Muffinsreceptet som ledde vidare

Mat och recept ska inte underskattas – de kan vara inledningen till en värdefull relation.

För några år sedan var jag med och ansvarade för en gudstjänst i min församling. Strax innan fick jag en spontan idé om att baka något till kyrkkaffet efter gudstjänsten och började leta i mina receptböcker efter något roligt att bjuda på. Jag kom fram till att muffins är både goda, snabba och lätta att variera, så jag ställde mig och bakade ett (ganska stort) antal muffins av några olika slag.

Ett av recepten jag hittade innehöll grynost och gräslök, men eftersom jag inte gillar gräslök bytte jag ut den mot några morötter. Jag tyckte också det var helt onödigt att tillsätta en massa socker i vad som skulle vara salta muffins, så jag struntade i farinsockret i receptet.

Efter gudstjänsten och kaffet kom en person fram till mig och ville ha receptet på mina morots- och grynostmuffins. Följande gång vi sågs tog jag med receptet och tack vare det började vi prata. Vi kände varandra delvis från förut men jag ville gärna bli närmare bekanta. Tidigare hade jag inte haft någon bra förevändning att prata med personen i fråga men tack vare receptet kunde vi nu att inleda ett samtal.

Därför är jag så otroligt tacksam för det här receptet i dag. Numera har jag nämligen mycket att göra med den här personen som blivit en viktig pusselbit i mitt liv. Och allt började med några muffins i en kyrka.

Muffins med morot och grynost (12 stora)

5 dl vetemjöl
½ tsk bakpulver
½ tsk bikarbonat
½ tsk salt
50 g smör
1 ägg, lätt vispat
250 g grynost
½ dl mjölk
2 morötter, rivna

Riv morötterna och vispa upp ägget en aning. Blanda samman alla torra ingredienser i en stor skål. Vispa smöret i en annan skål och tillsätt sedan ägget. Tillsätt grynost och mjölk och rör om tills allt är väl blandat.

Tillsätt sedan de torra ingredienserna och morötterna. Rör tills allt precis har blandats.

Fördela smeten jämnt i muffinsformar och grädda i 200 grader i cirka 20 minuter eller tills dina muffins har rest sig och blivit gyllengula. Servera dem varma eller kalla.

Bianca Holmberg

Bordsbönen som provocerar

Den nyligen avslutade dramaserien Downton Abbey var noga med att ge en korrekt bild av brittisk överklasskultur. Enligt seriens kulturhistoriska expertis var till exempel bordsbön en självklarhet på den tiden.

Men tv-bolagets expertis på dagens publik säger att bordsbön uppfattas som stötande. Så vid seriens måltider går kameran först när herrskapen sitter på plats i matsalen och tjänstefolket serverar.

I USA utanför storstadsregionerna är bordsbön på många håll en självklarhet och syns också på film. Att före måltiden få frågan ”Will you say grace with us today?” (Vill du leda oss i bordsbönen i dag?) är ett uttryck för förtroende.
Hos oss är offentlig bordsbön på undantag annat än på församlingarnas lägergårdar och vid frimurarmåltider. På vanliga lunchställen har jag upplevt det en enda gång. Ett gäng unga handbollsspelare som stående välsignade sin lunch på det lokala Socis. De var från Georgien, ett land som införde kristendomen på 300-talet. I matchen tog de stryk.

Förr i tiden välsignades nästan allt. I välsignelsen inneslöts dagen, natten,måltiden, årsskiftet och födelsen, skriver biskop Martin Lönnebo i sin bok Bönens trädgård. Den som kan sin franska vet att vårt adjö kommer från ”a dieu”, med dig vare Gud.

Den tiden är förbi. Åboteologen Patrik Hagman kallar vår tid för en kapitalistisk hederskultur. I den är mat en produkt för konsumtion och det enda viktiga är relationen mellan pris och kvalitet.
Men om man mot förmodan vill uttrycka sin tacksamhet för att ha mat på bordet och vänner att dela det med, hur gör man då?

En samlande ritual som gör att man inte kastar sig över maten är bra för gott bordsskick, säger den rikssvenska etikettdoktorn Mats Danielsson. En rundfrågning av tidningen Dagen visar en varierande praxis: Biskopen säger jo, alltid när jag är ensam, inte med familjen men alltid med gäster. Pastorn säger, jo, jag borde och riksdagsmannen jo, men inte lika regelbundet som förr.

