Ledamoten Gunnel Helander efterlyser ett nytt tänkande när det gäller musiken i kyrkliga sammanhang. Det är för lätt, menar hon, att tänka att församlingens musikliv handlar om att ha en kantor på lönelistan. Det blir för magert att stanna vid att sjunga psalmer, och psalmer igen, hur älskade de än är när orden nötts in på ett djupare plan än de vita psalmboksbladen.
Nytt måste in, anser Helander. Det kan kräva att de organisatoriska formerna precis som i Bibeln också behöver vara nya. Nytt vin, i nya läglar.
Det här är känslig mark inom kyrkan. Tanken upplevs lätt som ett konkret hot mot en specifik yrkesgrupp, och hotet är för många särskilt skrämmande nu när pengarna tryter. Det handlar naturligtvis om en av kyrkans stora resurser: De utbildade kantorerna, som inte bara har särkunskap och färdighet att traktera det instrument som blivit kyrkans eget, nämligen orgeln. De sitter också som förvaltare av ett långt musikaliskt arv, som borgar för att kyrkans musik är hållbar, med toner som klingar genom flera sekler. Men frågan handlar inte om att byta ut det ena mot det andra, utan om att komplettera.
I själva verket sker detta redan, och har gjort så i många år. Stiftssekreteraren Jan Hellberg, själv en musiker som behärskar många stilar, konstaterar att man numera i allt högre grad rör sig mot att betrakta en kantor som en möjliggörare. Inte den som fixar all musik. Men den som fixar att församlingen ljuder av musik av alla slag. Det kan handla om att kantorn är den som kallar in resurser som bjuder på det komplement som behövs.
En utmaning är då att de verkligt duktiga musikerna oftast är sådana som lever på sin musik. Hur beredda är församlingarna i dag att betala för att kalla in en skicklig elgitarrist i mässan?
Samtidigt öppnar tänkandet också för helt nya vägar när kyrkan talar om att bredda frivilligarbetet. Finns det plats och mod att släppa loss amatörer i kyrkan? Är det någon som ställer dem frågan? En av de stora utmaningarna med frivilligarbete i kyrkan är att hårt pressade anställda ibland känner att det är mera jobb att koordinera folk för en satsning än att göra det själv. Det är mänskligt.
Körerna är det strålande exemplet på när det fungerar. I förhållande till sin storlek har Borgå stift en körverksamhet som seglar högt upp i jämförelserna med de andra stiften. Det konkreta beviset på hur körsången engagerar många kunde man se på den stora körfesten i Ekenäs i somras. Där frågades det inte efter teologiska preferenser, men glädjen i sången förenade hundra stämmor i en andlighet som inte lämnade lyssnarna oberörda.
Musiken är evangelium på sitt eget språk. Kyrkan behöver mer av alla dess varianter och dialekter.