet berövade honom jobb, karriär, inkomst, själva tilliten och allt slogs i spillror var det inte läge att fråga ”varför Gud” eller ”vad är meningen med detta”. Istället blev det en Jakobs kamp med gudsängeln vid livets stora vägskäl: ”Jag släpper dig inte.” 

Lucka 19. Dagens medmänniskor

Igår mötte jag ett fyrtiotal medmänniskor.

Dagens första medmänniska sa hej till mig innan jag gick ut i snön på morgonen. Den andra var busschauffören som hälsade godmorgon. Den tredje var damen i bussen som bad mig stiga upp och ge plats så att hon kunde stiga av. Den fjärde var tjejen i kassan som tog betalt när jag handlat frukost till dagens första möte. Följande medmänniska öppnade dörren för mig till möteslokalen. Så var det pianisten som ackompanjerade mitt trumpetspel i Adams julsång O, helga natt, som inledning till sammanträdet. Och så träffade jag henne som hade önskat att vi skulle spela.

Med några medmänniskor förde jag ett konstruktivt samtal om hur vi bättre ska kunna hjälpa tusentals medmänniskor i andra delar världen. En medmänniska gav jag en cd som tack för gott samarbete under året. Lunch åt jag med ett tjugotal medmänniskor kring ett långbord. I vår bordsända berättade en medmänniska om hur bromssystemen på tåg och spårvagnar är olika känsliga för vinter och snö. En hade fyllt år och fick en cd som försenad present. En annan hade åsikter om musiken på cd:n. En tredje ville inte ha den. En fjärde bad mig bära den stora julkrubban till kontoret. En femte gjorde det.

Efter festlunchen försvann alla medmänniskor till sitt och jag till mitt. Två telefonsamtal och två medmänniskor senare ledde jag en diskussion om församlingens liv och verksamhet. Efteråt vandrade jag med en medmänniska till busshållplatsen och hann dela tankar och erfarenheter. På bussen hem samtalade jag med en ung medmänniska och musikstuderande.

Möttes av en glad medmänniska när jag steg av bussen. En omtänksam medmänniska hade skottat snö och en annan hade lagat mat och gjort dadelrutor.

En dag fylld och förgylld av medmänniskor. Tack för att ni var en del av min dag!

Lucka 18. The Band

I en klassisk scen från filmen The Blues Brothers hjular Jake (John Belushi) uppför kyrkans mittgång, medan brodern Elwood (Dan Ackroyd) tittar på. De har nyss sett ljuset. De ska inte bara bilda ett band, de ska bilda ”THE BAND”. Som mycket annat bekräftas kallelsen och det gudomliga uppdraget i kyrkan: ”We are on a mission from God”.

”Ett band bygger på att folk är beredda att vara beroende av varandra”, är U2:s erfarenhet efter att de fyra bandmedlemmarna spelat ihop i mer än trettio år.

Ett band, en orkester, en familj eller ett lag, är en plats där vi lär av varandra, lyssnar på varandra, stöder varandra. I en orkester får olika musikaliska visioner och ambitioner ska samsas till förmån för helheten. Och sen ska det kännas roligt och meningsfullt också. Inte undra på att många band splittras. Men när det fungerar har himlen landat.

The Blues Brothers visar att det finns en självklar förbindelse mellan Gud och musik. Lika naturligt som att det är självaste James Brown som agerar sjungande predikant i kyrkan är det att tänka på kyrkan, församlingen som The Band.  Det som gäller för bandet, orkestern, gäller också för kyrkan: ”En församling bygger på att folk är beredda att vara beroende av varandra.”

Då kan det bli musik. "The family that plays together, stays together", som Jake och Elwood skulle säga.

Lucka 17. Nödlucka

Tjugo små barn och sex av deras lärare dödades i skolmassakern i Connecticut (USA) i fredags. Mördaren, 20-åriga Adam Lanza, tog sitt eget liv.

Först kommer chocken, sedan mattheten och hjälplösheten, så ilskan och beskyllningarna.
Mitt i allt detta behöver något sägas med ord. Men vad?

Litet trevande vill jag påminna om av vi är kallade att gråta med dem som gråter. Vi får be för dem som sörjer och tända ett ljus för dem som dött.

