Varje morgon går vi till kvarterets boulangerie och köper två färska batonger till frukost. Bageriet ligger alldeles invid muren till vår gårdsplan. Kvinnan som säljer batongerna ryms inte helt och hållet in i sitt lilla bageri. Huvudet och armarna sticker ut genom luckan framtill och resten av kroppen genom dörren baktill. Men nånstans där inne har hon ändå utrymme för en massa batonger. Jag har undrat om hon verkligen bakar sina bröd i sitt ljusröda krypin. Vad tror ni? Det är ju ett bageri. Om ni tittar riktigt noga på bilden så står det faktiskt med stora bokstäver "B O U L A N G E R I E"....

För mig är det ganska enkelt att veta om jag befinner mig på rätt plats i livet eller om jag på villovägar. När jag spontant ger mig tid att iaktta och förundras över alla vardagsdagsdetaljer, då vet jag att jag är där jag ska vara. Jag vet att jag lever på riktigt när jag inte har något behov att planera framtiden eller steget efter ”just nu”. När jag utan att anstränga mig ser färgerna och känner dofterna är jag i mitt rätta element. I dag är det smutsiga fötter, heta kroppar och sand i håret. Så lite det behövs för att veta att jag är där jag ska vara.

Det var trots allt tur att det inte gick att hoppa över gårdagen. Vi fick nämligen vara med om en riktigt häftig grej på kvällen. Traditionell brottning.

Jag hade tänkt ta itu med Anna Wahlgrens bok "Sova hela natten". För jag har fått löften om att Anna Wahlgrens kur ska hjälpa oss att sova hela nätter. Men av någon orsak är tröskeln väldigt hög när det gäller att ta itu med boken. Så när vi på kvällen fick förfrågan att följa med och titta på senegalesisk brottning var vi inte svåra att övertala. Om vår dotter ändå inte sover kan vi väl försöka ha det trevligt på nätterna i stället för att sura och trötta kämpa med sömnen. Ronya var helt med på noterna.

Tillställningen ägde rum bara några kvarter härifrån och samlade närmare tusen åskådare. När vi kom dit var brottarna redan i fullgång med uppvärmningen. Dunket från trummorna och männen som sjöng var öronbedövande. Månen lyste och det var stjärnklart. De muskulösa, halvnakna männen lunkade av och an i sanden och utförde alla möjliga ritualer inför kvällens prestationer. Det verkade som om den fysiska uppvärmningen var av mindre betydelse än den spirituella. Amuletter bands omkring armar och ben, olika drycker förtärdes och vätskor stänktes både på de svettiga kropparna och på marken där brottingsmatcherna utkämpades. Mystiska symboler ritades också i sanden och små föremål grävdes ner här och där. Mitt i allt detta satt vi med vår lilla dotter, och jag tänkte att det troligen inte ingår i Anna Wahlgrens sömnskola att ta med en tös på fem månader på dylika tillställningar.

Efter nån timme, när trumdunket och ritualerna hade eggat upp männen tillräckligt, satte de i gång med sina tävlingar. Men jag måste säga att det var något av ett antiklimax. Endel av matcherna tog nämligen slut på mindre än en minut. Jag trodde att jag skulle få se något mer extremt, något som skulle räcka betydligt längre. De intensiva förberedelserna som hade pågått i flera timmar lovade så mycket mer. Därför blev jag lite besviken. Men visst, det var några matcher som var riktigt spännande och som engagerade publiken till max.

Det var alltså tur att det inte gick att hoppa över gårdagen. För nu har jag lärt känna Senegal lite mer. Traditionell brottning lär vara en stor grej här i landet.

Oj, oj vad det frestar att bara publicera vackra, exotiska bilder och att skriva inlägg enbart de dagar när tankarna är samlade och man har nåt trevligt att berätta. För det går ju att göra det. Det går att skapa en helhet av de här blogginläggen som ger bilden av mig som en supermänniska som lever ett jättespännande glansbildsliv i Afrika. Men då skulle jag naturligtvis ge en helt förvrängd bild av min verklighet här. Det förstår väl alla som kan tänka lite grann, och framför allt de som känner mig.

