Jag har alltid tyckt att söndagar är lite jobbiga. Speciellt under skoltiden var det så. Allting var så trögt och sömnigt och så var måndagen alltid hotfullt nära. Och ja, så var det ju förstås kyrkdag. Jag tyckte helt enkelt inte om att gå till kyrkan. Om jag påstod nåt annat vore det lögn. Och att ljuga, ser ni, det är synd. Så låt mig nu en gång för alla vara ärlig beträffande den här saken, och kom ihåg att jag är missionärsbarn, biskopsdotter, diakon, religionslärare och nu själv missionär: Jag tyckte att det var tråkigt att gå till kyrkan! Man kan alltså tycka det fast man har en massa religiösa titlar.

Men till kyrkan gick vi. Hela familjen. Varenda söndag. Vare sig jag ville det eller inte. År ut och år in. Och av någon orsak har det bara fortsatt. Det är det som är så märkligt. Jag menar, det finns ju ingenting som säger att jag måste. Jag tycker fortsättningsvis inte att kyrkbesöken om söndagarna är veckans höjdpunkt. Jag kan inte påstå att Gud känns särskilt nära just i gudstjänsten. Tvärtom kan jag ibland känna, att om Gud är nånstans så är det åtminstone inte i våra kyrkor om söndagarna. Och ändå sitter jag där. Ofta lika okoncentrerad som när jag var barn. Ibland räknar jag till och med otåligt minuterna tills prästens predikan ska ta slut. Precis som förr. Så man kan verkligen med rätta fråga sig vad jag gör där?

Jag ska försöka mig på ett svar på den frågan. Det är så här att det djupt, djupt inne i mig finns någonting som vill. Åtminstone lite grann. För annars skulle jag låta bli, det kan jag lova. Exakt vad det är där inne i mig som vill vet jag inte med säkerhet. Men jag håller på att ta reda på. Faktum är att det är just det som en stor del av mitt liv går ut på. Att ta reda på och försöka förstå vad det är i mig som behöver allt det där som en söndagsgudstjänst kan erbjuda. Och jag har upptäckt att när jag ärligt och uppriktigt gör det så för mig livet till alla möjliga spännande platser. Det är i alla fall min erfarenhet så här långt. Just nu har min strävan efter att försöka förstå mer av de hemligheter som den kristna kyrkan gömmer fört mig ända hit till Senegal. Hur häftigt är inte det?

Jag är inte helt säker på vad det är jag vill säga med det här inlägget. Kanske jag bara vill visa att det att man är kristen och missionär inte nödvändigtvis behöver betyda att kyrkbesök är det bästa man vet och att man tror sig ha svaren på alla existentiella frågor. Om det var kriterierna vore jag varken kristen eller missionär. Bara så ni vet.

I dag gick vi, vår vana trogen, till kyrkan. Och jag måste säga att ibland är det verkligen väldigt givande att delta i gudstjänsten om söndagarna. Ibland är det till och med riktigt roligt. Ibland är man helt säker att Jesus sitter där mitt i allting, riktigt, riktigt nära. I dag var en sån dag. Jag ska berätta mer om dagens gudstjänst och vad jag fick för tankar under den lite senare i dag. Nu måste vi få något i våra magar.

Vårt hem är lite som Pippi Långstrumps Ville Villakulla. Utanpå är det ljusrött, gult och blått. Det finns inte en enda rak vinkel någonstans, varken inomhus eller utomhus. Gardinstängerna är fastskruvna sådär ungefär symmetriskt, dörrarna går nästan att stänga, myggnäten är upphängda snett ovanför sängarna och målfärg som är ämnad för exempelvis dörrar och fönsterkarmar finns fläckvis också på golvet och i taket. Det ser ut som om någon som haft väldigt bråttom fått i uppgift att göra huset beboeligt. Någon som glömt både måttband och glasögon hemma.