Hemma hos oss är bordsbönen kort och koncis, en markör för var vi hör hemma. Till fest sjunger vi ”Glädjens herre”, också med gäster, som kanske känner sig obekväma med en läst bön.

Rolf af Hällström

BROILER MED ROQUEFORTSÅS

450 g strimlad kycklingfilé (marinerad går bra)
4 dl grönsaksbuljong
3 msk maizenamjöl
2 msk tomatpuré
1 tsk rosmarin
1 tsk Worchestershiresås
1 dl matgrädde
150 g blåmögelost
1 burk persikohalvor (päron går lika bra)
1 röd paprika

Bryn den strimlade broilern och lägg åt sidan.
Koka upp buljongen, rör ner mjölet i en skvätt kallt vatten. Blanda ihop.
Småkoka någon minut och krydda med tomatpuré, Worchestershiresås och rosmarin. Häll i matgrädden.
Smula ner blåmögelosten, de skivade persikorna och den småskurna paprikan.
Lägg till den brynta kycklingen och låt sjuda en stund. Servera.

Bjud på krämig vegetarisk lasagne

Min syster har en kompisbok som också jag fått fylla i. I rutan för fri text lyckades jag klämma in min födelsedagsönskan: att hon skulle laga lasagne till mig.

Kring min 25-årsdag ringde det överraskande på dörren och där stod min syster, pappa, min bror och min blivande svägerska. I paketet som min syster räckte fram fanns lasagne.

Senare, efter att jag hade slutat äta kött, skulle jag träffa min syster hemma hos våra föräldrar. Hon erbjöd sig att laga mat. När jag kom in stod hon vid spisen med en underbart doftande tomatsås i en kastrull bredvid. ”Jag tänkte Bianca”, sa hon och lagade en ljuvligt krämig vegetarisk lasagne.

Det är alltså min syster som har inspirerat mig till det här receptet. Tidigare drog jag mig för att laga lasagne eftersom jag tyckte att ostsåsen var så jobbig att laga. Men orsaken till att min systers lasagne var så krämig och god var att hon bytte ut ostsåsen mot en massa créme fraiche. Det är mycket enklare och dessutom godare, enligt min åsikt.

Lasagne är utmärkt bjudmat, det är nästan omöjligt att laga en liten sats. Av det här receptet får man minst sex stora portioner. Eftersom jag tycker det ska vara mycket fyllning blir det mycket sås i förhållande till lasagneplattorna. Om man gillar många lager räcker såsen väl till ett eller två lager plattor till. I så fall kanske man vill breda på lite extra créme fraiche.

Soja- och grönsakslasagne

2 vitlöksklyftor
1 gul lök
3 morötter
en slurk olja
2 burkar á 500 gram passerade tomater
4 dl sojakross
ett par dl vatten
1 grönsaksbuljongtärning
200 g majs
salt, svartpeppar,
oregano, timjan
400 g créme fraiche
lasagneplattor
100 g riven ost

Hacka lök och vitlök och skiva morötterna. Fräs dem i olja i en stor kastrull. Tillsätt de passerade tomaterna, vattnet, sojan, buljongen och kryddorna och koka såsen i cirka 10 minuter. Tillsätt mer vatten om såsen är för tjock. Tillsätt majsen mot slutet av kokningstiden. Krydda.

Bred ut en tredjedel av såsen i en ugnsform, ca 30 x 25 cm eller lite större. Lägg ett lager lasagneplattor ovanpå. Bred ut en tredjedel av créme fraichen på plattorna. Gör två likadana lager till. På det tredje lagret lasagneplattor brer du ut den sista tredjedelen av créme fraichen och toppar med den rivna osten.

Grädda i 175 grader i 40–45 minuter.

Bianca Holmberg

Också soppor smakar politik

När partier som står ideologiskt långt ifrån varandra placeras i samma regering brukar man tala om en politisk soppa. Brygden som serveras smakar därefter vilket resultaten från våra senaste regeringar, sixpacken och tre ess, bekräftar.

En av följderna efter senaste års nedskärningspolitik är de brödköer som finns på hundratals orter i vårt land. Samtidigt vet vi att det produceras mat i världen så att den åtminstone kalorimässigt räcker åt alla. Fördelningen är sedan en annan sak. Lustigt nog hör rätten att äta sig mätt inte till de mänskliga rättigheterna trots att hunger gör slut på fler människor än malaria och hiv.

