Recensioner
Vinterkriget av Philip Teir
Studier i förändring
Philip Teirs första roman är en relationsroman om en 60-årig finlandssvensk sociologiprofessors fumlande med livet och med sin fru, och den är mycket elegant, mycket underhållande och framför allt stilistiskt säker.
Teir introducerar Max Paul, en väletablerad sociolog, något känd, möjligen lite bortglömd, en sextioåring som är duktig på tennis men inte så duktig att han inte skulle ha lagt på hullet. Han går på middagsbjudningar med sin fru Katriina, hon ser fram emot dem och han hatar dem. Köket som han vägrar förnya blir symbolen för deras förhållande: han tycker det fungerar alldeles bra trots att vissa skåp inte går att stänga ordentligt. Hon vill göra om allt.
När Max Paul så träffar den unga journalisten Laura som vill göra ett personporträtt på honom till Helsingin Sanomat är hans förtjusning bara ett symtom på en sjukdom som spytt ut fientliga cellmutationer redan i flera år.
Samtidigt letar hans döttrar efter sina egna livssvar. Helen lever ett liv som småbarnsmor, liksom i evig rundgång runt bollhavet på ett slitet kryssningsfartyg. Medan hennes man får för sig att hitta sin ungdomsidentitet vet hon inte om hon har en.
Den yngre dottern Eva verkar vara på glid när hon börjar studera konst i London. Men ju hårdare hon glider, desto mer envist verkar en tanig ung man vilja fånga upp henne. Det unnar man henne så gärna eftersom hon, kanske smått överraskande, utvecklas till en av bokens mest sympatiska personer.
Det här är en bok som handlar om hur vi alla lever våra liv. I en tid då den bildade medelklassens främsta andliga upplevelser består av att träna yoga för att få fart på sexlivet finns det inga förutbestämda, livsavgörande ögonblick att sträva efter.
Vad finns kvar? Att vara berömd? Att vara älskad? Att vara bra på någonting? Att verka vara bra på någonting?
Vinterkriget är inte en smärtsam roman, tvärtom, den är underhållande. Men det den berättar om innehåller en hel del smärta – just en sådan smärta vi är vana vid, lite fadd. (Det är den som får oss att vakna på morgonnatten och undra om vi kanske borde sluta jobba och börja studera något i stället. Kanske något meningsfullt.)
Dessutom är Teir övertygande. Han gör Max Paul övertygande och likaså frun och döttrarna. Han tar oss på möten och intervjuer, han tar oss till London och Filippinerna, han gör det till synes mödolöst.
Framför allt imponeras jag av berättelsens tilltal: det som visserligen är roligt men alltid analytiskt, det som inte låter någon komma undan med en skenmanöver.
Här finns en satirisk, brittisk distans, här finns förståelse och ömhet. Men den som vill ha svar på några livsfrågor får hitta dem själv.
Förlag: Schildts & Söderströms 2013
Philip Teirs första roman är en relationsroman om en 60-årig finlandssvensk sociologiprofessors fumlande med livet och med sin fru, och den är mycket elegant, mycket underhållande och framför allt stilistiskt säker.
Teir introducerar Max Paul, en väletablerad sociolog, något känd, möjligen lite bortglömd, en sextioåring som är duktig på tennis men inte så duktig att han inte skulle ha lagt på hullet. Han går på middagsbjudningar med sin fru Katriina, hon ser fram emot dem och han hatar dem. Köket som han vägrar förnya blir symbolen för deras förhållande: han tycker det fungerar alldeles bra trots att vissa skåp inte går att stänga ordentligt. Hon vill göra om allt.
När Max Paul så träffar den unga journalisten Laura som vill göra ett personporträtt på honom till Helsingin Sanomat är hans förtjusning bara ett symtom på en sjukdom som spytt ut fientliga cellmutationer redan i flera år.
Samtidigt letar hans döttrar efter sina egna livssvar. Helen lever ett liv som småbarnsmor, liksom i evig rundgång runt bollhavet på ett slitet kryssningsfartyg. Medan hennes man får för sig att hitta sin ungdomsidentitet vet hon inte om hon har en.
Den yngre dottern Eva verkar vara på glid när hon börjar studera konst i London. Men ju hårdare hon glider, desto mer envist verkar en tanig ung man vilja fånga upp henne. Det unnar man henne så gärna eftersom hon, kanske smått överraskande, utvecklas till en av bokens mest sympatiska personer.
Det här är en bok som handlar om hur vi alla lever våra liv. I en tid då den bildade medelklassens främsta andliga upplevelser består av att träna yoga för att få fart på sexlivet finns det inga förutbestämda, livsavgörande ögonblick att sträva efter.
Vad finns kvar? Att vara berömd? Att vara älskad? Att vara bra på någonting? Att verka vara bra på någonting?
Vinterkriget är inte en smärtsam roman, tvärtom, den är underhållande. Men det den berättar om innehåller en hel del smärta – just en sådan smärta vi är vana vid, lite fadd. (Det är den som får oss att vakna på morgonnatten och undra om vi kanske borde sluta jobba och börja studera något i stället. Kanske något meningsfullt.)
Dessutom är Teir övertygande. Han gör Max Paul övertygande och likaså frun och döttrarna. Han tar oss på möten och intervjuer, han tar oss till London och Filippinerna, han gör det till synes mödolöst.
Framför allt imponeras jag av berättelsens tilltal: det som visserligen är roligt men alltid analytiskt, det som inte låter någon komma undan med en skenmanöver.
Här finns en satirisk, brittisk distans, här finns förståelse och ömhet. Men den som vill ha svar på några livsfrågor får hitta dem själv.
Förlag: Schildts & Söderströms 2013