Man har sig själv med var än i världen man befinner sig....tyvärr! I mitt fall innebär det att dagar som jag helst bara vill hoppa över uppenbarar sig med jämna mellanrum. Dagar då jag inte är särskilt stolt över mina personlighetsdrag. Det är en sån dag i dag. Huset är ett kaos. Ungen skriker HELA TIDEN! Gårdsplanen och verandan är full med kvarterets ungar som jag inte orkar med just nu. Jag har inte sovit på flera nätter (för flickan tycker att hon vill vara vaken just då). Har en massa mail jag borde svara på. Och mannen...ja, vad var det nu med honom igen, det har jag glömt. Hur som helst, inget av allt det här hanterar jag särskilt vuxet. Det var bara det. Jag ville berätta att livet här inte är enbart vackra bilder och trevliga episoder. Jag tycker att det är viktigt att ni vet det.

En sak till. En dag som denna hade jag väl rätt att äta upp hela kexpaketet? De där mjuka chokladkexen som vi hade kommit överens om att skulle räcka till nästa gång vi åker till Mbour? Visst hade jag väl det?

Så är dagen då äntligen här! Tabaski, en av de största muslimska högtiderna som firas i Senegal. Man kunde kanske jämföra festligheterna med de kristnas jul. Men i stället för skinka finns det fårkött på allas bord. Man minns hur Abraham var villig att offra sin son Ismael (inte Isak!). Men vi vet ju hur det gick. Det blev ett får i stället. I varje hem slaktas därför minst ett får vid den här högtiden. Jag fick i dag veta att en man måste slakta lika många får som han har hustrur. De senaste veckorna har det därmed kryllat med får överallt i detta land. Flera gånger har det varit trafikstockning där vi försökt ta oss fram, på grund av de otaliga stackars fåren som i dag har gått sina öden till mötes.

Det har alltså varit stämning av festförberedelse i alla knutar redan en lång tid. Skräddaren nere vid torget som jag hade tänkt att skulle sy sängöverkast åt oss såg förtvivlat på mig när jag för några dagar sedan besökte honom. Han syntes knappt i sitt lilla krypin där han satt bland högar av glittriga tyger. Dem skulle han på kort tid förvandla till vackra festdräkter åt både män och kvinnor. Mina sängöverkast kunde bra vänta nån vecka, sade jag, och skräddaren såg riktigt lättad ut. Grannflickorna som leker med Ronya har dag för dag blivit allt vackrare i håret. Det tar ju flera dagar att få till en ordentlig frisyr i afrikanskt hår, så flickorna har suttit här med delar av håret burrigt och ofixat och andra delar av håret i små, prydliga flätor. Men i dag var allas hår i topptrim, kropparna nytvättade och doftade gott av oljor. Det var knappt så man kände igen grannflickorna i de glittriga kläderna och smyckena.

Vi trodde att vi inte skulle delta i festligheterna dess mera eftersom de inte berör oss. Men våra grannar hade andra tankar. Redan på förmiddagen, efter morgonbönen, kom Abdoulaye hit och sade att det var dags att slakta fåret och att hans familj ville att vi var med. Så det var bara att klä på sig en festdräkt och följa med. Och sen gick allt på i ett. Jag har aldrig tidigare fått smaka på sådan gästvänlighet grannar emellan som i dag. Det var inte bara Abdoulayes familj som ville ha oss med i sitt firande. Vi satt också en lång stund på gården till Ibrahims familj. På båda ställena fick vi grillat fårkött, olika varianter av couscous och grönsaker samt sockriga drycker i alla möjliga giftiga färger. När vi kom hem fick vi ytterligare en inbjudan. Det var grannen närmast vårt sovrumsfönster (som jag glömt namnet på) som knackade på dörren och sade att maten var färdig. Men då tackade vi artigt nej. Våra magar kunde inte hantera mera fårkött.

