Bloggarkiv

Johan Eklöf
Johan Eklöf
Johan Eklöf är i kaplan i Lappfjärd-Kristinestads församling. Han har också tidigare jobbat som matematiklärare, socialarbetare och journalist. Hans hobbyer är bl.a. digitalfotografering och HiFi.

En "läsomans" bekännelser

11.04.2012 23:51
Jag tror att det är dags att jag kommer med en bekännelse. Jag är en ”läsoman,” eller skall vi kalla det bokoholist? Det visar sig i att jag konsummerar böcker på löpande band och har så gjort sedan jag var barn. Helst vill jag alltid ha några bra, olästa böcker i lager. Om jag inte har det och jag märker att den bok jag håller på med börjar ta slut blir jag rastlös och orolig. Helst vill jag ligga och läsa åtminstone en timme innan jag släcker nattlampan.
C.S. Lewis säger någonstans att för honom kan en bok aldrig vara för tjock och en kopp te aldrig för stor. Jag håller med honom på båda punkterna.
Nå, vad läser jag då? Svaret är att jag är allätare i så hög grad att mina vänner blir oroliga. Mina kristna vänner ser bekymrade på detektivromanerna och undrar varför jag vill läsa sådant. - Hur passar det ihop med prästkragen? Mina mera agnostiska vänner ser med samma bekymrade rynka i pannan på den uppslagna Bibeln, andaktsböckerna och biografierna över kristna människor. – Kan det komma något gott av ett så smalspårigt näringsintag?
Läsandet är säkert ett sätt att lugna nerverna inför natten. Det kan också ha något att göra med att jag alltid har varit mera iakttagande och analyserande än social.
Jag tycker att boken är överlägsen filmen. Man kan sätta ned boken för att smälta det man läst en stund. Men det är inte alltid så lätt att stanna filmen, speciellt inte om man är på bio.
Jag tycker om läsutmaningar. Som 13-åring läste jag Wilhelm Mobergs utvandrarböcker och Harry Martinsons Aniara.Som vuxen och förälder har jag haft en utmärkt ursäkt att läsa goda barnböcker om och om. Narniaböckerna, muminböckerna och Astrid Lindgrens barnböcker har blivit lästa så att de nästan har fallit i bitar – till glädje för mig (och barnen hoppas jag).
Det verkar som om läsomanin skulle vara smittsam. De flesta av barnen tycks ha gripits av den. Nu lånar vi böcker åt varandra.

Vad hade jag gjort på Titanic?

09.04.2012 21:51
Den 10.4. 1912, alltså för precis 100 år sedan,  ångade världens då största fartyg RMS Titanic ut från hamnen  i Southampton för att via Frankrike och Irland styra stäven mot New York. 2224 personer befann sig ombord på den resa som var Titanics jungfruresa, men som också blev hennes sista resa. Kl. 2:20 den 15.4. 1912 sjönk fartyget efter att ha kolliderat med ett isberg 2 timmar och 40 minuter tidigare. 1514 personer drunknade.
Det är svårt att säga varför denna tragiska händelse har fascinerat människor så mycket under alla dessa 100 år. Ett bisarrt bevis på intresset är att en flytväst från Titanic för några år sedan såldes på auktion för 41.000 euro.
Själv blev jag intresserad av Titanic för 20 år sedan. Jag har sedan dess läst flera böcker i ämnet. Det som har intresserat mig mest är hur människor beter sig i en katastrofsituation. Det är som om både det bästa och det sämsta hos människan skulle komma fram då.
Det märkliga är också hur nästan varje liten detalj i händelseförloppet så småningom har klarlagts. Idag vet man precis vem som var skyldig till att fartyget byggdes av för tunn plåt, varför 44 livbåtar togs bort för att promenaddäcket skulle bli bekvämare och varför vakten i utkiken saknade kikare osv. Det verkar som om det mesta av mänskliga tillkortakommanden kommer fram redan här på jorden – hur mycket mera skall då inte komma fram på den yttersta dagen...
Rederiets chef och fartygets ägare J. Bruce Ismay ordnade åt sig själv plats i en av livbåtarna. Han räddade sitt liv men blev för resten av livet stämplad som en feg och självisk man. I en annan av livbåtarna skulle det ha funnits rum för 40 personer. Men endast 12 personer befann sig i livbåten, av dem sju besättningsmän och fem förstaklasspassagerare. När Titanic sjönk och hundratals människors hamnade i det iskalla vattnet vände livbåten inte om för att plocka upp en enda person.
Skeppsorkestern under ledning av violinisten Wallace Hartley fortsatte att spela för att lugna människorna. Många har berättat att det sista stycket de spelade var hymnen ”Närmare Gud till dig.” Sedan började fartyget luta så mycket att de inte mera kunde spela. De drunknade alla.
Den intressanta frågan är: Hur skulle jag ha betett mig? Svaret på den frågan kommer fram bara om jag skulle hamna i en liknande situation.
Denna bild av Titanic, som ångar ut mot Atlanten, tog 11-åriga Jack Odell.
Denna bild av Titanic, som ångar ut mot Atlanten, tog 11-åriga Jack Odell.