I Nurmijärvi kommun tog man i höstas mätstickan i handen och konstaterade att kommunen serverade mat på 49 ställen, sammanlagt 11 000 kilo i veckan. Fem sjättedelar åts upp men resten, eller 1 800 kilo, slängdes som bioavfall.
Klimateffekten av den mat som slängs hos oss motsvarar effekten av 200 000 personbilar. Enbart veckans matsopor i Nurmijärvi kostar kommunen 7 000 euro.

I Kyrkpressens julnummer fanns en artikel om hur man i Vanda humaniserar brödköerna. I stället för att dela ut matkassar skapar man gemenskap genom att äta tillsammans. Jag kan personligen intyga att det var trevliga bordssamtal som gav insyn i hur det är att klara sig runt fattigdomsstrecket i dag. Men förstås, som journalist har man rätt att fråga.

Gissningsvis var urkyrkans nattvard, där både rika och fattiga satt vid samma bord och åt en verklig måltid, en stark förändringskraft. Men det var då, i dag sitter aldrig de som styr och ställer ekonomiskt vid samma bord som världens miljarder fattiga.

För att få ens lite revolutionär touch på dagens recept väljer jag min röda fisksoppa med en burk krossade tomater i botten. Den finns i två varianter, närmatsvarianten som kräver att man går till torget eller den lokala rekoringen. Alternativt håller man påsnivå och köper ett paket fisktärningar utan dess mer koll var de kommer ifrån.

Röd fisksoppa

500 g krossad tomat
4 dl vatten
1 st fisk- eller grönsaksfond
250 g (en påse) strimlade grönsaker
300 g filéer av två slags fisk som skurits i bitar, alternativt djupfrysta fisktärningar
1 dl skivade svarta oliver
1 tärnad kryddgurka
125 g smältost
dill eller gräslök

Lägg de strimlade grönsakerna och fonden i den kokande vatten-tomatkrossblandningen. Låt koka i femton minuter.
Lägg i fisken (redan efter tio minuter om den är djupfryst) efter femton minuter tillsammans med kryddgurka, oliver och ost. Låt sjuda några minuter tills fisken är klar.

Klipp över soppan med dill eller gräslök.

Text och foto: Rolf af Hällström

Närmat från fjärran länder

”Outsourcing” är ett modeord som ramlar över oss på tidningarnas ekonomisidor. I praktiken har varje hushåll sedan länge ”outsourcat” eller utlokaliserat sin lagerhållning av livsmedel. Våra skafferier finns i matbutikerna och de stora livsmedelskedjorna bestämmer vad det är vi äter.

Begrepp som närmat, slow food, matringar eller varför inte Marthornas kamp mot det faktum att dagens system låter upp emot 30 procent av maten gå till spillo är gräsrotsreaktioner, försök att återta kontrollen över vad vi äter. Samtidigt är det små försök att återskapa någonting av den gemenskap som uppkommer när man känner sin leverantör.

Men för mig som fortfarande pluggar på matlagningens ABC känns närmatskraven som ett nytt alfabet. Den här artikelserien borde dessutom leda fram till enkla recept som gör det möjligt att se måltiden som gemenskap och inte matlagningsprestation.

I den första versionen av mitt tidigaste recept som fyller villkoret snabbt och smärtfritt på bordet visade sig ingredienserna vara tillverkade i Frankrike, Kina och på Nya Zeeland. Tittar man lite noggrannare på mitt recept kan man se en nedbantad och förenklad version av den indonesiska rätten Bami Goreng. Den globala kapitalismens grepp är hårdare än jag trodde.

Viltskavet ersätter jag numera med (dubbelt dyrare) lappländsk renskav. Vid senaste Slow food-marknad i grannbyn Fiskars gjorde jag ett tappert försök att öka lokalfärgen och ersatte proteindelen med hjortkorv från den lokala charkuteristen och drygade ut wokgrönsakerna med lokal purjo. De indonesiska kryddorna ketjap manis och sambal oelek har jag förenklat till sojasås och sweet chili i flaska.

Som efterrätt passar ett recept från en semesterresa över bergen på ön Kreta. Grekisk jogurt med en lämplig dos rinnande honung.