Under tabaski ska man be varandra om förlåtelse för allt dumt man gjort mot varandra under året som gått. När man besöker sina vänner och ber om förlåtelse kan man med det samma ge någon present. På vårt köksbord står för tillfället massvis med kastruller och tallrikar i olika storlekar och färger. I dem finns läckerheter som vänner och bekanta tillrett och hämtat åt oss under kvällens lopp. Det är knappast för att de upplever att de har något att be oss om förlåtelse för, utan helt enkelt för att de är så alltigenom gästvänliga. Vi är nya i kvarteren och då vill man ta oss med i gemenskapen kring en dag som denna. Så förklarade i alla fall Abdoulaye.

När jag skriver dessa rader är det redan kväll, men det finns inga tecken på att festligheterna skulle hålla på att ta slut. Jag har på känn att ljuden och dofterna av dagens fest blir allt intensivare för varje minut som går. Det är musik från en granngård, från en annan är det rytmiska slag på trummor och från platser jag inte kan lokalisera hörs sång och glatt prat. Allt det här lär hålla på till småtimmarna. Så pass länge har jag bott här redan att jag vet det. Vi bor bland människor som älskar att festa!

I fredags fick jag smaka lite grann på vad mitt arbete kommer att innebära från och med februari. Det var Mirja som ringde och frågade om jag vill hänga med till en av byarna där FMS har fadderbarnsverksamhet. Mirja Montonen har varit missionär i Senegal i över 20 år. Hon bor i Fatick ännu fram till årsskiftet. Sedan har hennes tid i Senegal nått sitt slut och hon ska börja vänja sig vid att vara pensionär i Finland. Det betyder att vi snart kommer att vara de enda från Finland som bor i Fatick. Men ännu en tid får vi njuta av Mirjas trevliga sällskap. För tillfället arbetar Mirja med att utarbeta material för konfirmandundervisningen, men under åren i Senegal har hon i perioder också ansvarat för fadderbarnsarbete. Eftersom det är vad jag så småning ska ta över så är det viktigt att jag börjar bekanta mig med arbetsuppgifterna. Därför följde jag och Ronya med Mirja på en liten utflykt till Ndoundokh.

Vägen till Ndoundokh var en utmaning. Egentligen kan man väl inte tala om väg. Vi körde i sanden och kryssade mellan träd, hirsodlingar och små lerhyddor. Jag kan inte för mitt liv förstå hur jag kunna börja orientera mig i denna terräng. Mirja förklarade att det främst är de olika träden som fungerar som vägmärken. Man vet att vid "det stora trädet" ska man till vänster och vid "trädet som kröker sig åt höger", där ska man till höger osv. Jag tittade skeptiskt på träden som vi skumpade förbi och fick en obehaglig känsla av att de inte kommer att vara till stor hjälp. De ser ju alla lika ut!

Framme i Ndoundokh parkerade vi utanför byskolan. Vårt mål var förskoleklassen. Barnen i förskolan får understöd av faddrar i Finland. Syftet med utfärden var att helt enkelt kolla att allting fungerar som det ska, ge lite material för undervisningen och betala lön åt förskolelärainnan. I den lilla skolklassen satt 52 barn i åldern 4-6 år. De satt som ljus och lyssnade på sin lärarinna. Egentligen är principen här att det inte ska få finnas mer än 30 barn i en förskoleklass, så åtminstone det var en sak som måste tas itu med. I bilen på väg tillbaka berättade Mirja lite grann om vad det innebar "på hennes tid" att vara koordinator för fadderbarnsarbetet. Efter vår lilla utfärd kunde jag konstatera att fadderbarnsarbetet kommer att bli en riktigt trevlig arbetsuppgift att ta itu med!

I dag fyller Ronyas moffa 70 år. Vi borde naturligtvis vara med och fira med släktingar och vänner i Borgå. Därför har vi lite extra hemlängtan just i dag. Ronya vill använda utrymme här på bloggen för att gratulera sin moffa.