Varför jubla i moll?

07.04.2012 20:51
Så här inför påsksöndagen vill jag dela med er en iakttagelse som jag gjort under många år. Jag vet inte riktigt hur jag skall börja. Kanske så här:
Jag har märkt att det kommer betydligt mera människor till kyrkan på långfredagen än på påsksöndagen. Och jag har funderat vad det kan bero på. Varför är vi mera intresserade av kampen än av segern? Varför tilltalar lidande  oss mer än glädje och jubel?
Jag kastar inte ut det här som en anklagelse, för jag är mycket medveten om att det gäller mig själv också. Jag har alltid haft lättare att skriva långfredagens predikan än påsksöndagens.Jag tror mig vara i gott sällskap också. Jag vill minnas att C.S. Lewis i företalet till sin bok ”Från helvetets brevskola” säger att det var ganska lätt att tänka sig in i hur en demon tänker, men att han aldrig skulle ha vågat sig på uppgiften att skildra hur en god ängel tänker. För en människa, som hör till ett fallet släkte, är demoniska frestelser mer välbekanta än himmelsk lovsång.
Jag frågar mig också om detta är något typiskt för oss finländare och kanske alldeles särskilt för oss lutherska finländare. Jag minns hur en rikssvensk pastor på besök i Finland var fascinerad av att finländarna (och särskilt då de finsktalande) t.o.m. sjöng sina lovsånger i moll.
Ja, hur är det riktigt med mig och oss andra finländare? Kan vi aldrig släppa loss jublet och tåga runt i kyrkan med uppsträckta händer som jag har förstått att man (ibland åtminstone)  gör i afrikanska gudstjänster?
Sedan kan man ju också fråga sig hur viktigt det är att jublet syns och hörs. Huvudsaken är väl ändå att det fyller hjärtat.
Trots all min försagdhet och ”finländskhet” vill jag ändå gå in i påsksöndagen med en bön om att uppståndelsens jubelstämning skulle få fylla mig denna påsk. Och jag går och bär på en längtan att försagdheten och molltonen åtminstone i himlen skall vara ett avklarat kapitel. Men litet avundsjuk är jag nog på de afrikanska syskonen. Hur kan de redan här och nu...?

Avskaffa långfredagen?

05.04.2012 22:55
Skärtorsdagen är nu över. Mina värsta farhågor besannades inte. Jag klarade av nattvardsutdelningen trots mitt nyopererade knä. Men det var inte med någon stor marginal.  Jag hade haft skolgudstjänst och nattvardsutdelning på åldringshemmet. Mitt sjuka knä var färdigt trött. Men det gick – tack och lov!
För en tid sedan var det livlig debatt kring Jan Tunérs  radioandakt om när Abraham skulle offra sin son Isak. I debatten  framfördes bl.a. åsikten att Kristi offer på korset är något groteskt som inte hör vår tid till.
Dethär gav mig anledning att fundera litet över offer i största allmänhet. Är det möjligen så att allt tal om offer är något  förlegat som bordes rensas ut ur den kristna tron? Borde långfredagen avskaffas?
Jag skulle vilja påstå att offer är något som förekommer hela tiden också i vår tid. Man kan ibland läsa om att ett barn gått ner sig i isen och en vuxen har kastat sig i vattnet för att rädda barnet. Med risk för sitt liv och kanske med en besvärlig lunginflammation som följd har den vuxne räddat ett barn. Han har offrat en bit av sin hälsa och riskerat att offra sitt liv för att en annan skulle få leva.
I liten skala förekommer offer ideligen. En blodgivare offrar sin tid och kanske i viss mån sina krafter för att ett trafikoffer skall kunna få blod vid behov. En busspassagerare offrar sin bekvämlighet för att en äldre trött dam skall få sitta.
Den här världen har allt sedan syndafallets dagar varit sådan att offer behövs.Så kommer vi då till det största av alla offer, Kristi offer på Golgata kors. Det började ju redan långt tidigare. Att lämna himlens härlighet för att födas som människa i ett kallt och dragigt stall i Betlehem var ett offer. Men allt kulminerade på Golgata. Där bar Guds son straffet för mänsklighetens alla synder. Där är hjärtpunkten i vår kristna tro. Utan den finns ingen förlåtelse, inget glädjefyllt barnaskap, ingen öppen himmel. Kapar vi bort detta finns bara en tandlös snällhetslära kvar av den kristna tron. En sådan kan inte erbjuda någon hjälp varken när livet blir problematiskt eller när vi skall dö en gång.
Om vi tar bort Kristi offer på korset från den kristna tron då tar vi bort själva centrum.
Om vi tar bort Kristi offer på korset från den kristna tron då tar vi bort själva centrum.