Bami goreng av enklaste slag

1 msk sojasås
1 skvätt chilipasta
4 msk sweet chilisås
250 g wokgrönsaker
250 g äggnudlar
400 g ren- eller viltskav
en halv purjolök
3 tsk rypsolja

Efterrätten:
grekisk jogurt
rinnande honung

Hetta upp oljan och bryn renskaven eller motsvarande i stekpanna.
Tillsätt den skivade purjolöken och wokgrönsakerna och fräs någon minut i het panna.
Tillsätt soja- och chilisås efter tycke och smak. Rör om.
Koka äggnudlarna enligt anvisningarna på förpackningen.
Blanda samman ingredienserna och servera.

Rolf af Hällström

Knaprigheten gör smulpajen

Den här gången kör vi på en härligt knaprig smulpaj, med inspiration från en Famo som förstod att bryna sina smulor innan hon strödde dem över rabarbern.

Hösten är bagarens bästa tid – nu gäller det att passa på att använda alla färska bär och andra nyskördade härligheter, som smakar bättre ju kortare tid de har varit frusna. I den här pajen har jag använt tre olika sorters bär: krusbär, jordgubbar och blåbär. Bären kan bytas ut mot andra bär eller frukter, eller varför inte rabarber.

Minne från midsommaren

Inspirationen till smulpajen kommer från min barndom och sommardagarna hos Famo i skärgården. Så länge jag kan minnas har hela släkten samlats hemma hos henne varje midsommar för att njuta av havet och sällskapet, samt varje år göra sig skyldig till samma dödssynd, nämligen frosseri.

På midsommardagen är det tradition att äta smulpaj bakad på årets första, späda rabarber. När jag var riktigt liten vågade jag inte smaka på Famos rabarberpaj, så jag åt bara vaniljglass. Tills jag en dag övervann mig själv och vågade smaka på pajen också. Sedan var jag fast. Jag tror att en del av hemligheten bakom Famos goda paj var att hon brynte smulorna, sockret och fettet innan hon strödde dem över bären, precis som i mitt recept här intill. Konsistensen blir så härligt knaprig.

Smulpaj med bär

8 dl blandade bär (jag använde 5 dl krusbär, 1 dl jordgubbar och 2 dl blåbär)
kanel och kardemumma efter behag
3 dl fyrkornsflingor eller andra flingor
2 dl kokosflingor
1 dl farinsocker
100 g smör eller margarin
1 msk vaniljsocker

Bred ut bären på bottnen av en pajform, cirka 28 cm i diameter. Strö över kanel och kardemumma efter behag.

Fräs fettet, fyrkornsflingorna, kokosflingorna, farinsockret och vaniljsockret i en stekpanna. Strö smulorna över bären och grädda i 175° i cirka 30 minuter.

Servera pajen ljummen med vaniljglass, vispgrädde eller vaniljsås.

Bianca Holmberg

Ett första recept mot matsvinnet

Världens matproduktion räcker till för att alla ska få tillräckligt med mat, säger de tre finländska experter som i fjol gav ut boken Hunger och överflöd (Nälkä ja yltäkylläisyys). Men distributionen av det goda lämnar mycket att önska.
Fattigdom är den främsta bakomliggande orsaken. På Hungerdagen samlas pengar in, men global matförsörjning är full av fallgropar. Gratis mathjälp kan slå ut den lokala livsmedelshandeln och då rubbas det som experterna kallar matsäkerhet.

Mat som genomgått processer är allmänt sämre än sin råvara och det faktum att livsmedelsindustrin pumpar in majsstärkelse i produkt som produkt har gjort fetma till en folksjukdom.

Globalt sett räknar man med att matsvinnet motsvarar mellan 25 och 30 procent av matproduktionen. Syndarna finns i alla led av matkedjan. I fattiga länder kan upp emot hälften av skörden ätas upp av råttor på grund av bristfällig lagerhållning. I den rika världen är matsvinnet i hushållen den största boven. Siffrorna är megalomana. Med det totala matsvinnet kunde man mätta två miljarder människor.

Vanliga finländska hushåll köper för mycket mat, lagar för mycket mat och beräknas slänga 20–30 kilo ätbar mat per år. Hos oss är det ingen ekonomisk katastrof, ett eliminerat matsvinn skulle ge en”löneökning” på ett antal hundralappar per år. Det är ändå flerdubbelt mer än lönepåslaget från senaste inkomstpolitiska överenskommelse.

