Tro och tillit

Hon ser frågande ut och jag är själv lite förvånad. Varifrån kom den tanken? Men i mitt bröst tänds ett efterlängtat utropstecken. Tecken som tecken … har ju väntat på vägledning, råd och just tecken i många år men tydligen tittat åt fel håll. Till slut lägger man ner sina uppsträckta armar och smular hoppet under sprucken häl. Om solen skulle slockna skulle det ta åtta minuter innan allt på jorden börjar dö, berättar ivrig provläsande tolvåring för mig senare på kvällen. Inte fullt så snabbt gick det mellan det att församlingen gav upp inför alla interna stridigheter och att jag själv slocknade, men långsamt, långsamt så kallnade ändå även kallet. Relationen mellan mig och Gud var inte hotad men den sprakande brasan som trots den halvdåliga veden brunnit vilt och starkt för kyrkan och församlingen i snart 20 år, den finns inte mer. Inte minsta lilla gnista eller hoppfull flämtning. Bara en askhög kvar av nyfikenheten, glädjen, samhörigheten, uppdraget. Hur prästar man då?

Svårt på arbetsplatsen är alltid svårt men när det blir svårt i kyrkan är det svårast. Att bli av med tron som församlingsarbetare är samma sak som att bli av med armarna för en snickare. Man måste antingen försöka att lära sig att spika med fötterna eller så blir man i stället telefonförsäljare. Men telefonförsäljare? Jag var 35 år, hade två barn och ett dagsjobb när jag läste till präst på nätterna. Få förstod och många undrade, men jag bara måste. Jag hade längtat i femton år men aldrig vågat säga det högt, men samtidigt som jag bad om ordination kom kraften. Tio år senare finns det så lite kvar av både geisten och mig. Damen bakom står nu bredvid och plockar in köttfärsen, potatisen och inredningstidningen i sin gula kasse medan jag letar efter mina handskar. ”Vad menar du med slutat i församlingen men börjat i kyrkan?” envisas hon samtidigt som hon går mot dörren. Kristen kyrka behöver ingen tupp på taket för att vara kyrka men däremot måste människorna under takmålningarna få vara sig själva och ändå bli älskade. I sann kyrka utnyttjas inte svaghet medan styrka gärna applåderas. Det är en idealistisk arbetsplats där man tillsammans vill göra världen till en lite bättre plats. Ett don där ärlighet går före makt och mod före feghet. Men det säger jag förstås inte till henne som vet hur man knyter en halsduk elegant. Frågan är för svår och för stor men dit jag nu går på morgnarna, där finns inga krucifix eller ritual och det är märkligt högt till tak fast det är i en källare. Och gänget … gänget i källaren lever faktiskt evangeliet fast väldigt få är inskrivna i klubben. Under många år blev jag konsekvent misstänkliggjord för att ”läcka” om våra svåra missförhållanden, jag blev hotad med polisanmälan och domstol för saker som varken var kriminella eller som jag var skyldig till och fast jag visste att det är att spela bråkstakarna i händerna så tystnade jag. Men det är slut med det. Jag har förlorat min tro på kyrkan som en trygg arbetsplats, jag har avstått från mitt jobb men min berättelse kan ingen längre ta ifrån mig.