Tolken som sa för mycket

03.04.2012 21:53
Vi har en central för asylsökande i Kristinestad. Det har präglat vårt församlingsarbete på flera sätt. Bl.a. ordnar vi några gånger per termin s.k. internationella möten i Kristinestads kyrka. Vi gör det i samarbete med den finskspråkiga församlingen. Döm om min förvåning när vi ordnade första mötet och det kom närmare 100 personer. Största delen var muslimer, en del var buddister och några var kristna.
För några veckor sedan hade vi vårt senaste internationella möte. Finska kyrkoherden talade finska och jag talade engelska. För att den ganska stora grupp som har persiska eller därmed besläktade språk (kurdiska och dari) som modersmål skulle förstå litet mera hade jag bett en iransk kristen kvinna tolka mig till persiska. För att underlätta hennes uppgift gav jag henne några dagar i förväg mitt tal på engelska – ett språk som hon behärskar någorlunda bra. Jag hade styckat upp texten så att jag alltid efter några meningar hade lämnat ett tomt utrymme där hon skulle kunna skriva in sin tolkning.
Nåväl mötet kom igång. När det blev min tur att tala vinkade jag till mig min tolk och  vi satte igång. Mycket snart märkte jag att det inte blev vad jag hade tänkt mig. Mina korta två inledande meningar tolkades i fem minuter med yviga gester och stor inlevelse. Och det fortsatte på samma sätt. Jag blev konfunderad och en smula orolig. – Varför förstår hon inte att hon bara skall översätta mitt tal och inte lägga till eget?
Jag viskade åt henne att ta tolkningen litet kortare – men utan resultat. Då började jag iaktta åhörarna. De lyssnade med 100% uppmärksamhet till min tolk. Vår rubrik var ”The meaning of the Cross.” Och texten var den om rövaren på korset som fick höra att han skulle få vara med Jesus i paradiset.Efteråt tackade några av åhörarna mig för det goda talet som hade gett dem så mycket. Jag tänkte för mig själv: Vilket tal? Jag vet ju inte vad hon har sagt.
När jag senare talade med min tolk förklarade hon att hon nog precis hade hållit sig till min text. Hon hade bara uttökat den med en massa exempel för att de skulle förstå bättre. Hon hade med andra ord sett sin uppgift inte bara som att översätta orden utan som att försöka förmedla budskapet till människor med en kultur som var hennes men inte min. Av allt att döma hade hon också lyckats. Hon hade gjort det jag inte kunde, dvs. tolkat evangeliet så det blev begripligt för afghaner, iranier och kurder.
Här har vi en del av en kär kurdfamilj. De bodde några år i Kristinestad och blev sedan  utvisade tillbaka till Turkiet.
Här har vi en del av en kär kurdfamilj. De bodde några år i Kristinestad och blev sedan utvisade tillbaka till Turkiet.

Veckan som borde vara stilla

02.04.2012 15:08
Idag är jag första dagen på jobb. På morgonen togs operationsstygnena bort. Jag går på vingliga ben in i den vecka som brukar kallas ”Stilla veckan”. Den börjar med palmsöndagen och slutar med påsklördagen. Förr kom stillheten bl.a. till uttryck i att man från och med onsdagen bytte ut metallkläppen i kyrkklockan till en träkläpp, en s.k. dymmel. Därför kallas också denna onsdag för dymmelonsdag.
För de församlingsanställda är denna vecka ingalunda stilla. Den kan vara den mest arbetsfyllda veckan i året – i värsta fall också den stressigaste. Under mina 18 år som kyrkoherde var veckan nog jobbig. Ibland var jag tvungen att klämma in ett kyrkorådsmöte i denna redan överfulla vecka. Någon ledig dag var inte att tänka på. Det var samlingar varje dag i kyrkan. T.o.m. på lördagskvällen hade vi en samling med ungdomar och andra nattpigga. Den började kl. 23.15. Och så skulle jag ju också hinna träffa dagisbarn, skolbarn, pensionärer och sjuka...
Ändå har denna stilla vecka varit (och är ännu!) värdefull för mig. Jag får genom texterna gå med Jesus på hans sista vandring. I år sker denna vandring genom Matteusevangeliets texter. Jag får gå med Jesus till templet i Jerusalem, till nattvardssalen, till Getsemane, till översteprästens gård och till Pilatus borg. Jag får likt Simon från Cyrene vandra bredvid Kristus genom Jerusalems slingriga gator ut till avrättningsplatsen, Golgata.
Jag skulle vilja inbjuda dig som läser denna blogg att i år komma med på denna vandring. Om du kan och vill så sätt tid på att vara med en gång om dagen i din lokalförsamling under stilla veckan. Eller läs själv texterna! Min erfarenhet är att ingen kan vandra den vägen oberörd. Guds kärlek kommer så tydligt till synes att den fyller oss och förändrar oss. Guds Ande verkar genom Ordet. Vi får igen i år utsätta oss för denna påverkan!
Åt den som inte råkar ha kyrkans handbok tillgänglig ger jag här nedanför de aktuella texterna:
Måndag – Matt 26:30-56
Tisdag – Matt 26:57-27:10
Onsdag – Matt 27:11-32
Torsdag – Matt 26:17-30
Fredag – Matt 27:33-54
Lördag – Matt 27:62-66