Jag tänker att alla människor är lika värda, oberoende om vi dör i USA, Finland eller Afghanistan. Att liknande saker händer varje dag någonstans på vår jord utan att nyheterna når ända hit. Jag tänker att vi alla har ett okränkbart värde, inte bara på grund av FN:s människorättsförklaring, utan för att Gud har skapat var och en av oss. Ingen av oss dör ensam. Gud är hos oss.

Medierna rapporterar att en lärare, Victoria Soto, dog som "hjälte", när hon skyddade barnen med sin egen kropp. Barnen älskade henne och hon gjorde allt för att de skulle ha det bra. Det som beskrivs som hjältemod är, eller borde vara, det normala. Åtminstone för en kristen. Att ge sitt liv för andra är en kristen livshållning, det är så Jesus Kristus kallar sina efterföljare och vänner att leva.

I går, tredje söndagen i advent, var temat Bered väg. Johannes döparen var den som beredde väg för Herren Jesus, som skapade nyfikenhet kring och gav uppmärksamhet åt Jesus. Johannes gav också sitt liv på grund av sitt vittnesbörd, han var frispråkig och inte rädd för någon.

Johannes döparen är för mig en bild för kyrkan. Det är i församlingen vi bereder väg för, skapar jordmån för och fostrar människor till att bli kristna. Människor som är villiga att ge sitt liv för sina vänner. Människor som älskar sina fiender, inte för att de tycker om dem, utan för att också fienderna är älskade av Gud.

Lucka 16. "D'oh!"

”D’oh!” förekommer ofta i tv-serien The Simpsons och finns med redan i det första avsnittet om familjens Simpsons julfirande. Ordet uttrycker frustration över att man insett att saker och ting inte gått som planerat eller när man kommer på sig själv med att ha sagt eller gjort något fullkomligt idiotiskt. ”D’oh!” finns sedan 2001 upptaget i The Oxford Dictionary.

”D’oh!” är Homers vid det här laget mest kända utrop. Ordet behövs, har det visat sig, det fyller ett tomrum. Istället för att komma med en lång rad ursäkter (och eventuella insikter) om vad som gått snett kan vi utbrista i ett ”d’oh!” 

Ibland reagerar Homers familj med förståelse och till och med skratt på Homers ”d’oh!”  En befriande insikt om att ingen är perfekt, att vi alla är människor med våra egenheter, misslyckande och tillkortakommanden. ”D’oh!” är något av en livshållning för Homer. Liksom ingen mat är så dålig att den inte kan göras ätbar med ketchup (inte min egen åsikt) är inget misstag så stort att det inte kan avfärdas eller förlåtas med ett ”d’oh!”. Eller är det så?

Hur långt räcker ”d’oh!”?  Ganska långt faktiskt, men det finns situationer när det behövs ord med en djupare innebörd och självinsikt. När misslyckandet är så fundamentalt och när frustrationen och besvikelsen inte kan kvitteras med bara en stavelse hur uttrycksfull den än är.

Till och med Homer, sinnebilden för det som Bibeln kallar ”köttet”, det bångstyriga och egoistiska jaget, som inga självhjälpskurser rår på, inser ibland att det behövs ett ”förlåt” när han sårat sin Marge på djupet.

Lucka 15. EkuFace

Jag administrerar en facebooksida. Inte ensam naturligtvis, det var inte ens jag som satte upp
sidan. Men jag gav mitt godkännande till att dela administratorrättigheterna för sidan. Jag kan alltså sätta in material på sidan och inbjuda vänner att gilla sidan. Sidan fick över 50 gillanden den första dagen. Tack alla ni som "gillade". Made my day!

Facebooksidan heter Ekumenik i Finland. Vi skapade den för att ge mera synlighet åt det som sker i och mellan kyrkor och samfund på svenska i Finland. Och det är faktiskt mer än man skulle tro.

Alla gillar ekumenik, men alla gör inte ekumenik. Kanske för att vi inte vet vad vi kan eller får göra. Är inte ekumenik bara för biskopar, präster och andra kyrkoledare? Svar: nej.