Och inredningen, ja vad ska jag säga om den? Åtminstone rekommenderar jag att ingen som har anlag för migrän kommer och hälsar på oss. Här finns nämligen färger och mönster i en kombination så långt från harmoni man kan komma. Vårt hem är inte som i inredningstidningarna. Det finns inte en enda vrå som är så där romantisk vit och beige. Här hänger det i stället neongula gardiner i alla fönster. Fotöljerna är zebrainspirerade i svart och vitt och kuddarna på dem har överdrag med bilder av ljusröda rosor. Det finns knappt en enda möbel eller pryl som hör ihop med en annan. När jag första gången steg in i det som skulle bli mitt hem visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta.

Jag var i alla fall förberedd på gardinerna. Bertrand, som ju åkte till Senegal några månader innan jag och Ronya, hade fått stränga order om att inte göra nånting för inredningen förrän jag kom. Men min kära man tyckte annorlunda. En kväll ringde han till Finland och berättade stolt att han hade köpt gardinstyg till alla fönster i huset och att en skräddare som bäst höll på att sy dem. Tyg till alla fönster i vårt hem? Jag tror det är bäst att ni inte vet hur jag reagerade på det telefonsamtalet, så jag hoppar över den biten.

Under veckorna som följde kunde jag bara leva i hoppet att den gula färgen åtminstone skulle vara matt, mer åt det vita hållet, sådär som i inredningstidningarna. Men innerst inne visste jag att en katastrof hade skett. Min man och jag har nämligen helt olika smak angående det mesta. I all synnerhet när det gäller inredning. Så särskilt förvånad blev jag alltså inte när jag steg in i vårt hem och upptäckte att gardinerna var granngula och att materialet mest påminde om tälttyg. Allt det andra är han oskyldig till. Det måste jag ju understryka. Så gott som allt som finns i vårt hem är ett ihopplock av sånt som missionärer under årens lopp lämnat efter sig när de flyttat tillbaka till Finland.

Nu låter det kanske som om jag inte tycker om vårt hem. Men så är det inte alls. Jag älskar vårt hem! Det är alldeles underbart, just för att det är så hopplöst. Jag skulle aldrig någonsin själv komma på att kombinera zebratyg med rosor. Eller köpa gula gardiner. Till min egen förvåning har jag upptäckt att jag blir glad av alla färgklickar och alla sneda vinklar i vårt hem. Vårt hus är som de där udda konstnärliga personerna som man ibland stöter på som inte alls passar in. Personer som är helt och hållet sig själva och som man därför inte kan annat än tycka om. Vårt hem är kanske inte som på bilderna i inredningstidningarna. Men det är ett hem som får mig att bubbla av kreativitet. Och det är för mig att verkligen vara hemma.

Begreppet kappsäcksbarn är välkänt bland familjer som flyttar mycket omkring i världen. Barnen i dessa familjer har inget fast hem någonstans. Det enda säkra är att de om och om igen packar sin kappsäck och följer med föräldrarna när de på grund av sina arbeten flyttar än hit och än dit. För barnen innebär det här ett ständigt byte av miljöer och kulturer. Det är återkommande uppbrott, avsked och återseenden. Endel barn klarar av det här galant och kan i vuxen ålder se nyttan av alla kulturer och språk de lärt sig som barn. Andra barn går det sämre för. Rotlösheten blir övermäktig.

Vår Ronya stortrivs åtminstone tillsvidare med att vara ett kappsäcksbarn. Men hur blir det sen?

Varje kväll innan jag går och lägger mig ber jag till Gud att ett litet under skulle inträffa under nattens lopp. Men varje morgon vaknar jag och kan konstatera att jag inte fått något bönesvar. Jag ber om ett språkunder. Att Gud skulle röra om lite grann där i hjärnans språkcenter så att jag plötsligt bara kunde prata flytande franska. Men Gud är inte alls samarbetsvillig beträffande den här saken. Och det tycker jag att Gud bara förlorar på. Tänk nu hur mycket mer jag kunde få gjort här om jag behärskade franska. Men lika envist som jag ber om detta lilla under, lika envist verkar Gud se till att det inte inträffar.