Reducerad till ett nummer

26.03.2012 12:57
Jag skriver mitt första inlägg som ”månadsbloggare” i Kyrkpressen från sjuksängen. I drygt ett halvår har jag varit i kö för en knäoperation. För en dryg vecka sedan blev jag opererad i Vasa centralsjukhus.
Att bli opererad är en hälsosam och lärorik erfarenhet. Man blir avklädd allt sitt eget. De egna kläderna fick jag sätta i ett skåp och istället dra på mig sjukhusets inte alltför eleganta ljusbruna pyjamas. Den ljusblå morgonrocken var av något elegantare snitt. I högra fickan hade jag abloynyckeln till skåpet – min länk till plånbok, mobiltelefon m.m., kort sagt till hela mitt gamla liv. Runt handleden hade jag fått en plastremsa med namn och personbeteckning. Remsan saknade dock en streckkod – kanske något som kunde införas i framtiden.
Vasa sjukhus har noggranna rutiner. Tre gånger kollades min identitet och att det faktiskt var just vänster knä som skulle opereras. Det kändes betryggande. När min säng rullades iväg till operationssalen fick jag återuppleva hur det är att vara ett spädbarn. Från en stunden behövde jag inte tänk själv mera. Fyra skötare lyfte mig, vände mig och behandlade mig utan att mera fråga mig vad jag ville eller tyckte. Först kändes det litet förödmjukande men sedan faktiskt skönt. Tänk att få vara som ett barn, släppa alla bekymmer, bara lita på att yrkeskunniga människor vet precis vad som skall göras – ja tänk att äntligen en liten stund få släppa kontrollen!
Här kan jag intre låta bli att dra en parallell till det andliga livet. Jag är nämligen sådan att jag drar dessa paralleller för mig själv hela tiden. Och varför skulle jag då inte göra det också i denna blogg? Jag resonerar såhär: Om jag kan lita på en kirurg som verkar vara ungefär hälften så gammal som jag och på ett team sköterskor som också alla är betydligt yngre än jag – varför har jag då så svårt att släppa kontrollen och lita på min himmelske Far som vill leda mitt liv. Hans dagar har varken början eller slut och hans vishet är oändlig.
Nåja, operationen utfördes med ryggmärgsbedövning. Jag fick för några timmar förstå hur det är att vara förlamad under midjan. Ingen smärta, inte ens någon lägeskänsla. Plötsligt märkte jag till min förvåning att benet pekade rakt upp i luften.
Den nya titthålsoperationstekniken är otrolig. Genom två små hål gick kirurgen in i knäet. Genom det ena stack han en videokamera med lampa och genom det andra ett rör genom vilket olika instrument kunde stickas in. Ett av dem såg i förstoring ut som ett monster från en science fiction film. Det hade små vassa tänder som tuggade i sig avlagringar och förstörda vävnader. Dessa sögs sedan ut genom röret. Allt detta kunde jag följa med på en datorskärm. Jag hade först trott att det skulle vara obehagligt. Men det var det inte. Inget blod! Bara ett overkligt akvarielandskap där olika saker simmade omkring. Det var ganska omöjligt att tänka sig att detta är en del av min egen kropp.
Nu är operationen lyckligt över. Jag är hemma. Förlamningen är borta. Smärtorna har kommit istället. Jag har fått litet extra tid att skriva blogginlägg, men också att förbereda mig för stilla veckan som inte alls är så stilla för oss präster. Den 2. april skall jag vara tillbaka på jobb. Jag lovar att berätta hur det går. Det finns ju en risk att mitt knä inte klarar av nattvardsutdelningen åt stora skaror på skärtorsdagskvällen – så att jag faller ihop i en jämrande hög bland oblater och nattvardsvin...
Patienten är omsluten av vårdarnas omsorger. Så också jag av Skaparens.
Patienten är omsluten av vårdarnas omsorger. Så också jag av Skaparens.