Vi läser både Gunnar och jag dina blogginlägg med intresse .De är så tankeväckande och äkta,men tyvärr är vi så slöa att det sällan blir av att kommentera. Jag är också läsoman och läser helst våra gamla böcker ,biografier,positiva trosstärkande berättelser ,noveller eller romaner ja också barnböcker,som ännu finns i bokhyllan sen barnen var små.

Jag har själv ställt mig samma fråga när jag berörts av Titanics öde vid olika tillfällen.
Jag hoppas att jag skulle ropa på Jesus, samla så många barn som möjligt under mina "vingar" och med en tigrinnas mod och beslutsamhet tilltvingat dem en livbåt.
Sedan skulle jag också hoppas att jag kunde förmedla lugn, tröst och hopp...
Jag vill tro att det fanns många såna änglar ombord :)

Bästa jazzpastorn
Jag säger inte att det är något fel att jubla i moll. Jag bara frågar mig varför det kan vara så svårt för mig att jubla i dur. Willie Dixons resonemang om att Gud var "blue" då han skapade människan kan jag inte riktigt hålla med om. Gud var ju inte ensam. Han hade gemenskap inom Treenigheten (Fadern, Sonen och den helige Ande). Jag tror alltså att Gud inte skapade människan för att få litet sällskap utan att han skapade oss för att dra in oss i den kärleksrelation som redan fanns inom Treenigheten.
Min pappa var en stor jazzvän och jag är uppvuxen med Billy Holiday m.fl. som ljöd ur högtalarna där hemma. Jag gillar blues, men gissar att de himmelska tongångarna går mera i dur än moll.

Jag jublar gärna i moll.

Mollskalorna ger obegränsade möjligheter att ta ut svängarna. Så finns ju bluesen, tillsammans med gospeln, den moderna musikens grundpelare. Blues lever i och av gränslandet mellan dur och moll, precis som de flesta av oss. Enligt blueslegenden Willie Dixon är blues människans och skapelsens ursprungstillstånd, eftersom Gud, när han skapade världen, var ensam och "blue"

"According to Biblical history and all of the history of the world, the blues was built in man from the beginning. The first thing that came out of man is the blues because, according to the Scriptures, when God made man, man was lonesome and blue." - Willie Dixon

Tack Gun och Daniel för era kommentarer som båda kompletterade det jag försökte säga.

Jag funderar om svårigheten att jubla för oss lutheraner överlag och kanske särskilt finländska lutheraner har att göra med att vi kanske i teologin oftare betonar vår totala syndighet istället för att tala om vår rättfärdighet och nya identitet och helighet i Kristus? Har en broder och vän(som själv är luthersk präst) som raljerade lite över vår "simul iustus et peccator"(=samtidigt rättfärdig och syndare)-princip med att säga att "vi är 90 % syndare och 10 % rättfärdiga":) Jag tycker det var ganska bra sammanfattning av hur vi ofta betonar i lutherska sammanhang. Nu är jag inte för nån syndfrihetsteologi, det är inte det som är min poäng. Visst är det förstås sant att vi ÄR syndare i oss själva och rättfärdiga i Kristus. Men felet kanske är att vi mycket oftare talar om hur eländiga, fattiga och miserabla syndare vi är än vi framhåller att vi i Kristus är nya skapelser som är skapade till likhet med Gud, fullkomligt heliga, rena och rättfärdiga, friköpta osv. Får man ständigt höra hur usel och misslyckad man är är det ju inte så konstigt om man har svårt att jubla. Men om man istället får höra om allt det positiva Jesus har gjort för en och gör i en, att man i Kristus har en helt ny identitet som är fullkomligt befriad från synden, då har man kanske lättare att jubla av fröjd? För även om vi aldrig blir helt syndfria under vårt jordeliv, tror jag ändå att vi primärt som kristna ska tänka på oss som heliga och inte syndare. Paulus inleder ju t.ex. aldrig sina brev med att skriva: "Till alla syndarna i Korinth" utan "Till de heliga i Korinth". Heligheten borde så att säga vara "normalidentiteten" för oss som kristna, även om vi förstås samtidigt hela tiden för kämpa med den gamla männniskan och köttet. Vårt kött är fördärvat ja, men jag tror att Guds helige Ande och kraft är starkare än vårt kött. Och den Anden bor i oss. Den här "identitetsproblematiken" som jag skrivit om ovan kan vara en tänkbar orsak till frånvaron av jubel, tänker jag personligen. Sedan håller jag med Gun om att hockey-segrar har en sällsam förmåga att få oss finländare att jubla. Det gäller inte minst mig själv:)

Jublande finländare? Jovisst, när de finska Lejonen gör mål då tåras även de mest härdade finska ögon och då står jublet högt i tak. Så visst kan vi jubla!
Jag oerhört glad och tacksam över Jesu uppståndelse men samtidigt så tagen över den smärta han fick utstå under sin korsdöd att glädjen liksom inte hinner med. Och så är det för stort för att förstå.

Siffror igen?

Har alltid ogillat Isaksoffret. Trots att Gud sände ett stackars får i Isaks ställe så måste ju Isak fått trauma för livet!
Och så dessa arma siffror igen... fyra minus två??? Vad blir det? -2?

Sant! älskar vi vår nästa, ingår större o mindre "offer" själva blir vi välsignade.
Själva behöver vi åter och åter ställa oss i ljuset av Guds kärlek till oss, genom Jesu offerdöd.

O, vilken härlig berättelse! Tack för att du berättade den.

Detta är ett levande exempel på gemenskap och sammarbete över gränser som Gud Fader med all säkerhet vill välsigna i många andra församlingar.
PS. Tack för de fina och proffsiga fotografier.

Kan väl bara säga "amen" till det du skriver Johan:) Det är en ära och en förmån att få vandra med Jesus under stilla veckan. Bibelberättelserna om hans lidande och korsdöd påminner oss om Guds enorma kärlek till oss människor. För att vara församlingsanställd så har jag i år ändå en relativt lugn stilla vecka. Igår hade jag skol-andakt, familjecafe och passionsandakt på kvällen. Idag har jag några andakter, och assisterar vid kvällsmässans nattvard. Imorgon blir det ett dopsamtal och en födelsedagsuppvaktning. Men sedan får jag vara ledig på lördag och söndag, och bara njuta av att gå till Guds hus som besökare:) Förmodar att jag får mera intensiva stilla veckor sedan om jag blir kaplan eller kyrkoherde i nåt skede. Guds frid och påskglädje till dig broder Johan! Vi ses och hörs :)

Ja, visst är det svårt att släppa kontrollen men så skönt att låta sig bli omhändertagen och omskött när man väl låter det ske. Och Jesus vandrar troget bredvid, redo att hjälpa när vi ber om det, men vi vill ju så gärna klara oss själva!
Fin bild med händer som omsluter en liten fågel :)
Hoppas ditt knä känns bra nu!
VAFALLS!!! 17+18 för att kunna kommentera??? Tänk på oss stackars mattealfabeter :(

Hej pappa!
Det var en fint inlägg! Ska bli spännande att läsa resten!
Sara

Tack för de vänliga kommentarerna. Jag känner mig styrkt till kropp och själ.

Härligt skrivet!!! Jag önskar dig ett gott tillfrisknande, förta dig bara inte nu i början, så att det onda återvänder.

Må du vara välsignad!

Hej Månadens Bloggare, Det var en mycket bra början.Lycka till med de prästerliga uppgifter, om man står kan man sätta sig ner innan man faller,då är det ju också lättare att stiga upp.