Min alfabetisering i matlagningens konst har nått så långt att jag kan stava mig igenom ett antal recept och hålla ett tvåpersoners matlag rullande några veckor med tillräcklig variation. Men håller man sig stelt till recept blir det över av många ingredienser. Också en duktig kock behöver recept för återanvändning, ett av dem är dagens fusillisallad.

Veckans recept flyter därför i kanterna. Basen är fusilli (vilken pasta som helst går) och den blandas med lite vegetabilier. I receptet står rökt fisk eller bacon men det går att blanda i det mesta som är släkt med någondera. Överbliven pasta kan ersätta fusillin och så vidare.

FUSILLISALLAD

250 g rökt fisk eller stekt bacon
200 g fusilli (makaroni)
250 g majs-ärter-paprikablandning
1 st äpple
10 st körsbärstomater
1 st kryddgurka

till såsen
1 burk gräddfil
senap, salt, peppar
och socker

Tärna äpplet, tomaterna och kryddgurkan. Blanda ihop med fusilli och grönsakerna. Skär fisk eller kött i bitar och blanda in.

Rör ner lämpliga mängder av senap, salt, peppar och socker i gräddfilen och smaka efter. Klipp över gräslök eller annat grönt.

Rolf af Hällström

Terapi och en mysig kaffestund

Det var Dagen då allt gick fel. Mammas flyg ställdes in och därför kom hon hem alldeles för sent. Jag hittade inte bilnyckeln och kunde varken hämta hem hunden från reservmatte eller mamma från flygplatsen, så vi blev tvungna att besvära vänner och bekanta i stället. Jag tyckte fruktansvärt synd om mamma, jag var trött efter en ansträngande vecka med alldeles för lite sömn och visste att morgondagen inte heller skulle bli någon dans på rosor. Humöret var inte på topp.

Ensam hemma hos mamma och pappa konstaterade jag att jag behövde terapi och mamma behövde uppmuntran. Dessutom var jag skyldig hennes kollegor en omgång muffins, eftersom jag hade fått en fin muffinsbok av dem i examenspresent. Sagt och gjort. Jag hittade blåbär, sirap, smör, ägg, mjöl, lite mjölk och turkisk yoghurt. Av det jag hittade blandade jag hastigt till en muffinssmet.

Även om jag inte blev någon ny människa av att baka muffins just då, kändes det ändå bra att tänka på att mamma och hennes kollegor skulle få en trevlig överraskning en grå måndagsmorgon.

Följande morgon hittade jag en lapp på matbordet: ”Tuuusen tack!” och några hjärtan. Min måndag blev genast lite mindre grå. Det är precis vad bakning är till för – att ge bagaren terapi och mottagarna glädje och en mysig kaffestund.

Blåbärsmuffins med kanel

20 st
100 g smör
1 dl sirap
4 ägg
5 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
1 stor tsk vaniljsocker
2 tsk kanel
½ dl mjölk
½ dl turkisk yoghurt
ca 2 dl blåbär (även djupfrysta går bra)

Vispa smör och sirap. Tillsätt ett ägg i taget medan du vispar. Tillsätt mjölk och turkisk yoghurt.

Blanda de torra ingredienserna och tillsätt dem i smeten. Tillsätt blåbären sist och rör försiktigt ner dem så att de inte går sönder (om de är färska).

Klicka ut i muffinsformar och grädda i 200° ca 15 minuter.

Bianca Holmberg

Några färgklickar från Krakow

Äta tillsammans men glömma matlagningen? Enklaste receptet är att ta efter tiden med subventionerad lunchsedel från jobbet, gå ut tillsammans och äta en bit. På den gamla redaktionen vid Bangatan i Helsingfors, under sin tid legendarisk träffpunkt för stiftets folk, hörde det till dagens angenäma problem att välja vilken i uppsjön av etniska restauranger som var dagens bud. De besöken har under åren resulterat i säkert tusen goda lunchsamtal som påverkat både liv och lära.

Det enkla receptet ingår också i min nuvarande pensionärsexistens, om än med klart lägre frekvens. I min hemby Karis (eller vad ska man kalla den förra köpingen, numera en del av staden Raseborg) har inom drygt ett år inte mindre än tre ambitiösa krögare etablerat sig, vid samma gata dessutom. Om det är pensionärspriserna som gjort sitt till vet jag inte, men det är en tydlig trend att jag och min fru är långt ifrån ensamma om ”utegångsreceptet”. Dessutom är krögare med ambition i regel duktigare på det här med närmat och ekologiskt än den som har sitt skafferi utlagt hos de stora butikskedjorna. Goda bordssamtal kan man inte beställa, men det senaste kunde jag läsa om i Huvudstadsbladet, på insändarplats visserligen.