För att jag ska lära mig franska finns det bara ett enda sätt. Jag måste plugga. Och det är där problemet ligger. Hur mycket jag än kämpar så fastnar ingenting. Låt mig förklara.

För exakt ett år sedan var det redan klart att vi skulle hit till Senegal. Jag hade fått tjänsteledigt från mina arbetsuppgifter för att påbörja projektet att lära mig franska. Under novembermånad skulle vi också packa ihop allt vi ägde. Bertrand skulle nämligen vara i Kamerun hela december och redan från årsskiftet skulle vi till Frankrike på språkkurs. Så vi bodde denna tid i ett kaos bland flyttlådor.

Det var Tommy som hjälpte mig att komma igång med franskan. En bättre introduktion i det nya språket kunde jag inte få. Därför vill jag understryka att det inte var Tommys fel att jag, när vår tid tillsammans var slut, inte behärskade så mycket mer än hälsningsfraserna, de viktigaste verben och några uttryck. Det fanns en annan orsak till att jag inte lärde mig så mycket. Mitt i kaoset av flyttlådor och listor på allt som skulle göras upptäckte jag att jag var gravid. Då fanns det förstås så mycket annat att tänka på än franska. Jag mådde dessutom mest illa om förmiddagarna, just när jag och Tommy hade våra träffar. Så medan min stackars lärare tappert försökte lära mig att uttala krongliga franskaord knaprade jag i mig salta kex och krävde toalettpauser stup i kvarten. Men nånting lärde jag i alla fall.

Sen blev det en liten decemberpaus. Det var ett stort misstag. För när jag kom till Frankrike förstod jag absolut ingenting. Jag hade glömt allt under decemberpausen. Och jag hade ingen som helst lust att börja från början. Hela första veckan ägnade jag mig därför åt att sitta och sura på franska caféer. Det blev många café au lait och croissanter kan jag tala om. När jag väl kom igång med språkbadet började jag känna igen ett och annat som Tommy hade lärt mig. Men sex veckor är en alldeles för kort tid när man ska lära sig ett nytt pråk. Det krävs mer än så. Det som i alla fall hände med mig i Frankrike var att jag
fick inspiration. Jag började tycka om språket och kände att det här var nåt som jag ville satsa på. Så när jag åkte tillbaka till Finland och Bertrand till Senegal  (se första blogginlägget) lovade jag mig själv att aldrig någonsin släppa taget om språket.

Jag fick hjälp av Marie, en underbar fransyska som var bosatt i Borgå. Vi träffades en par gånger i veckan och pratade om dittan och dattan. Det var supereffektivt och stundvis kändes det nästan som om jag verkligen gjorde mig förstådd. Utöver sessionerna med Marie satt jag dessutom några timmar på en av gymnasiets franskakurser. Men sen, ja sen hände det som bara inte fick hända...

Franskan försvann! Igen. Den försvann samtidigt som Ronya kom till världen. Och tro mig, jag har vänt ut och in på min hjärnas alla skrymsel och vrår. Det jag lärt mig finns inte sparat någonstans. Det är spårlöst försvunnet. Dessvärre var det inte bara franskan som försvann. Jag tror bestämt att hälften av min hjärnkapacitet kom ut med moderkakan, och då med all säkerhet just allt det där som behövs när man ska hantera olika språk. Det blev klart redan på BB. När barnsköterskan skulle undervisa mig i spädbarnsskötsel uppfattade jag ingenting. Hon lär ha pratat svenska med mig. Jag såg att munnen rörde sig och jag uppfattade ord som bröst, mjölk och blöja. Men jag hade ingen aning om vad hon sade.