Alla kan vi göra ekumenik. Vi kan be för folk i andra kyrkor och samfund. Vi kan be tillsammans. Vi kan lära känna varandra. Vi kan fira gudstjänst tillsammans. Vi kan gå på konserter tillsammans. Vi kan spela tillsammans. Vi kan hjälpa andra tillsammans. Vi kan vandra tillsammans. Vi kan samtala, ställa nyfikna frågor och lära oss av varandra.

Att vara kristen är att leva ekumeniskt. Vi har ju systrar och bröder i alla kyrkor och samfund. Ibland utan att vi vet om det, ibland utan att vi vill det, eftersom ”de andra” är annorlunda och därför kan upplevas litet konstiga ibland.

För några veckor sen inbjöd min församling afrikanska kristna som bor i Helsingfors att fira gudstjänst med oss. Det blev annorlunda, mera afrikanskt kanske man kunde säga. Men vi  lärde oss också att en gudstjänst kan se ut på olika sätt, och att allting inte alltid går helt som planerat. Så är det i Afrika, så är det i Finland, så är det i livet. Så är det också med ekumeniken.

Det finns ingen på förhand utarbetat plan om hur ekumenik och kristen enhet ska se ut i praktiken. Det är det som gör det så spännande.

Lucka 14. 121212 - två dagar efteråt

Världen gick inte under i år heller. Buden på datum för världens slut har varit många, men ingen har ännu haft rätt. Vem skulle förresten vilja ha det tvivelaktiga nöjet att finnas kvar och säga: Vad var det jag sa? Vem skulle dela ut vadslagningsbyråernas prispengar till den som mot alla odds fick rätt?

Jag har alltid undrat hur undergångsprofeterna föreställer sig världens undergång. Kommer jorden att förstöras i en krock med en asteroid eller genom utomjordingars intervention, eller hur blir det? Den som (över)lever få se.

Medan vi drar en kollektiv suck av lättnad, låt oss fundera en gång till.

När går världen under, när dras mattan under fötterna på oss, när är hoppet ute, när ger vi upp, när blir det så mörkt att vi inte längre orkar? När min egen värld går under kan jorden lika gärna kollidera med vilken planet som helst.

Världen går under hela tiden. Varje sekund går den under för någon.

Men konstigt nog händer det ofta att världen liksom återuppstår. Många har berättat att de småningom kan börja skymta ett liv också efter katastrofen, efter skilsmässan, efter dödsbudet, efter olyckan, efter kriget. Men det är något vi måste upptäcka själva, säger de, en liten bit i taget.

Ibland talas det om katastrofer av ”bibliska proportioner”.  Men det finns också ett hopp av bibliska proportioner. Ingenting kan skilja oss från Guds kärlek. Inte ens världens undergång.

Lucka 13. Lucy show

Min mamma gillade Lucy show. Kanske var det något i den oskyldiga uppsynen och de
ambitiösa men ofta misslyckade projekten som roade och fascinerade. Lucy, hemmafrun som ville bli stjärna men inte räckte till. Istället blev det ofta småkaos och förvecklingar som till slut redde upp sig på ett humoristiskt sätt. Lucy var allt annat än perfekt, men hon var charmerande, roande och ibland litet naiv och klumpig. Och så hade hon ett gott hjärta och var lätt att känna igen sig i. Undra på att succén var given. 

Ikväll är det vår egen Lucy show – live på Storkyrkans trappa i Helsingfors. Vi firar luciadagen och kommer litet vagt ihåg att St:a Lucia var en ung kristen tjej som bodde på Sicilien för länge sen. Hennes familj hade utsett en man åt henne, men Lucia vägrade att låta sig bortgiftas. Hennes (be)svikna trolovade hämnades genom att utlämna Lucia till myndigheterna som på kejsar Diocletianus befallning ägnade en stor del av sin tid att jaga och eliminera kristna.

Luciaberättelsen innehåller bekanta element.

Hedern. Om hon inte lyder mig, om hon inte vill ha mig, ska ingen annan heller få henne, då ska hon dö. Basta!

Förföljelse. Alla som anses hota statens säkerhet eller intressen måste röjas ur vägen. Om
det sen är den romerska kejsaren, vita huset, underrättelsetjänsten, partiet eller diktatorn som ligger bakom.