Men det är kockat hemma hos som räknas i den här spalten och i matlagning är jag kvar i kökets förskola. Kändiskocken Jamie Oliver som mer än någon annan inspirerat vanligt folk att själva laga mat hellre än att köpa färdigt säger att första steget mot ökad kulinarisk självkänsla är att klara av åtminstone några recept riktigt bra. Paprikagrytan från Krakow som jag valt enligt principen ett recept per EU-land hör till min ”förskolexamen” i kokkunskap.
Potatisen och löken kommer från egna odlingar. Därför står det gram i receptet, odlar man själv är storlek ingen standard. Närmatskonceptet är väl utvecklat i Västnyland men ännu vågar jag inte välja bort de färggranna paprikaexemplaren i butiken till förmån för lokalt odlade varianter. Däremot borde det gå bra att välja lokal Billnäskorv till grytan.

Efterrätten är en ny favorit. Blanda ner 150 gram kvarg i en dl vispad grädde samt ett par teskedar socker och blanda ner apelsin, banan och vindruvor skurna i bitar.

Paprikagryta från Krakow

tre paprikor (500g, av olika färg)
300 g potatis
tre stora tomater
200 g lök
500 g krakowkorv
1–2 vitlöksklyftor
3 msk rypsolja
2 tsk torkad oregano
salt och svartpeppar

Rensa och skär upp paprikorna i grova bitar.
Skär potatisen i bitar, skala och klyv upp löken.
Fräs upp bitarna i olivoljan tillsammans med vitlöken.
Ös upp i en ugnsfast form. Lägg till tomatklyftorna och kryddorna.
Stek i 225 graders ugn en halv timme.
Lägg till korven, skuren i bitar, och fortsätt steka ytterligare en kvart.

Rolf af Hällström

God kaka ger god gemenskap

I Pulsgudstjänsterna i Petrus församling i Helsingfors där jag brukar gå ingår tre enkla men för mig oumbärliga trivselingredienser: skön lovsång, kort och kärnfull predikan och varken sist eller minst fika med tillhörande gemenskap.

Det var till stor del den trevliga stämningen som fick mig att fastna för Puls. Därför är jag glad varje gång jag har möjlighet att bidra med en kaka till minglet. Det ställer vissa krav på kakan i fråga: den ska räcka till många och med tanke på studentplånboken inte vara alltför dyr att baka. Helst ska den bli god också och det är ett plus om den inte tar hela söndagen att få till. Det självklara valet blir kladdkaka.

Söndagen då jag bakade den här kakan råkade jag ha en ask Geisha hemma, så den fick åka med i kakan. Annars är mintchoklad min favorit, men du kan välja det du gillar bäst: olika sorters choklad, banan, apelsinjuice, torkad frukt, godis … På tio minuter plus gräddning åstadkommer du en kaka som ingen kommer att rynka på näsan åt. Det enda kinkiga momentet är gräddningen. Kolla noga och med jämna mellanrum, för en av de få saker som verkligen kan förstöra en kladdkaka är så lång gräddningstid att kladdigheten försvinner.

Kladdkaka i långpanna

1/3 sats räcker för en springform, 18–20 cm i diameter, 2/3 för en som är 24 cm i diameter

6 ägg
3 dl socker
1,5 dl havregryn
3 dl vetemjöl
2 dl kakao (2,5 dl om du inte tillsätter choklad)
1 msk vaniljsocker
150 g smält smör
1,5 dl rypsolja
2,5 dl sirap
en ask (350 g) grovt hackad Geisha eller annan choklad

Smält smöret. Hacka chokladen grovt. Blanda ihop alla ingredienser utan att vispa. Tillsätt den hackade chokladen sist.

Bred ut i en långpanna klädd med bakplåtspapper (eller en smord springform).

Grädda i 150 grader i 30–40 minuter (kortare om du använder en mindre form). Kakan ska hålla ihop men fortfarande vara så kladdig att det fastnar smet på gaffeln som du sticker i kakan för att kolla konsistensen.

Bianca Holmberg