Sådär fortsatte det i flera veckor. Hjärnan vägrade fungera. En gång när jag satt och ammade kunde jag inte ens räkna. Jag kom upp till 15, men sedan var det stopp. Kom 17 före 16, eller tvärtom? Efter att jag i en kvart hade suttit och funderat på det bestämde jag mig för att kapitulera. Jag skulle aldrig klara att upprätthålla min franska med det lilla av min hjärna som fanns kvar samtidigt som jag skötte ett spädbarn. Franskan fick jag ta itu med sen när vi kommit till Senegal, tänkte jag.

Och nu är vi här. I landet där man måste kunna franska. Åter en gång börjar jag från början. Här under Afrikas heta sol sitter jag och pluggar franska hälsningsfraser och oregelbundna verb medan Ronya sover sina dagssömner. Det finns inga alternativ, tycker Gud. Ska man lära sig ett språk får man jobba för det. Inte ens för en nybliven, hjärndöd, ammande mamma som inte får sova om nätterna finns det nåd. Eller jo, lite hjälp har jag i alla fall fått. Hon heter Henriette.

Tillsammans med Henriett pratar jag franska några timmar i veckan. Kanske är det så att det är denna kvinna som är bönesvaret? Vad vet jag. Gud blir man aldrig klok på. Bönesvaren kommer ju aldrig i den form man ber om. Vad jag däremot vet är att min nya lärarinna inte går att lura. Hon genomskådade genast de olika knep som jag utvecklat för att få det att se ut som om jag kan språket. Jag har nämligen lärt mig att humma, nicka på huvudet och se väldigt intresserad ut när någon pratar med mig. Med jämna mellanrum skrattar jag dessutom lite grann och stundvis ser jag bekymrad ut. Det fungerar ganska bra. Alla tror att jag kan franska. Alla utom Henriette. Hon spänner blicken i mig när jag hummar lite för mycket, och då vet jag att hon vet. Ursäkten att jag efter Ronyas födelse inte har lika många celler kvar i språkcentret som tidigare går inte alls hem. Henriette har fött tio barn och det är inget fel på hennes språkcenter.

Egentligen har jag inga skyldigheter gentemot någon att ägna mig åt franska nu under min mammaledighet. Det är något som jag i princip ska börja med i februari när mammaledigheten är slut och jag börjar arbeta. Att lära sig det språk man ska arbeta på är enligt min arbetsgivare en del av arbetet och man får göra det på arbetstid, så de minuter jag lägger ner på att studera franska nu är bara på plus för arbetsgivaren. Men det är ju inte för dem jag pluggar. Jag gör det för min egen skull. Jag har nämligen tröttnat på att humma, nicka och planera in skratt på rätt plats när jag umgås med folk. Det vore så mycket lättare om jag faktiskt förstod vad jag diskuterade....

Ja, så här illa ställt är det med mig och min franska. Det är ingenting som jag är stolt över. Så ni kanske förstår varför jag varje kväll ber till Gud om ett språkunder.

Häromdagen kom Bertrand hem med en höna. Så bra, tänkte jag, ett steg närmare det romantiska liv som jag tänkt att vi ska leva här. Jag har drömt om att vi på vår gård ska ha massvis med små lyckliga kycklingar. Hönor ska strosa omkring och picka i sig olika ekologiska läckerheter. På morgnarna, efter att vi vaknat av vår egen tupps kukkeliku, går vi ut och plockar famnen full med färska ägg att steka till frukost. Där i morgonsolen springer små söta hundvalpar och viftar på svansen medan jag iklädd mitt vita nattlinne plockar färska salladsblad från vårt frodiga trädgårdsland. Och ja, en get finns också med i drömmen. Jag hade tänkt att getmjölk till frukost skulle passa in i vårt römantiska liv.

