Erik har nyss fått sparken från jobbet som IT-chef vid det stora varuhuset i centrum av Helsingfors, Julia skriver på sin andra roman efter att ha nått stora framgångar med den första. De ska tillbringa en sommar i Julias familj gamla sommarstuga vid Mjölkviken i Österbotten tillsammans med barnen Alice och Anton.
Men när de kommer fram luktar det, symptomatiskt nog, konstigt i huset.
I sin andra roman, Så här upphör världen, skriver Philip Teir om en familj i långsam upplösning. Alice fyller tretton och lever redan i en värld som inte har så mycket med föräldrarna att skaffa, också tioåriga Anton ser på dem med nya blickar.
”Varför var vuxna så här, varför såg de så främmande ut när man såg dem på håll, förlorade sin värdighet?” tänker Alice när hon ser sin mamma simma sent en kväll tillsammans med sin barndomsvän. Det är kanske just det här romanen handlar om: hur de vuxna förlorar den värdighet som de självklart äger enbart genom att vara mamma och pappa och utföra moder- och faderskapets vardagsgärningar. Glappet mellan mamma och pappa och de som är Julia och Erik.
Teir beskriver sommarens händelseförlopp genom att byta perspektiv. Livet vid Mjölkviken ur Antons ängsliga, lite undrande synvinkel, ur Alice osäkra, längtande, ur Eriks uppgivenhet med en fernissa av allt-är-som-förr, ur Julias känsla av milt deprimerad förändringslängtan. Perspektiven överlappar varandra, som de gör i en familj: alla har en egen berättelse om samma händelseförlopp.
Det blir än mer tydligt då Julias barndomsvän Marika och hennes karismatiska miljödystopiker till man visar sig bo i stugan intill. Julias debutroman har handlat om Marika, den manipulativa väninnan, ormen i barndomsparadiset – men är Julias perspektiv mer giltigt än Marikas? Är Eriks bror Anders perspektiv mer giltigt än Eriks?
Det intressanta med den här romanen är att Teir så skickligt sticker hål på sina personers självbilder. När jag slår ihop boken efter sista sidan är det inte med en känsla av att ha läst något som skakat mig i grunden, men nog med en känsla av att ha läst någonting som känns sant, något som är verkligt.
För i förlängningen är det jag och du i Mjölkviken, med alla våra förvandlingskonster och illusioner och känslor av spänning, trygghet eller förorättelse. Vi skapar våra berättelser för att kunna leva, men de skiljer oss också från varandra, när åren går förvandlas vi och berättelserna med oss, och en dag går klyftan inte längre att överlappa.
Det är lite som med klimatförändringen: en dag är det bara för sent. Alltså är Så här upphör världen också en insiktsfull äktenskapsroman om klyschan ”vi bara växte i sär”.
BOK: Så här upphör världen
Författare: Philip Teir
Förlag: Schildts & Söderströms 2017