Varje eftermiddag sådär en fyra- femtiden står en klunga med barn i olika åldrar på vår trappa och väntar att Ronya ska komma ut. Flickorna är väldigt duktiga när det gäller att ta hand om barn, eftersom de är vana att sköta sina egna småsyskon. Därför vågar jag nu och då lämna Ronya med dem en stund för att göra egna sysslor. Hon stornjuter av dessa stunder. Jag tror att Ronya redan har upptäckt att barnen har betydligt mer energi och kreativitet för lek än vad mamma har.

Väntar, väntar, väntar att Bertrand ska komma hem från Mbour där han arbetat i dag. Eller egentligen, om jag ska vara riktigt ärlig, väntar jag mer på matkassarna han ska komma hem med.

Vi bor alltså i Fatick. Det är svårt att beskriva denna stad. Jag har ingen aning om hur stor staden är och hur många invånarna är. ”Centrum” kan man väl i alla fall säga att är torget. Det är ett stort område med många små stånd tätt intill varandra där man kan hitta allt mellan himmel och jord, mest sånt som man inte behöver. Största delen av torget är under nåtslags tak, men många säljer också sina varor under bar himmel längs med gatorna runtomkring det takbelagda området. Här i ”centrum” är det ett härligt kaos av människor, inte så mycket bilar, men massvis med mopeder samt hästar och åsnor som drar kärror fullastade med antingen varor eller människor, eller både och.

Första gången jag var nere till Faticks centrum frågade jag Bertrand var alla butiker är, sånadär supermarkets där man kan köpa allt viktigt som exempelvis kex, choklad, wc-papper, deodorant och goda juicer. Min man gapskrattade. Sådana finns inte här! Jag trodde inte det var sant. En enda lite supermarket måste väl finnas ändå? Men nej, inte. Det gäller alltså att våga sig in bland alla torgförsäljarna på jakt efter det man behöver. Det finns kanske. Om man söker riktigt noga. Eller så får man bara vänta tills nästa gång man åker in till Mbour. För där finns en butik. En riktig. Med kärror och många hyllor som man själv kan plocka ifrån. Alltså med andra ord ett himmelrike.

Bertrand lovade att ta en sväng via himmelriket innan han kommer hem från jobbet i dag. Inköpslistan var lång. Mest väntar jag på vattenmelonerna!

Några av de missionärer som tidigare bott i Senegal varnade mig och sade att jag inte ska förvänta mig att Senegal är så som jag beskrivit Tanzania i min bok ”Elfenbenshjärtat” (2010). Bokens ramar är mina första barndomsår i norra Tanzania samt några vistelser där i vuxen ålder. Jag beskriver ett Afrika som är grönt, frodigt, färgrikt och djurrikt. Senegal, fick jag veta, kommer att vara torrt, hett och sandigt. Därför blev jag överraskad när jag möttes av en massa grönska. Vägen från kuststaden Mbour inåt landet till Fatick, där vi bor, tar en dryg timme med bil. När jag första gången åkte den sträckan upptäckte jag till min förvåning att fälten på båda sidor om vägen var alldeles gröna med lummiga baubaubträd överallt. Det var vackert, tyckte jag. Sådär Afrikavackert, med de vida slätterna. Jag hade alltså inte alls kommit till ett land som var enbart torrt, hett och sandigt. Inte som det är just nu i alla fall, efter regnen. I stället kunde jag konstatera att allting ju påminde väldigt mycket om Tanzanias vyer....

Jag vill inte hela tiden jämför denna del av Afrika med den del som är så bekant för mig och som finns inträngd i de allra djupaste cellerna av mitt väsen. Men det är svårt att låta bli. Ständigt kommer jag på mig själv med att tänka antingen: ”Det här är ju precis som i Tanzania”, eller: ”Så här är det inte alls i Tanzania”. Jag får väl bara acceptera att jag kommer att lära känna detta land och dess folk utifrån mina tidigare Afrikaerfarenheter. Jag försöker inte längre att nollställa mig. Jag tror inte att det är möjligt.