Men efter att jag har bekantat mig med vår nya familjemedlem börjar jag tvivla på att det ska bli något av min dröm. Hönan har bara varit till bekymmer. Jag vet inte hur många gånger vi redan har jagat den utanför vår gårdsplan. Dessutom hade jag glömt bort att jag ju är livrädd för allting som har vingar och näbb. Ja, jag lider av fågelfobi. Det är nåt med dem. Speciellt med måsar och kråkor. Deras hemska och stirriga ögon gör mig alldeles darrig. Och nu har jag upptäckt att vår bruna höna har precis samma blick. Den hatar mig. Jag vet det. När jag är ensam på gården kommer den hotfullt nära på ett sätt som den inte
närmar sig någon annan. Jag är säker på att den har planer på att skada antingen mig eller Ronya. Bertrand tar mig inte alls på allvar. Han bara skrattar när jag säger att det är något skumt med hönan och att vi därför måste göra oss av med den.

I natt, när jag åter vakade med min lilla ängel, var jag så nära att smyga mig ut i mörkret för att öppna porten och låta monstret "rymma". Men jag vågade inte. Bara tanken att möta den där blicken i månskenet gav mig hjärtklappningar. Men nånting måste göras. Jag vill helt enkelt inte att hönan ska tillhöra vår familj. Det är ett som är säkert.

Ibland blir vi bjudna på eftermiddagste. Det är grönt te med förskräckligt mycket socker i. Proceduren är lång innan man slutligen får det lilla glaset med den heta drycken. Momentet där värden häller drycken av och an mellan två glas fascinerar mig mest. Varför måste avståndet mellan glasen vara så långt? Skickligt gör de det i alla fall. Inte en droppe av drycken går till spillo trots den långa strålen. Sen, bara en enda handrörelse senare, är testunden slut. Men den söta eftersmaken stannar kvar länge....

I Senegal är 94% av beolkningen muslimer, 5% kristna och 1% utövar traditionell religiositet. Så säger statistiken. Men när Tor-Erik Store, som är FMS:s regionrepresentant för Västafrika (och som jag ska skriva mera om i ett annat inlägg), beskrev den senegalesiska religiositeten för mig sade han: I Senegal är 94% av befolkningen muslimer, 5% kristna och 100% animister. Tor-Erik vet vad han talar om för han har bott och arbetat med senegaleser i många år. Eftersom jag själv är ny här vågar jag inte analysera siffrorna, men av det lilla jag kunnat iaktta så verkar det vara just så som han säger.

Alla våra grannar räknas antagligen till den där 94 procenten i statistiken som är muslimer, men jag har upptäckt att de allra flesta aktivt också tillämpar nån form av traditionell religiositet. Vi får ständigt sådana råd och ibland också sådan uppläxning som helt tydligt bottnar i den traditionella tron. Vi har exempelvis fått lära oss att inte vara ute med Ronya mellan sju och åtta om kvällarna, för då kan hon bli väldigt sjuk. Det var Abdoulayeh som varnade oss för det. Efter klockan åtta är det sedan igen fritt fram att synas utomhus. En taxichaufför åter varnade Bertrand och sade att vi aldrig någonsin får öppna ytterdörren om vi på natten först hör ljudet av en hästkärra som stannar utanför huset och genast därefter en knackning på dörren, för då är det med all säkerhet en djinn som vill oss illa.

Andra exempel på traditionell religiositet är att alla barn som leker med Ronya har små amuletter knutna kring armleder, hals eller mage. I hemmen hänger också olika typer av amuletter. Men trots allt det här, som inte är muslimskt, är moskén några kvarter härifrån en plats som våra grannar troget besöker. Det är liksom okej med både och i det här landet. Och om jag förstod Tor-Erik rätt så är det på samma sätt bland många kristna också. Man blandar friskt det kristna med det traditionella.

Med statistiken ovan som utgångspunkt så förstår ni att vi med vår religiositet hör till en svindlande liten minioritet. Den där 5 procenten kristna utgörs dessutom främst av katoliker. Därför kan man säga att den lutherska kyrkan som vi arbetar i är en minioritet i minioriteten. Den består av 12 församlingar och har allt som allt kring 4000 medlemmar. Finska Missionssällskapet, som har skickat oss hit för att arbeta i och tillsammans med denna lilla minioritet, har funnits här allt sedan 1974.