Lucia drabbades av hedersvåld, hon blev angiven och fängslad av myndigheterna på grund av sin kristna tro. Och till sist avrättades hon. Men hon var fast i sin tro och hon förblev trofast den Herre som hon gett sitt hjärta.

Vårt luciafirande är rätt långt från originalet.

Sökes: den vackraste, mest välsjungande svärmorsdrömmen i riket, lockigt ljust hår, något
längre än medellängd, ska med bevarad värdighet kunna svara smart och välformulerat på extremradions töntiga frågor och ha en stresstolerans lika hög som Nokia-Stephens.

Finnes: Vanlig tjej med vanligt liv, vanliga problem och vanliga ambitioner. Som växer
med uppgiften. Uppdrag: ljusbärare, glädjespridare. Övertygelse: Att ljuset har övervunnit mörkret.

Lucia går för att sprida glädje och ljus. En glädje hon kanske inte alltid känner. Men ljusen, sången, de vita kläderna, människornas förväntningar och en inre övertygelse blir hennes inspiration, som gör att hon orkar. Att vid varje framträdande och besök ge allt, göra sitt bästa.

Inför julen förutsätts medborgarna i riket leva lyckliga och glada ända till julafton. Ändå kan det hända att (heders)våldet tvingar många mammor (sällan pappor) och barn att uppsöka det lokala skyddshemmet, eller att mormor och farfar ligger ensamma och bortglömda, eller att fången räknar ännu några månader till friheten. Men ”då på vår tröskel står, vitklädd med ljus i hår...”

Gud välsigne lucia och hennes tärnor och hela teamet bakom. I bästa fall inspirerar ni också oss andra att vara ljusbärare. Och det är ganska coolt.

Lucka 12. Tro pop och kärlek

En av de fyndigaste boktitlarna jag stött på är Ingemar Olssons självbiografiska skildring Tro pop och kärlek. Men då ska man förstås känna till originaluttrycket som Paulus myntade i Första korinterbrevet 13.

Titeln inspirerade mig att i en recension av boken (som hör till det intressantaste och roligaste jag läst, boken alltså) travestera på andra, mera kända, bok- eller filmtitlar. Om du vill kan du gissa varifrån citaten är hämtade, eller skriva egna roliga omformuleringar av andra bok- eller filmtitlar i kommentarfältet.

Ingemar Olssons bok är en sorts ”Bekännelser” det är litet ”Populärmusik från Svedala”, det är
”Anteckningar från ett källarband”, i boken möter vi ”Den unge poparens lidanden”, vi får ett ”Porträtt av popkonstären som en ung man” och så får vi läsa om ”Sommaren med Otto”. Men
framför allt handlar boken om ”Din stund på scenen” . (Originaltitlarna finns längst ner i texten.)

Ingemar Olsson skriver om tonårskärlek, frikyrkokultur, mognad, teologi, mänskliga rättigheter. Han ger ögonblicksbilder från skivinspelningar i ett hönshus, om mötet med John Lennon (!). Han beskriver när bandets pianist Per-Erik Hallin mitt under inspelningen fick ett telefonsamtal från USA som ledde till att han åkte på turné med självaste kungen - Elvis. Bara det!

Mest av allt delar Olsson med sig av sin renodlade fascination över det stora vi kallar
Livet. Det är inte litet det. Men det finns mycket mer. Givetvis finns det mer. Inte minst bakgrunden till många av de sånger som gett många av oss glädje och inspiration. Som visar att vi behöver tro, hopp och kärlek och att när det är som bäst så stavas hopp, just det: pop.

Tvivlar du på det kan du ju alltid kolla musiktidningen Rolling Stones lista över historiens
500 bästa popalbum (jo, där finns också Miles Davis’ Kind of Blue, så begreppet pop är rätt omfattande). Eller så kan du göra din egen lista.  

****

Titlar och författare (och en filmregissör) jag hänvisade till: Bekännelser av kyrkofadern Augustinus, Populärmusik från Vittula av Mikael Niemi, Anteckningar från ett källarhål av Dostojevskij, Ett porträtt av konstnären som en ung man av James Joyce, Sommaren med Monica av Ingmar Bergman, Din stund på jorden av Wilhelm Moberg.