De senegaleser som inte är kristna verkar inte ha något emot kyrkan och de missionärer som under årens lopp har funnits i landet. Tvärtom vet de att där kyrkan och missionen arbetar där gynnas hela samhället, inte bara de kristna utan också muslimer och de som utövar traditionell religiositet. Och det är ju så vi vill arbeta som kristna. Vi vill nå alla med bistånd och utveckling, oberoende av religiositet. Om senegaleserna inte bryr sig om det kristna budskapet, som kyrkan och missionen också gärna delar med sig, så får de i alla fall ta del av frukterna från de olika utvecklingsprojekten runtom i byarna. Och det är de mycket glada åt, har jag hört. Överlag finns det inga motsättningar religionerna emellan i Senegal. Det har Tor-Erik också lärt mig. I samma familj kan det finnas både kristna och muslimer och det är inget problem med det.

Jag har aldrig varit bosatt i ett muslimskt land tidigare. Men redan nu, trots att jag bara varit här i sex veckor, kan jag konstatera att det är väldigt hälsosamt för mig att vara här. Varje dag lyssnar jag till muslimska bönerop och ser hur människor troget, varje dag, går till moskén för att be. Allt det här utmanar mig. Det tvingar mig att reflektera över min egen tro. Är jag lika trogen min tro som de är sin?

Vår frukost består alltså av batong. Det blev klart i går. Om ni bara visste hur svårt det har varit för mig att vänja mig vid det. Jag har vuxit upp med gröt på morgonen, och frukt. Frukosten ska vara hälsosam, har jag fått lära mig. På senare år har jag utvecklat mina frukostvanor så att jag alltid börjat dagen med en superfräsch smoothie. En ljuvlig blandning av rismjölk, banan, bär, cashewnötter, mandlar och olika sorters frön. Och jag har känt mig stark och pigg fram till lunch. Så ni kan förstå att det är en stor omställning att plötsligt börja dagarna med vitt bröd och kaffe. De första morgnarna sänkte jag mig till och med så lågt att jag smetade den där äckliga chokladsmörjan på batongen. Men man kan ju inte börja dagen så! Man kan bara inte det. Bertrand och vår hemhjälp är dock av annan åsikt. Så på frukostbordet står burken med choklad fortfarande kvar.

Jag prövade med hirsgröt nån vecka. Det är ju åtminstone näringsrikt. Men vem orkar stiga upp en halv timme tidigare för att koka gröt när man knappt sovit en blund på natten (på grund av dotterns vakande)? Så det här med hirs blev, som sagt, en en veckas historia.

Jag vet ännu inte riktigt hur jag ska lösa problematiken med morgonmålet. Här i Fatick finns nämligen inget "frukostaktigt" att få tag på. Absolut ingenting. Batongen blir visserligen ätbar med tomat och mjukost (som bådadera måste hamstras på inköpsresorna i Mbour). Och visst går kaffet ner med pulvermjölk. Men jag är nog inte riktigt nöjd som det är. Några tips?

Jag kan inte sluta att förundras över barnens kreativitet. Som vanligt var gårdsplanen full med barn och ungdomar hela eftermiddagen. Jag iakttog dem länge där jag satt på trappan med Ronya i famnen. Allting var så fysiskt. Lekarna så kroppsliga. De sprang, skrek, skrattade, hoppade, dansade, sjöng och klappade. Inga leksaker. Ingenting. Bara sig själva. Och så oändligt mycket de ändå hittade på. De var kring femton barn i dag. Konflikter uppstod med jämna mellanrum. Lite gråt nu och då. Men allting reddes ut på några sekunder och lekandet fortsatte. Om de bara visste hur sunt de lever. Så tänkte jag.